Supermakten

USA är som bekant den enda supermakten med en försvarsbudget som är fem gånger större än Kinas och tio gånger större än Rysslands. Detta stora land ska få en ny försvarsminister och frågan är då vilka centrala strategiska frågor som i sammanhanget diskuteras?

När den av president Obama nominerade kandidaten, Chuck Hagel, häromdagen grillades under nästan en hel dag av senatens försvarsutskott fick man en intressant bild av hur världen ser ut i ett amerikanskt politiskt perspektiv. Här är en statistik på det antal gånger som olika länder nämndes under utfrågningen:

Israel: 178 – Iran: 169 – Vietnam: 41 – Afghanistan: 38 – Irak: 30 – Syrien: 18 – Nordkorea: 11 – Pakistan: 10 – Egypten: 9 – Kina: 5 – Libyen: 3 – Jemen: 2 – Mali: 1

Såvitt man kan förstå av referaten i amerikanska tidningar nämndes Europa över huvud taget inte. Nato dök visst upp fem gånger i diskussionen. Det väldiga Ryssland förefaller orelaterat till USA:s försvarspolitik. Det är som en amerikansk kommentator konstaterade: ”President Obama might want to pivot to Asia, but the Senate sure doesn’t seem as interested.”

En politisk bloggare sammanfattade meningsutbytet på följande sätt:

The discussion, like most discussions in Washington, centered on what Republicans wanted to talk about, and what they wanted to talk about was — exclusively — whatever they thought they could use for political advantage. It doesn’t matter that this is a dangerous world, and this was the Senate Armed Services Committee questioning a nominee for secretary of defense — nobody talked about Mali because Republicans haven’t yet figured out a way to use Mali to hurt Democrats. Republicans can no longer use Al Qaeda and and Afghanistan to hurt Democrats, because it’s not Bush’s first term anymore, so Al Qaeda and Afghanistan barely came up. It was all Israel and Iran, all the time.

We literally no longer have Republican officeholders in Washington who have any larger interest than scoring points for themselves and their side. (Oh, yeah — they also care about cutting taxes for the rich, but that wasn’t relevant here.) On foreign policy, the Republican Party was once dominated by isolationists, and later by realists and by interventionists — but now the party is dominated by Republicanists. It’s all about politics. Republicans have no greater concern. America and its role in the world? Who cares! All that matters is beating their political enemies.

Propaganda mot Chuck Hagel

För övrigt: varför just denna besatthet av Israel och Iran under utfrågningen? Jo, det hänger förstås samman med att en del av de republikanska senatorerna inte riktigt litar på att Chuck Hagel är tillräckligt välvilligt inställd till den israeliska högerregeringen och dess militanta planer när det gäller Iran. Under sin tid som senator sa Hagel en gång så här i en intervju:

It was a group I was speaking to in New York, and we got into kind of an interesting give and take on Iran. A couple of these guys said we should just attack Iran. And I said, ‘Well, that’s an interesting thought; we’re doing so well in Iraq.’ And I said it would really help Israel. And this guy kept pushing and pushing. And he alluded to the fact that maybe I wasn’t supporting Israel enough or something. And I just said let me clear something up here, in case there is any doubt. I said, ‘I’m a United States senator. I’m not an Israeli senator. I’m a United States senator.’ I support Israel, but my first interest is I take an oath of office to the Constitution of the United States — not to a president, not to a party, not to Israel. If I go run for Senate in Israel, I’ll do that. Now I know most senators don’t talk like I do.

I USA kommer man inte med så lättsinniga tankar utan att det får politiska konsekvenser. De flesta tror nu ändå att Hagel till slut kommer att godkännas. Kanske kan han på sin nya post bidra till att supermakten kan se världen i ett något bredare perspektiv.

Read Full Post »

Palestina i FN

Inför veckans beslut i FN om Palestinas status som uppgraderad observatör läser jag den debattartikel som förre presidenten Jimmy Carter och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland skrev i New York Times nyligen:

If this resolution fails, it will probably mark the death of the two-state solution and move us even closer to a one-state outcome, with uncertain and potentially catastrophic consequences for both Israelis and Palestinians.

Let us articulate what a one-state outcome means: it either means that Israel will annex the West Bank, and give Palestinians full, equal rights as citizens of Israel — which seems unlikely — eventually eroding the Jewish majority in the country, or it means that Israel will deny equal rights to its non-Jewish population. Neither outcome gives the Palestinians the state of freedom and dignity that is their right, nor does it provide a secure, democratic homeland for the Jewish people.

On the other hand, wide support for this resolution would affirm what an overwhelming majority of people around the world — including Israelis and Palestinians — believe: that the two-state solution remains the surest path to peace in the Middle East.

Säkert kommer en majoritet av världens länder att rösta för en resolution som har alla rimliga skäl för sig. Ändå kämpar Israel emot och enrollerar USA på sin sida. EU är som vanligt splittrat. Frankrike har deklarerat att man ska rösta ja, Österrike likaså. I Sverige har allianspartierna haft delade meningar men sedan även Jan Björklund deklarerat att han ställer sig bakom ett stöd till palestinierna är det väl möjligen bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som är emot ett svenskt bifall till resolutionen.

I Australien ville premiärminister Julia Gillard gå på den israeliska linjen men tvingades till reträtt av sin parlamentsgrupp och nu kommer man enligt uppgift i stället att lägga ner sin röst.

Storbritannien vacklar mellan ett stöd för folkrätten och en traditionell lojalitet mot amerikansk politik och har enligt uppgifter ställt något slags ultimatum till palestinierna. En anonym regeringsföreträdare förklarar i brittisk press att det är en ytterst känslig fråga, särskilt när det gäller Palestinas förhållande till den internationella domstolen i Haag (ICC):

The official described that as a ”toxic issue”, stressing how Israel feared the Palestinians would use membership of the ICC to bring cases of alleged war crimes against its armed forces. Mr Abbas must ”at least defer” any Palestinian attempt to join the ICC if he is to win Britain’s support.

The second condition is that Mr Abbas would not take a further step and ask the Security Council to consider full Palestinian membership of the UN. Finally, Britain wants Mr Abbas to resume peace negotiations with Israel without preconditions. At present, the Palestinian leader wants Israel to halt the expansion of Jewish settlements in the occupied West Bank and East Jerusalem before any talks can begin.

Är det inte ett parodiskt skådespel som vi ser framför våra ögon. Folkrätten och möjligheten att beivra krigsbrott i Haag åberopas – naturligt och självklart – när det gäller övergreppen i Syrien och på den afrikanska kontinenten. Å andra sidan förväntas den stackars Abbas strunta i den folkrättsliga regelboken för att göra gamla kolonialmakter  och ”Mellanösterns enda demokrati” nöjda.

Ibland grips man av något slags vanmakt inför arrogansen och hyckleriet i den internationella politiken.

Read Full Post »

Iran

Idag ska president Obama och premiärminister Netanyahu träffas i Vita Huset. Vad kommer att hända under detta viktiga möte som sker med det amerikanska presidentvalet som framtida fokus? Akiva Eldar i israeliska Haaretz tror sig veta:

Obama will wear a friendly expression and pretend to be Netanyahu’s best friend. He will utter familiar declarations about his commitment to Israel’s security, and about preventing Iran from arming itself with nuclear weapons. He will look in Netanyahu’s direction, but he will be winking the whole time at his Jewish donors, and at the floating voters in Florida’s retirement homes. Obama will not be satisfied merely with a second term; it is also important to him that the pro-Israel lobby AIPAC grant favors to the Democratic candidates for the two houses of Congress. And so, until November, Obama will be singing the tunes that the wheelers and dealers want to hear. The bill will arrive in December. Perhaps.

De två amerikanska statsvetarna John Mearsheimer och Stephen Walt säger i en artikel i dagens Financial Times att president Obama måste ta klar ställning mot Israels önskan om att försöka bomba bort Irans kärnvapenprogram, inte minst baserat på vad sansade bedömare i USA anser:

Mr Obama and his advisers – including the military – see things differently. They do not want Iran to obtain nuclear weapons, but they do not believe a nuclear-armed Iran would pose an existential threat to Israel. After all, Israel has its own nuclear arsenal, and could obliterate Iran if attacked. US intelligence is also confident Tehran has not yet decided to build nuclear weapons. Indeed, US leaders worry that, no matter who does it, an attack would convince Iran it needs its own nuclear deterrent. They are correct.

Kärnanläggningar kan kanske bombas bort till en viss del, säger Mearsheimer och Walt men inte kunskapen om hur man startar ett program på nytt. Obama borde enligt deras mening göra det kristallklart för Netanyahu att ett amerikanskt anfall mot Iran inte är realistiskt.

Förra mötet – något obekvämt.

Den internationella tv-kanalen Russia Today intervjuade häromdagen den gamle IAEA-chefen Hans Blix. Han försöker att hålla huvudet kallt medan stridsropen skallar:

Iran does not have a pressing geopolitical need to develop nuclear arms and that makes it possible to come to a settlement with the country, Blix said. However, this requires a wise approach, something the Western states are failing to employ at the moment.

“They have run the diplomatic path and only sanctions remain,” he said. “We are talking about stopping oil importing and maybe bombing, but I think they have lost their imagination.”

Hans Blix anser att det fortfarande finns saker som man skulle kunna förhandla om, men då måste man enligt honom lägga av med den koloniala tonen.

The US could, for instance, promise resumption of diplomatic ties in exchange for the settlement. Or Israelis could drop their nukes in exchange for the halt of the nuclear enrichment in Iran, with Saudi Arabia, Egypt and Turkey joining in the nuclear non-proliferation.

“That is what you call a nuclear-weapon-free zone for the Middle East,” he said. “I think that is where the aim should be, but if I mentioned that today they would laugh at me.”

Det var många som ville förlöjliga Hans Blix också inför upptakten till Irakkriget för snart ett decennium sedan (vem minns inte Per Ahlmarks skamlösa karaktärsmord på den forne partibrodern). Men det var Blix som den gången hade rätt. Han är säkert fortfarande värd att lyssna på.

Read Full Post »

En obegriplig röst

Jag har varit åtskilliga gånger i Unescos högkvarter i Paris. Och (som det brukar heta) några av mina bästa vänner har arbetat nära organisationen. Jag har tagit grupper av prorektorer och dekaner från svenska universitet dit på studiebesök flera gånger genom åren. För trots alla sina påtagliga brister (och de är både ekonomiska och organisatoriska) är Unesco ändå ett forum där alla världens nationer kan samlas för att diskutera utbildning, en av den globala gemenskapens mest brännande frågor, särskilt viktig för jordens fattigaste länder.

Idag skedde omröstningen om Palestinas upptagande som medlemsstat. Det blev en överväldigande seger för den stat som ännu inte finns i realiteten på marken men som alla hoppas ska bli en fullvärdig medlem av FN under de närmaste åren. 107 medlemsstater röstade för, 53 avstod och bara 14 röstade emot. Israel hade fört en intensiv diplomatisk kampanj emot men utan att lyckas. USA måste av inrikespolitiska skäl naturligtvis rösta nej och hota med ekonomiska sanktioner. Tyskland måste som vanligt agera försiktigt i frågor som rör Mellanöstern. Nationalistiskt färgade EU-länder som Nederländerna, Tjeckien och Litauen tillhörde också vägrarfronten. Och så Sverige!

Den svenska nejrösten är obegriplig om man ser på hur Europas stater i övrigt har röstat. EU-länder som Frankrike, Spanien, Belgien, Finland, Luxemburg, Österrike, Irland, Island, Slovenien och Malta  röstade ja. Så gjorde också Norge. Länder som Storbritannien, Italien och Danmark hade den goda smaken att inte rösta emot utan avstod.

Hur ska man tolka den avvikande svenska rösten? Naturligtvis som regeringens eftergift för de allianspartier och ministrar som okritiskt stöder israelisk politik.  Jan Björklund bär som Unesco-minister det yttersta ansvaret för beslutet men han tar förstås hänsyn till kollegor som Birgitta Ohlsson och raden av kristdemokratiska riksdagsledamöter som likt den kristna högern i USA ser allt som sker i Mellanöstern i ett apokalyptiskt ljus.

Men nog är det både obegripligt och tragiskt att Sverige i detta ställningstagande också skiljer ut sig från de liberal-konservativa regeringar i Europa som inser att palestinierna behöver allt moraliskt stöd om en tvåstatslösning över huvud taget ska kunna komma till stånd. I den svenska utrikespolitikens historia får denna omröstning ses som ett förvillelsens beslut.

Read Full Post »

Palestina i FN

Det kom kanske lite oväntat med tanke på vad Dagens Nyheter skrivit på ledarplats tidigare men Peter Wolodarski har onekligen en del kloka synpunkter att komma med i dagens ledarkrönika med titeln Israel borde säga ja till Palestina. Han tycker i och för sig inte att palestinierna på detta stadium skulle ha tagit frågan till FN, men nu ligger den där och alla parter måste förhålla sig till verkligheten:

Den palestinske presidenten spelar högt och begär ett svar från världen. Och i det läget blir Israels hårdnackade motstånd inget annat än självdestruktivt.

Palestinierna har precis som israelerna rätt att få bestämma över sig själva, i en stat med säkra och erkända gränser.

Det borde inte vara kontroversiellt för Israel att erkänna denna principiella rätt och uppgradera palestiniernas status i FN. Tvärtom hänger en sådan utveckling logiskt samman med det israeliska motkravet att palestinska flyktingar från kriget 1948–49 inte har rätt att återvända till Israel, utan i stället får bosätta sig i ett framtida Palestina.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade kunnat avdramatisera hela FN-kravet och marginalisera extremister på båda sidor genom att göra gemensam sak med Mahmoud Abbas.

Han hade kunnat säga: Ja, vi har inget emot att palestinierna blir medlemmar av FN, precis som vi har varit i drygt 60 år. Men vi begär ett ömsesidigt erkännande och att de frågor som behöver lösas i förhandlingar (gränslinjer, Jerusalems status, bosättningar) också avgörs där – inte genom våld eller stämningar i den internationella brottmålsdomstolen. Bara genom förhandlingar.

En sådan argumentation hade stärkt Israels moraliska position kraftigt. Den hade visat på en genuin vilja till fred, något som den tämligen deprimerande regering som Netanyahu leder inte gjort sig känd för på flera år.

Wolodarski ansluter sig den ståndpunkt som de flesta tänkande kommentatorer redan har intagit. Att inte erkänna Palestina är kontraproduktivt och leder bara till en utdragen s.k. fredsprocess som den nuvarande israeliska regeringen gärna vill låta pågå under oöverskådlig tid så att man hinner skapa nya fakta på marken.

Palestina – på Jesu tid

Det är precis som Gideon Levy beskriver det i den liberala israeliska tidningen Haaretz:

On Friday night Prime Minister Benjamin Netanyahu once again proved himself to be an excellent elucidator, this time in the service of the Palestinians: He demonstrated to the world, better than even Mahmoud Abbas, why they had no recourse but to appeal to the United Nations. If there is one clear take-home message from his Hezekiah and Isaiah speech, it is this: The Palestinians (and the world ) can no longer expect anything from Israel. Nothing.

Netanyahu was particularly persuasive when he explained that a Palestinian state would endanger Israel – narrow waist, just hundreds of meters from Israeli cities, thousands of rockets – one giant blah-blah that willfully ignores the possibility of peace. A Palestinian state, perhaps, but absolutely not in our time, and not in our school of thought.

De politiska veteranerna Matti Ahtisaari och Javier Solana (NATO:s tidigare generalsekreterare, om ni minns) framförde nyligen i New York Times ett antal tunga argument varför EU:s stater borde rösta ja:

The first reason why the E.U. 27 should vote “yes” is that the U.N. resolution is an attempt to keep the two-state solution alive. This solution is under attack from the steady expansion of Israeli settlements in the occupied territories, and from Prime Minister Benjamin Netanyahu’s belief that the conflict should now be accepted as “insoluble.” As a result this vote is not a meaningless distraction, but a reaffirmation that the peace process is meaningful.

Även om EU:s medlemsländer inte kan ena sig om en gemensam linje i den aktuella frågan är det uppenbart att EU kommer att få en viktigare roll nu när USA genom Barack Obamas exempellöst ensidiga anförande i FN:s generalförsamling i praktiken meddelat att amerikanarna inte längre kan inta någon medlarroll. Det är precis som Fredrik Reinfeldt framhöll för Sveriges Radio i går: ”En omständighet som för det svårt för USA att medla är att man är så hårt uppknutet till Israel… Man kan inte lösa problem mellan två parter som står långt ifrån varandra om man ensidigt bara ser den ena partens utgångspunkt. Det gäller alldeles oavsett vilken av parterna man står närmast”.

Mellanöstern är inte längre vad regionen under så lång tid har varit. Mycket rör sig och mycket kommer att förändras. Palestinafrågans nya läge är en av de faktorer kommer att definiera de närmaste årens politiska utveckling.

Read Full Post »

Morgondimmor

Det låg en fuktig dimma över nejden när jag vaknade i morse. Det är plusgrader ute, det mesta av snön har smält och häromdagen såg vi den första blåsippan. Mest som knopp, men ändå.

Dimman breder ut sig också över morgontidningarna. På DN Debatt (hur kan man fortfarande kalla den sidan för en debattplats?) får Centerpartiets statsråd Anna-Karin Hatt argumentera för sin kandidatur till partistyrelsen. Det är ett inlägg där man måste treva sig fram efter något slags ideologisk profil. Här en sammanfattning av hennes budskap:

Kärnan i Centerpartiets idé är en stark tilltro till människans förmåga: att skapa, välja, fatta beslut. Att ta ansvar för oss själva, och att måna om varandra. Djupt rotat i insikten om att vi alla – som människor eller delar av Sverige – har våra ljusa stunder, och våra mörka.

Det är inte en rå och kall marknadsliberalism, utan en tydlig och frimodig, varm och grön socialliberalism. Som ger människan det utrymme hon behöver och kan ta, men också erbjuder en hand till stöd den dag kraften tryter. Den bygger på ett tydligt underifrånperspektiv. På omsorgen om varandra, och om den jord vi fått låna. På värderingar om entreprenörskap, solidaritet och global rättvisa.

Någon emot? Det är ”hedlundismen” i ny tapppning. Jag syftar på det (möjligen apokryfiska) yttrandet av den klassiske centerledaren Gunnar Hedlund: »Vi inom Centern är för allt som är bra och mot allt som är dåligt«

I Svenska Dagbladet försöker Claes Arvidsson lägga ut en dimridå när han påstår att Richard Goldstone ”tar avstånd från sig egen rapport” om Gazakriget. Den som läser originalartikeln i Washington Post kan ju se att rubriken inhåller ordet ”reconsidering”. Han tar inte avstånd, men han modifierar sin tidigare bedömning genom att nu främst rikta uppmärksamheten mot oviljan hos Hamas att ta itu med sina egna misstänkta krigsbrott. Och han är fortfarande frustrerad över Israels vägran att medverka i undersökningen liksom i den långsamma takten i de israeliska utredningarna:

For example, the most serious attack the Goldstone Report focused on was the killing of some 29 members of the al-Simouni family in their home. The shelling of the home was apparently the consequence of an Israeli commander’s erroneous interpretation of a drone image, and an Israeli officer is under investigation for having ordered the attack. While the length of this investigation is frustrating, it appears that an appropriate process is underway, and I am confident that if the officer is found to have been negligent, Israel will respond accordingly.

Säkert kommer Israel att utdela någon reprimand till den officer som genom oaktsamhet dödat 29 civila. Men hur långt blir straffet? Man kan bara gissa på grundval av tidigare rättspraxis.

Gaza – vad hände egentligen?

Nathan Shachar i DN har mer substans i sina bedömningar än Arvidsson när han konstaterar: ”Goldstoneraporten är inte allt igenom felaktig. Den innehåller minst trettio väl underbyggda och grova exempel på israeliska krigsförbrytelser.”

Och i The Guardian skriver Haaretz-medarbetaren Aluf Benn om den nytta som Goldstonerapporten trots sina brister otvivelaktigt gjort:

It’s doubtful whether the Israeli inquiries, few of which have led to indictments and convictions, would have been carried out without his report and its threat of referral to the Hague. Moreover, the fear of another incriminating report serves as a powerful deterrent against a sequel. Israel has changed its behaviour in Gaza, favouring pinpoint strikes in response to rockets and mortar bombs. But it would not forget and forgive the reprimand from the South African judge, even after his public about-face.

 

Read Full Post »

Palestina igen

Ursäkta om jag har samma tema två dagar i rad men eftersom frågor kring fred i Mellanöstern tillhör det som under många år upptagit mina tankar kan jag inte låta bli att fördjupa mig i de diskussioner som uppstått med anledning av de WikiLeaks-dokument som kallas The Palestine Papers.

En av dagens kommentatorer är David Gardner i Financial Times:

The PLO leadership, while conscious that it was by far the weaker party, always believed two things: that Israel wanted a Palestinian state, since Jews would otherwise eventually be outnumbered by Arabs in the territory between the Jordan River and the Mediterranean; and that the US would eventually deliver Israeli assent to such a state, since it was in America’s interest to stabilise the Middle East and damp down Arab and Muslim antagonism to its policies.

The so-called Palestine Papers undermine both premises. Israel intends to keep nearly all the occupied land it illegally colonised. The US, while ostensibly acting as honest broker, only presses the Palestinians for real concessions while constantly conceding to Israel.

The US administration of Barack Obama, while anxious to secure a negotiated solution, last year offered Benjamin Netanyahu, Israel’s rightwing nationalist premier, the Jordan Valley – a big chunk of the West Bank that is not America’s to give – in exchange for a short pause in settlement-building that Israel in any event declined. The Israeli tail really does wag the U.S. dog.

Visst, det är knappast någon nyhet att det går direktlinjer mellan den israeliska regeringen och majoriteten på Capitol Hill. Frågan är bara hur länge denna symbios kan fortleva. Även bland amerikanska sionister börjar man snart tröttna på de senaste årens utveckling i israelisk politik och på den tilltagande fundamentalismen i religion och samhällsliv.

Jerusalem – i politikens centrum

Jeffrey Goldberg skrev för några veckor sedan i The Atlantic en artikel där han undrade vad som händer om det inte blir någon palestinsk stat utan en fortsatt ockupation av Västbanken och ett territoriellt införlivande med Israel: ”Will it grant West Bank Arabs the right to vote, or will it deny them the vote? If it grants them the vote, this will be the end of Israel as a Jewish state; if it denies them the vote in perpetuity, it will cease to be a democratic state”. Hans analys andas en viss pessimism:

I will admit here that my assumption has usually been that Israelis, when they finally realize the choice before them (many have already, of course, but many more haven’t, it seems), will choose democracy, and somehow extract themselves from the management of the lives of West Bank Palestinians. But I’ve had a couple of conversations this week with people, in Jerusalem and out of Jerusalem, that suggest to me that democracy is something less than a religious value for wide swaths of Israeli Jewish society. I’m speaking here of four groups, each ascendant to varying degrees:The haredim, the ultra-Orthodox Jews, whose community continues to grow at a rapid clip; the working-class religious Sephardim — Jews from Arab countries, mainly — whose interests are represented in the Knesset by the obscurantist rabbis of the Shas Party; the settler movement, which still seems to get whatever it needs in order to grow; and the million or so recent immigrants from Russia, who support, in distressing numbers, the Putin-like Avigdor Lieberman, Israel’s foreign minister and leader of the ”Israel is Our Home” party.

Till och med Martin Peretz, redaktören för den konservativa amerikanska New Republic avslöjar efter några månaders vistelse i Israel att han egentligen bara klarar av att leva i Tel Avivs kosmopolitiska atmosfär. Åtminstone enligt en kommentator i The Economist: ”He disdains Jerusalem’s religious population and the ”super-patriotic” Russian Jews.” The Economist anknyter i sin fortsatta kommentar också till Jeffrey Goldbergs artikel:

Mr Goldberg, in the blog post that touched off the discussion, worries that Israel will abandon ”democracy”, but this seems to mis-name the anxiety; Israel will surely always have multiple political parties and hold general elections. The question is who is allowed to vote. It would be misleading to say that South Africa before 1994 was not a democracy. What Mr Goldberg worries is that Israel may at some point move to legally enshrine a system of racial disenfranchisement that is best described as a version of apartheid. Though in practice, such a system has been gradually taking root for decades; the fact that Mr Peretz can live in Tel Aviv without feeling himself to be in a racially oppressive state only shows how effectively the system has made the non-citizens over whom Israelis rule invisible.

Kanske kommer WikiLeaks Palestina-dokument att ha samma funktion som de avslöjanden som satte igång den sociala mobiliseringen i Tunisien. De har i alla fall pekat på viktiga punkter som ingen längre kan ignorera. Och – som DN konstaterar i en kommentar till dokumenten: Till slut måste man inse att Israel aldrig kommer att uppnå säkerhet om inte palestinierna får en egen stat.

Read Full Post »

The Palestine Papers

I drygt 40 år har jag intensivt följt den israelisk-palestinska konflikten och dess olika faser. Jag har tagit del av båda sidors argument och läst tusentals sidor i ämnet. För mig, liksom för de flesta andra betraktare som satt sig in i frågan, står det klart att det förhalande som israeliska politiker i alla tider haft som sin främsta strategi har lyckats. En rimlig tvåstatslösning är inte längre möjlig. Med högerextrema nationalister i Israels regering har hoppet begravts för överskådlig framtid.

De WikiLeaks-dokument som idag publicerats under samlingsrubriken The Palestine Papers är avslöjande. Låt vara att det (för att citera Tobias Billström) handlar om tredjehandsuppgifter. Men tendensen är glasklar och den har också kommenterats av sansade iakttagare runt om i världen.

Jonathan Friedland i The Guardian är en av dem:

These papers show that the Israelis were intransigent in public – and intransigent in private.

What’s more, the documents blow apart what has been a staple of Israeli public diplomacy: the claim that there is no Palestinian partner. That theme, a refrain of Israeli spokesmen on and off for years, is undone by transcripts which show that there is not only a Palestinian partner but one more accommodating than will surely ever appear again.

Palestina – blir det någonsin mer än en flagga?

Och i israeliska Haaretz skriver Akiva Eldar: ”The leaked documents completely discredit the claim that there is ”no peace partner” made by the leader of the newly formed Atzmaut faction, Ehud Barak, and his boss, Benjamin Netanyahu.”

På nytt har WikiLeaks avslöjat sanningar som makthavare runt om i världen inte velat att vi ska känna till. Den här gången var AlJazeera först med de nyheter som starkt kommer att påverka det spel för gallerierna som kallas för ”fredsprocess”. Och på kanalens webbsida kommenteras materialet av Robert L. Grenier som bl.a. varit chef för CIA:s Counter-Terrorism Center (CTC) 2004-2006:

All of us approach this record burdened with our own backgrounds and experiences. I assess them as an American, and as a former government practitioner. As an American, the reaction I draw, frankly, is one of shame. My government has consistently followed the path of least resistance and of short-term political expediency, at the cost of decency, justice, and our clear, long-term interests. More pointedly, The Palestine Papers reveal us to have alternatively demanded and encouraged the Palestinian participants to take disproportionate risks for a negotiated settlement, and then to have refused to extend ourselves to help them achieve it, leaving them exposed and vulnerable. The Palestine Papers, in my view, further document an American legacy of ignominy in Palestine.

As a government practitioner, my reaction is one of empathy for the Palestinian fellow-practitioners whose record and whose impressions these pages reflect. I know well that to achieve anything in public affairs, one will always in the end be compromised to some extent. It is easy for the observers, for the armchair analysts, to criticize; but my sympathies lie with those who enter the ring, who fight and who risk failure for what they believe.

Bland de svenska kommentarerna noterar jag en på Svenska Dagbladets webb av Jonatan Stanczak från organisationen Judar för israelisk-palestinsk fred:

Dessa dokument visar att det palestinska ledarskapet var villiga att gå mycket längre än vad någon tidigare trott. De erbjöd Israel stora delar av östra Jerusalem inklusive stora bosättningsblock som det internationella samfundet ansett som illegala. Palestinierna var villiga att ge upp det mesta av de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. De var framförallt villiga att kompromissa med det palestinska folkets vilja och ge upp ännu mer av de återstående mindre än 20 procent av det ursprungliga Palestina.

Det är bara att konstatera att förhandlingsspelet nått vägs ände. Det som återstår är en framtida gemensam stat för både judar och palestinier där demografin till slut kommer att fälla utslaget. Som otaliga debattörer konstaterat: Israel kan inte förbli både judiskt och demokratiskt om ockupation och annekteringar fortsätter. Men vem bryr sig egentligen i en regering dominerad av extrema nationalister.

Read Full Post »

Vad hände med Mankells dator?

När israelisk militär i slutet av maj bordade det skepp i Gaza-flottiljen som författaren Henning Mankell befann sig ombord på beslagtogs alla passagerarnas tillhörigheter.  Och för någon månad sedan rapporterade svensk press att Henning Mankell inte hade fått tillbaka sin dator.

Nu meddelar israeliska medier att ett antal militärer i landets armé häktats misstänkta för stöld av bland annat datorer och mobiltelefoner från skeppens passagerare. Till nätsajten Ynet säger en militärkälla på hög nivå:

”This matter is very problematic in terms of values, as the incident allegedly took place after it was clear that the flotilla was a serious international affair. An officer who under such circumstances steals equipment which does not belong to him, and then tries to sell it – it’s almost incomprehensible.”

Ship to Gaza – vart tog datorerna vägen?

Helt obegripligt är det kanske inte ändå med tanke på den allmänna moraliska förflackningen i den israeliska armén, illustrerad häromdagen av den incident där en tidigare värnpliktig, Eden Abergil,  publicerade bilder på Facebook där hon leende sågs betrakta förödmjukade palestinska fångar.  Om detta hade den liberala tidningen Haaretz hårda ord att säga:

Aberjil’s photographs are troubling not only because they wreak untold damage on Israel’s image abroad, one already eroded by the long years of occupation. Focusing solely on the soldier’s behavior, including her decision to post the images online, is a mistake. Instead, we should look at the intolerable norm represented by her photos, and others released yesterday by the advocacy group Breaking the Silence. Taken together, they underscore commanders’ failure to inculcate their soldiers with the humane values the IDF touts, and the difference between Israel’s military and those of other countries.

It is imperative that explicit, unambiguous rules for what soldiers are and are not permitted to do to detainees are set, and to impress upon troops an ethical code that makes clear such behavior will not be tolerated. The humiliation of Palestinian detainees must not be remembered as the ”best time” of any soldier’s army experience.

Stöld av datorer är förstås en bagatell i jämförelse med offentligt förödmjukande av fångar. Men det är allvarligt nog i en demokrati.

Det ska förresten bli intressant att se om Henning Mankells dator finns med bland stöldgodset.

Read Full Post »

Det mest förbjudna – här är listan

Om någon undrar vad blockaden av Gaza handlar om kommer här en lista (på engelska) från internationella källor på några av de varor som Israel inte tillåter passera in genom gränsövergångarna:

Sage, cardamom, cumin, coriander, ginger, jam, halva, vinegar, nutmeg, chocolate, fruit preserves, seeds and nuts, biscuits and sweets, potato chips, gas for soft drinks, dried fruit, fresh meat, plaster, tar, wood for construction, cement, iron, glucose, industrial salt, plastic/glass/metal containers, industrial margarine, tarpaulin sheets for huts, fabric (for clothing), flavor and smell enhancers, fishing rods, various fishing nets, buoys, ropes for fishing, nylon nets for greenhouses, hatcheries and spare parts for hatcheries, spare parts for tractors, dairies for cowsheds, irrigation pipe systems, ropes to tie greenhouses, planters for saplings, heaters for chicken farms, musical instruments, size A4 paper, writing implements, notebooks, newspapers, toys, razors, sewing machines and spare parts, heaters, horses, donkeys, goats, cattle, chicks.

Turkisk marmelad – säkerhetsrisk i Gaza

I rättvisans namn bör man ju också presentera en lista på de varor som Israel tillåter föras in till de hårt prövade Gaza-borna:

Wheat, animal feed, flour, cooking oil, cooking fat, sugar, salt, pasta, dates, garlic, chickpeas, rice, beans, lentils, kidney beans, margarine, some dairy products, powdered milk, frozen meat and fish, frozen vegetables, animal medicines, gas for medical use, empty bags for flour, certain medicines and medical equipment, diapers, toilet paper, detergent, washing liquid, shampoo, soap, toothpaste, toothbrushes, cleaning products for tiles and glass, toilet cleaner, yeast, fertilized and unfertilized eggs, some fruit, semolina, polyethylene for greenhouses, some agricultural materials, tea, instant and regular coffee, canned tuna, salami, canned meat, bath and washing-up sponges, cloths to mop floors, baby wipes, some canned goods other than fruit, dried herb mix, black pepper, chicken stock powder, blankets, olives, matches, candles, sticks for brooms, rubbish bins, mops, hand cleansing gel, aniseed, cinnamon, camomile, water dispensers, potatoes, mineral water, tahini, combs, hair brushes, shoes, wood for doorposts and window frames, small amounts of aluminum, and some kitchenware.

Varför anis och kanel är tillåtna varor men inte kummin och kardemumma övergår förstås vanligt förstånd. Men det finns säkert allvarliga strategiska överväganden inom den israeliska regeringen bakom så sublima distinktioner.

Read Full Post »