Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juni, 2012

Alla som sett den klassiska filmen Babettes gästabud vet att den tilldrar sig i en fiskeby i Jylland. Den spelades in där i en särskilt uppbyggd miljö med gråhet och tristess som signum. Men det är över huvud taget inte i Danmark  som Karen Blixens novell utspelar sig. Så här ser lokaliseringen ut i originalet:

Der er i Norge en lang, snæver fjord mellem høje fjelde, der hedder Berlevåg fjord. Ved fjeldenes fod ligger Berlevåg by som et barns legtøjsby af små træklodser malede i grå, gule og hvide, rosa og andre kulører.

For femogtres år siden levede i et af de små gule huse to søstre, der begge var ude over den første ungdom. Der var på denne tid i Berlevåg damer, der gik med tournure, og de to søstre kunne have båret den så yndefuldt som nogen af dem, for de var begge to høje, slanke og bøjelige. Men de havde livet igennem levet i lykkelig uvidenhed om modens fordringer og tyranni, ja om dens eksistens, og havde gået ærbart og stilfærdigt klædt i gråt eller sort. De var døbt Martine og Philippa efter Martin Luther og hans ven Philip Melanchton. Deres fader havde været provst og profet, stifter af en from og streng kirkelig retning, der var kendt og agtet, og også lidt frygtet, over hele landet. Denne retnings tilhængere forsagede verdens glæder, jorden og alt hvad dens var. Disse var dem kun gøglebilleder, og den sande virkelighed, mod hvilken de droges med dyb hjemve, var det ny Jerusalem. De tog ikke Herrens navn forfængeligt, deres tale var ja, ja og nej, nej, og de kaldte hinanden broder og søster.

Det var till denna stränga och rätt ogästvänliga miljö som den franska tjänsteflickan Babette kom. Karen Blixen har förstås använt sig av sin litterära frihet när det gällt att konstruera berättelsen. För vad man än kan säga om det Berlevåg som finns i verkligheten så inte ligger det vid någon smal fjord. Det är tvärtom ett litet fiskeläge i direkt kontakt med Ishavet och som därför också är utsatt för det nordliga havets värsta stormar när lågtrycken drar förbi.

Ett par gånger har hela fiskeflottan förstörts av vågornas enorma kraft men de nuvarande vågbrytarna ser ut att stå emot det mesta. Det gör också att Hurtigruten numera kan lägga till där på färden mellan Tromsø och Kirkenes. Kanske har byn en gång varit bebyggd med grå timmerhus men eftersom tyskarna lät bränna ner allt under det andra världskrigets slutskede är ingen bebyggelse egentligen äldre än från 40-talets slut.

Numera är Berlevåg kanske mest känt från filmsuccén Häftig och begeistrad. Den handlar ju främst om Berlevåg Manskör som grundades 1917 och som samlat män i alla åldrar som medlemmar. När filmen spelades in var den äldste sångaren 96-årige Einar Strand. Han hade varit med sedan körens grundande men dog 2004. Har ni inte sett denna fantastiska film om livet i Finnmark och om ett stycke norsk bygdekultur så gör det!

Vi fortsatte med m/s Trollfjord från Berlevåg till Kirkenes där vi i söndags morse steg i land i strålande sol och med en temperatur på närmare 15 grader. På Arlanda var det 9 grader och regn när vi landade. Det är inte utan att den gamla ylletröjan kommer till heders när man återvänt till södern.

Read Full Post »

Från Nordkap

Idag har jag varit på Nordkap, det som länge ansetts vara Europas nordligaste punkt. Fast det är en sanning med modifikation eftersom det finns en udde strax intill som sträcker sig ännu längre ut i havet (kolla Wikipedia). Kung Oscar II ansåg i varje fall 1873 att det var det norska kungarikets utpost i norr eftersom han signerade en minnessten som nu står utanför den välorganiserade turistanläggningen där.

Dagen har varit vacker med solsken över ett nästan stilla hav – något som lär vara ovanligt eftersom dimma och ordentliga vindar är Nordkaps naturliga tillstånd. Men sällan har norska väderprognoser visat sig vara osäkrare än just denna vecka, hela tiden till vår fördel.

Hurtigruten är en blandning av natur och kultur. Naturen får man automatiskt genom att titta ut genom m/s Trollfjords panoramafönster, kulturen om man stiger i land här och var. Ibland blir det en kombination, som utflykten i Geirangerfjorden med det klassiska fjordlandskapet och därefter en bussresa över en slingrande bergväg till Ålesund, staden som till stor del brann ned 1904 och som strax byggdes upp med en mängd i hus i jugendstil.

Trondheim är förstås också en kulturpärla med den fantastiska katedralen som också är en påminnelse om Norges historiska orientering västerut och det medeltida kyrkliga landskap där pilgrimsvägarna strålade samman från stora delar av Europa, inte minst från Sverige. I vår rundtur ingick också ett besök på det originella muséet på gården Ringve där en ryskfödd änka samlade musikinstrument från olika epoker, från hardangerfelor till det tidiga 1900-talets självspelande pianon.

På vägen till Bodø gjorde vi en avstickare till glaciären Svartisen som sträcker sig nästan ner till havsnivån, ett imponerande naturfenomen. Den fortsatta vägen upp mot Lofoten bjuder sedan på allt mer dramatiska berg. I Svolvær har man kommit till kabeljons rike, ett av flera centra för den mångahundraåriga export av torkad fisk som haft stor avsättning i Sydeuropa.

I Tromsø får man kontakt med kulturen igen. Norrmännen kallar staden av någon anledning för ”Nordens Paris” men det verkar lika lite motiverat som att Vänersborg fått ett liknande ärenamn. Det är ju hur som helst en livaktig stad med universitet, muséer och havsforskning. Och så påminns man utanför det gamla rådhuset om att det också under en mycket kort tid var Norges fungerande huvudstad när kung Haakon VII 1940 hade tagit sin tillflykt dit innan han blev tvungen att gå i exil i England.

Fjällmassiven öster om Tromsø kallas för Lyngenalperna och dem såg vi i strålande midnattssol. Det hade snöat för bara några dagar sedan och alla toppar lyste vita i det rödgula solskenet. Man vaggas så småningom till sömns på en båt där nattlivet är ganska stillsamt (minst hälften av passagerarna är tyska pensionärer) och vaknar upp till ett rikt frukostbord där den norska getosten förstås inte saknas.

Och så gick vi i land vid Honningsvåg för en halvtimmes busstransport upp till Nordkap. Renarna betade vid vägkanten och en same stod uppklädd i sin högtidsdräkt för att låta sig fotograferas som ett exotiskt turistobjekt. De tyska kamerorna klickade ikapp och renhornssouvenirerna är nu på väg till München och Schwerin.

Hasse Alfredsson och Tage Danielsson påstod på sin tid i en elak visa att Norge har så fula fjäll. Det är inte sant. Tro mig, för nu har jag sett dem i solsken klockan tolv på natten.

 

Read Full Post »

« Newer Posts