Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Södertälje’

Sent omsider har liberala ledarsidor och en del högerpolitiker upptäckt att det finns kristna i Syrien och Irak. Det hade de ingen aning om 2003 när många av dem hejade på Bushs och Blairs invasion. Vi minns ju vilka det var: Per Ahlmark, Hans Bergström, Carl Bildt och Peter Wolodarski, för att nu bara nämna några.

Den som hade åtminstone en liten uppfattning om regionens etniska och religiösa mosaik kunde ju förutspå att minoriteterna satt löst om inte invasionen följdes av ett övervakat demokratiskt nationsbyggande. Men det symboliska i att ha störtat en diktator vägde mer än en genomtänkt politik för framtiden.

Nu blev det som det blev. Vi som bor i Södertälje blev ju snabbt medvetna om de kristnas situation efter det amerikansk/brittiska korståget. Vårt kommunalråd Boel Godner påminner om saken i en debattartikel i Aftonbladet idag:

Kriget i Irak brann och tusentals flyktingar sökte sig till Sverige. Många av de kristna kom till Södertälje. En ny skolklass med nyanlända barn startade vi varje månad och vi bad om stöd och hjälp för att ge varenda unge en bra start. Men vi fick ingenting.

kyrka stj

En av flera österländska kyrkor i Södertälje

Hon riktar sig egentligen till finansminister Anders Borg som häromdagen lovade att staten ska ge kommuner stöd för att ta emot ökade flyktingskaror från oroshärdarna i Mellanöstern. Och hon fortsätter:

Under åtta år har Anders Borg knappt lyft ett finger för att stötta oss kommuner som tar emot många flyktingar. Södertälje har under Borgs tid som finansminister tagit emot nästan 8 000 flyktingar utan att som kommun kunnat påverka det eller planera för det. Det är ett enormt ansvar regeringen på det sättet ålagt oss genom EBO (lagen om eget boende). Det finns människor bakom siffrorna, ofta med traumatiska upplevelser med sig. Nya Södertäljebor ska ha samma chanser som andra. Det är i många fall mycket svårt att erbjuda när det nationella ansvaret inte märks.

I år tror Migrationsverket att det kan komma 2 200 personer till oss.

Boel Godner vill (i likhet med statsministern) att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar och att Sverige ska vara en humanitär stormakt när världsläget är svårt. Men Täby, Lomma, Danderyd, Nacka och Vellinge måste också vara en del av detta, liksom de övriga 220 kommuner som i år tagit emot mindre än 100 personer.

I Frankrike gör tidningarna i dag ett stort nummer av att 40 (!) kristna från Irak just anlänt till landet. Enligt Le Monde säger utrikesminister Fabius på en första fråga att det på sikt kanske blir flera hundra. Senare skriver han upp siffran till flera tusen.

Oj, kanske Frankrike kommer upp i de siffror som Södertälje förväntas ta emot. Det är i alla fall fler än vad Täby, Danderyd och Vellinge är beredda att öppna sina hjärtan för.

Read Full Post »

Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas: Jag tror att Södertälje är Sveriges mest kyrksamma stad räknat i kyrkobesök per invånare. Det beror förstås på att vi här i staden har så många flyktingar och invandrare från Mellanösterns kristna minoriteter.

Vi har sedan lång tid tillbaka de två stora syrianska/assyriska katedralerna som varje söndag samlar hundratals eller tusentals människor. Så har vi kaldéerna, irakiska kristna förenade med påvestolen i Rom, som firar gudstjänst i en tidigare metodistkyrka. De egyptiska kopterna har övertagit en av syrianernas tidigare kyrkor och de syrisk-ortodoxa (av samma kyrkofamilj som Greklands och Rysslands kyrkor) firar sina gudstjänster på söndagseftermiddagar i baptistkyrkan. Ytterligare en bit i denna religiösa mosaik är mandéerna som håller till i Järna någon dryg mil från centrum.

Härom söndagen var jag på den syrisk-ortodoxa gudstjänsten. Den hölls på arabiska men eftersom det handlade om den traditionella bysantinska Chrysostomosliturgin som jag kan rätt väl var det inte så svårt att följa med. Det finns ord som man kan hänga upp sin förståelse på: Gud heter Allah även för de kristna araberna och Kristus blir al-Masīḥ (den smorde). Av en predikan på drygt tio minuter förstod jag egentligen ingenting annat än att jag uppfattade att prästen nämnde Turkiet och förmodligen tog upp den aktuella politiska situationen i Syrien, där den kristna minoriteten är en extremt utsatt grupp och där ledande kyrkomän kidnappats eller dödats av de upproriska grupperna.

yazigi

Biskop Boulos Yazigi av Aleppo – bortförd (och mördad?) av rebeller

Församlingen i Södertälje, som för dagen omfattade ett drygt femtiotal personer, har förstås kommit till Sverige som en följd av inbördeskriget i hemlandet. De har flytt från strider och anarki men också (paradoxalt nog) från den stabilitet som ett auktoritärt styrt samhälle kan innebära. Om detta skriver Robert Harris veckans nummer av The Spectator under rubriken Whoever wins in Syria, its Christians will lose:

But do not expect the British government to speak about it. In all the deliberation about targets, timetables and media opportunities, as they ratchet up Britain’s creaking war machine, not a moment will be wasted on the consequences of intervention for Syria’s Christian population. Whether in Iraq, or Syria, or Egypt, or in any future hotspot (Lebanon will probably be next) the Christian community somehow is always just too insignificant, and usually on the wrong side of the argument. In Iraq, Christians were thought too close to Saddam. In Syria, they are reckoned too close to Assad. In Egypt, where the Coptic Pope openly backed the military ‘non-coup’ against the Muslim Brotherhood’s President Morsi, the Christians find no sympathy from western policy makers.

Jag läser Harris artikel medan jag lyssnar på delar av dagens debatt i det brittiska underhuset där premiärminister Cameron försöker få parlamentet med sig på straffåtgärder mot Syriens diktator. På oppositionens många frågor om vad som kan vinnas med ”kirurgiska” bombningar har han egentligen inget svar. Mönstret från Irakdebatten för ett decennium sedan känns igen. Harris påminner i sin artikel om vad som hänt i den demokrati som Bush och Blair installerade:

Iraq’s troubles preceded those of the rest, but they are important because they eerily prefigure them. ‘Democracy’, imposed at gunpoint, has meant in Iraq, among other horrors, the mass persecution of the country’s Christian minority. Murders, kidnappings, intimidation and expulsions, impelled by a mixture of greed and fanaticism, have reduced that ancient, venerable community to total ruin.  Of some 1.4 million Christians living in Iraq before the war, perhaps 400,000 — mostly the poor and the old — remain.

Many Iraqi refugees left to join the two million indigenous Christians of Syria. They now share their hosts’ lot — persecution by the western-supported, Saudi-financed, Islamist-dominated Syrian rebels.

Missförstå mig inte: Jag har ingen lösning när det gäller att få slut på de blodiga striderna i Syrien. Jag vet inte vem som använt stridsgas eller hur lag och ordning skulle kunna återställas i detta sargade land. Inte heller är jag någon anhängare av diktatorer vare sig de heter Saddam Hussein eller Bashar Al-Assad. Jag delar bara Harris skepsis mot möjligheten att framtvinga demokrati genom bomber.

Och jag är bara helt övertygad om att den syrisk-ortodoxa församlingen i Södertälje kommer att växa kraftigt under de närmaste åren.

——————

PS – Uppdatering:

Läs ett upprop för Syriens förföljda kristna, publicerat på Svenska Dagbladets nätsida 2 september. Klicka här.

Read Full Post »

Man kan förstås bara instämma i vad kommentatorn Semi İdiz skriver på den engelskspråkiga turkiska sajten Hürriyet Daily News”Al-Assad has to go, of course, and not just that. If he is still alive, he must stand trial for crimes against humanity. That is for certain.”

Sedan detta väl är sagt kan man på nytt konstatera att situationen i Syrien har en komplikationsgrad som sällan beskrivs i de schablonartade rapporterna  i många svenska medier. I sin krönika skriver İdiz bland annat:

The situation in Syria is not a simple game with al-Assad and his Baathists on one side and the Syrian people on the other. For all his evil-doing there are still large swathes of Syrian society that hanker for the stability they enjoyed under al-Assad…

Neither is it clear just how the “Free Syrian Army” is composed. Indications are that there is a significant involvement by radical and rabidly anti-Western Islamists who would clearly desire to see an Islamic republic emerge in Syria.

Neither have things gone the way Ankara would have liked, now that we have Syrian Kurds organizing to avail of the advantage provided by the chaos in the country in order to declare their autonomous region…

Put another way, even a cursory glance shows us that we do not just have the Sunni-Alevi fault line in Syria but also the Arab-Kurdish, and Christian-Muslim fault lines. This is why it is naïve to assume that all will somehow be well after al-Assad goes.

Den brittiske journalisten Gwynne Dyer ställer på samma webbplats frågan om Syrien efter en kommande regimförändring kan undgå den etniska rensning som tidigare drabbat grannländerna Irak och Libanon.

So the question is: what happens then? The great fear is that it could go the same way as Iraq and Lebanon, two neighboring countries that share about the same mix of ethnic and religious groups (in differing proportions) as Syria.

Lebanon tore itself apart in a civil war between those groups from 1975-90, and a quarter-million Lebanese died. Iraq tore itself apart in 2005-2009, and at least half a million Iraqis died. Two million people fled the country permanently, including almost all of Iraq’s Christian minority, and the Sunni Muslims have almost all been driven out of mixed and Shia-majority areas.

Any intelligent Syrian, aware of these dreadful precedents, will be frightened by regime change no matter how much he or she loathes the existing regime. Indeed, the al-Assad regime’s principal means of garnering support has been to insist that only its tyrannical rule can “protect” the Shia, Druze, Alawite and Christian minorities from the 70 percent  Sunni Muslim majority.

På en annan turkisk websajt, Today’s Zaman, skriver professor Ömer Taşpınar, knuten till Brookings Institution, om parallellen mellan det som skett i Irak och det som nu sker i Syrien:

Parallels between Iraq and Syria are instructive. Under authoritarian regimes in Iraq and Syria, a sectarian minority ruled the sectarian majority. Under Saddam, Sunnis had the upper hand over Shiites, and under Assad Alawites dominated the Sunni majority. Both Iraq and Syria had regimes with Baathist backgrounds. In both Syria and Iraq, secular Arab nationalism established a common denominator. And in both countries, the Christian minority deeply feared the alternative to secular authoritarianism. Secular authoritarianism did not provide equal rights for Christian Arabs. But it was surely preferable to an alternative such as Islamist authoritarianism. This is why Syria’s Christian communities still support the Assad regime. They just have to look next door, at the decimated Christian community of Iraq, to see the alternative to secular authoritarianism.

Kristna områden i Syrien (Källa: Wikipedia)

Att den kristna flyktingströmmen från Syrien kommer att påverka Sverige är inte svårt att förutse. Det är därför som kommunledningen i Södertälje i dagens nummer av Länstidningen vädjar till regeringen om åtgärder för att asylsökande inte samlas i de kommuner som redan har gjort stora insatser för att ge ett nytt hem åt politiska och religiösa flyktingar från Mellanöstern:

Många invånare har vänt sig till oss kommunpolitiker med frågan om inte Södertälje behöver en paus i flyktingmottagandet. Det tycker även vi, men svensk lagstiftning hindrar oss. Södertälje skulle behöva en paus i flyktingmottagandet för att vi ska kunna koncentrera oss på att under en tid skapa en god framtid för de individer som redan kommit hit. Vi vet vad vi talar om. I samband med kriget i Irak som startade 2003 sökte sig cirka 7 000 personer till vår kommun under några få år.

Åren efter den amerikanska invasionen av Irak tog Södertälje emot fler flyktingar från detta land än USA och Kanada tillsammans. Frågan är hur de internationella strömmarna kommer att se ut när den väntade stora utvandringen från Syrien har tagit fart.

Read Full Post »

Jag tillhör knappast dem som genom åren applåderat Sofia Nerbrand, särskilt inte när hon var redaktör för magasinet Neo. Men idag kan jag inte annat än hålla med om vad hon i en kolumn i Svenska Dagbladet skriver om Malmö, en stad som hon numera bor i:

Min familj har precis flyttat till en våning i centrala Malmö för att få en bättre livskvalitet. Det förutsägbara alternativet var att köpa ett småhus i en allt annat än urban villamatta utanför Stockholm. Nu bor vi i en myllrande och mysig ”förort” till Köpenhamn. När Citytunneln invigs den 4 december har vi arton minuter till Kastrup. Runt hörnet finns parker, uteserveringar, stockrosor, gatsten, småföretag, hovrätt, kanaler, slott, strand, högskola, bibliotek och en urstark utveckling. Man håller på att bygga mer härlig stad, utan att för den skull riva den gamla.

Det sjuder på byggfronten i Malmö. Om tre år ska en ny kongress- och konsertanläggning med utomhusscener stå klar. Vid Triangelns Citytunnelstation uppförs höga hus, kontor, butiker och bostäder, liksom ute vid Hyllie och Malmös nya arena. Dessutom binder man ihop miljonprogrammets Rosengård och sekelskiftesvåningarnas Rörsjöstaden med en ny kvartersstad på Norra Sorgenfris industriområde.

Malmö må vara Sveriges mest segregerade stad, men man kan enkelt promenera och cykla mellan oerhört olika miljöer och människor. Malmö hyser 160 språk och Möllevången är unik i sitt slag i Sverige. I detta område från förra sekelskiftet doftar det nybakat sesambröd, frukt ligger för försäljning i lådor utanför affärerna och det finns ost- och köttbutiker som i storstäder på kontinenten. Jalla, jalla! ropar torgförsäljarna.

När jag läste i Lund för femton år sedan åkte vi till Malmö för att ta färjan till Köpenhamn. På kort tid har man skapat dragningskraft och förändrat identiteten – inte minst genom bron och högskolan, strategiskt placerad centralt i staden.

Jag har själv aldrig bott i Malmö men har genom åren varit rätt ofta där. Och jag har släktingar och vänner som kan vittna om vad som sker i en stad bakom de våldsamma krigsrubrikerna. Segregation och våld ska inte förringas men det finns i Malmö liksom i de flesta andra städer ett vardagsliv och en utvecklingsvilja som inte låter sig hindras av problemen.

Malmö – staden där det byggs

Sofia Nerbrands bild kontrasterar ju mot den som hennes efterträdare som Neo-redaktör, Paulina Neuding, har försökt ge omvärlden. Hennes skräckartikel i den konservativa amerikanska pressen under rubriken Ramallmö tillhör knappast de mest ärorika publicistiska insatserna.

Jag skulle för egen del kunna skriva en artikel om Södertälje bakom alla negativa rubriker. Vi flyttade hit för fjorton år sedan från Stockholms innerstad för att få bättre livskvalitet: mer bostad för pengarna, trädgård, natur in på knuten och så vidare. Södertälje har också sina sociala problem och lider i vissa delar av våld och brott. Men sällan uppmärksammas det som ger staden en positiv karaktär: den omgivande naturen och läget mellan Östersjön och Mälaren, Tom Tits experiment som gläder tusentals barn varje år, Torekällberget (ett Skansen i miniatyr – också det barnvänligt), restauranger och bad, ett idrottsliv i nationell klass. Plus en kyrksamhet som kanske tillhör den högsta i landet med bland annat två stora assyrisk/syrianska katedraler.

Tänk om vi fick lite mer undersökande journalistik också bakom de vanligaste schablonbilderna. Både Malmö och Södertälje är värda det.

Read Full Post »

Det var först när jag bodde i London för tjugo år sedan som jag verkligen lärde  mig uppskatta det svenska landskapet, inte minst närheten till natur och sjöar. Det finns väl få orter i landet där man inte har en badplats inom räckhåll efter maximalt tjugo minuters bilfärd.

I London kunde man en het sommardag komma på tanken att åka till kusten för att bada. Problemet var bara att ett par hundra tusen andra personer hade kommit på exakt samma tanke och så blev man sittande i en långsamt ringlande bilkö. Dessutom fanns det inga platser att sätta sig på utefter vägen om man hade en kaffekorg med sig. ”Private property” är grundregeln. What we in Sweden call ”allemansrätt” har ingen hört talas om.

Här i Södertälje har vi ett rikt urval av svalkande bad. Östersjön förstås (Södertälje var med sitt havsbad en välbesökt kurort fram till 30-talet). Och så Mälaren och raden av mindre insjöar: Yngern, Tullaren, Malmsjön, Måsnaren, Turingesjön etcetera. Nyss kom jag hem från en av dessa sjöar och från en klippa i kvällssolen kunde jag ostört bada naken. Det var minst 22 grader i vattnet och det doftade tallbarr från skogshöjden bakom.

Där Mälaren och Östersjön möts i ett sjörikt landskap

Och så vandringen hem genom en smal stig. En doft av smultron slog plötsligt emot oss och på sluttningen ner mot sjön upptäckte vi ett smultronställe där man lätt kunde plocka en halvliter på nolltid. Man  läser ju i gamla böcker om den rika tillgången på smultron i gångna tider och här kunde man faktiskt känna sig förflyttad något sekel bakåt i tiden.

Svenskt smultron – en nationalklenod

Dagens slutsats blev mycket enkel: Blott Sverige svenska smultron har. För att inte tala om badplatser.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 38 andra följare