Kan man begripa landet Belgien? Jag funderar på frågan när jag läser en krönika av Per Heister i Svenska Dagbladet. Den har rubriken Belgien – ständigt lika obegripligt. Och visst är det svårt att förstå de politiska turerna i ett land där inte minst språkfrågan leder till ständiga regeringskriser.
I samma nummer av tidningen kompletterar Rolf Gustavsson med en kolumn om Belgiens kommande ordförandeskap i EU från halvårsskiftet. Han berör också det aktuella politiska läget:
Som vanligt utlöser språkstrider i några kommuner regeringskrisen. De innehåller absurda inslag som vi gärna skrattar åt. Icke desto mindre är de också uttryck för ett djupt oroande fenomen. Liksom på många andra håll i Europa försöker populistiska politiker piska upp intolerans, lokalchauvinism och främlingsfientlighet. Det märks tydligast i det extremistiska partiet Vlaams Belang, som är öppet separatistiskt, men påverkar också attityderna i andra partier. Samma fenomen ser vi bland annat i Nederländerna, Ungern och Italien. I Afrika brukade antropologerna beskriva det som tribalism, som ett uttryck för primitiv stamkänsla.
Visst kan man skratta åt belgisk politik. Men är landet egentligen så obegripligt? Inte mer än Schweiz tycker jag själv. Eller Andorra. Den belgiska konstitutionen är kanske inte konstigare än landskapet Ålands särställning i Finland – en språklig/kulturell autonomi som till all lycka håller färjetrafiken vid liv genom den skattefria spriten.
Belgien – landet som icke är?
Men det är klart att Belgiens språkstrider ibland tar sig absurda uttryck som när man åker bil genom landet och Liège plötsligt försvinner från skyltarna därför att man kommit in i en flamländsk kommun som anser att staden enbart heter Luik. Och är man på väg söderut till den vallonska staden Mons blir man förstås förvirrad när det plötsligt skyltas mot Bergen i flamländska kommuner. För att inte tala om den belgiska järnvägen vars språkpolitik beskrivs så här i en artikel på nätet:
The National Railway Company of Belgium gives its information in the train in the language of the region. This means for instance that in a train driving from Antwerp to Charleroi, announcements are made – during a single train ride – firstly (in the Flemish Region) in Dutch, then (in the Brussels-Capital Region) in both languages (in the language native to the announcing railway employee immediately followed by the other), then (again in the Flemish Region) once more only in Dutch and thereafter (in the Walloon Region) only in French. The ticket inspector however is bound to respond in either language.
Man behöver bara åka tåg från centrala Bryssel till den internationella flygplatsen för att uppleva detta. Men det är svårt att förstå den inflammerade språkfrågan i Belgien om man inte förstår något av landets historia – ett förhållande som den snillrike belgiske detektiven Hercule Poirot påminde mig om i ett avsnitt som jag såg häromdagen på tv. Han syftade på det faktum att den belgiska arméns officerare under Första världskriget röt sina order enbart på franska till flamländska bondpojkar med tillägget: ”et pour les Flamands, la même chose” – (”för flamländarna gäller samma sak”). Den sortens språkförtryck sätter förstås sina spår ända in i nutiden.
Nu skulle det kunna uppfattas utifrån de exempel du ger som om det bara är i Flandern som skyltningen till vallonska städer uteslutande är på nederländska, men i Vallonien är det likadant. Där står det bara franska namn på skyltar till flamländska städer, t.ex. ”Anvers” istället för ”Antwerpen” och ”Louvain” istället för ”Leuven”.
Dessutom syns samma fenomen även i många andra språkgränsområden. Jag har bl.a. sett skyltar med ”Köpenhamn” istället för ”København” i Malmötrakten, tyska skyltar till den nederländska staden Nijmegen med det tyska namnet ”Nimwegen” och skyltar i norra Frankrike med ”Courtrai” på franska i stället för ”Kortrijk” på nederländska.
Visst, du har rätt i att det verkligen inte bara är i Flandern som det finns problem med skyltar. Det är ju ett internationellt fenomen. Men kör man i Belgien är det en ganska frekvent växling mellan kommunerna eftersom man t ex saknar Finlands generösa bestämmelser om tvåspråkighet.
Jag har åkt en del i Kosovo och där ser man ofta fenomenet med tvåspråkiga skyltar där marodörer målat över det ortnamn man inte vill se (på albanska eller serbiska).
Språk är dessvärre ofta politik. I Riga ser man inga gatuskyltar med kyrilliska bokstäver trots att de som talar slaviska språk (ryska, vitryska eller ukrainska) är fler än de etniska letterna. Jämför Helsingfors där antalet svenskspråkiga är omkring 6 procent men där man har en genomförd tvåspråkig skyltning.