Idag har jag varit på Nordkap, det som länge ansetts vara Europas nordligaste punkt. Fast det är en sanning med modifikation eftersom det finns en udde strax intill som sträcker sig ännu längre ut i havet (kolla Wikipedia). Kung Oscar II ansåg i varje fall 1873 att det var det norska kungarikets utpost i norr eftersom han signerade en minnessten som nu står utanför den välorganiserade turistanläggningen där.
Dagen har varit vacker med solsken över ett nästan stilla hav – något som lär vara ovanligt eftersom dimma och ordentliga vindar är Nordkaps naturliga tillstånd. Men sällan har norska väderprognoser visat sig vara osäkrare än just denna vecka, hela tiden till vår fördel.
Hurtigruten är en blandning av natur och kultur. Naturen får man automatiskt genom att titta ut genom m/s Trollfjords panoramafönster, kulturen om man stiger i land här och var. Ibland blir det en kombination, som utflykten i Geirangerfjorden med det klassiska fjordlandskapet och därefter en bussresa över en slingrande bergväg till Ålesund, staden som till stor del brann ned 1904 och som strax byggdes upp med en mängd i hus i jugendstil.
Trondheim är förstås också en kulturpärla med den fantastiska katedralen som också är en påminnelse om Norges historiska orientering västerut och det medeltida kyrkliga landskap där pilgrimsvägarna strålade samman från stora delar av Europa, inte minst från Sverige. I vår rundtur ingick också ett besök på det originella muséet på gården Ringve där en ryskfödd änka samlade musikinstrument från olika epoker, från hardangerfelor till det tidiga 1900-talets självspelande pianon.
På vägen till Bodø gjorde vi en avstickare till glaciären Svartisen som sträcker sig nästan ner till havsnivån, ett imponerande naturfenomen. Den fortsatta vägen upp mot Lofoten bjuder sedan på allt mer dramatiska berg. I Svolvær har man kommit till kabeljons rike, ett av flera centra för den mångahundraåriga export av torkad fisk som haft stor avsättning i Sydeuropa.
I Tromsø får man kontakt med kulturen igen. Norrmännen kallar staden av någon anledning för ”Nordens Paris” men det verkar lika lite motiverat som att Vänersborg fått ett liknande ärenamn. Det är ju hur som helst en livaktig stad med universitet, muséer och havsforskning. Och så påminns man utanför det gamla rådhuset om att det också under en mycket kort tid var Norges fungerande huvudstad när kung Haakon VII 1940 hade tagit sin tillflykt dit innan han blev tvungen att gå i exil i England.
Fjällmassiven öster om Tromsø kallas för Lyngenalperna och dem såg vi i strålande midnattssol. Det hade snöat för bara några dagar sedan och alla toppar lyste vita i det rödgula solskenet. Man vaggas så småningom till sömns på en båt där nattlivet är ganska stillsamt (minst hälften av passagerarna är tyska pensionärer) och vaknar upp till ett rikt frukostbord där den norska getosten förstås inte saknas.
Och så gick vi i land vid Honningsvåg för en halvtimmes busstransport upp till Nordkap. Renarna betade vid vägkanten och en same stod uppklädd i sin högtidsdräkt för att låta sig fotograferas som ett exotiskt turistobjekt. De tyska kamerorna klickade ikapp och renhornssouvenirerna är nu på väg till München och Schwerin.
Hasse Alfredsson och Tage Danielsson påstod på sin tid i en elak visa att Norge har så fula fjäll. Det är inte sant. Tro mig, för nu har jag sett dem i solsken klockan tolv på natten.
