Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 september, 2014

Siffrorna från söndagens val låter nästan bekanta: Socialdemokraterna fick 31,9% , högern 22,9%, de gröna 6,2%. Och så överraskade det eurokritiska och lätt populistiska Alternative für Deutschland med att från nollpunkten ta 12,2% av rösterna. Lite katastrofalt blev utfallet för vänsterpartiet (Die Linke) som rasade från förra valets dryga 27% till 18,6%.

Det handlar alltså om delstaten Brandenburg som med sina 2,45 miljoner invånare är en av de mindre förbundsstaterna i Tyskland. Hur den nya regeringen där ska se ut spekuleras det nu kring. Hittills har socialdemokrater och vänster regerat i gott samförstånd men nu är frågan om den hittillsvarande regeringschefen Dietmar Woidke tänker göra som Löfven och ge vänstern kalla handen. Högern (CDU) knackar redan på dörren till kansliet i Potsdam och vill gärna regera ihop med de brandenburgska sossarna. Kanske inte så konstigt i en nation som just nu styrs av en sådan bred koalition.

Ach Europa! – som Hans Magnus Enzensberger satte som titel på sin berömda bok från 1987. Hur mycket har inte vår kontinent förändrats under de tjugosju år sedan boken skrevs. Murens fall, EU:s utvidgning, högerpopulism och främlingsfientlighet i så många länder. Och så de samarbeten över blockgränserna som för några decennier sedan var otänkbara.

ach-europa

Sverige har väl också förändrats även om några drag påminner om läget 1987. Enzensbergers bok innehöll ett kapitel med rubriken ”Svensk höst” och han besökte vårt land bland annat under en valkamp. Han noterade då att partipolitiska dueller hemma i Tyskland, liksom på den europeiska kontinenten, oftast är en kamp med blod, svett, förtal, skvaller och känslor. I Sverige däremot ser han bara jämnmod och artighet. Inte ens de borgerliga partiernas beteckningar visar någon större identitet; de konservativa kallar sig moderata och det gamla bondepartiets nya namn betyder nästan inget. Han ser ett slags socialdemokratisk hegemoni och en myndighetskultur som han förundras över:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

Den ”socialarbetarnas diktatur” som Enzensberger då tyckte sig se finns knappast längre och Stefan Löfven är förvisso ingen hegemon. Hans inbjudan över blockgränserna markerar väl på något sätt slutet på en epok i Sveriges historia.

Nu fylls tidningssidorna av rätt förutsägbara valanalyser. För en något annorlunda vinkling  står kolumnisten Ronnie Sandahl i Aftonbladet. Han vill förklara Sverigedemokraternas framgång med att båda de stora blocken har svikit landsorten.

Sedan alliansen tillträdde har klyftan växt. 15 000 heltidsjobb försvann i lantbruket medan Centerpartiet riktade blickarna mot Stureplan. 14 000 statliga jobb flyttades in till storstäder. En sjättedel av alla by­skolor har lagts ned. Var femte biblioteksfilial. Busslinjer, vårdcentraler, poliskontor. Arbetslöshet. Vad trodde de? Att folk inte skulle protestera?

Sverigedemokraternas framgångar är inte enbart en fråga om flyktingpolitik. Det handlar även om motsättningen mellan landsorten och storstaden, folket och eliten. Även på den lilla skalan: småbyarna mot tätorten, Floby mot Falköping. En fråga om närhet och avstånd, egentligen.

När man talar om hatet mot storstadsfixerade medier glömmer man lätt landsortsmediernas utarmning. För tjugo år sedan kände alla Fal­köpingsbor en journalist eller två. Falköpings Tidning hade lokalredaktioner ute i byarna. Tv och radio konkurrerade. Livet på landet existerade, bekräftades.

Från och med oktober är det bara tre allmänreportrar kvar på FT. Och i våras lade TV4 ned alla sina lokalsändningar. Medieskuggan allt större. Och vid sidan av står människor på landsbygden, ser avståndet till resten av Sverige öka för varje år.

Ska vi prata integrationspolitik? Låt oss i så fall börja med de tretton procent som röstat på SD. Hur ska de integreras i Sverige?

Jag kan bara tillägga att här i invandrartäta Södertälje fick Jimmie Åkessons gäng 13%, ungefär som riksgenomsnittet. I den lilla landsbygdskrets utanför stan som heter Hölö fick de 20%, samma siffra som både sossar och centerpartister kunde notera. Hur det utfallet ska analyserar vet jag faktiskt inte.

Read Full Post »