Anglofili känner vi till men Victoriaphilia är ett begrepp som lanseras i en tv-krönika i dagens Sunday Times. A A Gill skriver om det nyvaknade intresset för det sena 1800-talet, senast manifesterat i den tv-serie av Jeremy Paxman som tidigare omnämnts i dessa spalter:
We are living through a moment of Victoriaphilia: television is just loving the second half of the 19th century. We get Victorian adaptations, Victorian buildings, plumbing, furniture, knick-knacks and, of course, Victorian values. And they rarely mention Victorian hypocrisy.
Nej, den viktorianska dubbelmoralen lyser med sin frånvaro. Men eftersom det är just den som fördunklat populäruppfattningen om det viktorianska under så lång tid så är det kanske bra om den lämnas åt sidan.
Den bok som Paxman skrivit i anslutning till tv-serien recenseras i dagens Observer av A.N. Wilson som tidigare skrivit en bok i ämnet. Om Gill är negativ till tv-serien så är Wilson däremot mycket positiv till Paxmans bok. Och han påminner inledningsvis om det förakt för viktorianer och viktoriansk konst som så länge låg som en våt filt över vårt kulturliv:
The Victorians, so widely sneered at for much of the 20th century, are in fashion again. Incredibly, in 1963 art dealer Jeremy Maas was unable to find a British buyer who would pay £1,000 for Frederic Leighton’s Flaming June and, as a result, the painting went to Puerto Rico, where it has been hanging ever since in the Museo de Arte de Ponce alongside what is perhaps the supreme masterpiece of late-Victorian art, Edward Burne-Jones’s The Last Sleep of Arthur in Avalon. Both pictures are currently on loan to Tate Britain while the Museo de Ponce is refurbished. As well as being major artworks in themselves, they are reminders of how seriously we now take the Victorian aesthetic.
Den viktorianska estetiken är i varje fall värd att diskutera. I engelskt 1800-tal finns mycket att upptäcka, inte bara prerafaeliter. Och det pryderi som vi lärt oss förknippa med epoken hindrade inte att också den nakna (kvinno)kroppen kunde avbildas, vilket Therese Bohman påminner om i sin blogg.
Så spännande observationer.
Prerafaeliter är en term som inte finns i fransk konsthistoria. Så man undrar ju hur den förestående utställningen på Nationalmuseum byggts upp.
I Frankrike odlades med inspiration från Ingres den intressanta estetiken rumsren nakenhet. Det åstadkoms genom att kvinnorna poserade som högtstående allegorier ur den antika mytologin. Ställningarna kunde därmed illustrera också en vällust intill parodins gräns.
Gemensamt för dessa kvinnor är deras absoluta avskildhet från verklighetens hårigare damer.
Bougereau blev storsäljare på båda sidor Atlanten med en omsorgsfull nakenhet som drevs ett steg längre under eleven Cabanel berömd för att lägga gudinnorna i horisontalläge.
Österrikaren Hans Makart sades ha influerat svenske Julius Kronberg men i Kronbergs Jaktnymfen är franske Cabanel långt mer närvarande. Cabanel har också influerat skulptören Hasselberg. Till det kyska namnet Näckrosen
(på Waldemarsudde) har han skapat en liggande Cabanelvenus på vilken Hasselberg adderat detaljen att sära på hennes ben.
Dubbelmoralen slog till så mycket hårdare för den konstnär som målade naket utan allegorier som Cabanels elev, Henri Gervex, som 1876 lät nakenheten illustrera Mussets dikt Rolla.
Den sovande Rolla ligger i ett venusskum av vita lakan i stor säng medan en ung ruinerad man i rummets öppna fönster ger henne en sista blick med Paris blånande i bakgrunden innan han hoppar från balkongen.
Gervex blev refuserad på Parissalongen under buller och bång. Är det månne viktoriansk estetik?
Tavlan Rolla hänger idag på konstmuseet i Bordeaux.
Ett PS till ovanstående kommentar.
Rättelse ang tavlan Rolla.
Den unge mannen som ruinerad hoppar från balkongen är Rolla. Den sovande kvinnan är Marion.
Tack för underbara och intressanta kommentarer ur det konsthistoriska vetandets ymnighetshorn. Intressant med kopplingen mellan Bougereau, Kronberg m.m.
Rumsren nakenhet låter intressant. Något jag ska försöka fördjupa mig i.
Manon, kan du inte starta en konstblogg..?!
Den här målningen av Makart är ju väldigt lik Kronbergs jaktnymf i kompositionen, även om denna dam är påklädd:
Henri Gervexs målning tycker jag är toppen!
tidenstecken, vad är det för skillnad på Observer och Guardian egentligen? Jag skulle läsa recensionen av Victorians-boken på Guardians kultursida, men det var ju samma text som den du citerade här, och, märkte jag sedan, de verkar dela kultursidor..? Vad är det som försiggår?
Therese: Den engelska tidningsvärlden är besynnerlig. Guardian kommer ut måndag-lördag men blir Observer på söndagarna (med en åtminstone delvis annan redaktion). Times kommer också ut måndag-lördag medan söndagstidningen heter Sunday Times (olika chefredaktörer, medarbetare mm). Mail blir Mail on Sunday och så vidare.
Kanske en kvarleva från den tid när söndagshelgden var hårt reglerad.
Idag har de ju samma nätredaktion så skillnaden har blivit allt mindre. Ändå hade de olika politisk uppfattning, t ex när det gällde invasionen av Irak 2003.
Se http://en.wikipedia.org/wiki/The_Observer och
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Sunday_Times_(UK)