En klassisk teckning av Stig Höök (pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix) publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 29 januari 1944. Den hade rubriken Till audiens hos Hitler:
– Jag är Quisling!
– Och namnet?
Jag tillbringar några veckor varje sommar i Nissedal i Telemark i Norge. Det var i grannsocknen Fyresdal som prästsonen Vidkun Quisling växte upp och jag har förstås kommit att ägna en del intresse åt hans liv och missgärningar. Att han var en landsförrädare som fick regeringsmakten efter en statskupp medan den lagliga regeringen var på flykt vet varje norskt skolbarn. Det torde väl för övrigt också varje svensk gymnasist veta om skolan följt gällande läroplan.
En som uppenbarligen inte kan sin nordiska historia är utrikesminister Carl Bildt. Jag trodde att jag skulle ramla ur fåtöljen när jag läste hans twittermeddelande:
So Ukraine now has got its own Quisling. Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him.
Man förstår att många norrmän också höll på att ramla av sina stolar.
Ordföranden i Stortingets utrikes- och försvarskommitté Anniken Huitfeldt uttalar sig för NRK. Hon säger att Bildts utspel syftar till att få genomslag i medierna snarare än att försöka bidra till en förhandlingslösning mellan parterna:
Jeg er glad den norske utenriksministeren aldri bruker denne typen karrakteristikker, sier Huitfeldt før hun fortsetter.
– Bildts rolle er å få folk til å snakke sammen, og det er hans rolle å være klar på at han ser på det som skjer i Ukraina som et folkerettsbrudd. I sin første twittermelding fordømte han dette bruddet, og det støttet jeg ham på. Her gikk han imidlertid alt for langt. En utenriksminister må tenke seg om før han sender ut twittermeldinger.
Precis så. En utrikesminister måste besinna att han inte twittrar som en tonårig privatperson utan som representant för Sverige. Borde UD för övrigt inte se till att departementets rättschef granskar Carl Bildts tweets innan de sänds ut? Och vore det inte lämpligt om hela regeringen som kollektiv fattade det allvarliga beslutet om vilka som i vår tid ska utnämnas som quislingar. Vi har ju trots allt inte ministerstyre här i landet.
Rent historiskt och statsrättsligt är det ju annars så att en av utrikesministerns meningar kan tillämpas på Norges laglige statschef under kriget, kung Haakon VII. Han satt som bekant i England och hoppades att med britternas hjälp få tillbaka sitt land: ”Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him”. Allt medan Quisling tronade i huvudstaden och motiverade sitt maktövertagande med att regeringen flytt:
Selv har regjeringen flyktet etter således lettsindig å ha satt landets og dets innbyggeres skjebne på spill. Under disse omstendigheter er det den nasjonale samlingsbevegelses plikt og rett å overta regjeringsmakten for å verne om det norske folks livsinteresser og Norges sikkerhet og selvstendighet.
Nej, nej. Jag tänker inte falla i Carl Bildts fälla och jämföra den flyktade och korrupte Janukovytj med Norges gamle principfaste kung. Men rent folkrättsligt kan man väl alltid fungera över vilka statschefer som är legalt valda och vilka som fått sin position genom våldsamheter av olika slag. Men det är en komplicerad fråga som säkert kräver någon typ av impulskontroll innan man uttalar sig.
Tidens tecken 