Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Netanyahu’

I fredags påminde Kreml om en akutmottagning. Benjamin Netanyahu, President Erdogan och Tysklands nye utrikesminister Sigmar Gabriel slussades ut och in ur Putins mottagningsrum. Som på alla akutmottagningar kunde det bli väntetid. Herr Gabriel fick häcka i ett angränsande rum i mer än en timme innan det blev hans tur. Å andra sidan fick han två timmar enskild konsultation med den ryske presidenten, en halvtimme mera än vad Erdogan tilldelades.

Glada miner på Kremlakuten

Tyder detta möjligen på att Putin är världens mäktigaste man? CNN visar på måndag en dokumentär som har titeln Is Putin the most powerful man in the world? Av den trailer som körts förstår man att det kommer att bli synpunkter både för och emot. Mest emot kan man tänka.

CNN försöker i alla fall att på sin hemsida lista vad tre statsmän ville få ut av fredagens mottagningstider:

Putin: consolidate Russia’s leading role in Syria, preserve a delicate entente with Turkey in leading the Syrian ”peace process” – and continue to try to coax it away from Europe and NATO as part of a broader strategy of weakening the western alliance.

Netanyahu: persuade Russia to help reduce and minimize Iran’s influence in Syria (and by extension Lebanon), underscore good personal rapport with Putin.

Erdogan: promote Turkey’s interests in Syria, if possible at the expense of the Kurds, and secure a role in the offensive against Raqqa. Put the US on notice that there are alternatives to American leadership in the region.

När det gäller Putins försök att splittra olika västliga allianser kan man möjligen notera att det inte är någon nyhet. Redan den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld försökte 2003 att vända ”det gamla” Europa mot ”det nya”. Och på senare tid har Ryssland inte behövt anstränga sig för att skapa dålig stämning inom västliga allianser. Polens agerande inom EU i veckan måste ha glatt Kreml och Turkiets ilska mot Tysklands och Nederländernas vägran att låta turkiska ministrar valtala i deras länder har knappast stärkt sammanhållningen inom Nato.

Till det kommer förstås också att turkarna känner sig svikna på flera olika plan, inte minst när det gäller USA:s stöd till kurdiska grupper i Syrien som Turkiet betecknar som terrorister. En kolumnist i den regeringstrogna turkiska tidningen Daily Sabah uttryckte besvikelsen så här nyligen:

As the citizens of a country that served as a frontline state in the fight against communism during the Cold War years, and as a country that became a major partner for the Western world in the fight against new types of threats, such as terrorism in the post-Cold War years, Turkish citizens now are feeling extremely disappointed and are also questioning the policies of its allies. In the medium and long term, this emerging skepticism toward some countries in the Western world may bring serious limitations and problems in relations with Turkey.

Det är klart att president Erdogan i det läget får mycket bättre gehör för sina synpunkter i Moskva än i Washington. Och för den tidigare supermakten USA måste det ha varit lite deprimerande att landets högste militär nyligen fick finna sig i att vid ett förhandlingsbord i Antalya sitta som en av tre likvärdiga parter tillsammans med Rysslands och Turkiets överbefälhavare för att diskutera läget i Syrien.

”Top brass” från Ryssland, Turkiet och USA i Antalya

Det finns förstås också annat som kan glädja Putin och hans krets. Den brittiske utrikesministern Boris Johnson har meddelat att han planerar en resa till Moskva. För säkerhets skull har resplanerna omgetts med försäkringar för hemmapubliken: Han ska minsann inte vika en tum i sin kritik av Ryssland. Men ändå är det väl så som den erfarna Mary Dejevsky nyligen konstaterade i The Independent:

So the official line is that Boris is setting off – “in due course” – on the first foreign ministerial visit to Russia for five years to give the Russians a tongue-lashing and drum home the UK’s known positions on the conflicts of the moment, such as Syria and Ukraine. Which he may well do, if only for form’s sake.

But this is not the point. The point is that there has been no face-to-face contact at this level since 2012 and that Johnson is going there; Sergei Lavrov, his opposite number, is not coming here. The precedence is clear. It is the UK that has altered its position, not Russia.

Jag tror inte för ett ögonblick att Putin är världens mäktigaste man. Han är trängd på många fronter. Kanske vågar man ändå (utan att anklagas för att vara en naiv ”Kremlfjäskare”) instämma med den västliga kommentator som konstaterat att han med en svag giv ändå lyckats spela sina kort väl.

Read Full Post »

Den egyptiska revolutionen kom oväntat. Och när den kom så skedde det inte i den form som en del av de vanliga stereotypa kommentatorerna hade förutsett. Yossi Sarid i israeliska Haaretz beskriver fenomenet:

This was a civil uprising, one that did not suit the wild and violent image we insist on ascribing to all Arabs and to all Muslims. If only the square had been awash in blood, we would feel better. If only more heavily bearded young men and veiled virgins had gathered, we would be more sure of our predictions; if only Israeli flags had been burned in the streets, we could frighten ourselves and the whole world, saying we were right again.

Helt oväntat var väl inte det internationella mönster som blev tydligt under den egyptiska revolutionens första dagar. USA, Israel och i någon mån EU betonade stabilitet före förändring. Men händelseutvecklingen visade också på nya mekanismer i det internationella maktspelet: USA:s minskade auktoritet och förmåga att styra utvecklingen i Mellanöstern. Geoffrey Wheatcroft pekar i International Herald Tribune på vad som hänt (eller inte hänt):

The Middle East countries that have received enormously the largest sums in American aid are Israel and Egypt. But what happens when the White House tries to call in part of the debt?

First Obama begged Benjamin Netanyahu to desist from building any further settlements for a short period, to encourage a renewed peace process and help the Palestinian leadership. Then the president implored Mubarak to leave right away and enable an orderly transition of power. Both men studiously ignored him. Even if Mubarak does now depart, it will be on instructions from his own army rather than from the White House.

Never mind those billions after billions of dollars their countries have accepted. In their dealings with the Americans, Bibi and Hosni alike might have borrowed the sarcastic words of Prince Schwarzenberg of Austria after the Russians had helped suppress the Hungarian rising in 1849: “They will be astonished by our ingratitude.”

Mubarak och Netnyahu – tiden rinner iväg

I The National Interest skriver Amjad Atallah och Daniel Levy en betraktelse under rubriken America, Welcome to the Era of Arab Democracy. De vill förstås se en perspektivförskjutning i den amerikanska utrikespolitiken i ljuset av den senaste månadens händelser:

Embrace those who embrace political values consistent with our own. When millions of people are in the street demanding change, the US government must side with demands for freedom. Preferably this will be an American position even prior to the breakdown of the old order. Besides increasing U.S. credibility with the masses of young people who are destined to become tomorrow’s leaders, it also lends seriousness to American protestations when pro-democracy activists come under threat. The U.S. should reconsider the balance in aid to the region between civilian needs versus military hardware and training shifting emphasis away from the latter.

Finally, apply a common standard to Israel and Arab states alike. Ideally, deliver on freedom and equality for Palestinians alongside Jewish-Israelis. At a minimum, distance the U.S. from the occupation and discriminatory practices pursued by Israel, and embrace that part of Israeli society which shares American values. Israel’s security within the 1967 borders is a legitimate U.S. concern but the cost of America supporting, or facilitating, occupation and inequality will become unsustainably burdensome in an era of Arab democracy.

För den som minns såväl Ungernrevolten som Kubakrisen, Pragvåren och Berlinmurens fall sällar sig händelserna på Tahrirtorget till raden av nutidshistoriska milstolpar. Det är stort, som Göran Persson brukade säga.

Read Full Post »