”Kan en mustaschprydd smålänning, framlyft av S-vänstern, besegra Fredrik Reinfeldt?” Det är Svenska Dagbladets politiska kommentator Göran Eriksson som ställer frågan. Mustaschen sitter på Håkan Juholt, av valberedningen föreslagen som ny ledare för Socialdemokraterna.
Jag har inget svar på just den frågan. Jag noterade bara några roliga replikväxlingar i går eftermiddag. Jag satt i bil mellan Örebro och Södertälje och bilradion hoppade automatiskt mellan SR Örebro och SR Västmanland. Jag minns nu inte i vilken stad det var man gick ut med en bild av Juholt och frågade om någon kände igen honom (ett snabbt uttjatat journalistiskt grepp). Det var det nästan ingen som gjorde. Ett par invandrarmän i Västerås (eller om det var Örebro) hade ändå ett förslag till identifikation: ”Han måste vara arab eller kurd”.
Smålänning eller kurd?
Eftersom jag aldrig varit medlem i något parti och oftast väljer valsedel baserat på politiska sakfrågor har jag ingen färdig åsikt om Juholt. Jag förvånas bara över en del konstiga reaktioner i dagens kommentarer. I Dagens Nyheters ledare heter det: ”Juholt har aldrig varit minister, trots att han suttit i riksdagen sedan 1994, och är praktiskt taget okänd för väljarna.” Vilken invändning! Mängder av partiledare har aldrig varit ministrar innan de hamnat på sina ledande poster. Och när Tage Erlander valdes till partiledare 1946 var han, med Wikipedias formulering, ”nästan totalt okänd hos allmänheten”.
DN:s ledare har rubriken ”Allt utom en stockholmare”. Som om inte Mona Sahlins problem varit att hon ute i landet uppfattats som just stockholmare. Och när Svenska Dagbladets ledarsida uppmanar Mikael Damberg att ta fajten så kan det knappast främja hans partikarriär att han nu framstår som Timbrohögerns favoritkandidat.
Fast jag tycker kanske att dagens mest diskutabla kommentar kommer från den annars kloke statsvetarprofessorn Ulf Bjereld:
Sedan har Håkan Juholt förstås en hel del att lära. Hans uttalanden om Twitter och sociala media visar på en okunnighet som förhoppningsvis bara är tillfällig. Hans Facebook-sida imponerar inte, för att uttrycka det milt. Men jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan han själv finns på Twitter, och att han med sin humor och slagfärdighet kan göra Gudrun Schyman och Göran Hägglund rangen stridig om att vara landets främste elit-twittrare inom den politiska sfären.
Själv är jag annars beredd att lägga min röst på en partiledare som inte frestas att ständigt sammanfatta sina politiska ställningstaganden i budskap om maximalt 140 tecken.
Jag håller helt med dig om det politiska twittrandet. Var just inne på Carl Bildts blogg och läste följande tweet:
”We no longer consider the Libyan Embassy in Stockholm to be representing anything.”
Säkert klokt och bra tänkt men detta utrikespolitiska ställningstagande av den svenska regeringen väcker ju en rad frågor. Vad menas rent juridiskt? Kan komplicerade folkrättsliga frågor komprimeras på det sättet?
Spåren förskräcker. Hoppas att Juholt inte hoppar på twittertåget.
I Bildts fall: Vilka ”we”? Lundin Oil? Det blev ett hack i tidsmaskinen eftersom Jarl Kulle skulle ha spelat Carl Bildt, inte tvärtom.
”Mest diskutabla” är en kategori med många tävlande. Ulf Bjereld är en (och jag skäms lite nu som på min facebook-sida länkade till hans understreckare om Jean Harlow!), men man ska allt väga in uppsåt och avsändare i tävlingen. DN, som till skillnad från kvällstidningarna inte lever på att sälja lösnummer och alltså kan nyhetsvärdera på löpsedeln, satte på densamma ett citat från ledarsidan ”Han har mycket kvar att bevisa”. Tro fan det, han är ännu inte ens vald formellt till partiordförande. Omdömet vore mer passande om ministrar som Jan Björklund, Tobias Billström, Lena Adelsohn Liljeroth.
En annan diskutabel insats stod Metro för. Huvudnyhet på förstasidan ”Svenska folket: Vem är han?” Som om politik i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet vore nån j.la Idol-show.
Eller inom partiet: ”Vi känner inte igen vårt parti”. För att Juholt visat sig slugare än de bekväma, som ännu inte fattat att det historiskt oigenkännbara är något completely different.
Enligt Lena Mellin i Aftonbladet idag (12/3) har Håkan Juholt under presskonferensen fnyst åt dem som twittrar: ”Maximalt 140 tecken långa meddelanden lämpar sig inte för politiskt diskussion”.
Klokt tänkt och sagt. Digital populism är inget för seriösa politiker.