På min 17-åriga födelsedag 1959 fick jag Hjalmar Gullbergs diktsamling Terziner i okonstens tid, just publicerad. Jag blev omedelbart förtjust i hans poesi och inte minst det klassiska versmått som han använde sig av i flera av dikterna. Många av dem har ju senare blivit mindre klassiker. Helst ska man höra dem lästa med hans egen ädelskånska röst på gamla inspelningar: ”Den sjö är vackrast som ett svanpar vaktar…”
Det fanns en del ironiska slängar mot 50-talets poeter i just den samlingen. Som t ex denna:
Att skalder levde före Eliot
var en offentlig hemlighet. Det unga
skygglappsförsedda släktet hade brått
att samlas kring var ny devis i klunga.
Så fick vi engelsk senap, fransk därtill
att efter smakprov i en slaskhink slunga.
Må falukorven i vår utlandsgrill,
serverad med pommes frites åt de förnöjda,
förvandlas när du vill till vad du vill…
Idag läser jag några recensioner av Lotta Olssons nya diktsamling Himmel i hav. Den är tydligen skriven med terziner som versmått. Ett exempel ur samlingen hämtar jag från Svenska Dagbladets recension:
Det föds ett barn. Ett liv. Det föds en mamma.
Och världen verkar likafullt bestå,
Fast ingenting blir någonsin detsamma.
Allt ändras. Men är likadant ändå.
Det föds ett barn, en mor. Och marken sviktar.
För alltid vi. För alltid mor och två.
För alltid. Det befriar och förpliktar,
Och kräver moderns ödmjukhet och mod.
Ett dödsförakt. Precis som när man diktar.
Den samlingen bör nog varje vän av klassiska versmått skaffa sig.
Jag noterar för övrigt att Gullbergs titel Terziner i okonstens tid användes av Hans Alfredson som rubrik på en versifierad hyllning till Peter Dahl, publicerad i FiB/Kulturfront 1999. Så här börjar den:
Det står för mycket järnskrot i rondeller
och låtsas vara konstverk för vår tid,
då alldeles för enkla vitsar gäller
som uttryck för en konstnärs inre strid.
Det här millennieslutets konstprofeter
för en debatt, som verkar slappt stupid
där höjdpunkterna mäts i millimeter.
De hävdar kraftlöst målarkonstens död
– och verkar inte räkna alls med Peter.
De värjer sig mot lidelse och glöd.
Jag avskyr töntiga installationer
av till exempel tusen wienerbröd
och fjantigt pretentiösa sensationer
som redan dadaisterna har gjort
och numer aldrig retar opinioner.
Man måste kunna se att lort är lort.
Men under gödseln kan dock konsten spira!
Vår tid går liksom andra över fort.
Läs hela dikten genom att klicka här. För övrigt håller jag helt med Hans Alfredson om att rondellkonsten är fruktansvärt överskattad och att vår tid går över fort. Men terzinerna kommer att bestå.
Dikten du citerar, om fransk pommes frites och engelsk senap, slutar med ett kulinariskt rim som läsarna 1959 (också du?) säkert uppskattade:
”Nu fick man skratta fritt och gå i kyrkan
kyrksamt, från fyrtitalets ångest frälst.
Aptiten växte med den nya styrkan,
och i en ny, mer inhemsk aladåb
upptäcktes och blev föremål för dyrkan
Almqvist, Stagnelius och Taube.”
Där tecknar Gullberg i raska drag den lyriska strömkantringen från fyrttotal till femtiotal, från Dagerman till Folke Isaksson, från Vennberg till Majken Johansson. ”Terziner i okonstens tid” är till mycket annat en komprimerad svensk litteraturhistoria.
I dikten omedelbart intill den om skalderna före T. S. Eliot nämner han sin ungdoms idol Ola Hansson som han hade tänkt doktorera på, men en annan forskare hann före. Dock redigerade han fem band av Ola Hanssons efterlämnade skrifter, och det var han som höll talet vid graven när denne poet i exilen (Buykdere i Turkiet) begrovs på Nya Kyrkogården i Lund.
När jag nu bläddrar i Gullbergs diktsamling ser jag inte bara de mycket kända och ofta citerade terzinerna ”Häger på bryggan”, ”Sommarpastoral” (”Den sjö är vackrast som ett svanpar vaktar…”) och ”Till Magna Graecia”, utan också en rolig om en man i ett hyreshus i Bonn vars goda nattsömn störs:
”En gång skrek jag: Vet hut, herrn! Men han snodde
förbi mig utan ändring av en min.
Jag heter Meyer. Det var vi som bodde
en våning under Beethoven i Wien.”
Den dikten, ”La han sig på pianot?”, skrev Hjalmar Gullberg kanske i medveten tävlan med sin mera korthuggne kollega Nils Ferlin:
”Man dansar däruppe – klarvaken
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.”
Förlåt en okunnig skomakare men är ”Hans Alfredson” samme man som vi brukar kalla ”Hasse” som i ”Hasse och Tage”?
Tack Ivo för utvidgade erinringar kring en diktsamling som jag gärna återvänder till eftersom den innehåller så många speglingar av både samtiden och Gullbergs personliga öde.
En liten detalj: dikten om skalder före Eliot slutar precis som du säger, men Taubes förnamn föll bort i ditt citat. Det blir bättre rytm om det finns med.
Bengt. O.: Jo, sagde Alfredson är vår gamle vän Hasse. Hans kollega Tage Danielsson var ju en poetisk ekvilibrist men även H. har gett prov på stor begåvning när det gäller rimflätning.
Jag undrar om han inte blev mera Hans än Hasse under tiden som Skansenchef 1992-94.
Ack den arme Beethoven.Ständigt tvingad av elaka eller överkänsliga grannar att byta bostad. Det finns ett stort antal ”Beethovenhäuser” bara i Wien. Inom en omkrets på ett par hundra meter från där jag bor finns åtminstone 5, däribland Probusgasse 6 där det berömda Heiligenstädter Testament skrevs. I det näraliggande Eroicahaus finns också ett muséum där även brev från Napoleons Wienambassdör, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, förvaras. I en annan våning bodde även Einstein, förmodligen dock inte samtidigt.
Turister från Östasien, särskilt japaner och koreaner, vandrar på sommaren i grupp från hus till hus, fotograferar och prickar av dem på en lista.
I vilket hus den störde Meyer bodde vet jag dock inte.
Kom gärna förbi och titta så kan vi sedan ta en Viertel på Heurigen Beethovenhaus runt om hörnet.
En Viertel i Wien till Beethovens ära låter trevligt. Jag kommer vid första bästa tillfälle. Kanske kan man få en bit Serviettenknödel till vinet.
Vem den störde Meyer var har jag inte lyckats lista ut. Enligt dikten kom han som ung smed till Grinzing tillsammans med sin fru. Jag har kollat i Åke Holmquists lovprisade och voluminösa Beethovenbiografi (en senare födelsedagspresent) men ingen Meyer finns där. Inte heller nämner han Mayer am Pfarrplatz där tonsättaren bodde.
Kanske någon annan vet?
Kanske var det på Kärntner Strasse 33 som den snart stendöve Beethoven drev sina grannar till vansinne genom ljudterrorism, med en klangförstärkare på sitt klaver. Bland annat detta får man upp på Google om man skirver in Die Nachbarn Beethovens in Wien (vem Muller-Hartburg och Schwaighofer är vet jag inte – kanske välbevandrade wienska lokalhistoriker?):
”Beethoven trieb Nachbarn in den Wahnsinn
Kuriositäten wissen Müller-Hartburg und Schwaighofer von der Geschichte des Standorts Kärntner Straße 33 zu berichten. Ab 1824 wohnte hier der damals bereits stocktaube Ludwig van Beethoven mit seinem Neffen und einer Haushälterin. ”Beethoven war so unbeliebt bei seinen Nachbarn, dass davon sogar die Chronisten berichten. Der schwerhörige Komponist terrorisierte seine Umgebung mit einem auf sein Piano montierten Klangverstärkungs-Trichter, der ihm helfen sollte, seine eigene Musik zu hören. Der Tongewaltige stieß auf wenig Musikbegeisterung bei seinen Mitbewohnern und wurde bald gekündigt”, so Müller-Hartburg.”
Beethoven blev alltså uppsagd och fick flytta vidare. Fast om det var paret Meyer som bodde i våningen under honom just på Kärntner Strasse 33 sägs inte. Kanske var det andra grannar som var lika lite begeistrade som de i hans musik.
Så underbart att läsa om Wien Min vistelse där blev alltför kort.. måste nog dit snart igen. Knödel hann jag med, men tyvärr inte Heurigen.Jag ansluter mig gärna. 🙂