Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Margot Wallström’

Det är en rätt bisarr situation. Alla möjliga befattningshavare i offentlig sektor i vid mening har sin bostadsfråga ordnad i en eller annan form under tjänsteutövningen. Men ministrar förutsätts ge sig ut på bostadsmarknaden när de utnämns (om de nu inte redan råkar bo i Stockholm).

Riksdagsmännen får inkvartering i huvudstaden på statens bekostnad. De före detta ministrar som råkar bli landshövdingar flyttar in i rymliga bostäder där de också förutsätts utöva representation. Detsamma gäller biskoparna. Våra ambassadörer i främmande land har ofta förstklassiga residens.

Själv hade jag en fin sexrummare i Kensingtons mer exklusiva delar när jag för 25 år sedan var kulturattaché i London. Som tur var behövde jag inte hosta upp några egna miljoner för den.

Diplomaternas chef, utrikesministern, har dessvärre inget officiellt residens. Det har han eller hon för övrigt inte haft sedan 1962 då Torsten Nilsson valde att inte flytta in i det s.k. Utrikesministerhotellet som låg på Blasieholmen och som nu är säte för Musikaliska akademien. Östen Undén var den siste regeringsmedlem som disponerade detta anrika hus där han kunde både bo och ordna större middagar för främmande makters representanter i en värdig hemmiljö.

Blasieholmstorg_2009

Den gamla tjänstebostaden (foto H. Ellgaard, Wikimedia)

Hjalmar Branting flyttade dit när han 1921 blev både stats- och utrikesminister i sin andra regering. I ett minnesalbum över hans tid heter det: ”Utrikesminister Branting och hans maka utövade värdskapet i det förnäma utrikesministerhotellet med samma älskvärda värdighet som var betecknande för tonen i privathemmet, där man såg gäster ur alla skikt.”

Anna Branting skriver själv om flytten till Blasieholmen i sin bok Min långa resa: boken om Hjalmar och mig:

Då måste vi ju flytta från vår våning till utrikesministerhotellet och ändra vår livsföring väsentligt. Mina båda jungfrur, som det hette på den tiden, Anna och Judith, följde med, den förra som kokerska, den senare som kammarhusa, första husan var ny och hette Hilda. Men Anna som ändå var så skicklig, vågade inte ta ansvaret för det stora hushållet, utan jag måste anställa en första kokerska, en finländska som hette Ann-Sofi. En betjänt kom också i huset, vilket blev ett mycket blandat nöje. Vi tog med oss en del av våra egna möbler och andra saker för att inte sakna vårt riktiga hem för mycket och försökte känna oss hemma i ”hotellet” med sina pampiga statsmöbler i magnifika gemak. Det lyckades verkligen rätt bra, fast nog fick jag äta upp i tid och otid att det inte passade min demokratiska och obetydliga person att bo i palats, ta emot kungligheter och sova i en historisk praktsäng.

köket_1

Husor hos utrikesministern på Blasieholmstorg 8

Dagens utrikesminister, Margot Wallström, kan nog inte ta emot några kungligheter i sin kommunalfyra på 89 kvadratmeter. All representation måste ske på andra ställen. Hon kan knappast heller ordna några musikaliska aftnar likt företrädaren på 30-talet, Rickard Sandler, om vilken Per T. Ohlson skriver i sin biografi:

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren.

Vad informella möten i hemmiljö betyder för den internationella diplomatin är belagt genom hundratals exempel ur den historiska litteraturen. Vore jag riksdagsledamot skulle jag snarast motionera om att återupprätta en representativ tjänstebostad för landets utrikesminister. Den nuvarande ordningen (och de twittrande klassernas upprördhet över utrikesministerns bostadproblem) är absurd.

 

Read Full Post »

”Herr Hitler är en förolämpning”, skrev Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Söfartstidning den 3 februari 1933. Rättänkande borgerliga skribenter blev förstås förskräckta över så starka ord mot ledaren för en mycket viktig handelspartner. Riksminister Göring protesterade i ett telegram den 8 februari: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan”.

Segerstedt gav sig som bekant inte när det gällde hårdmarkeringar mot nazistregimen och den svenska försiktigheten. Den 13 september 1940 skrev han i sin Idag-spalt:

Icke undfallenhet utan smidig anpassning är regeringspolitikens särmärke. Detta var den test hans excellens statsministern förfäktade vid gårdagens valmöte.

Medan hans excellens talade rasslade ett tåg på femton vagnar… fullastade med tyskt krigsfolk genom svenska bygder mot Norge. Det var ”permittenter” som fraktades till vårt forna broderland.

Det var en liten illustration till den smidiga anpassning varav statsministern berömde sig. Illustrationen klarlägger på ett ganska kusligt sätt, vad den smidiga anpassnngen innebär.

Det är mycket man kan lära av historien. För några år sedan gav Forum för levande historia ut boken (O)moralisk handel. Där diskuterades Sveriges ekonomiska förbindelser med det nazistiska Tyskland, inte minst den lönsamma exporten av järnmalm och trävaror. I ett förord konstateras: ”Under Tysklands starka inflytande över svensk ekonomi under krigsåren hade Sverige vissa möjligheter att bjuda motstånd. De utnyttjades ibland, men inte alltid.”

Nej, då som nu kan man ju alltid hitta argument för ett samarbete med obehagliga regimer. Först kommer jobben (vinsterna), sedan moralen. Och då som nu påstås det vara ”kris i svensk utrikespolitik” för att diktaturer eller förtryckarregimer visar sitt missnöje.

Idag hävdar de obotfärdiga att vi ska vara en del av EU:s gemensamma utrikespolitik och alltså inte göra några moraliska ställningstaganden innan alla 28 medlemsländer lyckas enas. Att den tänkta gemensamma ståndpunkten är en fiktion när det gäller just moral och mänskliga rättigheter vet alla eftersom det alltid kommer att finnas länder i den europeiska kretsen som lägger in sitt veto om det gäller tuffare tag mot ständiga återfallsförbrytare.

vänskap

Sverige och Saudiarabien – vapenbröder?

Nu läser jag en hel del kommentarer på nätet om Sveriges agerande mot Saudiarabien. I Foreign Policy noterar Elias Groll att Sveriges politik kan ses som ett tecken på ett europeiskt uppvaknande:

Throughout Europe, Saudi Arabia’s lashing of imprisoned bloggers, public beheadings, and continued restrictions on women’s rights — including their ability to drive — have led many political leaders to conclude the kingdom is a medieval theocracy protected only by its fabulous oil wealth.

Maybe, just maybe, Europe’s defense policies are beginning to catch up to its principles.

På den kanadensiska sajten iPolitics ställer man Sveriges beslut i kontrast till den egna regeringens fortsatta gullande med despoterna i Saudiarabien:

Sweden’s decision, following a similar decision by Germany earlier this year not to sell Leopard tanks to the Saudis, sits uncomfortably beside the Harper government’s determination to fulfil a $10 billion contract to sell Canadian-made armoured cars to the Riyadh regime. That contrast is particularly stark because the Canadian LAV III armoured cars are not going to Saudi Arabia’s army — they’re for the National Guard, which answers only to the king and whose prime job is crushing internal dissent.

It would be interesting to hear how supplying Riyadh with the hardware to trash any drive for civil rights in Saudi Arabia squares with the Harper government’s pompous claim that its foreign policy is driven entirely by respect for moral values and principles. What that means in practical terms has never been spelled out.

I danska Politiken skriver kolumnisten Anders Jerichow berömmande ord om Margot Wallströms utrikespolitik:

Måske var saudierne på forhånd irriteret over, at man i Sverige drøfter moral og betimelighed i at eksportere militært udstyr til så undertrykkende et diktatur, som Saudi-Arabien har ry for at være.

Saudierne har en forventning om større respekt, om ikke for deres undertrykkelse, så for deres kontanter.

Således ikke Margot Wallström. Ganske imponerende.

I The Guardian undrar David Wearing varför Storbritannien inte skulle kunna följa Sveriges goda exempel:

One doesn’t have to hold up Sweden as a utopia to recognise that here we have an example to learn from, on economics and now on foreign policy. The thin excuses have long since run out. It’s time to stop arming Saudi Arabia, and rethink our role in the world while we’re about it.

Konstigt nog har jag inte i den internationella pressen hittat en enda artikel som antyder att Sveriges beslut skulle vara ett utrikespolitiskt misslyckande eller att vårt inflytande i världen skulle minska. I och för sig kan kanske tystnaden bero på att man i så många länder ännu följer den politik av ”smidig anpassning” som Torgny Segerstedt på sin tid gisslade.

Allt tyder ju egentligen på att Sveriges inflytande i världen just nu håller på att stärkas. När stater med dåligt uppförande kallar hem sina ambassadörer visar det ju att man är rädd för att den svenska regeringens handlingar ska smitta av sig. Så blev det ju med Palestina-erkännandet. I land efter land runt om i Europa hänvisade parlamentariska majoriteter till det svenska beslutet när man under hösten röstade för erkännande. Och jag vågar sätta hundra petrodollar på att fler länder inom ett år kommer att följa Sveriges exempel och trappa ner förbindelserna med Saudiarabien.

Man får väl säga som Anders Jerichow om vår utrikesministers självständiga agerande: ”Ganske imponerende”.

Read Full Post »