Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Gustaf Cederschiöld’

Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke men så är det faktiskt inte. I morse läste jag  Svenska Dagbladets språkspalt där professor Anna-Malin Karlsson påminde om vad den klassiske språkvårdaren Erik Wellander på sin tid skrev om dåtida missbruk i det talade språket:

Om de förhatliga modeorden skriver Wellander: ”Den språklättja som det är fråga om visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat, pladdrigt och meningslöst ordande, som bekvämt följer de mest upptrampade vägarna.” Värst är enligt Wellander svordomarna, den manliga ungdomens ord, men ”rent språkligt sett äro emellertid den kvinnliga ungdomens älsklingsord, det må nu vara förtjusande, bedårande, hänförande eller hemskt, lika tröttsamma och fula och meningslösa i sin liknöjda och slappa upprepning”.

Medan jag fortfarande funderar över Wellanders diskussion av de kvinnliga älsklingsorden köper jag av en händelse på Myrorna i Stockholm en vackert inbunden volym där den finlandssvenske litteraturprofessorn Werner Söderhjelm samlat en del bokanmälningar från skilda tider. Bland annat ägnar han några sidor åt en bok som 1900 utgavs av Gustaf Cederschiöld, professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola och en på sin tid mycket uppburen språkman. Boken heter Om kvinnospråk och andra ämnen och ansågs tydligen så läsvärd att den 1917 kom ut i en andra upplaga.

gustaf ceder

Söderhjelm redogör för kollegan Cederschiölds ingående studier av kvinnans speciella sätt att uttrycka sig verbalt. Det hänger enligt denna analys samman med ”hennes känslas intensitet, exklusivitet, omedelbarhet, plötslighet och föränderlighet”:

Härpå beror, att vad kvinnan får säga omedelbart, utan att tänka på förhand, utmärker sig genom en okonstlad naturlighet, medan hon t. ex. i en debatterande församling icke förmår fasthålla sin tankegång utan låter den korsas av nya stämningar och blir oklar. Omedelbarheten gör ock att språket blir för henne otillräckligt och hon måste taga sin tillflykt till miner och åtbörder. Sålunda är gråten en viktig beståndsdel i hennes språk och som klimax inträder stundom svimning och hysteriskt anfall.

Kvinnan har enligt samma analys ingen respekt för adjektivens betydelse, liksom i allmänhet inte heller för ordens rätta valör. Hon söker gärna upp superlativer i sin avsaknad av måttfullhet. Till det positiva i kvinnans språkbruk hör dock att hennes finkänslighet gör att hon oftast undviker ”obelevade uttryck”.

Det är känt att t. o. m. kvinnor av lägre stånd  f ö r s ö k a  undvika svordomar, och detta har uttalats av folkhumorn i det svenska ordstävet ”djävuln anfäkte fan, sa käringen, skulle svära”.

Ett annat ordstäv som någon av professorerna (oklart vilken) citerar är ”Man måste ställa sina affärer så att kreti och pleti gå ihop, sa fru Högfelt”. Detta som ett exempel på att kvinnor ofta använder främmande ord på ett felaktigt sätt.

Professor Cederschiölds banbrytande vetenskapliga studie kom alltså ut för drygt hundra år sedan. Man förstår att den lätt kunde brukas som argument i den framväxande debatten om kvinnlig rösträtt. Vem ville att den allvarliga politiska diskursen skulle störas av gråt, svimningar och hysteriska anfall?

Året efter publiceringen av det citerade arbetet tilldelades Cederschiöld det Kungliga priset av Svenska akademien. Om det hade något att göra med innehållet i den nyss nämnda boken är oklart.

Read Full Post »