Texas Posten

Det var en ren tillfällighet att jag på nätet upptäckte Texas Posten, det amerikanska pressorgan som enligt sin egen beskrivning ville vara en ”Liberal Politisk tidning för svenskarne i Amerika”. Den hade en lång historia: det första numret trycktes 1896 och det sista publicerades så sent som 1982. Från att i början och under många år ha varit en tidning på svenska skrevs den under de senare åren av sin existens på engelska.

De första årgångarna fram till 1902 har nu digitaliserats och ligger på The Portal to Texas History. Under de första fyra decennierna av tidningens existens redigerades den av J.M. Ojerholm, en märkesman i den svensk-amerikanska historien som dog på sin post 1936:

John Melcher Ojerholm was born in Nyköping, Sweden, in 1858. He was the son of Anders and Charlotta Öjerholm, who emigrated in 1881 and settled in Worcester, Mass… His education was begun in public school, continued at the high-school in Ronneby, Blekinge, and finished at the Methodist Seminary in Stockholm. He became an apprentice at the Motala Mechanical Workshop for two years, but he later chose to become a professional man. As a youngster he lived with his parents at the ironworks in Bofors and Degerfors, Värmland, Västervik in Småland, and Ronneby in Blekinge.

In 1878, Ojerholm became a pastor in the Methodist Church in Sweden and served the congregation in Ransäter, Jönköping and Malmö. He moved to this country in 1883 and was a pastor for the following congregations in the North: Providence, R. I. , Lindsborg, Kansas, Stromsburg, Nebraska, and Rockford, ILL. He moved to Texas in 1887… In 1896, he took over the editing of the Texas Posten…

Nobody has worked like him, in a quiet and unassuming way, to preserve the Swedish heritage in this colony in Texas, so isolated and far from all other Swedish communities in America. The preservation of our precious Swedish heritage, Swedish language, Swedish singing, Swedish education and Swedish religious services, was a cause he was always ready to help.

Som redaktör förefaller Ojerholm att ha gett läsekretsen vad den ville ha: en blandning av nyheter, dikter och noveller och inte minst notiser från när och fjärran. I det nummer som utkom den 23 januari 1902 berättar han om en dramatisk händelse i Houston där två svenskättlingar var inblandade:

I måndags kväll råkade polismannen H. Andersson att få se en häst, förspänd ett åkdon, komma skenande i vild fart utefter Franklin Ave. Konstapeln handlade på ett modigt och raskt sätt. Han slängde ett paket, som han bar, till en närstående, och skyndade mot den skenande hästen, som han lyckades gripa vid betslet och förmå att stanna. Den åkande personen kunde ej nog kraftigt uttrycka sin tacksamhet för sin räddning ur den hotande faran. Men han hade ej väl börjat tala förrän konstapeln i honom igenkände sin egen broder, kapten A. Andersson. Bröderna satte sig därpå tillsammans i åkdonet och körde bort.

Men även i det gamla hemlandet hittade han händelser och skeenden som var värda att berätta för de svenska immigranterna. De kunde gälla allt från mordfall och stölder till mer dramatiska olyckor. Som denna småländska dikeskörning:

Tre gossar på resp. fyra, fem och sex år, söner till bokhållaren Alb. Elfström i Husqvarna, roade sig den 29 december med kälkbacksåkning i den branta delen av Rosenbergsgatan. Då vid ett tillfälle en annan gosse, som erbjöd sig att styra för dem, skulle väja för en mötande, råkade han styra rakt i diket, där alla fyra pojkarne i ett nu tumlade om hvarandra. Den yngste av dem, fyraåringen, bröt härvid det ena benet. De andra fingo skrubbsår i ansiktet och på benen.

De fyra gossarnas öde engagerade säkert de svenskättade Texasborna, åtminstone de läsare som härstammade från Husqvarna eller Jönköping.

Vad gjorde det då om nyheten var en månad gammal och om skrubbsåren vid tiden för publiceringen förmodligen redan var läkta.

Read Full Post »

J A Selander

Jag borde kanske, som ett komplement till det jag härom dagen skrev om Torgny Segerstedt, också ägna några rader åt J A Selander. Han har i viss utsträckning hamnat i skuggan av sin stridbare kollega i Göteborg men som chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren (från 1920 till 1963) var han minst lika frän i sina attacker mot det hitleristiska barbariet. Han nämns ofta tillsammans med Segerstedt och Ture Nerman som de tre främsta antinazistiska publicisterna i Sverige under det andra världskriget.

Professor Kent Zetterberg har skrivit artikeln om Selander i Svenskt biografiskt lexikon och ger en bra bild av hans insatser:

Genom sina bitska ledarkommentarer ådrog sig S tyskarnas missnöje. E-K, GHT och Trots allt! hårdbevakades av den tyska legationen i Sthlm och även av propagandaministern Goebbels och Auswärtiges Amt i Berlin. Även Hitler visade några gånger sin ilska över att den sv regeringen inte tystade dessa kritiker. E-K hade under kriget en spridning långt utanför Eskilstunaområdet. Tidningen lästes av antinazister runt om i landet. En period utkom den även i en upplaga på 300 exemplar i det ockuperade Danmark, innan tyskarna upptäckte sitt misstag och förbjöd vidare införsel av tidningen.

S insåg tidigt nazisternas ohyggliga planer för Europas judar. I en ledare 17 okt 1941, som ledde till beslag av tidningen, skrev han att judarna hotades med förintelse: ”Det sista och definitiva steget mot judarna” var på väg att tas av nazisterna, hävdade han: ”Vad (allt detta) kommer att innebära får var och en själv räkna ut. Så mycket är visst att allt numera kan hända.”

Staty på J A Selanders gata i Eskilstuna, gjord av Richard Brixel

Mina föräldrar prenumererade på Eskilstuna-Kuriren och jag minns ju mest att jag som barn läste serierna i den under de första skolåren. 1955 köpte E-K upp den lilla Strengnäs Tidning som då blev en delupplaga av modertidningen men med en egen förstasida och därtill  några specialredigerade lokalsidor.

På våren 1957 hade jag som 15-åring börjat skriva små bygdenotiser för Strengnäs Tidning (à 10 öre raden) och jag frågade redaktionschefen i Strängnäs (han hette Ingvar Carlsson, känd under signaturen Ico) om jag inte kunde får jobba lite som volontär på redaktionen under sommaren. Det skulle jag få göra men först ville Ingvar att jag skulle visas upp och godkännas av J A Selander när han en dag var på besök.

Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet men en sak minns jag oerhört klart. Selander frågade vad jag hade tänkt mig för framtid efter gymnasiet. Jag svarade att jag kanske skulle läsa vid något universitet. J A:s reaktion var omedelbar. Han ansåg att universitetsstudier inte var någon idealisk bakgrund för en journalist: ”Akademiker blir så lätt världsfrånvända”, konstaterade han.

Jag godkändes i alla fall och kom att jobba tre somrar som semestervikarie på Strengnäs Tidning. Först blev jag dock omprogrammerad av Ingvar C. som lärde mig att man på en tidning borde glömma alla de förhållningsregler som gällde för uppsatsskrivning i skolan. Det var lärdomar som jag haft stor nytta av senare i livet. Redan innan jag tagit studenten hade jag efter tre tidningssomrar blivit en hejare på att skriva notiser om allt från begravningar till fotbollsmatcher i gärdsgårdsserien.

Jag följde inte J A Selanders råd när det gällde akademiska studier. Å andra sidan blev jag heller aldrig journalist, bara en ständig frilansare.

Read Full Post »

Torgny Segerstedt

Dom över död man heter Jan Troells film om Torgny Segerstedt, den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Den har officiell premiär nu på fredag (7 december) och den måste man naturligtvis se vad det lider. Förstår man förhandsskriverierna rätt så speglar filmen både Segerstedts storhet som publicist och hans tillkortakommanden i ett något snårigt privatliv.

I Dag-spalten i GHT var hans klassiska forum. Jag har en volym med några samlade krönikor stående i bokhyllan. Den omspänner perioden från den 3 februari 1933 till den sista artikeln av hans hand, publicerad den 15 mars 1945. Det är en tidsrymd som i stort sett sammanfaller med nazismens uppgång och fall. Att läsa Segerstedts ironiska texter om Tredje rikets härskare är en stilistisk upplevelse. Redan i volymens första text slås tonen an:

Det är faktiskt en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber. Det är en sak som icke angår endast tyskar. Tyskland är ingen från samfärdsel med den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger mitt i Europa. Det har livliga förbindelser med alla andra stater. Och nu skola vi alla tvingas att sysselsätta våra tankar med vad hr Adolf Hitler hittar på. En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.

När Göring i ett telegram några dagar senare på det skarpaste protesterar mot denna ringaktning av den store Ledaren svarar Segerstedt ironiskt att han först ifrågasatt telegrammets äkthet: ”Vi ha varit mycket tveksamma, huruvida här förelåge ett skämt eller om aktstycket finge betraktas som autentiskt. Förfrågningar på telegrafverket ha mötts med försäkringar, att några tvivel på dess äkthet icke äro befogade. Förfrågningar i Berlin ha givit samma resultat”.

Segerstedt var ju gift med en norska och hans kamp för Norges frihet sviktade aldrig. Men redan innan Norge blivit ockuperat ställde han (den 27 oktober 1939) en alltid aktuell fråga till det norska Stortinget, denna gång med anledning av den skändliga Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen:

Hur skall det förfaras med fredspriset i år? Stortinget måtte väl känna sig för denna gång så att det inte rusar åstad och delar det mellan de två statsmän som skapat fred i östra Europa. Hitler framhöll i sitt senaste stora tal att han och Stalin pacificerat denna del av världen. Den fred de åstadkommit var giltig för alla tider. Allt vad Hitler åstadkommit skall ju hålla i minst ett eller annat årtusende. Att ha snickrat ihop en fred i öster, som håller det närmaste årtusendet, är en bragd som förtjänar att belönas med Nobels fredspris. Stortinget gör dock klokt i att höra sig för, innan det fattar beslutet.

Just det här året tänkte sig Stortinget klokt nog för ordentligt innan de rusade iväg för att belöna några stormaktsledare.

Segerstedts ironier drabbade nu inte bara de nazistiska koryféerna. Minst lika bitande var hans kommentarer till de tre göteborgska köpmän i konfektionsbranschen som ville starta en annonsbojkott mot GHT eftersom den skrev så elakt om en ledande stormakt. Läs dessa svidande kommentarer och mycket mera om ni kommer över ett exemplar av I Dag-volymen

Småborgerlig dumhet och allmänpolitisk medgörlighet inför hycklande stormakter hade i Torgny Segerstedt en svuren fiende. Det är därför som han är lika aktuell idag som för sju decennier sedan.

Read Full Post »

Svenska dagen

Idag firas ”Svenska dagen” i Finland, en årlig högtid när finlandssvenskarna markerar sin kulturella identitet och manifesterar sin ställning som en nationell historisk minoritet. Huvudfesten hålls i år i Esbo utanför Helsingfors med president Sauli Niinistö som högtidstalare. Han får samtidigt Svenska Finlands folktings förtjänstmedalj för sin personliga insats i arbetet för den svenskspråkiga befolkningen och den svenska kulturen i Finland.

Någon mer omfattande språkstrid pågår inte längre i Finland men det finns som bekant olika  grupper som är missnöjda med den språkliga jämställdhetspolitiken, inte minst den obligatoriska svenskundervisningen i skolorna. Det starkaste politiska motståndet finns hos de s.k. Sannfinländarna, det högerpopulistiska parti som i likhet med våra egna Sverigedemokrater inte gärna vill höra något annat än majoritetsbefolkningens språk på gator och torg.

Hur som helst; jag firar Svenska dagen genom att läsa lite i den finlandssvenska pressen. Inte direkt i dagens tidningar utan i de digitaliserade blad som Finlands Nationalbibliotek just idag lyfter fram på sin hemsida. De är alla från den 6 november 1862 och innehåller alltså nyheter och kommentarer som är exakt 150 år gamla.

I Borgå-Bladet för den aktuella dagen hittar jag en notis om en trevlig samling i välgörenhetens tecken:

Soiréen för de nödlidande i fredags war gynnad af det wackraste wäder och jemwäl torrt wägalag samt derföre gansta talrikt besökt. Man såg der medlemmar af de flesta så wäl utaf stadens som kringliggande landsbygds familjer. Doktor Nordström framställde i ett intressant humoristiskt föredrag mannens och qwinnans olika bestämmelse och den sednares afgjorda, genom skönhet, behag, snilledrag m. m. eröfrade företräde framför den förre. Historiskt genomgicks den hebraiska, grekiska och romerska forntiden, der qwinnan öfwerallt spelat hufwudrolen. Slående exempel af modren Ewa, gumman Noach, Nausikaa, Penelope, Andromache, Aspasia, Sappho, Corinna, Phryne, Xantippe, Veturia, Cornelia, Terentia m. fl. framhöllos.

Flere lyckade sångstycken utfördes före och efter det oratoriska föredraget.

Kvinnans ställning i Finland får dock betraktas som mer modest vid den aktuella tidpunkten. På Åbo Underrättelsers annonssida möter man en anspråkslös ung kvinna som varit i Sverige och som nu söker plats i hemlandet:

En anständig flicka, nyligen kommen från Stockholm, önskar sig plats i ett bättre hus att gå frun tillhanda; hon är kunnig i sömnad samt alla inomhus förefallande göromål, på lön göres mindre afseende. Endast ett gott bemötande.

Helsingfors vid 1800-talets slut

Att språkfrågan var aktuell också 1862, men då med omvända förtecken, framgår av en ledande artikel i Helsingfors Dagblad som skriver om ett kommittéförslag om att också finska språket ska kunna användas i Finlands domstolar. Kommittén verkar enig om grundprinciperna för en språklig jämställdhet men är oenig om tidpunkten för genomförandet av förslaget. Ett argument för att man bör skynda långsamt uppges vara ”att det ännu icke finnes något ordentligt utbildadt finskt kurialspråk, och slutsatsen blir derföre den, att om domare och tjenstemän nu i den närmaste framtiden, finge sig ålagdt att utfärda expeditioner på finska, de derigenom skulle bringas att ofullständigt framställa sjelfva innehållet af rättshandlingen samt, att lagskipningens egentliga ändamål sålunda genom en sådan bestämning, kunde komma att lida intrång”.

Men Helsingfors Dagblads ledarskribent ser dock saken i ett bredare och mer framåtsyftande perspektiv:

Den stora massan af folket, som talar finska, och som mest lider af det nuvarande förhållandet, har redan vaknat till medvetande i denna sak – tusende tecken visa det – och den känner det som en kränkning af dess rätt. Och denna dess rätt äro vi skyldige  att erkänna på ett öppet sätt, som folket fullt kan förstå. Göra vi icke detta, så skall det tvifla på vårt erkännande deraf äfven då vi som bäst arbeta för densamma samt fatta misstroende till oss. Det finska folkets styrka och framtid ligger i dess enighet och de olika klassernas ömsesidiga förtroende till hvarandra, och detta böra vi icke sätta på spel genom att icke uttala vårt erkännande af folkets rätt så bestämdt som vi blott kunna det.

Enighet och förtroende. Det låter som en slutsats som är aktuell också ett och ett halvt sekel senare.

Read Full Post »

Betalväggar

Det påstås att Abraham Lincoln en gång ska ha yttrat: ”I know of no greater power in the world than the Times of London – except maybe the Mississippi.”

Det var förstås under det brittiska imperiets storhetstid när alla lyssnade till vad ”The Thunderer” hade att säga om världens affärer i sina spalter. Och det var långt innan tidningen efter många öden och äventyr under 1900-talet till slut köptes av Rupert Murdoch 1981 och blev en av alla likriktade röster i hans mediakonglomerat.

När jag bodde i London i början på 90-talet läste jag dagligen The Times även om jag föredrog The Independent som morgontidning i brevlådan. När tidningar började etableras på nätet för mer än ett decennium sedan loggade jag ofta in på The Times hemsida. Så införde ägaren Rupert Murdoch för drygt två år sedan plötsligt en ogenomtränglig betalvägg för alla artiklar. För att citera en av hans underhuggare:  ”Rupert didn’t just build a paywall; he circled it with barbed wire, dug a moat around it and put crocodiles in the moat.”

Då slutade jag läsa tidningen. Så värdefulla tyckte jag inte att artiklarna var att de motiverade en digital prenumeration. Och kanske bidrog min tvekan till att jag inte ville stödja ett likriktat medieimperium som sedan dess blivit alltmer fläckat av skandaler och som här och där kolporterar ut värderingar långt från mina egna.

Fler än jag har vägrat betala. Enligt aktuella siffror, citerade bl. a. av Martin Jönsson i Svenska Dagbladet, har läsarna på nätet minskat dramatiskt. Före betalspärren hade The Times på nätet 21 miljoner läsare varje månad. Idag har man 130 000 betalande: ”Ingen annanstans i tidningshistorien har så många läsare – och annonsörer – skrämts bort så effektivt”, för att citera Jönsson. Samtidigt har tidningen förlorat i status och inflytande. Den pressröst som ingen citerar blir snart undanträngd i medielandskapet.

Jag noterar att israeliska Haaretz nu också infört en betalvägg. Det är synd på en av landets mer liberala engelskspråkiga tidningar. Jag har läst den nästan dagligen på nätet i flera år men nu tappar jag lusten.

Jag har förståelse för att kulturtidskrifter som London Review of Books inte lägger ut allt material gratis. Men man låter samtidigt läsarna ta del av en del artiklar på nätet. Det är en klok policy. Den tidning eller tidskrift som inte låter läsarna se något av innehållet påminner om en affär som bommar igen sina skyltfönster.

Den senare policyn verkar tillämpas av en ny kulturtidskrift på nätet som heter Evangelium och som har sin ideologiska förankring i Svenska kyrkan. Det förefaller vara en intressant publikation (jag känner en och annan av författarna) men alla artiklar är tyvärr inlåsta. Det är i och för sig inget att bråka om eftersom den årliga prenumerationsavgiften är låg: 200 kronor. Ändå skulle min rekommendation till redaktionen vara att släppa åtminstone en eller ett par artiklar fria för den bildningstörstande allmänheten. Att kalla sig Evangelium och sedan inte låta något spridas fritt och för intet verkar för mig vara en lätt motsägelse. I längden tror jag också att en sådan policy är ekonomiskt kontraproduktiv.

Read Full Post »

Bristen på semikolon

I min gröna ungdom såg jag en pjäs på Uppsala Stadsteater som hette Klara. Den var skriven av Sven Stolpe och handlade om de gamla tidningskvarteren kring Klara kyrka i Stockholm. Scenen var närmare bestämt en kvällstidningsredaktion. Året var förmodligen 1962. Som dramatik var pjäsen en bagatell (fast roande) och den är väl vid det här laget både bortglömd och förlåten.

Jag minns egentligen bara ett replikskifte och det började med att en gammal typograf klagade över att det tidiga 60-talets journalister i allt mindre utsträckning använde sig av semikolon. Hans journalistiska kollega såg undrande ut och typografen fortsatte: ”Semikolon ger ju anledning till en sekunds eftertanke. Man måste först slå ett kolon på tangentbordet, sedan ett backsteg och sedan ett komma.”

Bara den som använt en gammaldags skrivmaskin, typ en grön Halda, förstår riktigt logiken. På de flesta manuella maskiner fanns faktiskt ingen särskild tangent för semikolon. Man fick tillgripa en kombination av två andra tecken och särskilt backsteget fordrade en viss kraft i nedslaget.

Grön Halda

Bruket av semikolon är ett ständigt diskussionsämne i språkspalterna. Nu verkar detta tecken vara på väg tillbaka fast på fel sätt. Ylva Byrman noterade farorna i en språkspalt i Svenska Dagbladet tidigare under året:

Om vi… räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Jag känner mig tillhöra den gamla skolan. Men om man idag inte längre kan klaga över bristen på semikolon kan man ändå beklaga bristen på någon sekunds eftertanke innan man släpper en text ifrån sig. Jag tänker på alla de tanklösa twittrare som skickar iväg en tweet som man sedan bittert får ångra. Som nu den moderata partistrategen Thomas Böhlmark som tanklöst meddelat omvärlden sin innersta världsbild.

Twitters problem är ju ofta att så många kommer på att skriva någonting fyndigt till sina kändiskompisar medan de sitter i baren på Sturehof och just tömt några glas. Omdömet blir därefter. På de gamla tidningsredaktionerna i Klara dracks det väl också en del men semikolonet gav ju en stunds eftertanke och dessutom fanns det under den upprymda skribenten ett brett skyddsnät av nattredaktörer och livserfarna typografer (som i Stolpes pjäs).

Jag tror jag har sagt det förr, så ursäkta upprepningen: de sociala medierna kan lätt bli asociala. Det börjar bli många som fått göra pudlar i eftertankens kranka blekhet nästa morgon.

Read Full Post »

Skandalerna

Knappt har man kommit hem från lugnet i de norska fjällen förrän skandalerna börjar dugga tätt här i fosterlandet. Det representeras friskt för statens pengar. En generaldirektör avskedas och hon har knappt hunnit lämna sin stol innan det visar sig att den ansvariga ministern också haft sina fingrar i olika syltburkar.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när representationsanslagen fanns preciserade i statsliggaren. I början på 70-talet hade universitetskanslern ett par tusenlappar att sätta sprätt på om han ville bjuda några höjdare på middag. Visst, det fanns redan då exempel på kreativ bokföring men principen var glasklar. Sen kom det nya ideologer som tyckte att myndigheter skulle agera som företag. Medborgarna blev ”kunder” och affärslivets anda skulle prägla också statsförvaltningen. Och så har det fortsatt.

Å andra sidan har man svårt att förstå upprördheten över ”slottsmiddagar”. Massor av konferensställen är nu  inrymda i gamla slott och det brukar inte vara dyrare att hyra in sig där än i några trista lokaler nära Stureplan. Och den klassiska mediala upprördheten över ”trerättersmiddagar” har jag aldrig kunnat förstå, Själv skulle jag kunna komponera en trerättersmiddag för 50 kronor om man börjar med en pulversoppa, fortsätter med lax och stuvad potatis och sedan avslutar med persikohalvor och vispgrädde. Det är inte rätternas antal det hänger på. It’s the economy, stupid.

Konferensslott (landstingsägt)

Att Stiftelsen för strategisk forskning hamnat snett beror kanske på att den började sin verksamhet som en stiftelse utan offentlig insyn. Det var innan utbildningsminister Tham gjorde en återställare och förde in löntagarfondsstiftelserna under det statliga regelverket för offentlighet och sekretess. Jag satt med i styrelsen för Stiftelsen för internationalisering av utbildning och forskning (STINT) under en period och minns att en tidigare ordförande beklagade att Thams reform innebar att det inte längre var möjligt att servera en dry martini före maten. Men jag minns också att vi fick ett flott julbord på restaurang Gondolen i samma lokal som Svenska Dior AB och Trafikverkets tekniska konsulter. Vårt eget bord var jämställt men Diors bord bestod till 95% av kvinnor och Trafikverkets till 95% av män. Men vid kvällens slut hade alla funnit varandra över bordsgränserna.

Och så har vi skandalen med Herman Lindqvists nya bok. Jag träffade den aktuelle författaren första gången sommaren 1959 på ett gymnasistmöte i Gamla Karleby i Finland. Då gick han på ett gymnasium i Helsingfors och talade finlandssvenska. Jag minns hans verbala spänst och tänkte nog i mitt stilla sinne att han skulle låta tala om sig. Det stämde ju också. Synd bara att hans slarv drabbat den blide humanisten Karl-Gustaf Hildebrand, en man som dock under sin livstid utsattes för kraftiga verbala smällar också av Sven Stolpe på grund av sin roll som kritisk granskare av Stolpes avhandling om drottning Kristina.

Allvarligast av veckans alla mediala stormar är förstås ändå den som rör fallet Quick. Jag håller med Ulrika Knutsson när hon i Expressen föreslår att det tillsätts en medborgarkommission för att granska denna rättsskandal. Det finns många som har mycket att förklara. Främst skulle jag vilja höra vad Quicks försvarare Claes Borgström har att säga. Han verkar inte ha lagt ner alltför stor möda på att rota i fakta.

På advokatbyrån Borgström & Bodströms hemsida läser jag att Claes Borgström nyligen gett ut en bok som heter Advokaten i brottsmålsprocessen. Enligt reklamen besvarar den bland annat följande fråga: ”Hur ska försvararen agera om en klient som förnekar antyder att han är skyldig?” En lika relevant undran är väl hur försvararen ska agera om en klient erkänner brott på brott men kan misstänkas vara oskyldig. Kanske borde Norstedts förlag dra in upplagan och se över texten i ljuset av vad vi nu vet om författarens dubiösa roll.

Read Full Post »

Neo på sluttande plan

Det är sällan man läser en så skarp sågning av en tidskrift som den Ann-Charlotte Marteus utsatt magasinet Neo för i en artikel i Expressen. Hon noterar att den i personifierad form är den där typen som lutar sig tillbaka i stolen och himlar med ögonen. Och fnyser.

Hon ger några exempel: Neo fnyser åt ”de intellektuella” som oroar sig över egoism. Åt politiker som försöker hantera fetmaepidemin i västvärlden. Åt djurskyddslagen: ”regelkrångel!” Och åt dem som vill förbjuda Bisfenol A i barnmatsburkar.

Samhällsanalysens nya guru Bengt Ohlsson får förstås komma till tals i tidskriftens senaste nummer men Marteus är inte imponerad:

Han intervjuas av Paulina Neuding och avslöjar stämningen kring vänsterns köksbord. Låter inte kul. Det är ”en ganska glädjelös och ängslig värld”, full med förvuxna rebeller som protesterar mot det etablissemang som de numera själva tillhör, räknar sina pengar och är rädda för att gilla Springsteen på fel sätt.

Neuding lapar i sig, men får inte med sig Ohlsson på Göran Hägglund-tåget: retoriken kring verklighetens folk kallar han en ”mardröm”.

I intervjun med Ohlsson låter Neuding förstå att svensk samhällsdebatt inte riktigt håller måttet i hennes ögon. Allt är så mycket smartare utomlands.

Efter att ha dinerat med Neo är jag böjd att tro henne.

Man ska inte förhäva sig men redan när det första numret av detta f.d. ”liberala” magasin kom ut i början av 2006 skrev jag i Aftonbladet att Neo kraftigt borde möblera om i redaktionsråd och medarbetarskara: ”Annars kommer den snart att gå till botten tillsammans med den nykonservatism som redan passerat sitt bäst före-datum.”

Nu har Neo under chefredaktören Paulina Neuding bytt beteckning från ”liberal” till ”borgerlig”. Det har upprört tidskriftens grundare Sofia Nerbrand som förklarat sig vara ”djupt besviken” av förändringen. Kanske kan motsättningen mellan de båda redaktörerna förklaras också av andra orsaker. Neuding har framför allt blivit känd för att i utländska medier upprepade gånger förtala Malmö med diverse xenofoba argument medan Sofia Nerbrand numera är anställd av Region Skåne för att skapa en mer positiv bild av vår sydsvenska provins. En intressekonflikt på flera plan, om man säger så.

Om jag år 2006 trodde att Neo skulle gå till botten så hade jag förstås fel. Medarbetarskaran har förvisso ändrats och blivit alltmer högerinriktad. Det jag då inte visste var att tidskriften är kraftigt subventionerad av stiftelsen Fritt Näringsliv som uppenbarligen tål kraftiga förlustsiffror år efter år. Men att det publicistiska projektet Neo befinner sig på ett sluttande plan råder det ingen tvekan om.

En sidokommentar: Den som vill läsa en sansad och reflekterande analys av den s. k. Bengt Ohlsson-debatten (inklusive intervjun i Neo) kan gå till Elin Grelssons artikel i Göteborgs-Posten. Ibland är det skönt med kulturinlägg som inte bygger på perspektiv från Södermalm och Slussen.

Read Full Post »

Vad är sanning om Syrien?

Att krigets första offer är sanningen är en kliché som ändå har något slags täckning i verkligheten. Jag tänker på det när jag hör en intervju som den statliga irländska radion RTE för några veckor sedan gjorde med moder Agnes Mariam från det grekisk-katolska Sankt Jakobsklostret utanför Damaskus i Syrien.

”We don’t know who is killing whom”, säger hon på ett ställe i intervjun. Hennes uttalande speglar den komplexa situationen i ett land i fullt inbördeskrig men där sanningen om vad som egentligen händer är svår att fastställa.

Sankt Jakobs-klostret

Moder Agnes Mariam sände tidigare i år ut en appell om hjälp för den drabbade befolkningen i Syrien. I den skrev hon bland annat följande om speciellt den kristna minoritetens situation i landet:

I have been stirred to the deepest core of my conscience by the tragedy endured by the civil population there, principally the Christians. The Christian quarter of Homs is concentrated in the central part of the city where they are totally surrounded by “free armed groups” that no one until now has been able to identify. These groups are constantly imposing a kind of martial law, using gunfire to cut the city into sectarian quarters and even targeting government employees, such as public school teachers. At the same time craftsmen and vendors have become victims if they do not obey the strikes and curfews imposed by the armed groups who aim to paralyze the social life of Homs.

The result of these coercive methods are increasingly atrocious: every day innocent people are cut into pieces or massacred. Families losing a father, son, or brother. Widows and orphans are find themselves in a desperate situation. The violence has forced people to live inside, like prisoners in their own homes, where they try to work but barely have enough to eat…

I have noticed that even in Qara (our village) the same circumstances imposed by the insurgents apply as they do to Homs or Qusayr. On one side a minority continues to organize protests, as the TV stations emphasize (Al Jazeera, Arabia, BBC, France 24, etc). Meanwhile, what is not reported, that every night the armed groups of the opposition turn the city into a warzone. They have declared a curfew, making it impossible to move after 6 pm in Qara, under pain of death. A few weeks ago thirty armed men came in five trucks with machine compressors. They destroyed the telephone lines and threw them in the desert. A few days later the “free army” forced the public school.

Är moder Agnes Mariam en propagandist för Assad-regimen? Jag vet inte men tror inte det. Diktatorn i Damaskus har utan tvekan det största ansvaret för det blodbad som pågår och som eskalerat. Men kanske den västerländska journalistiken borde vara lite mer undersökande när det gäller vem som skjuter vem.

I Frankfurter Allgemeine Zeitung gav mellanösterkorrespondenten Rainer Hermann nyligen en annan bild av vad som skedde under den massaker i Hula som i slutet av maj väckte världens avsky. Han såg den främst som ett verk av de väpnade oppositionella grupperna och har i den efterföljande debatten angett en rad skäl för sin bild. Hans version har stötts av journalisten Alfred Hackenberg i Die Welt. Å andra sidan har det rests starka invändningar mot Hermanns slutsatser i en artikel i Der Spiegel. Invånare i Hula har också i ett offentligt uttalande protesterat mot den version som FAZ gett publicitet åt.

En lång genomgång av den aktuella diskussionen kan man hitta på den engelskspråkiga bloggen Louis Proyect. Också tyska Wikipedia har en utförlig skildring av de olika ståndpunkter som redovisats i tyska medier.

Återigen: Vad är sanning? Att Al-Assad och hans regering är ansvarig för svåra krigsförbrytelser står utom allt tvivel. Men vem eller vilka står bakom det upptrappade våldet i det syriska inbördeskriget? Och vilka grupper är det som bedriver en etnisk rensning av minoriteter, inte minst landets kristna? Regimens fientlighet mot utländska medier gör ju en mer objektiv nyhetsrapportering omöjlig. Men det är precis en sådan som man just nu längtar efter.

Read Full Post »

Profilerat

Jag har tillbringat den gångna helgen på Antikmässan i Stockholm. Där har det verkligen vimlat av profiler.

I mässans scenprogram presenterades Pontus Silfverstolpe och Li Pamp som ”antikprofiler”. Det är väl en yrkesbeteckning som de delar med en del andra tv-kändisar som strosade runt i gångarna. Knut Knutson och Peder Lamm, för att nu bara ta ett par exempel ur högen.

På scenen medverkade ”vintageprofilen” Elsa Billgren, ”modeprofilen” Martina Bonnier och ”språkprofilen” Fredrik Lindström. Den gamle ”Rederiet-profilen” Johannes Brost intervjuades om sina känslor för antikviteter. ”DN-profilen” Magdalena Ribbing föreläste om vett och etikett på jobbet. (Jag hämtar de nyss nämnda personernas yrkestitlar från nätet).

Eftersom min fru och jag hade en monter precis intill sceningången (vi har antikhandlande som fritidsaktivitet) kunde vi både iaktta och lyssna till vad som rörde sig därinne. Bäst diktion av alla medverkande hade nog ”mat-och vinprofilen” Carl Jan Granqvist, också känd som ”Grythytteprofil”.

Grythytteprofilen

Att vara en profil är väl för det mesta respektabelt men det finns ju också en speciell användning av begreppet, särskilt när man i medierna vill dölja någon misstänkt brottslings identitet. En ”nöjesprofil” kan ha stoppats för fortkörning och en ”Dramatenprofil” kan vara misstänkt för otillåten användning av narkotika. ”Lets Dance-profilerna” figurerar i både positiva och negativa sammanhang  och just nu vimlar ”schlagerprofiler” på nöjessidorna.

Vad fordras för att  bli en profil? Ska man som Blondinbella kunna klassificeras som en ”bloggarprofil” måste man väl ha tusentals besökare varje dag och dessutom tjäna pengar på sitt digitala tyckande. För att bli ”Stureplansprofil” räcker det antagligen inte med att stå under svampen och vänta på en bonusbelönad ”börsprofil”. Man måste nog hänga i baren på Sturehof åtminstone tre kvällar i veckan.

Själv känner jag mig rätt osäker och vet inte med vilken förled man bäst skulle kategorisera mig i det alltmer omfattande profilregistert. Jag undrar just nu bara om det finns någon seriös forskning kring det ökade profileringsbehovet i den svenska mediala diskursen under senare decennier.

Read Full Post »