Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 juli, 2011

Multikulturalism har blivit ett skällsord som nu förenar högerpopulister i alla länder. I rädslan för att förlora röster till de extrema partierna har också mer seriösa politiker hakat på. Men, konstaterar den amerikanska professorn John R. Bowen i senaste numret av Boston Review, det är svårt att veta vad Angela Merkel, David Cameron eller holländska ministrar egentligen menar när de nu tar avstånd från begreppet.

Despite the shared rhetoric, it is difficult to discern a common target for these criticisms. Cameron aimed at an overly tolerant attitude toward extremist Islam, Merkel at the slow pace of Turkish integration, and Sarkozy at Muslims who pray in the street.

But while it is hard to know what exactly the politicians of Europe mean when they talk about multiculturalism, one thing we do know is that the issues they raise—real or imagined—have complex historical roots that have little to do with ideologies of cultural difference. Blaming multiculturalism may be politically useful because of its populist appeal, but it is also politically dangerous because it attacks “an enemy within”: Islam and Muslims. Moreover, it misreads history. An intellectual corrective may help to diminish its malign impact.

Multikulti – was nun?

Bowen är specialist på europeisk politik och han försöker alltså bringa lite intellektuell reda i det förvirrade talet om multikulturalismens förbannelse. Tysklands sociala problem är helt olika de brittiska eller de holländska. Men när man kritiskt granskar den politiska retoriken hittar man förstås en gemensam nämnare: misstron mot muslimer som en samhällets femte kolonn.

Denna misstro har på den europeiska debattscenen kanske uttryckts allra skarpast av Thilo Sarrazin i hans mångomskrivna bok Deutschland schafft sich ab från 2010 (jag skrev om den i Aftonbladet förra hösten).

Om jag kort får erinra om Sarrazins  framtidsdröm för den tyska nationen så ser den i punktform ut så här:

1) Födelsetalen måste stiga för tyska kvinnor med högre utbildning. Annars blir befolkningen allt dummare eftersom det är ”underklassen” som förökar sig snabbast. 2) Som invandrare måste man man måste ha bott i Tyskland i tio år för att få del av sociala förmåner. 3) Barn ska hela dagen vara i skolan eller på dagis och barnbidragen reduceras starkt om någon uteblir. 4) För invandrarbarn ska undervisning i det tyska språket stå i centrum. Nationella tester ska ranka skolor och dagis och styra medelstilldelningen.

I sin framtidsvision ser Sarrazin med glädje fram mot att invandrare från Mellanöstern och Afrika genom skärpta bidragsregler och utökat skoltvång får allt färre barn. År 2020 har skoluniformer och ett allmänt slöjförbud genomförts. År 2040 hör man knappast längre turkiska eller arabiska på gatorna. Tyskland har enligt honom åter blivit tyskt.

John R. Bowen nämner förstås Sarrazin i sin artikel men påpekar att Tysklands politik med ”gästarbetare” utan medborgarskap ju är helt annorlunda än den brittiska immigration som från början byggde på imperiets och samväldets grund. Och den franska debatten om bristen på social integration är också knuten till spåren av en förfluten kolonial historia i framför allt Nordafrika.

Blaming multiculturalism, then, is useful because it is both vague and misdirected. It would be much harder for Cameron to acknowledge that British racism, immigration trajectories, foreign policy, and faith-based schools have made major contributions toward minority isolation than it is to say: we got it wrong, now let’s get it right, let’s all be British. Islam provides a soft target for aspiring cultural nationalists…

One can, and should, refute these misdiagnoses and at the same time give due credit to policies promoting integration within each of these societies. Speaking the language of the country and gaining job skills are the keys to becoming a productive citizen. France made free French courses part of its “integration contract” in 2003; with its 2005 Immigration Act, Germany began providing free German lessons to people granted work visas. When most Islamic religious officials are recent immigrants, it makes good sense to offer them instruction in the language, law, and politics of their new country of residence. These are policies of integration rather than assimilation; they are perfectly consistent with the promotion of equal respect for all religions and cultures.

Blaming multiculturalism ties the package together: it discredits a foreign element—Islam—and it identifies the fifth column that let it in, those past proponents of multiculturalism. That it misreads history is beside the point. It makes for effective, albeit irresponsible, populist politics.

När man läser Bowens föredömliga analys kan man slås av en historisk parallell: när var det ”kosmopolitism” användes som ett invektiv i kampen för ett monokulturellt samhälle? Visst, det var i den stalinistiska diskursen mot judar. De som nu i intellektuell slapphet ansluter sig till den högerpopulistiska kampanjen mot ”multikulturalism” skulle kunna fundera en del på den saken.

Read Full Post »