Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Karl-Bertil Jonsson’

Vi var på genrepet för A Cristmas Carol på Maximtetatern i Stockholm härom dagen. Det var en livfull och trevlig föreställning, framförd på ”the Queens English”, som det hette i reklamen, dock med betydande inslag av cockney eftersom Charles Dickens klassiker inte minst handlar om samhällsklyftor, ekonomiskt och socialt.

Ni minns kanske handlingen: Gamle Ebenezer Scrooge bor ensam i ett stort dystert hus, en gång ägt av hans nu döde kompanjon Jacob Marley. Han är en sur, snål och vresig man som driver en lånefirma med hjälp av bokhållaren Bob Cratchit. En kväll får han besök av Marleys vålnad, som kommer för att varna honom. Om Scrooge inte ändrar sin giriga livsstil kommer han att i livet efter detta få bära tunga kedjor i all evighet, precis som hans avlidne kollega. Marley varnar honom också för att han kommer hemsökas av tre andar som ska leda honom genom natten mellan julafton och juldagen. Efter diverse prövningar och skräcksyner ångrar Scrooge sig, byter livsstil och blir på slutet ett under av godhet och generositet:

”Many laughed to see this alteration in him, but he let them laugh and little heeded them. His own heart laughed and that was quite enough for him. And it was always said of him that he knew how to keep Christmas well if any man alive possessed the knowledge.”

Kampen mellan girighet och givmildhet är ju ett klassiskt jultema, hos oss numera gestaltat av Tage Danielsson i Karl-Bertil Jonssons julafton. Om den har Sverker Lenas skrivit en betraktelse i dagens DN. Han sätter in tematiken i ett aktuellt sammanhang där avståndet i många länder ökar mellan dem som har och dem som inte har:

Välgörenhet blir ena sidan av det mynt vars andra sida är de växande inkomstklyftor som skapade förutsättningarna för finanskrisen. Som bland andra kulturgeografen David Harvey har visat kan kapitalismens pågående konvulsioner förklaras utifrån snedfördelningen av de senaste decenniernas enorma produktivitetsökningar. I stället för att arbetarna fick del av den ökade effektiviteten, i form av höjda löner, lade kapitalägarna beslag på hela överskottet själva genom att plocka ut alltmer hisnande vinster, som sedan erbjöds den arbetande befolkningen i form av gargantuanska lån. Det är dessa krediter som utgör luften i de fastighetsbubblor som nu briserar, i land efter land.

Därmed behöver man knappast vara marxist för att se en upptornande konflikt mellan å ena sidan den finanssektor som vill socialisera sina förluster, å andra sidan de regeringar som borde ha ett intresse av att försvara sina väljares frihet. Ekonomen Michael Hudson, som närmast kan beskrivas som en tillväxtorienterad socialdemokrat, menar att de pågående statliga räddningsaktionerna av banker just nu riskerar att skapa en situation där alla utom den rikaste procenten av befolkningen blir bankernas skuldslavar. Han kallar det neofeodalism – en finansialiserad och improduktiv ekonomi där allt överskott går till bankerna. Skillnaden är att neofeodalismens skatteindrivare inte längre kommer på häst med uppdrag från kungen, utan kör Jaguar och agerar för det internationella bankkapitalet.

Bankerna har verkligen blivit en symbol för den moderna girigheten. Jag råkade i förrgår läsa Financial Times där en europeisk bankdirektör klagade över att gemensamma europeiska regler i någon liten grad hindrar de övergenerösa bonusar som amerikanska banker kan ge sina chefer, trots den nyss genomlidna finansbubblan. Huvudskälet för hans bittra klagan var att man i Europa nu satt ett ”performance-related system” ur spel.

Man häpnar. ”Performance-related”! När såg vi en äkta sådan lönemekanism i de tider när bankerna krisade. Hur kraftigt sänktes lönerna när skattebetalarna fick gå in och rädda det finansiella systemet? Min egen ”personliga bankman” får förmodligen en bonus för att han säljer en fond till mig. Men denna bonus är på intet sätt relaterad till fondens ”performance” som i så många fall ligger under börsindex.

Ebenezer Scrooge har fått ge namn åt den gestalt (Uncle Scrooge) som på svenska kallas för ”Farbror Joakim”, mannen som älskar sitt kassavalv mer än något annat. Hans motsats är Karl-Bertil Jonsson, den givmilde gosse som till och med ger bort ”morbror Arturs tändstickstavla med Bodens fästning”. Han och en annan snäll yngling i modern svensk julmytologi – Emil i Lönneberga, som ordnar julkalas i fattigstugan – får symbolisera den anda som vi innerst längtar efter i politik och finansvärld.

Read Full Post »