Hagenbecks

Jag läste i Der Spiegel att det den 13 april var jämnt hundra år sedan Karl Hagenbeck, grundaren av den berömda djurparken i Hamburg, lämnade jordelivet. Han var vid sin död en världskändis, vilket New York Times konstaterade i en helsidesartikel veckan efter hans bortgång:

When he died last Monday, nearly seventy years old, he was the most renowned animal collector and dealer in the universe.

His name was Karl Hagenbeck. When the cable announced his death it is safe to say that there was not a region, however remote, to which the daring hunters working for him had not penetrated, at the risk of their lives, to snare the animals of every known species with which their chief supplied circuses and other institutions and individuals.

Han var son till en fiskhandlare och började sin bana med att förevisa några fångade sälar, en verksamhet som så småningom växte till ett världsomspännande imperium. Hagenbeck försåg inte bara sin egen park med olika arter. Han var också en storleverantör till andra zoologiska trädgårdar och cirkusar runt om i världen. Hans specialitet var att bygga panoraman, konstgjorda landskapstyper där djuren kunde röra sig relativt fritt. Dessa scenerier utvecklade han också till s.k. Völkerschau som visade upp exotiska människor i föregivet naturtrogna miljöer: etiopier, samer och eskimåer, för att ta några exempel.

”Völkerschau” med samer 1893/94

I sin bok Von Tieren und Menschen sammanfattade han djurparkens bestånd i augusti 1908. De 49 lejon och 18 isbjörnar som den bland mycket annat rymde var säkert ett rekord för sin tid:

91 katzenartige Raubtiere, darunter 49 Löwen, 26 Tiger und 3 Löwen-Tigerbastarde, 18 Eisbären und 12 Bären anderer Arten, 40 Hyänen, Wölfe, Hunde in 15 Arten; ferner 15 Menschenaffen, 109 Affen in 22 verschiedenen Arten, 13 Elefanten, 3 Nilpferde, 2 afrikanische Nashörner, 4 Tapire, 3 Giraffen, 21 Kamele, Dromedare und Lamas, 57 Hirsche und Rehe, 43 Rinder, Wisente, Bisons und Büffel, 84 Wildschafe, Steinböcke und Ziegen in 18 Arten, 43 Antilopen, Elenantilopen und Wasserböcke, 73 Einhufer, darunter 21 Zebras.

Till detta kom en lång rad andra djurarter: valrossar, sälar, sköldpaddor, krokodiler, ormar, strutsar med mera. När han i boken beskriver den enorma mängd av kött, foder och annat som alla dessa djur behövde förstår man att det handlade om en verklig storindustri.

Själv hörde jag nog talas om Hagenbecks för första gången när jag som barn lyssnade till en gammal 78-varvare med Evert Taubes Möte i monsunen. Han skildrar ju där hur hans alias Fritiof Andersson efter diverse äventyr hamnade i Singapore där han av Sveriges konsul kapten Fredrik Adelborg fick ett nytt pass och dessutom bjöds på te av den söta konsulinnan (som hette Elisabeth  och var född Gyllenstierna – hon har förblivit rätt anonym trots Taubes höga uppskattning av hennes skönhet).

Efter denna positiva upplevelse av hur utrikesförvaltningen tog hand om svenskar som förlorat pass och pengar gav sig Fritiof (alias Taube) ut på en ny äventyrlig seglats

Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
Och i Siam fick vi last av vilda djur,
Tigrar, lejon, elefanter, som dom sålt till Hagenbeck,
Som du varit hos i Hamburg, eller hur?

Men den resan var värst av alla, det är sant,
Syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
Ut ur buren smet ett lejon, rök på en elefant,
Vrålet blandades med storm och böljors dån.

Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur,
Vår kommandpbrygga den gick överbord,
Elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
Ut I havet, gosse, sanna mina ord!

Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp,
En gorilla klättra ner i vår maskin.
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp,
Tills jag sköt henne med skepparens karbin.

När Hagenbeck själv beskrivit de enorma transporter som han var involverad i förstår man att det inte var så kul för vare sig människor eller djur. På en enda båtfrakt från Alexandria till Trieste fanns ombord 5 elefanter, 14 giraffer, fyra bufflar, en noshörning, tolv antiloper, sju unga lejon, 8 pantrar och 30 hyenor – bland mycket annat. På vägen från Suez från Alexandria hade för övrigt några strutsar rymt vilket försenade hela transporten. Taubes skildring av kaoset ombord var förstås uppdiktad men den kunde säkert ha varit sann om stormarna brakat lös på Medelhavet när den just nämnda lasten gick.

Hagenbeck kommer! Satir i Fliegende Blätter 1893

Djurhandlaren Hagenbeck var i och för sig en föregångare när det gällde djurens relativa frihet i parkerna men många av de stora rovdjur som han sålde vidare till cirkusar och andra zoologiska inrättningar fick fortfarande trängas i minimala burar bakom järngaller. Några år innan den nya parken i Hamburg öppnades stod poeten Rainer Maria Rilke och betraktade en olycklig panter, fängslad i Jardin des Plantes i Paris:

Sein Blick ist vom Vorübergehn der Stäbe
so müd geworden, dass er nichts mehr hält.
Ihm ist, als ob es tausend Stäbe gäbe
und hinter tausend Stäben keine Welt.

eller som den återgetts i Johannes Edfelts  översättning:

Hans blick är trött av alla dessa stänger.
Den fångar inget mera på sin färd.
För honom finns det, så långt blicken tränger,
Blott galler – och bak dessa ingen värld.

En dyster bild av en zoologisk värld som bara i begränsad utsträckning har förändrats  under de senaste hundra åren.

Read Full Post »

Från fågelbordet

Vi har inte haft någon fågelmatning utanför huset på många år. Så fick vi en modern fröautomat i julklapp och hängde upp den i ett äppelträd. Uppmärksamheten från talgoxar, blåmesar och domherrar var väntad. Koltrastarna är för stora för att sitta på den smäckra anläggningen men de pickar tacksamt i sig smulorna från de mindre arternas kalasbord.

Häromdagen uppenbarade sig några färggranna fåglar som jag i min allmänna ornitologiska okunnighet inte omedelbart kunde identifiera. Efter en stunds googlande insåg jag att det var steglitsor. Jag kan inte påminna mig att ha sett den arten i våra omgivningar tidigare men här satt nu fyra stycken och tog för sig av solrosfröna.

Ju mer man börjar läsa om just steglitsorna desto mer fascinerar de (man kan förresten enligt ordlistan använda såväl formen steglits som steglitsa). Goldfinch kallas de på engelskspråkigt område. Gamle Linné gav dem det latinska namnet Carduelis carduelis. Den franska benämningen anknyter förstås till det latinska men med ett typiskt franskt tillägg: Chardonneret élégant. I båda de senast nämnda språken är det anknutet till tistlar eftersom steglitsan är specialist på att peta i sig tistelfrö. Min gamla Larousse från slutet på 1800-talet har en lång artikel om denna skönsångare som genom århundradena varit mycket populär som burfågel och som dessutom lätt producerar bastarder med andra släktingar.

I renässanskonsten har steglitsan en viktig symbolisk betydelse, något som går tillbaka på den legend enligt vilken fågeln försökte ta en tagg ur Kristi törnekrona och samtidigt fick sitt huvud färgat med blod:

The bird that repeatedly, almost obsessively, turns up in Renaissance religious painting is the European Goldfinch… almost always in the hands of the Infant Jesus, and symbolising variously the soul, resurrection, sacrifice and death, but with a particular further dimension of meaning, following the plagues of the fourteenth century, as an augur (and hence relating to the healing of the sick, and thus redemption). The distinguished ornithologist Herbert Friedmann (1946) made a scholarly study of this phenomenon in which he traced no fewer than 486 devotional pictures containing the Goldfinch attributed to 254 artists, 214 of them Italian. Some of the most famous artists to make use of the theme are Leonardo da Vinci (Madonna Litta, 1490–1491), Raphael (Solly Madonna, 1502, and Madonna of the Goldfinch, 1506), Zurbarán (Madonna and Child with the Infant St John, 1658) and Tiepolo (Madonna of the Goldfinch, 1760)…

Leonardo da Vinci: Madonna Litta – notera steglitsan på barnets vänstra lår

Det finns förstås också en hel del historiska litterära referenser till steglitsan. Den har besjungits av John Keats och i svensk diktning dyker hon upp i Wivallius berömda klagovisa över den torra och kalla våren:  ”Lät qwittra, lät tittra, Steglisor små”. Att den lilla burfågeln kunde omfattas med kärlek belyses också av det faktum att Jacob Frese i början på 1700-talet publicerade en gravdikt betitlad ”Klagan öfwer en Steglisa”.

Ett sorgligt öde mötte också den fågel i Uppsala som Lydia Wahlström berättar om i sin biografi över Erik Gustaf Geijer. Han ordnade berömda litterära fredagsaftnar i sitt hem, men, skriver hon: ”En afton hos Geijer stördes njutningen däraf, genom att katten listat sig in i ett närgränsande rum och ätit  upp en tam steglitsa, som var Geijers förtjusning.”

Några decennier senare, närmare bestämt 1891, förärades steglitsan en alldeles egen dikt i samlingen Eftersommar – En skizzbok på vers av A. T. Gellerstedt

I kardborrbråten sitter
en fågel. Tideli!
Han har så vackert kvitter,
som låter: Tideli!

På maten in nog spar han,
den fågeln. Tideli!
Ty granna kläder har han
som prinsar. Tideli!

Han kommer hit så sällan
och kvittrar: Tideli!
och skrattar smått åt fällan:
Tack vackert! Tideli!

Vad fågeln månde heta,
den vackra – Tideli! -
det skall du nu få veta:
Steglitsa. Tideli!

Ja, än bland tistelstänglar,
hur döda – Tideli! -
oss vinka glädjeänglar
på jorden. Tideli!

Det finns med andra ord en omfattande kulturhistoria att begrunda när man ser de vackra steglitsorna dyka upp vid vinterns fågelbord.

Steglitsa målad av Carl Michael Bellman år 1752 och förärad hans syster fru Arrhén von Kapfelman

Read Full Post »

Kastanjeblad

Jag ägnade en del av dagen åt att räfsa ihop en massa löv från en kastanj som står nära trädgårdsgrinden. Den planterades säkert när huset byggdes 1916 och måste snart fällas eftersom den har flera grenar som verkar murkna och som i värsta fall kan hota grannens fina bil. Men lövbildningen är det inget fel på.

Det har varit ömsom sol, ömsom regn idag. Temperaturen har knappast överstigit 10 grader och i natt var det nog nära noll. Medan jag räfsar påminner jag mig några rader i en klassisk dikt av A:lfr-d V:stl-und i Grönköping:

Nu är den dystra höst utbruten,
som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår...

Riktigt så dyster som skalden påstår tycker jag inte att hösten är. Just nu är färgerna lysande. Gula björkar och rödaktiga lönnar. Ekarna skiftar i olika nyanser av brunt. De små ekar som jag för några år sedan drev fram ur ett par ekollon från Berlin och sedan planterade ut har dock fortfarande helt gröna blad. Kanske tror de att de växer i den tyska huvudstaden. Det är hur som helst en annan variant än våra svenska ekar.

Hästkastanj: Aesculus hippocastanum

Vad gör man med kastanjelöven? Flera skribenter på nätet beklagar sig över att de är ”hårdsmälta”. Någon påstår att de behöver tio år för att förmultna. Det tror jag inte på. Jag sprider varligt ut dem i naturen på en allmänning nära vår trädgård. Jag ser inte så mycket spår av fjolårets skörd men noterade idag att det verkade finnas ovanligt fina och kraftiga blåsippsblad i det område där jag brukar deponera dem. Kanske finns det något slags symbios mellan kastanjer och blåsippor?

Som sagt: vår kastanj ska fällas så fort vår vidtalade arborist får någon tid över. I väntan på detta läser jag några rader ur Pablo Nerudas Ode till en fallen kastanj. Jag har aldrig systematiskt läst spanska men förstår tillräckligt mycket för att fängslas av originalets slutrader:

Porque eres
sólo
una semilla,
castaño, otoño, tierra,
agua, altura, silencio
prepararon el germen,
la harinosa espesura,
los párpados maternos
que abrirán, enterrados,
de nuevo hacia la altura
la magnitud sencilla
de un follaje,
la oscura trama húmeda
de unas nuevas raíces,
las antiguas y nuevas dimensiones
de otro castaño en la tierra.

Kan någon litteraturkunnig person berätta om dikten finns tolkad till svenska. Här kommer i alla fall samma rader i en engelsk översättning av M. S. Peden:

Because you are
only
a seed,
chestnut tree, autumn, earth,
water, heights, silence
prepared the germ,
the floury density,
the maternal eyelids
that buried will again
open toward the heights
the simple majesty of foliage,
the dark damp plan
of new roots,
the ancient but new dimensions
of another chestnut tree in the earth.

Odet var förmodligen skrivet till en äkta kastanj men även en svensk hästkastanj kan väl i någon utsträckning ta åt sig av den poetiska hyllningen.

Read Full Post »

Svenska äpplen

Jag är uppväxt i ett hus med en stor trädgård på baksidan. Jag minns inte hur många fruktträd det fanns men förmodligen ett 20-tal. De olika äppelsorterna mognade i en bestämd ordning, från Säfstaholm och Transparente blanche (om jag minns rätt) till Åkerö och Melonäpplen. Barndomens höstar ger smakminnen som är lätta att återkalla.

Dessvärre hittar man ju sällan de klassiska svenska äppelsorterna i vanliga affärer. Men jag bor i ett villaområde där många av husen är från 20- eller 30-talet. En del har rätt stora tomter med plats för fruktträd och om jag så här års går förbi på gatan finns det alltid lite fallfrukt som har hamnat utanför staketet och därmed, åtminstone enligt min egen definition, ingår i allemansrätten. Det är underbart att kunna känna hur traditionella svenska äpplen ska smaka.

I vår egen trädgård har vi Gravensteiner, Signe Tillisch, Åkerö och Ingrid Marie. Dessvärre är det inget bra fruktår i år här i trakten. Det är mycket skorv och dåligt utvecklade äpplen. Undantaget är Ingrid Marie som verkar motståndskraftigt.

Gravensteiner

Blott Sverige svenska äpplen har. Det är väl ungefär kontentan i den artikel av Rolf Nordenstreng i Bonniers Månadshäften från 1915 som jag hittar på nätet. Han slår fast att  ”Norden är de finaste, aromrikaste äpplenas land”, inte minst beroende på våra ljusa somrar. Bland alla sorter sätter han det sörmländska Åkerö främst:

Större, färgpräktigare och aromrikare Åkerö-äpplen än våra egna skall man näppeligen kunna finna någonstans. Det är sant, att det finns sorter som i rik och ädel kryddighet överträffa denna. Men icke för ty är detta äpple så utsökt gott, så njutningsrikt att äta, att den, som rynkar på näsan åt det och begär Cox Orange eller Gravensteiner därmed endast ådagalägger brist på gastronomisk kultur. Ty det goda är gott och bör uppskattas, även om det finnes något ännu bättre. Trädets kraftighet och bördighet äro ävenledes egenskaper av största värde. Vad hållbarhet vidkommer, ha vi ännu i februari ätit Åkerö-äpplen, fastän smaken naturligtvis icke var densamma då som i november. Och slutligen: finns det väl ett vackrare äpple? Den långsträckta formen och den härliga tegelfärgen, som stundom övergår till mörk karmosin, göra Åkeröäpplet till en lika stor fägnad för ögat som för gommen — just vad man begär av en dessertfrukt.

Snacka om pomologisk poesi!

Vårt Åkerö-träd har bara något decennium på nacken och färgen på äpplena är faktiskt ljusare än de frukter jag minns från min barndom. Å andra sidan påminner de rätt mycket om dem man ser på bilden ovan. Och smaken finns där. Det är ju ett äpple som tål att lagra och kanske det är speciellt lämpat för de aktiviteter som beskrivs i Nordisk Familjeboks uggleupplaga under uppslagsordet ”äppelrätter”:

Äppelrätter, kokk., äro af mycket varierande beskaffenhet. Hufvudrollen spela därvid efterrätterna, som ofta bestå af äppeltillredningar, ja t. o. m. råa äpplen. Dessutom används denna frukt med fördel till soppor, sallat (med ättika och kryddor), sås, saft- och vinberedning. Den allra enklaste anrättningen är att steka äpplena framför brasan, fästa i trådar från en öfver kakelugnsluckorna lagd eldgaffel; puttrande, pyrande, knallande fägna de i synnerhet barnen och kunna räknas till vinterns hemnöjen.

Det var väl före televisionens och dataspelens tid som barnen kunde fägnas med puttrande och knallande äpplen framför brasan. Men det kan ju vara värt att pröva. Man får ta fram eldgaffeln i vinter.

Read Full Post »

Idus Martii

Det diskuteras här och var på nätet huruvida denna dag (15 mars) borde heta Idus Martii eller Idus Martiae på latin. Men egentligen är det väl som någon bloggkommentator skrivit: ”Bara äkta gamla latinare bryr sig om vilket, och såvitt jag förstår beror valet av böjningsform på vilken sorts latinare man är.”

Idus Martii

Lika omdiskuterat är väl om Caesar utropade ”Et tu, Brute” eller möjligen använde högstatusspråket grekiska: ”Kai su, teknon”. Om det var det senare så uttalade han det förmodligen på hellenistisk vis: ”Ke si, teknon”, men också detta kan förstås diskuteras.

Intressant är vad som uppges i en artikel på Wikipedia:

While the words Kai su, teknon? are usually understood as an expression of shock towards Brutus’ betrayal, it has recently been argued that, if they were uttered by Caesar, the phrase was instead intended as a curse and threat. One theory states Caesar adapted the words of a Greek sentence which to the Romans had long since become proverbial: The complete phrase is said to have been ”You too, my son, will have a taste of power,” of which Caesar only needed to invoke the opening words to foreshadow Brutus’ own violent death, in response to his assassination. In a similar vein, Caesar’s words have been interpreted to mean ”Your turn next.” and ”To hell with you too, lad!

Diskussionen är öppen.

Det jag annars egentligen tänkte skriva om denna soliga förvårsdag i Mälardalen är att de första blåsipporna noterades i förrgår, alltså den 13 mars. Det är nästan lika tidigt som 2002 då det första lilla blåmärket syntes i vår trädgård den 12 mars. Jag har bloggat om detta då och då och noterar att de 2010 syntes först den 2 april. Förra året var läget ungefär detsamma.

För tre år sedan vid den här tiden skrev jag också om den vetenskapliga strid som tycktes pågå om blåsippans rätta klassificering och namn. Ska den på latin heta Anemone hepatica (vilket Linné ansåg) eller är det Hepatica nobilis som gäller? Här handlar det ju inte om vilken sorts latinare man är utan mer om hårda botaniska fakta. Är diskussionen möjligen öppen också på denna punkt?

Mitt botaniska rättesnöre, Liljeblads flora från 1798, följer förstås Linné, Jag noterar hans upplysning om att en dekokt av örten på Gotland brukas mot mjältsjuka (d.v.s. melankoli). Pröva med försiktighet om vårdepressionen sätter in men kom ihåg att blåsippan här och var är fridlyst.

Read Full Post »

Gullregn

Hjalmar Gullbergs rader om ”gullregnens tid och syrenernas månad” tillhör väl numera de bevingade uttrycken. I en allsvensk tabell för kärleksdikter ligger hans ”Kyssande vind” otvivelaktigt på en topplats.

Det är i denna gullregnets tid som vi just nu befinner oss. Ute i trädgården hänger luftiga klasar från de träd som har en märklig förmåga att sprida sig och som genom sitt hårda virke ibland har kallats för ”falsk ebenholts”.

Det är för övrigt inte bara Gullberg som gjort försommarens gula karaktärsväxt till en del av poesin. Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd var tidigt ute och den dikt han skrev  (under den mer högtidliga namnformen ”guldregn”) har också fått ge namn åt den klassiska samling som första gången kom ut 1935. Här identifierar sig poeten i lyrisk extas rentav med ett guldregnsträd, låt vara – som han själv skriver – i djupare mening:

Det skjuter på torget så friskt och sunt
ett Guldregn ur Rådhusrabatten
Hur ofta jag gått kring detsamma runt
i drömmar, tills långt in på natten!
De gyllene klasarna gunga,
ett dallrande klockspel för sommarens vind.
Det är, som om trädet fått tunga
och viskade, böjt mot min kind:

”Du själv är i grunden ett guldregnsträd,
låt vara i djupare mening,
ur Musornas jord från en stängel späd
växt upp till poetisk förgrening.
Var dikt, som slår ut i extasen,
vad är den om icke en klase av guld?
Och bringar i ljuset du klasen
för människokärlekens skuld.”

Ja, kanske, ja, kanske har trädet rätt…
Har städse det varit min strävan
ge ut mig till bristning, å sådant sätt
att nästan ibland jag känt bävan.
Dock, – vet jag i dylika stunder,
att blyghet hos skalder är blott ett komplex.
Skall Diktkonsten icke gå under,
så gäller det: blomma och väx!

Leonid Osipovich Pasternak (1862-1945): Stilleben med gullregn

Det är något romantiskt med gullregn men också något mystiskt och hotfullt. Det första man får höra när man diskuterar denna växt är dess giftighet – både frukter, stam och blad innehåller alkaloiden cytisin. Barn och djur ska akta sig. Men när man börjar söka lite information på nätet verkar det som om det dåliga ryktet möjligen är något överdrivet.  Den engelska sajten The poison garden har följande att säga om detta:

This beautiful tree is one of the most feared of the poison plants (and produces the most searches of all of them) but it does not justify its harmful reputation.

Many people who remove it from the garden leave other more dangerous plants in place.

En svensk sajt har liknande besked. Gullregn är visserligen giftigt men det finns farligare plantor i villaträdgården:

Giftinformationscentralen uppger att de inte känner till något fall i Sverige där ett barn provsmakat en växt och blivit allvarligt förgiftat…

Vanliga växter som gullregn, idegran, liljekonvalj och tibast är giftiga men ger sällan upphov till allvarlig förgiftning. Några växter är mycket giftiga. Förtäring av dessa, även i små mängder, innebär stor förgiftningsrisk. Exempel på mycket giftiga växter är änglatrumpet, stormhatt, fingerborgsblomma, nerium och sprängört.

Att gullregnet får en lägre varningsklass  innebär ju inte att man ska negligera problemet, snarare att ge det rimliga proportioner. Det finns mycket vackert som är farligt. Och några resistenta bakterier behöver man ändå inte frukta när det gäller det träd som inspirerat poeter och konstnärer i så många länder.

Read Full Post »

Rabarber

Det pågår just en rabarberfestival här i Sörmland. I går samlades rabarberodlare på Rådhustorget i Mariefred. Sen är veckan fylld av evenemang och nästa lördag är det rabarbermarknad i Nyköping. Dagen därpå kan man delta i en rabarberpajtävling på Yxtaholms slott utanför Flen.

Jag kommer att avstå från att delta i tävlingen även om den rabarberpaj som jag bjöd gäster på i onsdags kanske hade haft en chans att få åtminstone ett tröstpris. Den var gjord på den livskraftiga planta som växer i vår trädgård och som år efter år fortsätter att grönska utan särskilda odlarinsatser. Vilken sort det är vet jag inte: kanske Victoria, uppkallad efter den engelska drottningen, en av de klassiska och i Sverige mest spridda varianterna.

Rabarberveckan fick mig intresserad av rabarberns kulturhistoria och den är fascinerade. På Julita gård (ägd av Nordiska Muséet) här i Sörmland finns en stor genbank för rabarber med drygt 70 olika sorter och på Julitas hemsida kan man få en koncis sammanfattning av denna historia:

Matrabarbern är en relativt ung kulturväxt. Fast arten kan förekomma vild i Norden var det tydligen ingen som uppskattade den som föda. Först när sockret blev allmänt tillgängligt och billigt under 1700- och 1800-talet utvecklades matrabarbern till en omtyckt vårprimör och hushållsväxt. De äldsta uppgifterna om rabarber som delikatess kommer från holländaren Cornelius de Bruyn som reste i Persien i början på 1700-talet. Han noterade att man där åt rabarberstjälkar tillsammans med lammkött och älskade de tunna stjälkarna på våren, råa med salt och peppar. Överraskande nog var det bladen man använde i europeisk matlagning, stjälkarna kastades.

Flikbladsrabarbern är däremot en nästan femtusenårig läkemedelsväxt. Den växer vild i Kinas och Mongoliets bergstrakter. De grova rötterna har använts i torkad form i terapeutiskt och medicinskt syfte. Till Västerlandet kom den längs Sidenvägen, sedan även via Ryssland men också med ostindiska kompaniernas fartyg. Den äkta rabarbern var mycket eftertraktad och värdefull och i Europa ville man gärna komma över frön eller rotbitar för odling i apotekarträdgårdarna.

Mitt främsta referensuppslagsverk, den gamla franska Larousse från slutet på 1800-talet, ägnar mycket utrymme åt rabarbern och diskuterar vad som skiljer så kallad kinesisk från moskovitisk rabarber, de båda varianterna närmast uppkallade efter de forntida handelsvägarna. I slutet på artikeln diskuteras också litterära allusioner men de visar sig mest vara indirekta, främst ett förvanskat uttryck från Molière som i sin förändrade form lyder: Passez-moi la rhubarbe, et je vous passerai le séné, i fri översättning: ”Ge mig rabarber så får du senna av mig”. Innebörden är då ett ömsesidigt utbyte av likartade laxermedel. På svenska skulle grundmeningen också kunna återges med: ”Om du borstar min rygg så borstar jag din”.

Som alltid när man börjar en kulturhistorisk resa på nätet hittar man något nytt. Jag kände faktiskt inte till att det internationellt finns något som heter Swedish Bitters eller Schwedenbitter, ett elixir som påstås ha både Paracelsus och Urban Hjärne bakom sig (är det bara jag som är så okunnig?).  Det innehåller extrakt av såväl rabarberrot och senna som saffran och kamfer plus en hel del annat.  Det finns varianter både med och utan alkohol och den förra påstås likna angostura. Ett av de tyska recept som man kan hitta på nätet bygger på att man i en 2-litersflaska börjar med att hälla i 1½ liter brännvin. Av receptet framgår också att den medicinska rabarberroten i Tyskland är ”apothekenpflichtig” och alltså inte kan säljas hur som helst.

Allt detta mer eller mindre värdefulla vetande med anledning av den sörmländska rabarberfestivalen.

Read Full Post »

Häggen

Nu blommar häggen på flera håll i vår trädgård (Lat N 59° 11′ 14″ Lon E 17° 39′ 42″). I de nästan sommarvarma kvällar som rått den här veckan sänder den ut doften av vår.

Liljeblads flora från 1798, den främsta källan för mitt botaniska vetande, säger följande om detta vårens vitslöjade träd (jag moderniserar stavningen):

Bären tjäna till brännvinsbränning. Bär med kärnor stötte och lagde på vin eller brännvin ge det en skön persikosmak… För hägg ha hästar en så stor avsky, att om en eller ett par pinnar därav ligger i höet, skall den friskaste häst stå vid bästa foder och svälta… Den säges fördriva mullvadar och löven, lagde bland säden, möss ur lador.

Prunus padus

Häggen är en poetisk favorit. Här en dikt av Kjell Espmark ur samlingen Vintergata från 2007:

Allt som finns
är ett hejdat ögonblick i en trädgård.
Detta vita skum måste vara en hägg i blom,
plötslig som åtrå.
Koltrasten vrider in sången ett varv.
Din blick är utan botten.
Och träden har lyft
med jorden dråsande från rötterna,
lyft som din hänryckta blick
just innan den slocknar.

Och så några kända rader av Vilhelm Ekelund ur samlingen Melodier i skymning från 1902:

Då voro bokarna ljusa, då var ån af
simmande hvit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där gosse jag vandrat. -

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En hvissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag färdas vänlös.

Den ryske poeten Sergej Jesenin skrev 1910 en berömd dikt som jag här återger i engelsk översättning (bird cherries = hägg, för den som glömt det):

Blossom white bird cherries scatter
On the dewy grass like snow.
Hungry rooks in ploughland gather,
Picking worms up as they go.
Low the silk-smooth grass is bending,
Pitch scents to the pine-trees cling.
Groves in leaf, and luscious meadows-
How my senses reel in spring!
Secret tidings give me pleasure,
Heart-ease and delight they bring.
There’s a girl whose love I treasure
And of her alone I sing.
Shed your blossom-snow, bird cherries!
Sing, birds, in the shady groves.
Weaving up and down the meadows
I’ll go scattering flower foam.

Hägg – målning av Isaak I. Levitan, 1880-talet

Read Full Post »

Liljefors och hans rävar

Det är 150 år sedan Bruno Liljefors föddes och Thielska galleriet firar det med en utställning. Jag har inte sett den men läser om den i Expressen där Therese Bohman pekar på den verklige och intressante målaren bakom alla de rävar som han av ekonomiska skäl massproducerade under en senare del av sitt liv. Hon ser andra kvaliteter i de tidiga verken:

Jag skulle vilja lansera tanken på ett måleri bestående av fraktaler: I många av Liljefors målningar är helheten en upprepning av former och texturer hos det djur som avbildas. Vassen som omger en dopping klingar som ett eko av fågelns streckade teckning, ett beckasinbo är målat mot en omgivning med gräs lika strävt och tufsigt som boet.

Det låter kanske kalkylerat, men det är i själva verket tvärtom. Bruno Liljefors är en ytterst poetisk målare.

Den tidige Liljefors: en naturstudie från 1885

Det finns enligt Therese Bohman en symbolistisk sida hos Liljefors som många i nutiden har svårt att ta till sig. Vill man motivera hans samtidsrelevans så betonar man gärna att han var en naturvän och hans konst blir därmed en del av en miljöpolitisk agenda. Men det innebär både att kidnappa honom, och – ännu tråkigare – att gå miste om själva kärnan i hans konstnärskap.:

”Enbuskarna, stenarna, kråkan på gärdesgården, dikeskanten med åkervindan på den solspruckna leran – det var mitt land”, skriver Bruno Liljefors om sin uppväxt i boken Det vildas rike. Raderna fungerar som madeleinekaka rakt tillbaka till min egen barndom då jag kunde tillbringa vad som föreföll som evigheter med att utforska en vägrens sandiga växtlighet, att med ögon och fingertoppar försjunka i varje färg- och texturskiftning i laven på en solvarm berghäll.

Jag vill gärna tro att Bruno Liljefors och jag delar denna erfarenhet – känslan av trygghet som uppstår ur en absolut förtrogenhet med ett litet stycke landskap.

Så blev Liljefors också en virtuos målare av naturens alla texturer, av det skrovliga och det släta, det våta och det torra, det duniga, det risiga, det blanka. Ofta befinner han sig på gränsen till det abstrakta: ett klippblocks alla färgskiftningar i målningen ”Rävungar” tangerar det nonfigurativa, tills blicken faller på rävarna nere i ena hörnet. (Det är skillnad på rävar och rävar hos Liljefors. Vissa av dem är mycket bra.)

Jag har också läst Liljefors bok Det vildas rike. Kanske var det min allra första naturbok. Min pappa hade den i en bokhylla i sitt arbetsrum och jag minns att jag ofta bläddrade i den, inte för att läsa texterna utan för att se på de vackra färgreproduktionerna. Redan som liten (var jag kanske 8-9 år?) blev jag därför rätt förtrogen med bilderna på fåglar, harar och rävar – för att inte tala om alla män som hade en bössa i handen.

Jägare och gräsänder, 1916

Jag har numera hittat ett exemplar av boken på någon loppmarknad och läser om den igen. Den börjar som en barndomsskildring av trakter i Uppsala som jag (och mina barn ännu mer) är förtrogna med: Gamla Uppsala, Tunåsen och Luthagen. Man läser med en viss fasa om en misshandlande lärare i den förberedande skola i centrala Uppsala där den blivande konstnären gick under några år. Sedan innehåller boken förstås mer av betraktelser kring djurens natur och jägarens liv.

Det finns något som jag inte gillar i denna skildring av ”naturvännen” Liljefors. Det är hans primitiva jaktinstinkt som börjar med att han skjuter en domherre med något slags armborst i barndomen. Han lär lite senare känna en konservator och lär sig av honom ”smygjakt”, t ex att fånga fåglar med limsticka: ”Fågellimmet kokade han själv och det blev av en annan effekt än det man fick köpa på apoteket”. Så fick han så småningom riktiga gevär och jagar det mesta, ofta under den förskönande etiketten ”jaktvård”. Den förnämsta sporten, säger Liljefors på ett ställe i boken, är jakten efter dopping på våren – ”för det vackra skinnets skull”.

Jag lär mig på nätet att doppingskinnet förr användes till jaktväskor, muffar och hattar.  Kanske finns det fortfarande kvar någon hatt av de skinn som Bruno Liljefors vårjakter resulterade i. Men de är nog svårare att sälja på auktion än hans stereotypa 30-talsrävar.

Read Full Post »

Nattyxne och tungelfest

På en loppis (var annars?) köpte jag häromdagen en förstaupplaga av Erik Axel Karlfeldts diktsamling Flora och Pomona från 1906. Det är en vackert inbunden bok med ett klotband i grönt och blått av Lydia Skottsberg.

Karlfeldts ordmagi och känsla för rytm är ojämförliga. Så här lyder andra strofen i dikten Nattyxne (som för övrigt finns tonsatt av Vilhelm Stenhammar):

Veneris blomma, nattviol,
vinden dör bort som en matt fiol,
strängad med dvärgsnät från grenar och ängar,
strängad med strängar
af  sjunkande sol.
Hvit är din kind, och all dagen du gömt
blicken för solen och lutat och drömt.
Vet du ditt blod som en jungfrus är blandadt?
Vet du ditt drömliv som hennes är andadt
renast och bäst
blott som en doft vid en tungelfäst?

Man lär sig mycket av gamla dikter. Att nattyxne är ett annat namn för nattviol förstår man av innehållet. Men tungelfäst? Eller tungelnatten som det heter i första strofen? Efter att ha konsulterat Svenska Akademiens Ordbok på nätet förstår jag att det gamla och dialektala ordet tungel har att göra med månsken och månens faser.

Nattviol – Plantanthera bifolia

Nattviolen har jag sett i småländska skogsmarker. Karlfeldt vet vad som händer om man plockar den:

Jungfrublomma, böj dina knän,
oskuld som brytes, dess doft är frän.
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

I en fotnot till dikten förklarar han: ”Nattviolens blad och stängel afgifva, då de brytas, en frän lukt”. Så bryt aldrig denna vackra orkidé. Den är dessutom fridlyst i hela Sverige.

Read Full Post »