Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dramaten’

Just idag, på Långfredagen, råkade jag ta fram ett gammalt rysk-svenskt lexikon ur bokhyllan. Det trycktes 1912 i Leipzig av Otto Holtzes Nachfolger och jag köpte det tydligen på en loppis för några år sedan. Mellan några sidor hade den tidigare ägaren lagt ett tidningsklipp som jag inte uppmärksammat förut. Det var ett kort inlägg där den dåvarande Dramatenchefen Ragnar Josephson replikerade på något som skrivits av den skarpe teaterkritikern Ebbe Linde.

Diskussionen handlade om korstecken. Jag anade att den förts i Dagens Nyheter och kunde via tidningens förträffliga digitala arkiv spåra sammanhanget. Den 20 januari 1951 recenserade Linde föreställningen ”Bröderna Karamasov” på Dramaten, en uppsättning byggd på Dostojevskijs berömda roman. Det var en produktion med flera av tidens ledande skådespelare: Anders Henriksson, Anita Björk, Anna Lindahl, Olof Widgren, Per Oscarsson och Holger Löwenadler.

Vad kunde gå fel med en sådan rollista? Ändå var Linde inte imponerad. Han sammanfattade sina intryck så här: ”Men dramatik? – nej; ryskt? – knappast; Dostojevskij? – ej ens till hälften.”

Tidigare i sin text klagade han på att föreställningen dessvärre inte lyckats presentera en vederhäftig lokalfärg. Han hängde bland annat upp sig på hur skådespelarna korsade sig:

Inte ens korstecknen utfördes rätt. Somliga korsade sig från höger till vänster, andra från vänster till höger, några gjorde det med två fingrar, andra med tre, Grigorij med hela handen öppen, Aljosja med ett enda krökt pekfinger och gamle Karamasov själv oerhört nog med knuten näve. Nu är detta bara ett litet detaljfel som kunde rättas till (och bör göra det); men inte lika lätt att rätta till allt annat som röjde att skådespelarna inte haft någon vidare hum om den verklighet de skulle framställa och att regissören, Rune Carlsten, inte har kunnat eller brytt sig om att hjälpa dem något vidare på traven.

Ragnar Josephson i sitt rum på Dramaten 1950 (Foto Gunnar Lantz)

Redan nästa dag publicerades Dramatenchefens replik (det klipp som jag hittade i lexikonet). Han framhöll där att nationalscenen verkligen anlitat den bästa expertis på ryska korstecken som det dåtida Stockholm kunde uppbåda:

Instruktionen av de rituella rörelserna i denna föreställning har uppdragits åt kantorn i Ryska kyrkan i Stockholm, Simeon Ignatiev, vilken genomgått prästseminariet i Pleskau. De varianter av korstecken som varit föremål för observation är helt i överensstämmelse med den grekisk-katolska ritualen.

Sedan beskriver professor Josephson utförligt de olika sätt på vilket präster och lekmän utför korstecknet. Att alla inte gör det perfekt är naturligt: ”Vissa personer, exempelvis fadern, Fjodor Karamasov, karaktäriseras genom sitt förgrovade sätt att korsa sig.” Josephson fortsätter:

Jag har genom samtal idag med kantor Ignatiev övertygat mig om att såväl korstecken som knäfall utförs på scenen på ett sätt som tillfredsställer de kyrkliga kraven.

Om förklaringen också tillfredsställde Ebbe Lindes krav förmäler inte historien. Hur som helst: Det var nog rätt länge sedan som teaterkritikerna hängde upp sig på korstecknen. Vi lever ju i en postmodern tid.

Read Full Post »

Vi var på generalrepetitionen av Natten är dagens mor på Dramaten häromdagen. Jag är verkligen ingen Lars Norén-specialist men jag tänker mig honom alltid som den instängda borgerlighetens skildrare, med en instängdhet som också gäller rummet. Nu hade regissören Björn Melander och scenografen Sören Brunes i stället valt att blåsa ut alla väggar på den stora scenen och det blev, som Leif Zern skriver i Dagens Nyheter, en Norén i storbildsformat: ”en karikatyr av pjäsen i stället för den äkta varan”. Visst var Örjan Ramberg magnifik i sina halvt deliriska utspel men man måste också hålla med Nils Schwartz i Expressen: ”Skådespeleriet är grandiost, variationen begränsad.”

Av de recensioner jag läst är Lars Rings i Svenska Dagbladet den mest positiva. Han har få reservationer och noterar också att det är Ramberg som dominerar scenen. Visst är det en sevärd föreställning – en nationaldramatiker på nationalscenen – men Nils Schwartz summerar sina intryck med ett brutalt konstaterande: ”Om man tycker att det är långtråkigt att se ett fyllo lalla omkring i tre timmar på en teaterscen, kan man alltid tänka sig hur det skulle vara att uppleva samma sak i ett halvt liv.”

Från teater till filosofi: Jag var på ett möte i Uppsala igår och hann som hastigast kila in på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva där jag i min ungdom lärde mig allt som man inte fick höra på dåtidens pedagogiskt undermåliga föreläsningar. I entréhallen fanns en liten utställning om filosofen Axel Hägerström, detta med anledning av att det nyligen gått 100 år sedan han med sin installationsföreläsning öppnade ett nytt kapitel i den svenska filosofihistorien.

Det var en anspråkslös utställning, egentligen bara en stor glasmonter, men det är alltid roligt att se några av en uppmärksammad tänkares böcker och några prov på hans piktur.

Jag har egentligen aldrig satt mig in i Hägerströms filosofi även om jag vet att han var metafysikens stora fiende med allt vad det inneburit i synen på rätt, moral och religion. Men jag blev plötsligt lite mer intresserad av honom som person snarare än som filosof, prästsonen från Vireda som lämnade teologin för de filosofiska studierna, en man som präglade det intellektuella klimatet i Uppsala under rätt många år från 1911 och framåt. Den som senast skrivit mer utförligt om honom är Patricia Mindus från Turins universitet som för ett par år sedan publicerade A Real Mind: The Life and Work of Axel Hägerström.

En del sidor av den boken finns på nätet och i notapparaten läser jag vad Karin Boye en gång skrev: ”Redan hans yttre var ju ägnat att väcka intresse, så måste en filosof se ut. Men dessutom tycktes han på något märkligt sätt vara närvarande, som det tycktes, inte bara i samtalen på studentkulorna utan i själva luften.” Och Ingmar Hedenius har skrivit om hans egendomliga framtoning: ”helt olik andra professorers på detta på gott och ont så individualistiska och provinsiella universitet. Han var en smula konstigt klädd, ibland iförd byxor med revärer, sådana som annars bara så kallade jazzgossar nyttjade, och han hade halvlångt hår, vilket var något oerhört i hans samtid och annars bara kunde ses på fotografierna av Einstein.”

Detta om hans framtoning. Fast egentligen borde man förstås koncentrera sig på viktiga aspekter av hans (enligt experterna) in helt lättbegripliga filosofi. Till exempel det som framhålls i anslutning till den jubileumskonferens som hölls för någon dryg månad sedan i Uppsala:

Questions of right and wrong, be it in relation to individual morality or social policy, would not be illegitimate, but in order to find answers to them, commitments to values and ideals would ultimately provide the basis that theoretical reason could not supply.

Något som tål att begrundas när man har en ledig stund.

Read Full Post »