Jag läser i tidskriften Ord och Bild för 1901 en hätsk debatt om det då pågående boerkriget i Sydafrika. På ena sidan stod den unge författaren Per Hallström sedermera ledamot av Svenska Akademien. På den andra stod docenten i botanik vid Lunds universitet John af Klercker.
Det var af Klercker som hade börjat debatten. I en tid då en förkrossande majoritet av etablissemanget i Sverige, Tyskland och andra germanskt präglade länder stod på boernas sida utmanade han opinionen genom att säga att boerna stod för ”ett förhatligt och utsugande fåvälde”. Han vände sig mot att ”dessa förstockade oligarker och kafferplågare i nästan hela världen prisas som frihetshjältar” medan England skymfats som förtryckets fanbärare.
Den gode lundadocenten uppträdde alltså till kolonialismens och den ledande militära stormaktens försvar. Per Hallström blev honom inte svaret skyldig. Han var företrädare för den kulturelit som ville vända hela sin sympati mot boerna ”som frysande under Sydafrikas nätter se sig ensamma utan hjälp, med stjärnorna över sig och sin vilja klar och fast”. Och han pekade på deras enkla livsföring och gammaltestamentliga fromhet:
I kojorna ha de läst bibeln högt, och vaggad av versernas rytm har från barndomen inpräglat sig i deras minne Exodus’ skildring av stammarnas färd genom öknarna mot den utlovade säkerhetens land. Det har tyckts dem vara deras eget öde de hört sias. Den ark de fört med sig, det har varit det obetvingliga begäret att få leva i frihet utan trängsel av andra, det har varit nationalitetens lag och evangelium, och ur berättelserna ha de hämtat hopp och styrka och fördomar.
Vem hade egentligen rätt i denna diskussionen som i fråga om smädelser söker sin like? Var det Hallström eller af Klercker? Med facit i hand skulle vi kanske säga att det var den avvikande Lundadocenten som säkrast skådade in i framtiden, som såg faran i boernas känsla av utvaldhet och vilja till avgränsning, som kanske i fantasin såg framför sig ett kommande apartheidsystem som det skulle ta decenniers kamp att bli kvitt.
Krigsskildring – med aktualitet?
Men naturligtvis hade också Per Hallström en poäng i sitt försvar för boerna. Han företrädde en klassisk svensk linje mot den brittiska kolonialismen, den stormaktskritik som redan vid 1800-talets början sammanfattats av Tegnér i orden: ”Negern piskas till döds, ack för att sockra ditt te”.
Läs diskussionen ovan och pröva i vilken utsträckning argumenten går att relatera till dagens internationella politik. Vad tycker vi idag om ”nationalitetens lag och evangelium”? Man skall var försiktig med paralleller från det förflutna. Men kanske finns det ett och annat att lära av historien.
Tidens tecken 