Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Israel’

I dag gick tiden ut för den s.k. fredsprocessen mellan Israel och palestinierna. Inget har egentligen hänt och ingen väntade sig väl något annat. Det har som vanligt varit massor med process men inte någon fred inom synhåll.

Man förstår att USA:s utrikesminister John Kerry varit frustrerad, så till den grad  att han glömde bort att han rörde sig på minerad mark när han häromdagen i ett informellt sammanhang påpekade att frånvaron av en tvåstatslösning innebär att Israel riskerar att bli en ”apartheidstat”. Det var i och för sig inget originellt konstaterande (expresidenten Jimmy Carter har länge uttalat sig i samma riktning) men en sittande amerikansk utrikesminister utmanar inte gärna den näst mäktigaste lobbygruppen i Washington. En politisk storm fick honom att retirera och nu har han publicerat ett uttalande där han bland annat säger följande:

If I could rewind the tape, I would have chosen a different word to describe my firm belief that the only way in the long term to have a Jewish state and two nations and two peoples living side by side in peace and security is through a two state solution. In the long term, a unitary, binational state cannot be the democratic Jewish state that Israel deserves or the prosperous state with full rights that the Palestinian people deserve.

Kerry

John Kerry – backar bandet

Fast den alltid lika frispråkige israeliske journalisten Gideon Levy tycker att det är lite hyckleri att inte se sanningen i vitögat:

There is a difference between defining Israel as an apartheid state and defining the occupation as an apartheid regime. But what does it really matter? It looks like apartheid, it works like apartheid, so it is apartheid. Israel in its sovereign borders isn’t an apartheid state, not yet. But Israel in the occupied territories is definitely an apartheid regime when there are two peoples, one have all the rights in the world and the other without any civil rights whatsoever. This is apartheid.

Medan israeliska politiker räknar med att USA politiska ledning ska vara oföränderligt lojal med Israels regering (oavsett dess skiftande ideologier) är det inte alltid som klientstaten i Mellanöstern tacksamt återgäldar skyddsmaktens välvilliga tjänster. När FN:s generalförsamling den 27 mars röstade om den resolution som i praktiken fördömde Rysslands annektering av Krim blev röstsiffrorna 100 för och bara 11 emot. Det ovanliga var dock det stora antal länder som trots hårt amerikanskt tryck avstod från att rösta (58 stater) medan 24 var frånvarande. Totalt blev det alltså 93 regeringar som aktivt eller passivt inte ville ställa sig bakom resolutionen.

Varför valde Israel att vara frånvarande trots att det för USA var en första rangens omröstning? Det första skälet är förstås att det varit hyckleri av stora mått om man varit med om att fördöma annektering av andra länders territorium. Golanhöjderna, syriskt territorium men i praktiken annekterade av Israel sedan 1981, är ju ett Krimfall i miniatyr. Det andra skälet är att Israel under Putins styre har utvecklat mycket positiva relationer med Ryssland. Det är kanske som den amerikanske historieprofessorn Stephen Cohen konstaterade i en CNN-intervju för ett tag sedan:

… in so far as it matters, because Jews, and the status of Jews in Russia, is often a barometer of how Russia rulership treats its society, Putin has been better for Russian Jews than any in Russian history, and if you want evidence of that, just ask Israel.

Kanske är det så. Outgrundliga är hur som helst den internationella diplomatins vägar. Vem stöder vem och i så fall varför? Utrikespolitik är verkligen det möjligas konst.

 

Read Full Post »

Två aktuella internationella frågor har jag följt rätt noggrant även i dessa tider av sommar och sol:

Att EU äntligen sätter ner foten i frågan om de ockuperade palestinska områdenas status är förstås en glädjande nyhet. I åratal har man upprepat den välkända ståndpunkten att Västbanken inte tillhör Israel och att annekteringen av Golan och Östra Jerusalem är illegala ur den internationella rättens perspektiv. Europas regeringar har finansierat den palestinska administrationen och stött en rad projekt medan israeliska politiker fortsatt ignorera eller förödmjuka en av sina viktigaste handelspartner.

West_Bank_&_Gaza_Map_2007_(Settlements)

Rachel Shabi har en läsvärd kommentar i The Guardian:

Now it looks as if the EU has finally lost patience with Israel. As Akiva Eldar, veteran Israeli journalist and writer for Al-Monitor, says: ”The Israeli government didn’t take the Europeans too seriously and crossed over from just ignoring them to humiliating them. The EU looked at the current cabinet and thought, ‘Hey, that isn’t rain: they are spitting on us.'”

Just a cursory look at the past few years would show the sources of such growing frustration. Israel’s latest assault on Gaza, in November 2012, continued the Israeli practice of razing to the ground projects, buildings and infrastructure that Europe has funded. In a similar vein, Israel has just issued an order to stop work while it considers demolishing an EU-financed sustainability project – hothouses and solar panels – in the South Hebron hills.

There’s presumably only so long that European officials can watch such Palestinian projects get desiccated and still think that aid, not political pressure, is a good idea – especially in the middle of a Eurozone crisis and while there are other nations more in need of aid.

Vad som ligger bakom EU:s oväntade bevis på handlingskraft är svårt att säga. En inte orimlig tolkning är att beslutet ska ses som ett led i försöken att få igång fredssamtal genom att visa Israel att det nu är allvar som gäller och att laglöshetens tid är förbi.

En andra dagsaktuell fråga har jag redan varit inne på i föregående blogginlägg: Snowden-affären.

Har man dåligt politiskt omdöme hjälper det inte att man är nobelpristagare i litteratur. Det har 1900-talets historia många gånger visat. Så det är inte förvånande när Mario Vargas Llosa i en artikel som Svenska Dagbladet publicerat tar avstånd från Edward Snowden och hans försök att få asyl i Latinamerika. Vargas Llosa pekar (med viss rätt) på att de stater som är beredda att ge skydd är delvis auktoritära och med tvivelaktigt rykte när det gäller bl. a. pressfrihet.

Men vad är egentligen alternativet? Som den latinamerikanske publicisten Pablo Stefanoni påpekar i en kommentar: De ”liberala” länder som borde ställa upp agerar nu med en enorm blandning av hyckleri och förödmjukelse under tryck från den dominerande stormakten. Att utmana imperiet har enorma kostnader personligt och moraliskt men de västliga demokratierna blundar (eller medverkar aktivt, som i det upprörande fallet med den bolivianske presidentens avbrutna flygresa).

Det är förstås samma mönster som Yale-professorn David Bromwich nyligen lyft fram i London Review of Books i en kommentar till de politiska reaktionerna i USA:

What was distressing and impossible to predict was the evidence of the way the last few years have worn deep channels of authoritarian acceptance in the mind of the liberal establishment. Every public figure who is psychologically identified with the ways of power in America has condemned Snowden as a traitor, or deplored his actions as merely those of a criminal, someone about whom the judgment ‘he must be prosecuted’ obviates any further judgment and any need for thought.

Den liberala oviljan att idag stå upp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter när de hotar internationella och nationella maktstrukturer är verkligen djupt deprimerande.

Read Full Post »

USA är som bekant den enda supermakten med en försvarsbudget som är fem gånger större än Kinas och tio gånger större än Rysslands. Detta stora land ska få en ny försvarsminister och frågan är då vilka centrala strategiska frågor som i sammanhanget diskuteras?

När den av president Obama nominerade kandidaten, Chuck Hagel, häromdagen grillades under nästan en hel dag av senatens försvarsutskott fick man en intressant bild av hur världen ser ut i ett amerikanskt politiskt perspektiv. Här är en statistik på det antal gånger som olika länder nämndes under utfrågningen:

Israel: 178 – Iran: 169 – Vietnam: 41 – Afghanistan: 38 – Irak: 30 – Syrien: 18 – Nordkorea: 11 – Pakistan: 10 – Egypten: 9 – Kina: 5 – Libyen: 3 – Jemen: 2 – Mali: 1

Såvitt man kan förstå av referaten i amerikanska tidningar nämndes Europa över huvud taget inte. Nato dök visst upp fem gånger i diskussionen. Det väldiga Ryssland förefaller orelaterat till USA:s försvarspolitik. Det är som en amerikansk kommentator konstaterade: ”President Obama might want to pivot to Asia, but the Senate sure doesn’t seem as interested.”

En politisk bloggare sammanfattade meningsutbytet på följande sätt:

The discussion, like most discussions in Washington, centered on what Republicans wanted to talk about, and what they wanted to talk about was — exclusively — whatever they thought they could use for political advantage. It doesn’t matter that this is a dangerous world, and this was the Senate Armed Services Committee questioning a nominee for secretary of defense — nobody talked about Mali because Republicans haven’t yet figured out a way to use Mali to hurt Democrats. Republicans can no longer use Al Qaeda and and Afghanistan to hurt Democrats, because it’s not Bush’s first term anymore, so Al Qaeda and Afghanistan barely came up. It was all Israel and Iran, all the time.

We literally no longer have Republican officeholders in Washington who have any larger interest than scoring points for themselves and their side. (Oh, yeah — they also care about cutting taxes for the rich, but that wasn’t relevant here.) On foreign policy, the Republican Party was once dominated by isolationists, and later by realists and by interventionists — but now the party is dominated by Republicanists. It’s all about politics. Republicans have no greater concern. America and its role in the world? Who cares! All that matters is beating their political enemies.

chuck

Propaganda mot Chuck Hagel

För övrigt: varför just denna besatthet av Israel och Iran under utfrågningen? Jo, det hänger förstås samman med att en del av de republikanska senatorerna inte riktigt litar på att Chuck Hagel är tillräckligt välvilligt inställd till den israeliska högerregeringen och dess militanta planer när det gäller Iran. Under sin tid som senator sa Hagel en gång så här i en intervju:

It was a group I was speaking to in New York, and we got into kind of an interesting give and take on Iran. A couple of these guys said we should just attack Iran. And I said, ‘Well, that’s an interesting thought; we’re doing so well in Iraq.’ And I said it would really help Israel. And this guy kept pushing and pushing. And he alluded to the fact that maybe I wasn’t supporting Israel enough or something. And I just said let me clear something up here, in case there is any doubt. I said, ‘I’m a United States senator. I’m not an Israeli senator. I’m a United States senator.’ I support Israel, but my first interest is I take an oath of office to the Constitution of the United States — not to a president, not to a party, not to Israel. If I go run for Senate in Israel, I’ll do that. Now I know most senators don’t talk like I do.

I USA kommer man inte med så lättsinniga tankar utan att det får politiska konsekvenser. De flesta tror nu ändå att Hagel till slut kommer att godkännas. Kanske kan han på sin nya post bidra till att supermakten kan se världen i ett något bredare perspektiv.

Read Full Post »

Inför veckans beslut i FN om Palestinas status som uppgraderad observatör läser jag den debattartikel som förre presidenten Jimmy Carter och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland skrev i New York Times nyligen:

If this resolution fails, it will probably mark the death of the two-state solution and move us even closer to a one-state outcome, with uncertain and potentially catastrophic consequences for both Israelis and Palestinians.

Let us articulate what a one-state outcome means: it either means that Israel will annex the West Bank, and give Palestinians full, equal rights as citizens of Israel — which seems unlikely — eventually eroding the Jewish majority in the country, or it means that Israel will deny equal rights to its non-Jewish population. Neither outcome gives the Palestinians the state of freedom and dignity that is their right, nor does it provide a secure, democratic homeland for the Jewish people.

On the other hand, wide support for this resolution would affirm what an overwhelming majority of people around the world — including Israelis and Palestinians — believe: that the two-state solution remains the surest path to peace in the Middle East.

Säkert kommer en majoritet av världens länder att rösta för en resolution som har alla rimliga skäl för sig. Ändå kämpar Israel emot och enrollerar USA på sin sida. EU är som vanligt splittrat. Frankrike har deklarerat att man ska rösta ja, Österrike likaså. I Sverige har allianspartierna haft delade meningar men sedan även Jan Björklund deklarerat att han ställer sig bakom ett stöd till palestinierna är det väl möjligen bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som är emot ett svenskt bifall till resolutionen.

I Australien ville premiärminister Julia Gillard gå på den israeliska linjen men tvingades till reträtt av sin parlamentsgrupp och nu kommer man enligt uppgift i stället att lägga ner sin röst.

Storbritannien vacklar mellan ett stöd för folkrätten och en traditionell lojalitet mot amerikansk politik och har enligt uppgifter ställt något slags ultimatum till palestinierna. En anonym regeringsföreträdare förklarar i brittisk press att det är en ytterst känslig fråga, särskilt när det gäller Palestinas förhållande till den internationella domstolen i Haag (ICC):

The official described that as a ”toxic issue”, stressing how Israel feared the Palestinians would use membership of the ICC to bring cases of alleged war crimes against its armed forces. Mr Abbas must ”at least defer” any Palestinian attempt to join the ICC if he is to win Britain’s support.

The second condition is that Mr Abbas would not take a further step and ask the Security Council to consider full Palestinian membership of the UN. Finally, Britain wants Mr Abbas to resume peace negotiations with Israel without preconditions. At present, the Palestinian leader wants Israel to halt the expansion of Jewish settlements in the occupied West Bank and East Jerusalem before any talks can begin.

Är det inte ett parodiskt skådespel som vi ser framför våra ögon. Folkrätten och möjligheten att beivra krigsbrott i Haag åberopas – naturligt och självklart – när det gäller övergreppen i Syrien och på den afrikanska kontinenten. Å andra sidan förväntas den stackars Abbas strunta i den folkrättsliga regelboken för att göra gamla kolonialmakter  och ”Mellanösterns enda demokrati” nöjda.

Ibland grips man av något slags vanmakt inför arrogansen och hyckleriet i den internationella politiken.

Read Full Post »

Iran

Idag ska president Obama och premiärminister Netanyahu träffas i Vita Huset. Vad kommer att hända under detta viktiga möte som sker med det amerikanska presidentvalet som framtida fokus? Akiva Eldar i israeliska Haaretz tror sig veta:

Obama will wear a friendly expression and pretend to be Netanyahu’s best friend. He will utter familiar declarations about his commitment to Israel’s security, and about preventing Iran from arming itself with nuclear weapons. He will look in Netanyahu’s direction, but he will be winking the whole time at his Jewish donors, and at the floating voters in Florida’s retirement homes. Obama will not be satisfied merely with a second term; it is also important to him that the pro-Israel lobby AIPAC grant favors to the Democratic candidates for the two houses of Congress. And so, until November, Obama will be singing the tunes that the wheelers and dealers want to hear. The bill will arrive in December. Perhaps.

De två amerikanska statsvetarna John Mearsheimer och Stephen Walt säger i en artikel i dagens Financial Times att president Obama måste ta klar ställning mot Israels önskan om att försöka bomba bort Irans kärnvapenprogram, inte minst baserat på vad sansade bedömare i USA anser:

Mr Obama and his advisers – including the military – see things differently. They do not want Iran to obtain nuclear weapons, but they do not believe a nuclear-armed Iran would pose an existential threat to Israel. After all, Israel has its own nuclear arsenal, and could obliterate Iran if attacked. US intelligence is also confident Tehran has not yet decided to build nuclear weapons. Indeed, US leaders worry that, no matter who does it, an attack would convince Iran it needs its own nuclear deterrent. They are correct.

Kärnanläggningar kan kanske bombas bort till en viss del, säger Mearsheimer och Walt men inte kunskapen om hur man startar ett program på nytt. Obama borde enligt deras mening göra det kristallklart för Netanyahu att ett amerikanskt anfall mot Iran inte är realistiskt.

Förra mötet – något obekvämt.

Den internationella tv-kanalen Russia Today intervjuade häromdagen den gamle IAEA-chefen Hans Blix. Han försöker att hålla huvudet kallt medan stridsropen skallar:

Iran does not have a pressing geopolitical need to develop nuclear arms and that makes it possible to come to a settlement with the country, Blix said. However, this requires a wise approach, something the Western states are failing to employ at the moment.

“They have run the diplomatic path and only sanctions remain,” he said. “We are talking about stopping oil importing and maybe bombing, but I think they have lost their imagination.”

Hans Blix anser att det fortfarande finns saker som man skulle kunna förhandla om, men då måste man enligt honom lägga av med den koloniala tonen.

The US could, for instance, promise resumption of diplomatic ties in exchange for the settlement. Or Israelis could drop their nukes in exchange for the halt of the nuclear enrichment in Iran, with Saudi Arabia, Egypt and Turkey joining in the nuclear non-proliferation.

“That is what you call a nuclear-weapon-free zone for the Middle East,” he said. “I think that is where the aim should be, but if I mentioned that today they would laugh at me.”

Det var många som ville förlöjliga Hans Blix också inför upptakten till Irakkriget för snart ett decennium sedan (vem minns inte Per Ahlmarks skamlösa karaktärsmord på den forne partibrodern). Men det var Blix som den gången hade rätt. Han är säkert fortfarande värd att lyssna på.

Read Full Post »

Jag har varit åtskilliga gånger i Unescos högkvarter i Paris. Och (som det brukar heta) några av mina bästa vänner har arbetat nära organisationen. Jag har tagit grupper av prorektorer och dekaner från svenska universitet dit på studiebesök flera gånger genom åren. För trots alla sina påtagliga brister (och de är både ekonomiska och organisatoriska) är Unesco ändå ett forum där alla världens nationer kan samlas för att diskutera utbildning, en av den globala gemenskapens mest brännande frågor, särskilt viktig för jordens fattigaste länder.

Idag skedde omröstningen om Palestinas upptagande som medlemsstat. Det blev en överväldigande seger för den stat som ännu inte finns i realiteten på marken men som alla hoppas ska bli en fullvärdig medlem av FN under de närmaste åren. 107 medlemsstater röstade för, 53 avstod och bara 14 röstade emot. Israel hade fört en intensiv diplomatisk kampanj emot men utan att lyckas. USA måste av inrikespolitiska skäl naturligtvis rösta nej och hota med ekonomiska sanktioner. Tyskland måste som vanligt agera försiktigt i frågor som rör Mellanöstern. Nationalistiskt färgade EU-länder som Nederländerna, Tjeckien och Litauen tillhörde också vägrarfronten. Och så Sverige!

Den svenska nejrösten är obegriplig om man ser på hur Europas stater i övrigt har röstat. EU-länder som Frankrike, Spanien, Belgien, Finland, Luxemburg, Österrike, Irland, Island, Slovenien och Malta  röstade ja. Så gjorde också Norge. Länder som Storbritannien, Italien och Danmark hade den goda smaken att inte rösta emot utan avstod.

Hur ska man tolka den avvikande svenska rösten? Naturligtvis som regeringens eftergift för de allianspartier och ministrar som okritiskt stöder israelisk politik.  Jan Björklund bär som Unesco-minister det yttersta ansvaret för beslutet men han tar förstås hänsyn till kollegor som Birgitta Ohlsson och raden av kristdemokratiska riksdagsledamöter som likt den kristna högern i USA ser allt som sker i Mellanöstern i ett apokalyptiskt ljus.

Men nog är det både obegripligt och tragiskt att Sverige i detta ställningstagande också skiljer ut sig från de liberal-konservativa regeringar i Europa som inser att palestinierna behöver allt moraliskt stöd om en tvåstatslösning över huvud taget ska kunna komma till stånd. I den svenska utrikespolitikens historia får denna omröstning ses som ett förvillelsens beslut.

Read Full Post »

Det kom kanske lite oväntat med tanke på vad Dagens Nyheter skrivit på ledarplats tidigare men Peter Wolodarski har onekligen en del kloka synpunkter att komma med i dagens ledarkrönika med titeln Israel borde säga ja till Palestina. Han tycker i och för sig inte att palestinierna på detta stadium skulle ha tagit frågan till FN, men nu ligger den där och alla parter måste förhålla sig till verkligheten:

Den palestinske presidenten spelar högt och begär ett svar från världen. Och i det läget blir Israels hårdnackade motstånd inget annat än självdestruktivt.

Palestinierna har precis som israelerna rätt att få bestämma över sig själva, i en stat med säkra och erkända gränser.

Det borde inte vara kontroversiellt för Israel att erkänna denna principiella rätt och uppgradera palestiniernas status i FN. Tvärtom hänger en sådan utveckling logiskt samman med det israeliska motkravet att palestinska flyktingar från kriget 1948–49 inte har rätt att återvända till Israel, utan i stället får bosätta sig i ett framtida Palestina.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hade kunnat avdramatisera hela FN-kravet och marginalisera extremister på båda sidor genom att göra gemensam sak med Mahmoud Abbas.

Han hade kunnat säga: Ja, vi har inget emot att palestinierna blir medlemmar av FN, precis som vi har varit i drygt 60 år. Men vi begär ett ömsesidigt erkännande och att de frågor som behöver lösas i förhandlingar (gränslinjer, Jerusalems status, bosättningar) också avgörs där – inte genom våld eller stämningar i den internationella brottmålsdomstolen. Bara genom förhandlingar.

En sådan argumentation hade stärkt Israels moraliska position kraftigt. Den hade visat på en genuin vilja till fred, något som den tämligen deprimerande regering som Netanyahu leder inte gjort sig känd för på flera år.

Wolodarski ansluter sig den ståndpunkt som de flesta tänkande kommentatorer redan har intagit. Att inte erkänna Palestina är kontraproduktivt och leder bara till en utdragen s.k. fredsprocess som den nuvarande israeliska regeringen gärna vill låta pågå under oöverskådlig tid så att man hinner skapa nya fakta på marken.

Palestina – på Jesu tid

Det är precis som Gideon Levy beskriver det i den liberala israeliska tidningen Haaretz:

On Friday night Prime Minister Benjamin Netanyahu once again proved himself to be an excellent elucidator, this time in the service of the Palestinians: He demonstrated to the world, better than even Mahmoud Abbas, why they had no recourse but to appeal to the United Nations. If there is one clear take-home message from his Hezekiah and Isaiah speech, it is this: The Palestinians (and the world ) can no longer expect anything from Israel. Nothing.

Netanyahu was particularly persuasive when he explained that a Palestinian state would endanger Israel – narrow waist, just hundreds of meters from Israeli cities, thousands of rockets – one giant blah-blah that willfully ignores the possibility of peace. A Palestinian state, perhaps, but absolutely not in our time, and not in our school of thought.

De politiska veteranerna Matti Ahtisaari och Javier Solana (NATO:s tidigare generalsekreterare, om ni minns) framförde nyligen i New York Times ett antal tunga argument varför EU:s stater borde rösta ja:

The first reason why the E.U. 27 should vote “yes” is that the U.N. resolution is an attempt to keep the two-state solution alive. This solution is under attack from the steady expansion of Israeli settlements in the occupied territories, and from Prime Minister Benjamin Netanyahu’s belief that the conflict should now be accepted as “insoluble.” As a result this vote is not a meaningless distraction, but a reaffirmation that the peace process is meaningful.

Även om EU:s medlemsländer inte kan ena sig om en gemensam linje i den aktuella frågan är det uppenbart att EU kommer att få en viktigare roll nu när USA genom Barack Obamas exempellöst ensidiga anförande i FN:s generalförsamling i praktiken meddelat att amerikanarna inte längre kan inta någon medlarroll. Det är precis som Fredrik Reinfeldt framhöll för Sveriges Radio i går: ”En omständighet som för det svårt för USA att medla är att man är så hårt uppknutet till Israel… Man kan inte lösa problem mellan två parter som står långt ifrån varandra om man ensidigt bara ser den ena partens utgångspunkt. Det gäller alldeles oavsett vilken av parterna man står närmast”.

Mellanöstern är inte längre vad regionen under så lång tid har varit. Mycket rör sig och mycket kommer att förändras. Palestinafrågans nya läge är en av de faktorer kommer att definiera de närmaste årens politiska utveckling.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare