Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jan Guillou’

Det har uppstått en diskussion kring Jan Guillous senaste bok Att inte vilja se. Den började sedan Guillou i en tv-intervju deklarerat att man i Sverige inte visste så mycket om förintelsen av de europeiska judarna förrän 1945. Några historiker och författare reagerade skarpt i Dagens Nyheter:

I morgonsoffan uttalar han sig, auktoritärt, om vad som verkligen skett. Och vad han tycks vilja göra är att återupprätta denna oskuldens självbild: vi visste ingenting. Inte ”vi ville inte veta” eller ”vi förstod inte vad vi visste”. Han säger, och vi upprepar hans ord: ”nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Men, säger opponenterna, ingen som läste tidningar i Sverige kunde säga att de inte visste. Inte efter våren 1943. Det blev dock en populär ursäkt efter kriget – särskilt bland dem som hoppats på en tysk seger, nazister eller ej.

Det är klart att Jan Guillou har fel i sitt påstående. Jag har framför mig boken Tyskland går sista ronden av Gunnar Th:son Pihl, daterad i oktober 1943. Pihl hade varit Sydsvenska Dagbladets korrespondent i Tyskland från 1938 fram till augusti 1943 då han blev utvisad av de nazistiska makthavarna. Han är ytterligare en av de rätt okända svenska journalister som rapporterade från Europa under 1900-talet och som jag berörde i det tidigare inlägget Utrikeskorrespondenter för några veckor sedan.

tyskland

Det finns inte särskilt mycket skrivet om Gunnar Th:son Pihl men han fick ändå ett något försenat äreminne av Per T Ohlsson i Sydsvenskan för ett par år sedan. Ohlsson berör i sin artikel den ovan nämnda boken och konstaterar:

Där beräknade han, två år före krigsslutet, att drygt 5,5 miljoner judar i Europa antingen hade mördats eller hotades av förintelse. Siffran var kusligt exakt: 6 miljoner är den idag vedertagna dödssiffran när det gäller den största förbrytelsen i mänsklighetens historia. Pihls berömmelse blev kortvarig och numera är han nästan helt bortglömd. Men i år, när hundraårsminnet av Raoul Wallenbergs födelse högtidlighålls, finns det anledning att erinra om en märkligt välunderrättad journalist som långt före Wallenbergs hjältemodiga insatser i Budapest varnade för en hotande katastrof för Ungerns judar.

Det är en otroligt klarsynt bok som på många sätt kartlägger nazismens väsen. Han skriver redan där om Hitlers ”främste bödel” Adolf Eichmann och säger: ”Han har ingen annan lidelse än att sända judar i döden. Det är hans liv. Hur långt ska han hinna?”

Pihl var i grunden en gammal tyskvän som kanske inte bekymrade sig så mycket över de första årens nyordning i Tyskland på 30-talet. Men inte minst Kristallnatten i november 1938 kom att prägla hans fortsatta perspektiv. Han rapporterade kritiskt om vad som sedan hände men givetvis med en viss försiktighet på grund av censurens krav. Och, som Per T Ohlsson konstaterar, hans artiklar och notiser från Berlin blev sällan publicerade på framträdande plats i Sydsvenskan, vars utrikespolitiska hållning var synnerligen dämpad under de första krigsåren. Först efter El Alamein och Stalingrad, när den tyska krigslyckan vände, vågade tidningen bli tydligare.

Pihl hade en ovanlig insikt i judeförföljelsernas natur och efter att i sin bok ha gett exempel på det fruktansvärda barbari som utfördes av SS-kommandona i öster skriver han:

Jag har försökt återge detta i lugn och saklig ton. Utsmyckning och stilistiska effekter behövs inte. Vad som behövs vore kanske att ge uttryck åt en tanke, som de flesta läsare inte kunna undkomma: Är allt detta möjligt? Ja, det är möjligt. Det är inte rykten, inte skräckpropaganda men modern historia i Europas mitt, små utdrag ur en katalog över brott som inte äro åtkomliga med förnuft.

Som sagt: året var 1943. Den som ville veta vad som pågick i Europas mitt kunde få information. Men vi vet ju också av senare erfarenheter från världens olika slagfält att det är en sak att veta, en annan sak att verkligen förstå och handla därefter.

Read Full Post »

Det har uppstått en diskussion om kolonialism i anslutning till Jan Guillous senaste bok. Försöker han där framställa 1800-talets tyska kolonialvälde som relativt godartat i jämförelse med de brittiska, franska, belgiska och portugisiska? Tyskarna som ”the good guys” och de andra som blodtörstiga skurkar? Jag har inte läst boken och vet inte i vilken utsträckning texten där motsvarar författarens något lättsinniga yttranden i tv-programmet Babel.

Hur som helst så tycker jag att det inte är någon bra idé att jämföra olika typer av kolonialism med varandra. Det är ungefär som att försöka avgöra vilken sorts kommunism som var värst: Stalins eller Maos. Däremot kan man ju mycket väl konstatera att kolonialismen var en ledande ideologi bland politiker i Västerlandet för drygt 100 år sedan, en ideologi som i sin blodiga konskevenser väl kan mäta sig med både kommunism och nazism. Den av Marc Ferro redigerade Kolonialismens svarta bok är ju tillräcklig läsning om man vill övertyga sig om den saken.

Det uppstår ibland en obehaglig sifferexercis när man ska jämföra olika historiska brott. Hur många offer skördade kommunismen i Ukraina under den stora svälten? Vad var missväxt och vad var medvetet politiskt mördande? Hur många miljoner av ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika föll offer för europeisk expansionslust? 100 miljoner säger några historiker. Andra skriver ner siffran.

Tyskarna dödade kanske färre än belgarna i sina kolonier men den ökände generalen Lothar von Trotha led inte av någon sentimentalitet när han skulle ta itu med det olydiga Herero-folket:

Ich kenne genug Stämme in Afrika. Sie gleichen sich alle in dem Gedankengang, dass sie nur der Gewalt weichen. Diese Gewalt mit krassem Terrorismus und selbst mit Grausamkeit auszuüben war und ist meine Politik. Ich vernichte die aufständischen Stämme mit Strömen von Blut und Strömen von Geld.

Han kände med andra ord afrikanerna tillräckligt väl för att inse att de bara förstod våld, ett våld som enligt hans egna ord måste leda honom till ren terrorism och grymhet. Och blodet strömmade verkligen.

General von Trotha med stab, 1904

Vem har inte hört en liknande argumentering från dagens kolonialister och korsfarare: ”De förstår bara våld”. Hitler är död, kommunismen har fallit men det koloniala tänkandet har inte utrotats.

Ibland tycks den tyska generalens ord fortfarande gälla: ”Daß ein Krieg in Afrika sich nicht nach den Gesetzen der Genfer Konvention führen läßt, ist selbstverständlich”. Eller transponerat till nutidsspråk: ”I kriget mot terrorismen kan man självfallet inte tillämpa Genevekonventionen”.

Read Full Post »