Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Byringe station’

På flyget mellan Athen och Geneve läser jag Le Mondes bokbilaga. Där finns en annons som drar till sig min uppmärksamhet. Det är en helsida där nätbokhandeln Amazon France gör reklam för en läsplatta. Just läsplattan och dess pris struntar jag i men i den text som lagts in på skärmen läser jag bland annat namnet Allan Karlsson och de svenska geografiska namnen Malmköping och Södermanland.

Jovisst, det är en sida ur den franska översättningen av Jonas Jonassons bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag läste den för ett par år sedan och kan inte påstå att jag lockades till de gapskratt som förlagsreklamen utlovat. Min fantasi är egentligen för torftig för att fullt ut uppskatta den våldsamma skröna som romanen utgör. Men jag återkommer ändå ständigt till den här boken därför att den rymmande hundraåringen i romanens första del tar sig från Malmköping så långt som hans busspengar räcker. Och då hamnar han vid den numera nedlagda Byringe station.

Jag har visst skrivit om det förr men Byringe råkar vara min barndoms järnvägsstation. Där stannade tågen på den tiden Norra Södermanlands järnväg gick från Läggesta via Åkers Styckebruk och Stålboga till Eskilstuna. Det var vid Byringe station som vi mötte mostrarna som kom resande från Södertälje, det var där som posten varje dag samlades ihop av lantbrevbäraren för att i ur och skur köras vidare per cykel. Byringe var vår postadress och Byringe 4 min barndoms telefonnummer. Det var från den cementfärgade perrongen som jag anträdde två Englandsresor under 50-talets senare del.

Numera berömd destination

Det är inte att undra på då att det är med en viss stolthet som man noterar att detta sörmländska ortnamn nu flyger över världen i takt med Jonas Jonassons framgångar på den internationella bokmarknaden. I Tyskland har Der Hundertjährige, der aus dem Fenster stieg und verschwand legat på Der Spiegels bestsellerlista under en stor del av året. I sin pocketupplaga ligger den fortfarande på tredje plats. På nätet hittar jag en artikel ur die Tageszeitung som handlar om den litterära turismen i Sverige, den som går till Ystad eller Stockholm, oftast baserad på de kriminella romaner som tyskarna älskar. Men, konstaterar tidningen, nu finns det också andra turistmål:

”Byringe Station”, den alten Bahnhof von Byringe, gibt es. Allerdings ist das gelbe Gebäude nicht verlassen, wie Karlsson es vorfand. Den haben Rolf und Kristina Karlsson – nicht mit Allan verwandt – gekauft. Sie hatten zunächst keine Ahnung, dass sie am Schauplatz eines Bestsellers wohnten. Bis ihre Tochter das Buch las und erste Neugierige ums Haus schlichen. Da holten sie das alte Bahnhofsschild wieder aus dem Schuppen und nagelten es an die Fassade.

Ja, stationsbyggnaden med det gamla postkontoret  är numera förvandlad till en privatbostad och den gamla stationsskylten har kommit till heders igen. Säkert kommer de tyska turisterna att dyka upp där och låta sig fotograferas under de närmaste åren. Man hoppas att de inte kommer att störa de nuvarande ägarna Rolf och Kristina Karlsson alltför mycket. (De är, som den tyska tidningen påpekar, inte släkt med romanens Allan).

I Frankrike verkar Jonassons bok också vara framgångsrik. Där heter den Le vieux qui ne voulait pas fêter son anniversaire (Gamlingen som inte ville fira sin födelsedag). Den finns förstås också på engelska under titeln The Hundred-Year-Old Man Who Climbed Out of the Window and Disappeared och den lär dessutom vara översatt till en massa andra språk.

Att min barndoms postadress nu flyger över världen på litterära vingar är förstås en källa till stolthet. Nästa gång jag kommer utomlands och någon frågar var jag är född kommer jag förstås att svara: ”One kilometer from Byringe station. Remember Allan Karlsson, the very old man who climbed out of the window?”.

Read Full Post »

Jag lånar titeln till det här inlägget från en lysande betraktelse av den nyligen bortgångne historikern Tony Judt i New York Review of Books. ”Bring back the rails” är titeln på den andra delen av denna essä, publicerad i tidskriftens januarinummer.

Judt beskriver i den första delen (publicerad i det tidigare decembernumret) järnvägens betydelse för samhällsomvandlingen från 1840-talet och framåt. Han ser i själva verket dess framväxt som den kanske mest revolutionerande händelsen i den moderna historien: ”More than any other technical design or social institution, the railway stands for modernity. No competing form of transport, no subsequent technological innovation, no other industry has wrought or facilitated change on the scale that has been brought about by the invention and adoption of the railway.” Tågen symboliserar, trots (eller kanske tack vare) sin gamla klassindelning, begreppet ”public transport”:

Until the opening of the Liverpool and Manchester Railway in 1830, people did not travel together in large groups. A typical stagecoach held four inside and ten outside. But it was not much used, and certainly not by those with any choice. The wealthy and the adventurous traveled alone or en famille—on horseback, in a post chaise or a private carriage—and no one else traveled far or often. But rail travel was mass transit from the very outset—even the earliest trains conveyed hundreds of people—and it was thus important to establish and offer distinctions: by price, comfort, service, and above all the company a voyager was likely to keep. Otherwise the better class of traveler would not come and the poorest would be priced out.

Järnvägarna satte långt in på 1900-talet sina spår i konst och litteratur, för att inte tala om alla filmer med tågresor som motiv (Orientexpressen!). Om detta och mycket annat gör Judt geniala iakttagelser. Jag ska inte referera allt här utan hänvisar den intresserade läsaren till originalet. Låt mig bara citera hans sammanfattande slutsats:

If we lose the railways we shall not just have lost a valuable practical asset whose replacement or recovery would be intolerably expensive. We shall have acknowledged that we have forgotten how to live collectively. If we throw away the railway stations and the lines leading to them—as we began to do in the 1950s and 1960s—we shall be throwing away our memory of how to live the confident civic life. It is not by chance that Margaret Thatcher—who famously declared that “there is no such thing as Society. There are individual men and women, and there are families”—made a point of never traveling by train. If we cannot spend our collective resources on trains and travel contentedly in them it is not because we have joined gated communities and need nothing but private cars to move between them. It will be because we have become gated individuals who don’t know how to share public space to common advantage. The implications of such a loss would far transcend the demise of one system of transport among others. It would mean we had done with modern life.

Artikeln i kombination med det tågkaos som utbrutit på grund av bristande investeringar eller underhåll av vår gemensamma egendom fick mig att reflektera över min egen järnvägshistoria. Den kunde bli hur lång som helst men jag vill bara framkalla minnet av centralpunkten i min barndoms järnvägsnät: Byringe station, en hållplats på den dåtida Norra Södermanlands Järnväg mellan Södertälje och Eskilstuna. Det var dit man åkte för att hämta mostrar på besök, det var därifrån som lantbrevbäraren utgick och det var från den perrongen som jag som 17-åring gav mig ut på min första ensamma långresa som via diverse tågbyten satte mig på Londonpilen på väg mot Göteborg och Englandsbåten.

Byringe station 1898 – före min tid

Jag minns att jag som ganska liten framkallade vuxenvärldens skratt när jag påstod att tågen alltid var punktliga. Det måste ha berott på den barnsliga illusion som uppstått genom att tidtabellen alltid arbetade med exakta tidsangivelser: 12.48, 15.26, 19.32 etc. Men redan på 50-talet måste tågen ha varit försenade även om de gamla loken uppenbarligen var bättre rustade för vintertrafik än dagens moderna kontinentaltillverkade tåg.

Svensktillverkat D-lok – klarade snön

Min gamla station är sedan 1966 nedlagd och spåren är mer eller mindre igenvuxna. Men den har i alla fall fått en litterär äreräddning genom Jonas Jonassons succéroman ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Huvudpersonen, den hundraårige Allan Larsson, tar där bussen från Malmköping mot Strängnäs och frågar chauffören hur långt han kan komma för den femtiolapp han räcker fram. ”Till Byringe station”, säger föraren och släpper också mycket riktigt av sin passagerare där:

Allan vaknade av att chauffören knuffade vänligt på honom och meddelade att de nu var framme vid Byringe station. Strax därpå var chauffören i färd med att baxa ut resväskan genom främre dörren, med Allan i släptåg.

Chauffören undrade om herrn klarade sig själv nu och det sa Allan att chauffören inte skulle vara orolig över. Så tackade Allan för hjälpen och vinkade adjö när bussen rullade ut på riksväg 55 igen och fortsatte mot Strängnäs.

Eftermiddagssolen skymdes av de höga granarna runt om Allan, det började bli kyligt i den tunna kavajen och innetofflorna. Och något Byringe stod inte att finna, än mindre dess station. Det var skog, skog och skog åt tre håll. Och en liten grusväg in åt höger…

Efter ett par hundra meter kom Allan fram till det han förstod var Byringe station – ett nerlagt stationshus intill en alldeles väldigt nerlagd järnväg.

Ja, Norra Södermanlands Järnväg är alldeles väldigt nedlagd. Och när jag i rubriken kräver järnvägen tillbaka så är det inte precis mitt gamla stationshus jag vill rädda. Det handlar snarare om att vi tar tillbaka järnvägen som en gemensam egendom som är värd att vårda och investera framtidskapital i.

Read Full Post »