Den som följt den här bloggen under en längre tid erinrar sig kanske den lilla följetong som gick här sommaren 2009 om den svenska stjärnfotografen Otto Wegener (1849-1922). Han var född i Helsingborg men kom i rätt unga år till Paris där han etablerade sig som fotograf. I sin studio vid Place de la Madeleine kom han att ta emot konstnärer, författare, grevinnor och furstar.
Den som numera har skrivit mest utförligt om Otto är min bloggarkollega Joakim Grönesjö som haft tillfälle att göra arkivstudier i Paris och gräva fram nya intressanta detaljer. Han skriver bl. a. så här:
I mina kulturhistoriska strövtåg kring de svenska kretsarna i Paris vid sekelskiftet har denne gåtfulle man hemsökt mig på ett märkligt och närmast mysteriöst sätt. Ty å ena sidan framträder han som en stormrik och uppburen invandrare som tack vare sitt yrke, sitt affärssinne och sin konstnärsnatur kom att stå på mycket god fot med såväl Paris kulturstjärnor som tidens mest beryktade aristokrater och sociétetslejon. Å andra sidan är svensken fullständigt bortglömd – inget har skrivits om honom. Blott spåret av en viss berömd pariserfotograf med signaturen ”Otto” dröjer kvar som ett spöklik lämning i kulturhistorien över ”La belle epoque”. Något historikerna knappast kan lastas. Ty den bortglömde fotografens kvarlåtenskap har stått felkatalogiserad i ett av Paris nationella arkiv i snart hundra år, och utanför Sverige har inte ens de mest eminenta av franska eller internationella levnadstecknare vetat något mer om denne ”Otto”, och detta trots att svensken återkommer som en sidofigur till epokens mest fascinerande livsöden…
Det är sant; väldigt lite har skrivits om honom. Dock har Pär Rittsel tidigare uppmärksammat hans fotografiska insatser i korthet men den stora studien kring hans verk lär vi fortfarande få vänta på ett tag.
En av dem som han porträtterade var Isadora Duncan, den legendariska pionjärfiguren på den moderna danskonstens område. År 1911 kom hon till hans studio för att posera, både ensam och tillsammans med dottern Deirdre och sonen Patrick. En del av dessa bilder publicerades i hennes självbiografi My life som kom ut i en första upplaga 1927, bara några månader innan hon själv omkom i en olycka. Boken har för ett par månader sedan publicerats på nätet av Project Gutenberg i Kanada och man kan nu ta del av både text och bilder.
Isadora, Deirdre och Patrick. Foto av Otto 1911
Isadoras liv blev i många avseenden tragiskt. Hennes förtjusande barn dog genom en olyckshändelse två år efter det att fotografierna togs. Själv fortsatte hon att utveckla och undervisa om sin danskonst samtidigt som hon utmanade den borgerliga moralens konventioner.
Om hennes växlingsrika liv kan man alltså läsa i den nu återpublicerade biografin. Samtidigt kan man begrunda några utvalda prov på fotografen Ottos själfulla bildkonst.
Foto: Otto Wegener, 1911
Till skillnad från exempelvis USA som ständigt ägnar stort intresse åt sina utflyttade medborgare genom biografier och översikter är tystnaden närmast kompakt i Sverige vad gäller utlandssvenskarna.
Ett av svenskhetens mest färgstarka kapitel är svenskarna i Paris där starka personligheter var en del av det kosmopolitiska franska kulturlivet under de legendariska åren fram till andra världskriget. Erik Näslunds magnifika biografi över Rolf de Maré och dennes Ballets Suédois är undantaget som bekräftar regeln. Tidens tecken av 8 februari 2011 påminner om Gustaf Henric Lundqvist alias Sébastien Voirol. Otto Wegener går förhoppningsvis också mot en ljusare framtid. En dag kanske även Otto Bobergh som med Frederick Worth 1858 grundade ett modehus som skapade haute couture.