Först en varning: personer som är känsliga för kverulans kan sluta läsa här.
För er övriga: Jag var i Örebro häromdagen. Ett heldagsmöte på universitetet avslutades med en middag på en bättre restaurang men jag var tvungen att skippa efterrätten eftersom det sista tåget mot Stockholm/Södertälje skulle gå 20.45.
När jag kommer till Örebro C utan efterrätt visar det sig att tåget är 30 minuter försenat. Ute är midvinternattens köld ganska hård: -17 grader. Stationen är i alla fall varm och Pressbyrån har automatkaffe med kanelbullar. Någon personal relaterad till tågtrafik eller kommunikationer i övrigt finns förstås inte på plats. SJ:s resecentrum stänger redan kl 18.00 på vardagar, långt innan alla tåg har gått och alla klockor stannat.
Den ursprungliga halvtimmesförseningen ökar på med 10 minuter i taget. Jag försöker ringa SJ för att kolla om man möjligen kan åka åt andra hållet (mot Hallsberg) för att hoppa på ett tåg där. Det är förstås lönlöst: telefonkön uppges vara 39 minuter och så länge kan man ju inte vänta i en mobiltelefon.
En dryg timme efter den officiella avgångstiden meddelar monitorn att ny beräknad tid är 22.13. Att få ett ojämnt klockslag inger ändå ett hopp om att något är på gång. Men det är då det händer.
En vakt från Securitas uppenbarar sig klockan 22.00 i dörren och ropar att stationen ska stängas. Det har hans uppdragsgivare Jernhusen bestämt. Man kan i sammanhanget erinra sig vad detta företag har att meddela på sin hemsida:
Jernhusen äger, utvecklar och förvaltar ett fastighetsbestånd av stationer, stationsområden, underhållsdepåer och gods- och kombiterminaler längs den svenska järnvägen. Vi är ett kommersiellt fastighetsföretag som är helägt av den svenska staten.
Vårt uppdrag är att generera vinst som investeras tillbaka i våra fastigheter, däribland stationer och underhållsdepåer. På så vis vill vi bidra till ökad samhällsnytta, bättre miljö och ökat resande med kollektivtrafik.
Ökat resande var ordet. Men Jernhusen bryr sig förstås inte om resandet i realtid. Företaget påminner om den pensionerade stinsen: ”Där är ett tåg försenat, men det ger jag f-n i” Huvudsaken är väl att verksamheten genererar vinst och att stationerna stängs punktligt.
Stationshus (innan Jernhusen tog över)
Den stackars Securitasvakten som agerar på fastighetsföretagets uppdrag möts av en proteststorm. (Det var som sagt -17 grader ute. ) Jag måste erkänna att jag var en av upprorets ledare och jag förklarade högljutt att jag inte tänkte lämna stationen förrän jag verkligen sett det försenade tåget rulla in på bangården.
I det läget hotar vakten med att kalla på polis vilket jag tillstyrker medan jag ringer redaktionen för Nerikes Allehanda. Jag skulle gärna ha sett mig på en förstasidesbild, utburen av ordningsmakten som en martyr för ett system där spårtrafik och stationsbyggnader hänger ihop och där den ena aktören vet vad den andra gör.
Nu lyckades Securitasmannen till slut få tag på en kollega som lovade att låsa stationen när väl alla passagerare (eller kunder som det väl heter numera) hade stigit på sitt tåg. 22.15 kom det in på stationen, exakt 90 minuter försenat. Den folkliga vreden hade ändå till slut besegrat vinstintresset: El pueblo unido, jamás será vencido, som vi revolutionärer brukar sjunga.
Från Arboga hade SJ ordnat en taxi som jag delade med två andra medresenärer. Vi ägnade minst en halvtimme åt gemensamt gnäll i vintermörkret. Mina olyckskamrater var båda i 30-årsåldern så kom inte och säg att kverulans bara är en generationsfråga.
Du har så rätt.Vencido! Bra skrivet!
Och det hela är bara en av tusen bilder för Sveriges misstag i allt som rör kollektiva behov och intressen.
Undrar om du läst Tony Judt? Tågälskaren, historikern mm. Som skrivit om det nya Brittania Rules, där bland annat 160 miljarder transfererats från skattebetalare till aktieägare inom transport.Cheers!
Jo, jag läste två essäer kring temat ”Bring back the rails” som Tony Judt publicerade i New York Review of Books och bloggade faktiskt lite om dem. Klicka här.
Jag håller helt med om en av hans slutsatser:
”If we lose the railways we shall not just have lost a valuable practical asset whose replacement or recovery would be intolerably expensive. We shall have acknowledged that we have forgotten how to live collectively. If we throw away the railway stations and the lines leading to them—as we began to do in the 1950s and 1960s—we shall be throwing away our memory of how to live the confident civic life.”