För den som i denna sommartid är måttligt intresserad av VM i fotboll eller desperata politiska utspel i Almedalen återstår ändå meningsfulla aktiviteter som korsord, gräsklippning och bevakning av det utrikespolitiska skeendet.
Det senare ämnet är ju outtömligt eftersom fokus hela tiden förflyttas mellan världsdelarna. Också Almedalen får för övrigt en liten utrikespolitisk guldkant genom närvaron av Carl Bildt, Zbigniew Brzezinski med flera. Jag noterar förresten att Carl Bildt lätt humoristiskt meddelat sin ankomst via twitter: ”Well, I’m off the annual tribal jamboree of self appointed thinkers and talkers”. En fyndig liknelse.
För visst innehåller utrikesministerns tweets ibland ett korn av sanning, t ex när han nyligen kritiserade den österrikiska regeringens beslut att bjuda in Putin för samtal i Wien: ”We know that Putin wants to divide the EU”. En klockren utrikespolitisk analys med tillämpning också bortom den aktuella krisen i Ukraina. Vilken stormakt vill inte försöka splittra EU? Vi minns ju när Donald Rumsfeld 2003 försökte spela ut olika länder mot varandra genom att införa distinktionen ”old Europe” contra ”new Europe”. Det nya Europa var Baltikum, Polen och en del andra stater som okritiskt ställde upp på USA:s katastrofala invasion av Irak, den som vi nu ser följderna av i ett sönderfallande land.
Carl Bildt kan ju berömma sig av att han aldrig någonsin låter sig splittras. 2003 stod han helt bakom USA:s politik. Det gör han fortfarande 2014.
Möjligen kan man undra om han inte själv bidrar till splittringen av Europa i egenskap av utrikespolitisk frilansare utan direkt samordning med de tyngsta EU-kollegorna. I början av veckan meddelade han via twitter: ”Long and constructive talk with Ukraine President Petro Poroshenko. We agreed on the need for a mutual and monitored ceasefire in the East.” Det var nästan samtidigt som Poroshenko trots motstånd i en del europeiska huvudstäder upphävde vapenvilan, pressad av en inhemsk högerradikal opinion.
Hur man ska tolka Bildts och Poroshenkos föregivet gemensamma hållning är omöjligt att veta för en utomstående. Negligerade den ukrainske presidenten till slut ändå Sveriges vittbereste chefsdiplomat? Nu blev det hur som helst en uppgift för Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier att tillsammans med Franrikes Laurent Fabius försöka få kollegorna från Ryssland och Ukraina att återupprätta vapenvilan och fredsansträngningarna. Det finns en uppenbar spricka mellan Stockholm och Berlin i synen på det som sker i det aktuella krisområdet.
Hur de europeiska konstellationerna än ser ut borde alla ansträngningar göras för att hejda den destruktiva våldsspiralen i östra Ukraina. Och då måste ju Ryssland och EU samtala och inse att alla är förlorare i ett spel där nationalister på båda sidor får diktera villkoren.
Sådana samtal är ju också nödvändiga för att långsiktigt säkra Ukrainas ekonomi. Den hjälps ju inte av några högtidliga proklamationer från EU.s sida eller ens ett nyss påskrivet associationsavtal. Det finns många frågetecken kring vad det egentligen innebär. En amerikansk kommentator, James W. Carden, diskuterar frågan i The National Interest, ett inflytelserikt organ för USA:s s.k. utrikespolitiska realister. Han skriver under rubriken America’s Ukraine-policy disaster bland annat om de överdrivna förhoppningarna kring avtalets betydelse för Ukrainas ekonomiska utveckling. I sammanhanget noterar han lite ironiskt (med syftning på president Poroshenkos framgångsrika chokladimperium Roshen):
The idea that ‘if Poland can do it, so can Ukraine’ strikes me as somewhat delusional. Is there really any reason to believe that there is an actual market for Ukrainian goods in Europe? Is the “Chocolate King” President under the illusion that Roshen will be in any sense competitive with the likes of Nestle, Unilever or Cadbury? Up until mid-2013, Russia was the market for 40 percent of Roshen’s products. Yet at a time of severe economic crisis in Ukraine, Poroshenko is basically choosing to cut off trading ties with Russia in favor of joining a bloc that has no appetite for his country’s products. That, in addition to the usually disastrous effects IMF austerity measures have on underwater economies, is a recipe for capital flight, stagnation and long-term unemployment.
Kiev-choklad från Roshen
Alla som vill Ukrainas väl måste förstås hoppas att Carden har fel. Men nog förefaller det en lekman som om de nu dominerande västukrainska politikerna i flera avseenden försöker låtsas som om de inte hade någon gräns mot Ryssland. Och Poroshenkos militanta yttranden om att sopa bort ”terrorister” och ”parasiter” i öst är inte den bästa grunden för en absolut nödvändig nationell försoning.
Lämna en kommentar