Jag går igenom bunten av tidningar som lagrats under en vecka men ägnar mest tid åt dagens litteratursidor i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. I den förstnämnda skriver Carl-Johan Malmberg en insiktsfull artikel om Håkan Andersons bok Den vita väggen. Malmberg konstaterar att det handlar om ett delvis förbisett författarskap:
Det finns författarskap som lever och utvecklar sig i en fåra vid sidan om trender och moden. När man upptäcker ett sådant gläds man, men man påminns samtidigt om att den sortens litteratur lever farligt. När jag under en veckas entusiastisk läsning av Håkan Andersons senaste roman ”Den vita väggen” talar med vänner och bekanta om honom tycks få känna till honom och ännu färre ha läst honom.
Malmberg noterar vidare att förmågan att länka faktiskt med fiktivt är en av romanens stora kvaliteter. I sina böcker låter Anderson människor gå i lika mirakulös förbindelse med varandra som i verkliga livet. Hans romaner vittnar om ett magiskt sambandstänkande.
Jag har inte läst Den vita väggen ännu men jag skrev bland annat så här i Aftonbladet om debutromanen Breven när den kom ut 2004:
I den här boken är tids- och rumsbegreppen delvis upphävda. Läsaren förs ideligen fram och tillbaka över den europeiska kontinenten under det nyss förflutna seklets förvirringar. Än är vi i Wien och Assisi, än i Paris, Oxford eller på Rügen. Det är författarens dröm om att skriva en stor europeisk roman som här förverkligas. Ett musikaliskt ackompanjemang i form av Schuberts Winterreise ligger som en generalbas under texten och som konstnärlig kuliss ser vi Caspar David Friedrichs romantiska landskap.
Breven är på sitt sätt ett multikonstverk, fascinerande och förbryllande. Det var väl därför jag inledningsvis konstaterade att romanen är så full av fiktiva personligheter, av återanvända, återuppväckta och omdefinierade litterära gestalter att man som läsare börjar ifrågasätta både sin egen och författarens identitet. Men det magiska sambandstänkandet fanns redan där.
Hur som helst; ett tack till Carl-Johan Malmberg som påmint oss om detta författarskap.
Den andra artikel jag stannat inför är Nina Björks presentation i DN av Sigrun Slapgards biografi över Sigrid Undset. Välskrivet förstås. Fast jag saknar en viktig detalj. Hur kan man skriva en lång artikel om Sigrid Undset utan att nämna att hon var katolik, en oerhörd sak under den epok när hon konverterade till en för den nordiska samtiden främmande tro. En tro och en identitet som ju i många avseenden formade hennes liv.
Sigrid Undset, författare – och katolik
Jag slår upp hennes bok Åter mot framtiden (1943) som jag råkar ha i min bokhylla. Där skriver hon om den morgon när Tyskland inledde sin ockupation av Norge:
När jag gick till mässan i S:t Olavskyrkan i Oslo klockan åtta på morgonen den 9 april, flög de tyska planen fram och tillbaka över staden. Folk gick till sitt arbete som vanligt… När planen cirklade alldeles över våra huvuden, gick vi in i en butik eller stannade i en port, men i kyrkan syntes varken systrarna eller skolbarnen till… Vi var endast fem äldre kvinnor som bevistade mässan.
Kriget blev för Sigrid Undsets del en i många avseenden smärtsam upplevelse. Men om man glömmer bort var hon befann sig när det började har man nog missat något väsentligt.
Tidens tecken 