Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Jag erinrar mig plötsligt en gammal sång från 1969 av Anders Fugelstad:

”Ingenting är längre som förut
Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals
och stämmer inte alls”.

Det var en samhällskritisk visa i tidens anda med kängor mot miljöförstöring, kapprustning och andra hot mot tillvaron. En av verserna lydde så här:

Frukostvin med pimpinella är en helt passerad smak
Och av Bellmans gamla källa blev en kommunal kloak
Till Olympens gudahöjder stiger aldrig en Pegas
Där har Nato installerat antirobot-robotbas

Nej, ingenting är längre som förut. Trump ligger i fejd med den trogna skaran av Vita Huset-korrespondenter och har nu bjudit in Filippinernas oberäknelige president Duterte. Angela Merkel har just besökt Saudiarabiens kung och noterat att landet gjort vissa framsteg: nu får kvinnorna i alla fall rösta i kommunala val. Det rör på sig, med andra ord. I morgon träffar hon Putin i Sotji för att berätta att sanktionerna mot Ryssland ligger fast även om hennes kamrater i bayerska CSU tycker tvärtom. I Nato:s sydöstra pelare Turkiet avskedas ytterligare tusentals tjänstemän och Wikipedia släcks ned.

Den politiska kartan är inte heller som förut: I stora delar av Europa rasar socialdemokratin. I Frankrike står valet mellan nationalism och en modifierad nyliberalism. EU har bestämt sig för en tuff Brexit och Bryssel har problem med Ungern och Polen som båda rör sig bort från unionens gemensamma värderingar.

1 maj 1917 – aktuellt budskap trots alla förändringar!

Jag tröstar mig med att den politiska osäkerheten alltid har präglat vår tillvaro. I Grönköpings Veckoblads årsbok för 1989 läser jag en utrikespolitisk översikt av folkmagister Ludv. Hagwald. Den har faktiskt en viss aktualitet så här 28 år senare:

Har Europafrågan nu nått sitt vara eller icke vara, eller är det snarare motsatsen, som i ökad grad har sin gång? Häri ligger kanske själva kärnhuset till den fruktbara debatt, som alltsedan valdagens slut gripit omkring sig i allt vidare cirklar, och icke blott där.

I förstone skola vi ej glömma, att Europa är vad det är, å samma sätt som även andra delar av världen äro vad de äro; något som våra politiker av alla färger ej avstått från att rättmätigt understryka.

Magister Hagwald varnar dock i sammanhanget för en farlig pessimism vid betraktandet av omvärlden och dess förändringar:

Ej heller skola vi vara annat än å vår vakt mot de domedagsprofeter, vilka ständigt utmåla än det ena, än något helt annat, i tur och ordning, när vi snarare äro betjänta av, att hela saken kommer upp å bordet, till den allmänna beskådan, som den i många fall förtjänar.

Och vart leder då detta? Ja, såvitt en tränad bedömare kan se, stå vi i dag inför ett antal vägkorsningar, vilka peka i olika riktningar. Enligt min mening är nu blott marschordet ”Framåt!” möjligt, om än inte särskilt troligt. Dock må vi, denna dag, vara klara över, att begreppet ”Framåt!” kan användas för ett större antal, sinsemellan olika, färdriktningar, beroende å, vilken kosa man valt att styra.

Klokt sagt och tänkt. Låt alltså dagens politiska lösen vara ”Framåt!”. Eller, som det heter i den franska presidentvalskampanjen: ”En marche!”.

I en anda av optimism har jag också dagen till ära hissat den svenska flaggan på vår flaggstång. Vinden är dock ganska svag så någon riktig fart på den blågula duken är det dessvärre inte.

Georgien är ett land som jag länge tänkt besöka. Men hittills har det inte blivit av. Det som lockar mig är både natur och kultur, en gammal civilisation bland höga berg och djupa dalar.

Vi känner ju alla till nutidens spända förhållande mellan Georgien och Ryssland. Ändå är det historiskt sett en relation av ömsesidig påverkan och ofta med kärlek över kulturens gränser.

Jag tänkte på det när jag i min hand fick en diktsamling av Rimma Markova med titeln Det Georgien jag sjunger om. Det är något så ovanligt som en trespråkig bok. Lyriken finns parallellt på ryska, svenska och georgiska. På bokens baksida presenteras författaren så här:

Rimma Markova är rysk poet och författare, född i Leningrad, som för närvarande bor i Sverige. Hon har gett ut sex diktsamlingar och några berättelser. På svenska finns diktsamlingarna Brev till min älskade och Fönstret samt ungdomsboken Den svarta vikingen. Hon har deltagit i fem internationella festivaler för rysk poesi i Georgien. Rimma Markova har fått flera litterära utmärkelser.

Det är en vacker bok, genomgående illustrerad med äldre eller mer nutida konst från Georgien. Dikterna är skrivna på ryska men översatta till svenska av Maria Rodikova och till georgiska av Mindia Arabuli.

Michail Lermontov: ”Vy över Tiflis”, 1837

Så här kan ett av poemen låta i sin svenska version

Kaukasus bokträdskronor når
nästan fram till himlens rand.
Vem trär georgisk bokstavstråd
likt spets runt dess mörka stam?

Vem slår gräset under grenen?
Plockar nötterna den ger?
Vem kastar den runda stenen
i bäckens virvel ner?

Vem kan fånga de ord
som från berget källflödet fört?
Vem klär i spets de sagor
som ingen ännu hört?

Hon skriver om Tbilisi där samtalen slingrar sig om varandra på de smala och vindlande gatorna. Till frukost kan man tala ryska och på kvällen georgiska. En gång fäste georgier, armenier och judar sina rötter där. Men den mångkulturella historien rymmer dessvärre också krig, hat och etnisk rening.

Nikanor Tjernetsov: ”Vy över Tiflis”, 1832

”Det Georgien jag sjunger om är van vid den ryska rytmen i var not”, skriver Rimma Markova i en av de inledande dikterna. Hon älskar landet som ”med sitt tidlösa överflöd alltid har närt var rysk poet”.

Jag måste nog åka dit någon dag.

Påsknatten

President Petro Porosjenko stod längst fram i kyrkan och tog emot ett påskägg av metropoliten Onufrij, Moskvapatriarkatets högste ledare i Ukraina. Det var någon timme efter midnatt lokal tid och scenen var katedralen i det berömda Grottklostret i Kiev, grundat på 1000-talet, ett världsarv och tillika Ukrainas nationalhelgedom.

Nu råkar hela klostret stå under Moskva, en nagel i ögat på de ukrainska nationalister som vill se jurisdiktionen överflyttad till det självproklamerade Kievpatriarkatet, en gren av ortodoxin i Ukraina som dock inte erkänns av övriga ortodoxa kyrkor runt om i världen. Att president Porosjenko firade kyrkoårets viktigast gudstjänst just här får väl ses som en markering av själva platsens historia. Han måste för fridens skull ibland också besöka de kyrkorum som tillhör den konkurrerande nationalistiska kyrkan.

Grottklostret (Kievo-Pecherskaja lavra)

Ukraina är ett land där den kulturella motsättningen mellan öst och väst präglar också kyrkogeografin. I väster har den ukrainska nationalismen dessutom ofta gått hand i hand med den så kallade grekisk-katolska kyrkan, den gren av kristenheten som har en bysantinsk rit och kyrkoordning men som erkänner påven i Rom som sin högsta andliga ledare. Det är inte lätt för politiker att navigera i dessa känsliga teologiska farvatten.

Jag såg den här påsknattsliturgin i en direktsändning från Kiev via nätet. Dessförinnan hade jag kommit hem från ett besök i den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje som firade påsken i den lånade baptistkyrkan vid Nyköpingsvägen. Den står under Antiokias patriarkat och kyrkan var fylld till sista plats av landsflyktiga syrier. Här var midnattstimmen något framflyttad. 22.30 släcktes ljusen ner i kyrkan, församlingen väntade utanför med tända ljus i händerna innan påskhymnen började sjungas, mest på arabiska med då och då också på grekiska.

Och så lästes och sjöngs den så kallade påskkanon, enligt traditionen författad av kyrkofadern Johannes av Damaskus på 700-talet. Johannes var från början en hög tjänsteman hos den muslimske kalifen av Damaskus, en påminnelse om det mångkulturella Syrien som idag är så hotat. Men nu är det här på Nyköpingsvägen 20 i Södertälje som man hör hymnerna från en mer än tusenårig kristen kultur.

Dessförinnan hade jag passerat den koptiska kyrkan, bara något hundratal meter därifrån. De hade börjat sin påskgudstjänst ännu tidigare och doften av rökelse kändes faktiskt ut på gatan. Vakter i gula västar stod utanför porten. Jag märkte hos både kopter och syrier en viss rädsla, en naturlig känsla efter allt som skett i deras hemländer på senare tid.

Det lilla vaxljus som jag fick hos syrierna var nästan nedbrunnet när jag kom hem och öppnade datorn för att se slutet på gudstjänsten från Kiev. De kyrkoslaviska påskhymnerna sjöngs med en kraft som nästan bara kan åstadkommas i ett kloster. Mitror och kors glänste i strålkastarljuset. Kyrkan var fylld till sista ståplats.

Det blev för min del en påsknatt med ekon från tre länder präglade av strid och konflikt: Egypten, Syrien och Ukraina. Men hymnerna förmedlade samma budskap, fast på olika språk: hopp och ljus i en orolig tid.

Korstecknet

Just idag, på Långfredagen, råkade jag ta fram ett gammalt rysk-svenskt lexikon ur bokhyllan. Det trycktes 1912 i Leipzig av Otto Holtzes Nachfolger och jag köpte det tydligen på en loppis för några år sedan. Mellan några sidor hade den tidigare ägaren lagt ett tidningsklipp som jag inte uppmärksammat förut. Det var ett kort inlägg där den dåvarande Dramatenchefen Ragnar Josephson replikerade på något som skrivits av den skarpe teaterkritikern Ebbe Linde.

Diskussionen handlade om korstecken. Jag anade att den förts i Dagens Nyheter och kunde via tidningens förträffliga digitala arkiv spåra sammanhanget. Den 20 januari 1951 recenserade Linde föreställningen ”Bröderna Karamasov” på Dramaten, en uppsättning byggd på Dostojevskijs berömda roman. Det var en produktion med flera av tidens ledande skådespelare: Anders Henriksson, Anita Björk, Anna Lindahl, Olof Widgren, Per Oscarsson och Holger Löwenadler.

Vad kunde gå fel med en sådan rollista? Ändå var Linde inte imponerad. Han sammanfattade sina intryck så här: ”Men dramatik? – nej; ryskt? – knappast; Dostojevskij? – ej ens till hälften.”

Tidigare i sin text klagade han på att föreställningen dessvärre inte lyckats presentera en vederhäftig lokalfärg. Han hängde bland annat upp sig på hur skådespelarna korsade sig:

Inte ens korstecknen utfördes rätt. Somliga korsade sig från höger till vänster, andra från vänster till höger, några gjorde det med två fingrar, andra med tre, Grigorij med hela handen öppen, Aljosja med ett enda krökt pekfinger och gamle Karamasov själv oerhört nog med knuten näve. Nu är detta bara ett litet detaljfel som kunde rättas till (och bör göra det); men inte lika lätt att rätta till allt annat som röjde att skådespelarna inte haft någon vidare hum om den verklighet de skulle framställa och att regissören, Rune Carlsten, inte har kunnat eller brytt sig om att hjälpa dem något vidare på traven.

Ragnar Josephson i sitt rum på Dramaten 1950 (Foto Gunnar Lantz)

Redan nästa dag publicerades Dramatenchefens replik (det klipp som jag hittade i lexikonet). Han framhöll där att nationalscenen verkligen anlitat den bästa expertis på ryska korstecken som det dåtida Stockholm kunde uppbåda:

Instruktionen av de rituella rörelserna i denna föreställning har uppdragits åt kantorn i Ryska kyrkan i Stockholm, Simeon Ignatiev, vilken genomgått prästseminariet i Pleskau. De varianter av korstecken som varit föremål för observation är helt i överensstämmelse med den grekisk-katolska ritualen.

Sedan beskriver professor Josephson utförligt de olika sätt på vilket präster och lekmän utför korstecknet. Att alla inte gör det perfekt är naturligt: ”Vissa personer, exempelvis fadern, Fjodor Karamasov, karaktäriseras genom sitt förgrovade sätt att korsa sig.” Josephson fortsätter:

Jag har genom samtal idag med kantor Ignatiev övertygat mig om att såväl korstecken som knäfall utförs på scenen på ett sätt som tillfredsställer de kyrkliga kraven.

Om förklaringen också tillfredsställde Ebbe Lindes krav förmäler inte historien. Hur som helst: Det var nog rätt länge sedan som teaterkritikerna hängde upp sig på korstecknen. Vi lever ju i en postmodern tid.

Attackerna

Jag skriver i plural: attackerna. Jag tänker förstås på terrordådet i Stockholm i fredags men också på bomberna mot två koptiska kyrkor i Egypten. Det som hände här hemma kändes nästan inpå huden. Men här i Södertälje, där vi har en koptisk kyrka, finns förstås också en påtaglig närhet till det som skedde långt söderut.

Jag råkade befinna mig i Stockholm i fredags. Jag var på väg till tunnelbanan vid Östermalmstorg  när det plötsligt meddelades att den var avstängd. Jag började vandra ner mot stan och hade kommit till Kungsträdgården när en svart skåpbil full av tungt beväpnade och maskerade poliser skrek att alla skulle ta sig hem och lämna innerstan. Det kändes som om krigstillstånd hade utfärdats. Men att lämna innerstan var förstås lättare sagt än gjort.

En buss gick i alla fall från Karl XII:s torg mot Slussen. Jag hoppade in och den kröp fram mot Slussen men där kom det order att alla bussar skulle in till garage. Totalt stillestånd i kollektivtrafiken.

Jag gick då in på Hotell Hilton strax intill och där fanns det gott om platser att sitta på. Jag satt där ett par timmar och försökte få information om pendeltågen hem men det enda som meddelades var att de stod stilla. Det var en vacker vårkväll och jag hade genom panoramafönstren utsikt mot Gamla stans t-bana där tågen väntade på klarsignal. Det blev en nästan bisarr upplevelse att blicka ut över Gamla stans solbelysta fasader medan dramatiken pågick lite längre bort och sjukvårdare och poliser gjorde sitt tunga jobb.

Vid 20-tiden såg jag det första tunnelbanetåget rulla och vandrade vidare mot Södra station som dock fortfarande var avspärrad. Jag gick in på en pub intill stationen där jag tillsammans med ett blandat klientel av ölgubbar och strandsatta resenärer kollade på de stora tv-skärmar som normalt är avsedda för fotboll men som nu sände Svt1 hela tiden.

Det är sant att det bästa hos människor kan komma fram i krissituationer men det sämsta lurar också under ytan. En man vid bordet intill mitt skulle också med pendeltåget, fast norrut till Kungsängen. Han var väl inne på sin tredje starköl och förkunnade att gärningsmannen borde avrättas offentligt. Efter mina invändningar medgav han att det kunde vara bra att få tag i honom levande för att kartlägga motiv och nätverk.

Jag övergav honom och gick ned till perrongen och tog första bästa tåg mot Södertälje. Klockan 22 var jag hemma, drygt sex timmar försenad.

Allt det jag nu berättat är förstås en anekdotisk bagatell vid sidan av den stora tragiken och den vidare dramatiken. Men det är ändå de personliga upplevelserna som etsar sig fast i minnet.

När det gäller det som hänt i Egypten vet vi att dåden skett i en miljö där det öppna samhällets regler inte gäller. Det handlar om en ”godkänd” diktatur och den auktoritäre president al-Sisi var nyss i Washington där president Trump karaktäriserade honom som ”a fantastic guy”. Ändå är situationen i Egypten precis så som den beskrevs av The Independent i anslutning till besöket:

Tens of thousands of political dissidents, including American citizens and human rights advocates, remain in Egyptian jails today due to Mr Sisi’s policies, according to Human Rights Watch…

The two leaders may have different personalities – military versus celebrity – but they have a similar philosophy. The ”Make America Great Again” slogan and ”Long Live Egypt” seem to mirror each other in sentiment.

They also share views on media in their countries reporting ”fake news” and criticising their respective judicial branches for being biased against them.

Redan har al-Sisi slagit till mot ”fake news” efter söndagens två blodiga attentat mot landets kristna. Ahram On-line rapporterar idag:

In a statement published on Sunday, Al-Bawabah newspaper expressed its surprise and outrage at the decision to confiscate its Monday issue, in which it pointed to “security failure” in relation to the bombing of two Coptic Orthodox churches that left dozens dead and scores injured on Palm Sunday.

Al-Bawabah’s editor Abdo El-Nasr told Al-Ahram Arabic website that the newspaper’s management speaking with officials to try and secure the release of the banned issue, saying ”it contains nothing threatening to national security”.

“We openly declared that what happened at the two churches, in our opinion, is a major security lapse and we must hold accountable those responsible, changing the current strategy in combating terrorism,” the statement read.

Men Donald Trump har fullt förtroende för sin nyvunne vän i kampen ot terrorismen: “I have great confidence that President Al-Sisi will handle situation properly”, twittrar han.

Själv har jag mindre förtroende för Egyptens president. Men jag tror att jag någon dag under den kommande påskhelgen ska besöka Sankt Mina koptiska kyrka i Södertälje.

Jag skrev för några år sedan ett inlägg med titeln Till textremsans lov. Där noterade jag bland annat den utländska avogheten mot textremsor. I många länder tror man inte att biobesökare och tv-tittare klarar av att läsa text samtidigt som man följer med bildernas växling. Därav det utbredda bruket att dubba filmer. De som sett J. R. Ewing i Dallas tala högtyska eller pariserfranska vet hur löjligt det kan bli.

En fördel med vårt svenska textande är att originalspråket hörs samtidigt som man får en uppfattning om innehållet.Vad detta betytt för svensk språkinlärning och språkförståelse är nog svårt att överskatta.

Med det ständigt stigande antalet tv-kanaler och den höga andelen engelskspråkiga program ökar förstås behovet av textare närmast exponentiellt. Speciella firmor tar sig an uppdraget och det verkar som om man i många fall utgår från något slags maskinöversättning som sedan putsas till. Dock förefaller inte alltid den språkliga kompetensen vara tillräcklig. Inte sällan kan man som felfinnande kverulant ondgöra sig över brist på kunskap om rätt frekventa ord.

Härom dagen såg jag ett program i den trevliga engelska serien Antiques Roadtrip som går på TV8. Den skildrar i olika avsnitt två antikexperter som åker runt i Storbritannien på jakt efter saker som de med förtjänst kan sälja på auktion. Den som tjänar mest efter fem dagars resa vinner. Man får under resans gång många fina bilder från charmerande brittiska städer och byar.

I just det här avsnittet besökte de båda experterna en liten ort som heter Dunwich i East Anglia. Vi fick veta att den under medeltiden var en betydande stad med många kyrkor innan den genom stormar och erosion mer eller mindre försvann i havet  på 1200-talet. Ett bevis på dess storhet framhölls av speakern: ”It had its own mint”. Det betyder förstås att staden till och med hade sin egen myntprägling.

På textremsan löd översättningen: ”Den hade också sin egen mintchoklad”. Det måste i så fall ha varit en för medeltiden unik import av kakaobönor.

Dunwich – mintchokladens urhem?

Jag kom att tänka på detta med textremsor också i ett annat sammanhang. Jag läste nyss att parlamentet i Ukraina just röstat för ett lagförslag som säger att 75% av innehållet i nationella tv-kanaler måste vara på ukrainska. BBC berättar:

Russian-language programming on TV has to have Ukrainian subtitles – even though it would be hard to find anyone in Ukraine who did not understand Russian. Any TV programmes that are seen as Russian propaganda are banned outright.

The latest move has divided opinion in Ukraine. Critics say it will do nothing to win the hearts and minds of Russian speakers.

Den ukrainska nyhetsbyrån UNIAN preciserar också några av lagförslagets krav:

The draft law provides for a mandatory share of news broadcasts in state language, namely no less than 75% of the total duration of all news broadcasts in each of the time intervals from 07:00 to 18:00 and from 18:00 to 22:00.

In addition, the draft law stipulates that movies and programs that are not made by broadcasting organizations and not aired in state language should be subtitled using state language.

Enligt ukrainska kommentatorer kommer den nya lagstiftningen att ge många extra arbetstillfällen inom de företag som producerar textremsor eller dubbningar. Det är förstås alltid glädjande med någon del av ekonomin som expanderar.

Den 25 mars är Greklands nationaldag. Det var det datum då frihetskampen började 1821 och det var då som slagordet ”Frihet eller död” blev en signal till uppror mot det turkiska väldet. Det är ett motto som upprepats i den grekiska historien sedan dess. Senast låg det på mångas läppar under militärdiktaturens år 1967-74.

Jag lyssnade just på Melina Mercouris insjungning av Mikis Theodorakis sång ”Eleftheria i thanatos” (finns på Youtube). Det är ju så mottot lyder på grekiska. För oss som under de aktuella åren på 60- och 70-talet lyssnade till Theodorakis frihetssånger har den fortfarande en magisk klang.

Jag såg tidigare under dagen en direktsändning från militärparaden på Syntagmatorget i Athen. Greklands president stod där omgiven av nationens ledare medan paraden långsamt drog fram. Det var en sympatisk manifestation som började med att några veteraner haltade sig fram under långsamt trummande från orkestern. Tre av dem kördes av sjuksköterskor i rullstol. Sen kom poliser på motorcyklar och därefter ett antal brandbilar innan en trupp i de traditionella grekiska uniformerna med tofsar och vita koltar tågade förbi.

Det finns all anledning att sända en tanke till grekerna just idag. I Rom försöker väl premiärminister Tsipras att få in några ord om den sociala dimensionen i de jubilerande EU-ledarnas slutdeklaration. Den engelskspråkiga upplagan av tidningen Kathimerini förklarar:

They asked for one extra paragraph on social dimension. But politically they linked it to the ongoing negotiations with creditors,” one EU official with insight into the issue said.

A draft of the declaration says that EU leaders will work towards a Union which promotes economic and social progress as well as cohesion and convergence, taking into account the variety of social models and the key role of social partners.

”They said it’s difficult for them to celebrate in Rome while one of the non-European institutions is pursuing policy that has significant effects on the Greek economy,” the EU official said.

Man kan bara hoppas att grekerna lyckas i sitt uppsåt. Vi som är gamla filhellener måste verkligen önska dem all framgång. Frihet handlar ju också om ekonomi.