Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Bruno Liljefors’

Det är 150 år sedan Bruno Liljefors föddes och Thielska galleriet firar det med en utställning. Jag har inte sett den men läser om den i Expressen där Therese Bohman pekar på den verklige och intressante målaren bakom alla de rävar som han av ekonomiska skäl massproducerade under en senare del av sitt liv. Hon ser andra kvaliteter i de tidiga verken:

Jag skulle vilja lansera tanken på ett måleri bestående av fraktaler: I många av Liljefors målningar är helheten en upprepning av former och texturer hos det djur som avbildas. Vassen som omger en dopping klingar som ett eko av fågelns streckade teckning, ett beckasinbo är målat mot en omgivning med gräs lika strävt och tufsigt som boet.

Det låter kanske kalkylerat, men det är i själva verket tvärtom. Bruno Liljefors är en ytterst poetisk målare.

Den tidige Liljefors: en naturstudie från 1885

Det finns enligt Therese Bohman en symbolistisk sida hos Liljefors som många i nutiden har svårt att ta till sig. Vill man motivera hans samtidsrelevans så betonar man gärna att han var en naturvän och hans konst blir därmed en del av en miljöpolitisk agenda. Men det innebär både att kidnappa honom, och – ännu tråkigare – att gå miste om själva kärnan i hans konstnärskap.:

”Enbuskarna, stenarna, kråkan på gärdesgården, dikeskanten med åkervindan på den solspruckna leran – det var mitt land”, skriver Bruno Liljefors om sin uppväxt i boken Det vildas rike. Raderna fungerar som madeleinekaka rakt tillbaka till min egen barndom då jag kunde tillbringa vad som föreföll som evigheter med att utforska en vägrens sandiga växtlighet, att med ögon och fingertoppar försjunka i varje färg- och texturskiftning i laven på en solvarm berghäll.

Jag vill gärna tro att Bruno Liljefors och jag delar denna erfarenhet – känslan av trygghet som uppstår ur en absolut förtrogenhet med ett litet stycke landskap.

Så blev Liljefors också en virtuos målare av naturens alla texturer, av det skrovliga och det släta, det våta och det torra, det duniga, det risiga, det blanka. Ofta befinner han sig på gränsen till det abstrakta: ett klippblocks alla färgskiftningar i målningen ”Rävungar” tangerar det nonfigurativa, tills blicken faller på rävarna nere i ena hörnet. (Det är skillnad på rävar och rävar hos Liljefors. Vissa av dem är mycket bra.)

Jag har också läst Liljefors bok Det vildas rike. Kanske var det min allra första naturbok. Min pappa hade den i en bokhylla i sitt arbetsrum och jag minns att jag ofta bläddrade i den, inte för att läsa texterna utan för att se på de vackra färgreproduktionerna. Redan som liten (var jag kanske 8-9 år?) blev jag därför rätt förtrogen med bilderna på fåglar, harar och rävar – för att inte tala om alla män som hade en bössa i handen.

Jägare och gräsänder, 1916

Jag har numera hittat ett exemplar av boken på någon loppmarknad och läser om den igen. Den börjar som en barndomsskildring av trakter i Uppsala som jag (och mina barn ännu mer) är förtrogna med: Gamla Uppsala, Tunåsen och Luthagen. Man läser med en viss fasa om en misshandlande lärare i den förberedande skola i centrala Uppsala där den blivande konstnären gick under några år. Sedan innehåller boken förstås mer av betraktelser kring djurens natur och jägarens liv.

Det finns något som jag inte gillar i denna skildring av ”naturvännen” Liljefors. Det är hans primitiva jaktinstinkt som börjar med att han skjuter en domherre med något slags armborst i barndomen. Han lär lite senare känna en konservator och lär sig av honom ”smygjakt”, t ex att fånga fåglar med limsticka: ”Fågellimmet kokade han själv och det blev av en annan effekt än det man fick köpa på apoteket”. Så fick han så småningom riktiga gevär och jagar det mesta, ofta under den förskönande etiketten ”jaktvård”. Den förnämsta sporten, säger Liljefors på ett ställe i boken, är jakten efter dopping på våren – ”för det vackra skinnets skull”.

Jag lär mig på nätet att doppingskinnet förr användes till jaktväskor, muffar och hattar.  Kanske finns det fortfarande kvar någon hatt av de skinn som Bruno Liljefors vårjakter resulterade i. Men de är nog svårare att sälja på auktion än hans stereotypa 30-talsrävar.

Read Full Post »