Irak, tio år senare

Det är ett dystert tioårsminne. Jag tänker på invasionen av Irak i mars 2003. Själv tillhörde jag dem som gick i den stora demonstrationen i Stockholm i februari samma år. Vi som deltog i manifestationen mot kriget var förstås inga ”Saddam-kramare”. Vi ville ge vapeninspektörerna möjlighet att genomföra sitt uppdrag trots att Bush & Co bestämt sig för att Irak var fullt av massförstörelsevapen och trots att Per Ahlmark i sin exempellösa och motbjudande kampanj för krig svärtat ner sin gamla partikollega Hans Blix. Vi trodde på andra lösningar än ett illa förberett anfall utan någon analys av konsekvenserna för ett land fullt av etniska och religiösa grupper med delvis motstridiga intressen.

Jag läste härom dagen på nytt Robin Cooks tal i det brittiska parlamentet när han aviserade sin avgång från regeringen i protest mot Tony Blairs medlöperi. Det får nog ses som ett av de stora talen i underhusets moderna historia, nästan i klass med några av Churchills vältalighetsprov. Läs och se det via BBC:s sajt!

Vad som hänt i Irak de senaste tio åren har vi alla kunnat följa. Visst, en blodbesudlad diktator störtades men han ställdes aldrig inför en internationell domstol utan avrättades summariskt eftersom han hade kunnat berätta för mycket, t ex om hur han träffade Donald Rumsfeld och andra amerikanska politiker under de år när han var västvärldens bästa vän under kriget mot Iran.

Iraks massförstörelsevapen – beviset

Här i Södertälje, där jag bor, blir vi dagligen påminda om kriget. Nya flyktingar från Irak strömmar fortfarande till. Det är inte minst kristna som flyr från det sekteristiska våldet. Efter invasionen och dess migrationsströmmar har de syrianska kyrkorna här i staden kompletterats med en kaldéisk (en österländsk kyrka unierad med påven i Rom). Det lär finnas mellan 4.000 och 6.000 kaldéer i trakten. Jag läser på nätet att den nyinstallerade kaldéiska patriarken i Bagdad nu vädjar till sina landsmän att stanna kvar i landet:

Chaldean Patriarch of Baghdad, Louis Raphael I Sako said Christians in Iraq should overcome their fears and work together to build a new future.

In comments aimed specifically at Christians present at the service in Baghdad’s St Joseph’s Cathedral, the patriarch said: “Why are you so afraid today? Do not withdraw or emigrate in time of great pressure. This is your country and your land. If emigration continues God forbid, there will be no more Christians in the Middle East. The Church will be no more than a distant memory.”

The patriarch’s comments, given on the eve of the tenth anniversary of the Iraq War and the overthrow of President Saddam Hussein, come after a decade of massive emigration of Christians from the country. In 1987, Christians in Iraq totalled 1.4 million according to the last census, but now there could be fewer than 250,000, with the greatest decline in numbers taking place after 2003. Since that year, fundamentalism and a breakdown in law and order have shaken the Church to its foundations.

Det är en ödets ironi att det amerikansk/brittiska korståget starkt bidragit till att tömma Mellanöstern på kristna. Dessutom har det ju bidragit till en massflykt av högutbildade från Irak, något som tidskriften Foreign Policy nyss påminde om:

The number of psychiatrists working in Iraq is fewer than .05 per 100,000 people. After the 2003 invasion, about 18,000 physicians fled Iraq. Some have returned, but in 2012 there were only 84 psychiatrists and about 22,000 physicians for a population of over 31 million people.

Det är faktiskt lättare att hitta irakiska läkare här i Södertälje än i många av det gamla tvåflodslandets provinsstäder. Tacka Bush och hans neokonservativa gäng för det.

Read Full Post »

Världens affärer

”Vad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!”, skaldade en gång Karlfeldt. Någon stare har jag ännu inte sett men idag droppar det från taken medan en klar vårvintersol lyser och termometern visar på +7 grader. Det är en av dessa dagar när man dessutom känner för att ställa frågan: ”Vad angår oss världens affärer?”.

Fast har man som jag ett tvångsmässigt beteende när det gäller nyhetskonsumtion är det ju svårt att ignorera det som sker i den stora världen. Idag har jag läst om den amerikanska senatens beslut att efter många turer godkänna Chuck Hagel som försvarsminister. Det skedde under starkt motstånd från republikaner och framför allt från de politiska grupper som ser världspolitiken ur Israels perspektiv. William Kristol, chefredaktör för neokonservativa The Weekly Standard (tillika ordförande i den hastigt bildade Emergency Committee for Israel) fick erkänna sig besegrad: ”This battle against Chuck Hagel is over. The fight for a principled, pro-Israel foreign policy goes on.”

För det var ju egentligen det som striden handlat om: Chuck Hagels flera gånger uttalade skepsis mot att USA alltid ska gå Netanyahu-regeringens ärenden i Mellanöstern.

En av dem som skrivit ganska hatfullt mot Hagel har varit kolumnisten Jennifer Rubin i The Washington Post. I måndags slog hon ett nytt rekord i skruvad utrikespolitisk analys när hon betecknade Iran som USA:s ”greatest national security threat”. Men där lämnade hon verkligen garden öppen för en mer gammaldags konservativ republikan som Patrick J. Buchanan:

How is America, with thousands of strategic and tactical nuclear weapons, scores of warships in the Med, Persian Gulf, Arabian Sea and Indian Ocean, bombers and nuclear subs and land-based missiles able to strike and incinerate Iran within half an hour, threatened by Iran?

Iran has no missile that can reach us, no air force or navy that would survive the first days of war, no nuclear weapons, no bomb-grade uranium from which to build one. All of her nuclear facilities are under constant United Nations surveillance and inspection.

And if this Iran is the “greatest national security threat” faced by the world’s last superpower, why do Iran’s nearest neighbors—Turkey, Iraq, Azerbaijan, Afghanistan, Pakistan—seem so unafraid of her?

Prickarna är amerikanska baser runt Iran

Buchanan noterar i sin artikel att Jennifer Rubin på ett par ställen i sitt inlägg beskriver USA:s situation i förhållande till Iran som ”scary.”

Remarkable. Our uncles and fathers turned the Empire of the Sun and Third Reich into cinders in four years, and this generation is all wee-weed up over Mahmoud Ahmadinejad.

“For all intents and purposes, (Bibi) Netanyahu is now the West’s protector,” says Rubin. How so? Because Obama and Chuck Hagel seem to lack the testosterone “to execute a military strike on Iran.”

Yet according to the Christian Science Monitor, Bibi first warned in 1992 that Iran was on course to get the bomb—in three to five years! And still no bomb.

And Bibi has since been prime minister twice. Why has our Lord Protector not manned up and dealt with Iran himself?

Answer: He wants us to do it—and us to take the consequences.

Det Rubin gör i den amerikanska debatten (liksom Per Ahlmark tidigare i den svenska) är att blanda ihop Israels säkerhet med omvärldens. Det är verkligen viktigt och legitimt att bekymra sig för Israels existens och välfärd. Men då bör man säga vad saken egentligen gäller och inte blanda bort korten. Och dessutom kanske ha något litet förslag på vad Netanyahu och hans nationalister själva skulle kunna göra för att åtminstone till en del minska spänningarna i regionen.

Detta om världens affärer. Jag får kanske återkomma till staren så fort jag ser den.

——————-

PS – Uppdatering.

Jag ser nu att Jack Straw, tidigare brittisk utrikesminister, skrev en intressant artikel i The Telegraph häromdagen under rubriken ”Even if Iran gets the Bomb, it won’t be worth going to war”. Läs den genom att klicka här.

Read Full Post »

Supermakten

USA är som bekant den enda supermakten med en försvarsbudget som är fem gånger större än Kinas och tio gånger större än Rysslands. Detta stora land ska få en ny försvarsminister och frågan är då vilka centrala strategiska frågor som i sammanhanget diskuteras?

När den av president Obama nominerade kandidaten, Chuck Hagel, häromdagen grillades under nästan en hel dag av senatens försvarsutskott fick man en intressant bild av hur världen ser ut i ett amerikanskt politiskt perspektiv. Här är en statistik på det antal gånger som olika länder nämndes under utfrågningen:

Israel: 178 – Iran: 169 – Vietnam: 41 – Afghanistan: 38 – Irak: 30 – Syrien: 18 – Nordkorea: 11 – Pakistan: 10 – Egypten: 9 – Kina: 5 – Libyen: 3 – Jemen: 2 – Mali: 1

Såvitt man kan förstå av referaten i amerikanska tidningar nämndes Europa över huvud taget inte. Nato dök visst upp fem gånger i diskussionen. Det väldiga Ryssland förefaller orelaterat till USA:s försvarspolitik. Det är som en amerikansk kommentator konstaterade: ”President Obama might want to pivot to Asia, but the Senate sure doesn’t seem as interested.”

En politisk bloggare sammanfattade meningsutbytet på följande sätt:

The discussion, like most discussions in Washington, centered on what Republicans wanted to talk about, and what they wanted to talk about was — exclusively — whatever they thought they could use for political advantage. It doesn’t matter that this is a dangerous world, and this was the Senate Armed Services Committee questioning a nominee for secretary of defense — nobody talked about Mali because Republicans haven’t yet figured out a way to use Mali to hurt Democrats. Republicans can no longer use Al Qaeda and and Afghanistan to hurt Democrats, because it’s not Bush’s first term anymore, so Al Qaeda and Afghanistan barely came up. It was all Israel and Iran, all the time.

We literally no longer have Republican officeholders in Washington who have any larger interest than scoring points for themselves and their side. (Oh, yeah — they also care about cutting taxes for the rich, but that wasn’t relevant here.) On foreign policy, the Republican Party was once dominated by isolationists, and later by realists and by interventionists — but now the party is dominated by Republicanists. It’s all about politics. Republicans have no greater concern. America and its role in the world? Who cares! All that matters is beating their political enemies.

Propaganda mot Chuck Hagel

För övrigt: varför just denna besatthet av Israel och Iran under utfrågningen? Jo, det hänger förstås samman med att en del av de republikanska senatorerna inte riktigt litar på att Chuck Hagel är tillräckligt välvilligt inställd till den israeliska högerregeringen och dess militanta planer när det gäller Iran. Under sin tid som senator sa Hagel en gång så här i en intervju:

It was a group I was speaking to in New York, and we got into kind of an interesting give and take on Iran. A couple of these guys said we should just attack Iran. And I said, ‘Well, that’s an interesting thought; we’re doing so well in Iraq.’ And I said it would really help Israel. And this guy kept pushing and pushing. And he alluded to the fact that maybe I wasn’t supporting Israel enough or something. And I just said let me clear something up here, in case there is any doubt. I said, ‘I’m a United States senator. I’m not an Israeli senator. I’m a United States senator.’ I support Israel, but my first interest is I take an oath of office to the Constitution of the United States — not to a president, not to a party, not to Israel. If I go run for Senate in Israel, I’ll do that. Now I know most senators don’t talk like I do.

I USA kommer man inte med så lättsinniga tankar utan att det får politiska konsekvenser. De flesta tror nu ändå att Hagel till slut kommer att godkännas. Kanske kan han på sin nya post bidra till att supermakten kan se världen i ett något bredare perspektiv.

Read Full Post »

Palestina i FN

Inför veckans beslut i FN om Palestinas status som uppgraderad observatör läser jag den debattartikel som förre presidenten Jimmy Carter och den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland skrev i New York Times nyligen:

If this resolution fails, it will probably mark the death of the two-state solution and move us even closer to a one-state outcome, with uncertain and potentially catastrophic consequences for both Israelis and Palestinians.

Let us articulate what a one-state outcome means: it either means that Israel will annex the West Bank, and give Palestinians full, equal rights as citizens of Israel — which seems unlikely — eventually eroding the Jewish majority in the country, or it means that Israel will deny equal rights to its non-Jewish population. Neither outcome gives the Palestinians the state of freedom and dignity that is their right, nor does it provide a secure, democratic homeland for the Jewish people.

On the other hand, wide support for this resolution would affirm what an overwhelming majority of people around the world — including Israelis and Palestinians — believe: that the two-state solution remains the surest path to peace in the Middle East.

Säkert kommer en majoritet av världens länder att rösta för en resolution som har alla rimliga skäl för sig. Ändå kämpar Israel emot och enrollerar USA på sin sida. EU är som vanligt splittrat. Frankrike har deklarerat att man ska rösta ja, Österrike likaså. I Sverige har allianspartierna haft delade meningar men sedan även Jan Björklund deklarerat att han ställer sig bakom ett stöd till palestinierna är det väl möjligen bara Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som är emot ett svenskt bifall till resolutionen.

I Australien ville premiärminister Julia Gillard gå på den israeliska linjen men tvingades till reträtt av sin parlamentsgrupp och nu kommer man enligt uppgift i stället att lägga ner sin röst.

Storbritannien vacklar mellan ett stöd för folkrätten och en traditionell lojalitet mot amerikansk politik och har enligt uppgifter ställt något slags ultimatum till palestinierna. En anonym regeringsföreträdare förklarar i brittisk press att det är en ytterst känslig fråga, särskilt när det gäller Palestinas förhållande till den internationella domstolen i Haag (ICC):

The official described that as a ”toxic issue”, stressing how Israel feared the Palestinians would use membership of the ICC to bring cases of alleged war crimes against its armed forces. Mr Abbas must ”at least defer” any Palestinian attempt to join the ICC if he is to win Britain’s support.

The second condition is that Mr Abbas would not take a further step and ask the Security Council to consider full Palestinian membership of the UN. Finally, Britain wants Mr Abbas to resume peace negotiations with Israel without preconditions. At present, the Palestinian leader wants Israel to halt the expansion of Jewish settlements in the occupied West Bank and East Jerusalem before any talks can begin.

Är det inte ett parodiskt skådespel som vi ser framför våra ögon. Folkrätten och möjligheten att beivra krigsbrott i Haag åberopas – naturligt och självklart – när det gäller övergreppen i Syrien och på den afrikanska kontinenten. Å andra sidan förväntas den stackars Abbas strunta i den folkrättsliga regelboken för att göra gamla kolonialmakter  och ”Mellanösterns enda demokrati” nöjda.

Ibland grips man av något slags vanmakt inför arrogansen och hyckleriet i den internationella politiken.

Read Full Post »

Syrien igen

Man kan förstås bara instämma i vad kommentatorn Semi İdiz skriver på den engelskspråkiga turkiska sajten Hürriyet Daily News:  ”Al-Assad has to go, of course, and not just that. If he is still alive, he must stand trial for crimes against humanity. That is for certain.”

Sedan detta väl är sagt kan man på nytt konstatera att situationen i Syrien har en komplikationsgrad som sällan beskrivs i de schablonartade rapporterna  i många svenska medier. I sin krönika skriver İdiz bland annat:

The situation in Syria is not a simple game with al-Assad and his Baathists on one side and the Syrian people on the other. For all his evil-doing there are still large swathes of Syrian society that hanker for the stability they enjoyed under al-Assad…

Neither is it clear just how the “Free Syrian Army” is composed. Indications are that there is a significant involvement by radical and rabidly anti-Western Islamists who would clearly desire to see an Islamic republic emerge in Syria.

Neither have things gone the way Ankara would have liked, now that we have Syrian Kurds organizing to avail of the advantage provided by the chaos in the country in order to declare their autonomous region…

Put another way, even a cursory glance shows us that we do not just have the Sunni-Alevi fault line in Syria but also the Arab-Kurdish, and Christian-Muslim fault lines. This is why it is naïve to assume that all will somehow be well after al-Assad goes.

Den brittiske journalisten Gwynne Dyer ställer på samma webbplats frågan om Syrien efter en kommande regimförändring kan undgå den etniska rensning som tidigare drabbat grannländerna Irak och Libanon.

So the question is: what happens then? The great fear is that it could go the same way as Iraq and Lebanon, two neighboring countries that share about the same mix of ethnic and religious groups (in differing proportions) as Syria.

Lebanon tore itself apart in a civil war between those groups from 1975-90, and a quarter-million Lebanese died. Iraq tore itself apart in 2005-2009, and at least half a million Iraqis died. Two million people fled the country permanently, including almost all of Iraq’s Christian minority, and the Sunni Muslims have almost all been driven out of mixed and Shia-majority areas.

Any intelligent Syrian, aware of these dreadful precedents, will be frightened by regime change no matter how much he or she loathes the existing regime. Indeed, the al-Assad regime’s principal means of garnering support has been to insist that only its tyrannical rule can “protect” the Shia, Druze, Alawite and Christian minorities from the 70 percent  Sunni Muslim majority.

På en annan turkisk websajt, Today’s Zaman, skriver professor Ömer Taşpınar, knuten till Brookings Institution, om parallellen mellan det som skett i Irak och det som nu sker i Syrien:

Parallels between Iraq and Syria are instructive. Under authoritarian regimes in Iraq and Syria, a sectarian minority ruled the sectarian majority. Under Saddam, Sunnis had the upper hand over Shiites, and under Assad Alawites dominated the Sunni majority. Both Iraq and Syria had regimes with Baathist backgrounds. In both Syria and Iraq, secular Arab nationalism established a common denominator. And in both countries, the Christian minority deeply feared the alternative to secular authoritarianism. Secular authoritarianism did not provide equal rights for Christian Arabs. But it was surely preferable to an alternative such as Islamist authoritarianism. This is why Syria’s Christian communities still support the Assad regime. They just have to look next door, at the decimated Christian community of Iraq, to see the alternative to secular authoritarianism.

Kristna områden i Syrien (Källa: Wikipedia)

Att den kristna flyktingströmmen från Syrien kommer att påverka Sverige är inte svårt att förutse. Det är därför som kommunledningen i Södertälje i dagens nummer av Länstidningen vädjar till regeringen om åtgärder för att asylsökande inte samlas i de kommuner som redan har gjort stora insatser för att ge ett nytt hem åt politiska och religiösa flyktingar från Mellanöstern:

Många invånare har vänt sig till oss kommunpolitiker med frågan om inte Södertälje behöver en paus i flyktingmottagandet. Det tycker även vi, men svensk lagstiftning hindrar oss. Södertälje skulle behöva en paus i flyktingmottagandet för att vi ska kunna koncentrera oss på att under en tid skapa en god framtid för de individer som redan kommit hit. Vi vet vad vi talar om. I samband med kriget i Irak som startade 2003 sökte sig cirka 7 000 personer till vår kommun under några få år.

Åren efter den amerikanska invasionen av Irak tog Södertälje emot fler flyktingar från detta land än USA och Kanada tillsammans. Frågan är hur de internationella strömmarna kommer att se ut när den väntade stora utvandringen från Syrien har tagit fart.

Read Full Post »

Vad är sanning om Syrien?

Att krigets första offer är sanningen är en kliché som ändå har något slags täckning i verkligheten. Jag tänker på det när jag hör en intervju som den statliga irländska radion RTE för några veckor sedan gjorde med moder Agnes Mariam från det grekisk-katolska Sankt Jakobsklostret utanför Damaskus i Syrien.

”We don’t know who is killing whom”, säger hon på ett ställe i intervjun. Hennes uttalande speglar den komplexa situationen i ett land i fullt inbördeskrig men där sanningen om vad som egentligen händer är svår att fastställa.

Sankt Jakobs-klostret

Moder Agnes Mariam sände tidigare i år ut en appell om hjälp för den drabbade befolkningen i Syrien. I den skrev hon bland annat följande om speciellt den kristna minoritetens situation i landet:

I have been stirred to the deepest core of my conscience by the tragedy endured by the civil population there, principally the Christians. The Christian quarter of Homs is concentrated in the central part of the city where they are totally surrounded by “free armed groups” that no one until now has been able to identify. These groups are constantly imposing a kind of martial law, using gunfire to cut the city into sectarian quarters and even targeting government employees, such as public school teachers. At the same time craftsmen and vendors have become victims if they do not obey the strikes and curfews imposed by the armed groups who aim to paralyze the social life of Homs.

The result of these coercive methods are increasingly atrocious: every day innocent people are cut into pieces or massacred. Families losing a father, son, or brother. Widows and orphans are find themselves in a desperate situation. The violence has forced people to live inside, like prisoners in their own homes, where they try to work but barely have enough to eat…

I have noticed that even in Qara (our village) the same circumstances imposed by the insurgents apply as they do to Homs or Qusayr. On one side a minority continues to organize protests, as the TV stations emphasize (Al Jazeera, Arabia, BBC, France 24, etc). Meanwhile, what is not reported, that every night the armed groups of the opposition turn the city into a warzone. They have declared a curfew, making it impossible to move after 6 pm in Qara, under pain of death. A few weeks ago thirty armed men came in five trucks with machine compressors. They destroyed the telephone lines and threw them in the desert. A few days later the “free army” forced the public school.

Är moder Agnes Mariam en propagandist för Assad-regimen? Jag vet inte men tror inte det. Diktatorn i Damaskus har utan tvekan det största ansvaret för det blodbad som pågår och som eskalerat. Men kanske den västerländska journalistiken borde vara lite mer undersökande när det gäller vem som skjuter vem.

I Frankfurter Allgemeine Zeitung gav mellanösterkorrespondenten Rainer Hermann nyligen en annan bild av vad som skedde under den massaker i Hula som i slutet av maj väckte världens avsky. Han såg den främst som ett verk av de väpnade oppositionella grupperna och har i den efterföljande debatten angett en rad skäl för sin bild. Hans version har stötts av journalisten Alfred Hackenberg i Die Welt. Å andra sidan har det rests starka invändningar mot Hermanns slutsatser i en artikel i Der Spiegel. Invånare i Hula har också i ett offentligt uttalande protesterat mot den version som FAZ gett publicitet åt.

En lång genomgång av den aktuella diskussionen kan man hitta på den engelskspråkiga bloggen Louis Proyect. Också tyska Wikipedia har en utförlig skildring av de olika ståndpunkter som redovisats i tyska medier.

Återigen: Vad är sanning? Att Al-Assad och hans regering är ansvarig för svåra krigsförbrytelser står utom allt tvivel. Men vem eller vilka står bakom det upptrappade våldet i det syriska inbördeskriget? Och vilka grupper är det som bedriver en etnisk rensning av minoriteter, inte minst landets kristna? Regimens fientlighet mot utländska medier gör ju en mer objektiv nyhetsrapportering omöjlig. Men det är precis en sådan som man just nu längtar efter.

Read Full Post »

Sionismens kris

Är sionismen i kris? Svaret beror förstås på vad man menar med sionism. Det är en ideologi som i likhet med socialismen kan uppträda i massor av skepnader. Det finns en humanistisk variant (typ Martin Buber) och en extremnationalistisk, närmast fascistoid variant (typ Avigdor Lieberman, Israels nuvarande utrikesminister).

Den som säger att sionismen är i kris är den amerikanske judiske debattören Peter Beinart. Han har nyligen satt fart på en våldsam diskussion i USA med sin bok The Crisis of Zionism där han vädjar till amerikanska judar ”to defend the dream of a democratic Jewish state before it is too late”.

Hans huvudärende förklaras i en artikel i den israeliska tidningen Haaretz nyligen:

Beinart is on a crusade, if you will, to save the birthright of liberal American Jews, and his two main culprits – the “enemies” with whom he is doing battle – are the American Jewish establishment, which blindly follows right-wing Israeli policies, and Prime Minister Benjamin Netanyahu, who orchestrates them.

As far as Beinart is concerned, it is Netanyahu who is leading the Jewish people astray by misinterpreting historical precedents and misapplying them to the present. It is Netanyahu who has converted the American Israel Public Affairs Committee lobbying organization, and recruited Christian Evangelicals to support his right-wing anti-liberal agendas. It is Netanyahu, aided and abetted by these very same American supporters, who has derailed President Barack Obama’s Middle East peace policies, a move that could go down as a “historical tragedy,” Beinart asserts.

Kritiken mot Beinart från det proisraeliska etablissemanget i USA är förstås inte oväntad men han stöds å andra sidan också av många insiktsfulla personer. En av dem är ekonomipristagaren Paul Krugman (som själv har judisk bakgrund) och som i en kolumn i New York Times skrev bland annat följande:

The truth is that like many liberal American Jews — and most American Jews are still liberal — I basically avoid thinking about where Israel is going. It seems obvious from here that the narrow-minded policies of the current government are basically a gradual, long-run form of national suicide — and that’s bad for Jews everywhere, not to mention the world. But I have other battles to fight, and to say anything to that effect is to bring yourself under intense attack from organized groups that try to make any criticism of Israeli policies tantamount to anti-Semitism.

För den som på svenska vill läsa mer om bakgrunden till den aktuella debatten och om sionismens kris kan jag bara rekommendera Ingmar Karlssons nyutkomna bok Bruden är vacker men har redan en man. Som allt vad Ingmar Karlsson skriver är den baserad på en solid grund av fakta. Vi får veta vad vi behöver veta om den sionistiska rörelsens bakgrund i den judiska diasporan i Europa,  om den begynnande invandringen på 1880-talet som en följd av ryska pogromer, om Balfourdeklarationen och striderna mot den brittiska mandatregimen och om Israels självständighet. Men vi får också en redogörelse för hur det sionistiska arvet förvandlats och idag ofta missbrukats av dem som står för territoriell expansion och diskriminering.

I sin recension i Dagens Nyheter har Per Jönsson ganska väl lyckats sammanfatta huvudbudskapet i Ingmar Karlssons bok:  ”Här föreligger alltså en väldig, och över tid ständigt växande, motsättning. Å ena sidan den sionistiska visionen om ett fredligt hemland för världens judar. Å andra sidan staten Israels expansionspolitik som både i verklighet och ambitioner tycks fortgå utan skönjbart slut.”

Denna motsättning är det dessvärre många, från Livets ord till Sverigedemokraterna, som inte vill låtsas om. Har man läst Ingmar Karlssons viktiga bidrag till Mellanösterndebatten förstår man hur farlig denna blinda fläck är.

Read Full Post »

Folke Bernadotte

”Mordet på Folke Bernadotte” heter en nyutkommen bok av Göran Burén. Jag har inte läst den ännu men noterar att den fått en välvillig recension av Lars Linder i Dagens Nyheter och en något mer kritisk av Håkan Arvidsson i Svenska Dagbladet. Arvidsson skriver bland annat:

Boken innehåller inga nyheter, men när det gäller historia är repetition stundom både nyttigt och nödvändigt. Buréns bok är emellertid problematisk på flera sätt.

För det första blev Folke Bernadotte närmast helgonförklarad genom sin insats med de vita bussarna som vid världskrigets slut evakuerade fångar ur de tyska koncentrationslägren och beredde dem en tillfällig fristad i Sverige. Att skriva om helgonlika personer är alltid svårt.

Det är frestande att bara stämma in i hyllningskören och avstå från att kritiskt granska dramats huvudperson. Burén stiger åtminstone delvis i den fällan. Han vägrar se några svagheter i Bernadottes agerande i Palestina.

Värderingar av Folke Bernadottes insatser väcker alltid debatt och debattörerna har ofta en halvt dold agenda. När det gäller Bernadottes insatser i Palestina beror perspektivet ofta på ett primärt ställningstagande till den israelisk-palestinska konflikten. När det gäller bedömningen av hans insatser under andra världskrigets slutskede verkar också den påverkas av denna konflikt.

Folke Bernadotte

Jag intresserade mig tidigt för diskussionen om Bernadottes aktion med de vita bussarna i relation till Felix Kerstens insatser som kontaktperson med Himmler och den tyska ledningen inför denna aktion. Detta eftersom Kersten, mest känd som ”Himmlers massör”, råkade bo tvärs över sjön i min barndom (jag har skrivit om det tidigare här på bloggen).

En av dem som tidigt ville ta bort helgonglorian kring Bernadotte var den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper. Att han i sitt försvar av Kersten och i sitt misstänkliggörande av Bernadotte gick alltför långt är väl de flesta nu eniga om. Men att han under hela sitt liv (han dog i januari 2003) var berörd av de historiska striderna kring Bernadottes och Kerstens namn framgår av den biografi som Adam Sisman publicerade 2010:

Kersten dog 1960 men kontroversen kring hans rivalitet med Bernadotte fortsatte att hemsöka Hugh. ”Knappast ett år passerar utan något avlägset eko av hans namn”, skrev Hugh mot slutet av sitt liv, ”och bakom namnet ser jag på nytt den där stora bondetypen som med sina stora händer knådar magen på den mest fruktansvärde förintaren i den moderna historien”…

Han hade sedan länge dragit slutsatsen att Kersten var en tveksam typ vars dokumentation man inte kunde lita på. Men han fortsatte att stödja Kerstens centrala anspråk på att ha räddat tusentals liv genom sin påverkan på Himmler. Om Kersten enligt senare rön visat sig ha förfalskat dokument som stöd för sin berättelse så bevisade det ändå inte att hans berättelse var falsk. Hugh kom att anse att Kersten tagit till förfalskningar i ett desperat försök att säkra det erkännande som han blivit berövat och att hämnas på Bernadotte som var den som berövat honom detta erkännande.

Kanske har Lena Einhorn träffat rätt när hon i sin bok Handelsresande i liv (1999) säger:

Liksom Folke Bernadotte har Felix Kersten blivit en person som väcker starka känslor, och som ofta lockat till ställningstaganden ”för” eller ”emot”. Men, precis som Bernadotte… är Kersten alldeles för komplex, och hans bevekelsegrunder alldeles för mångfacetterade, för att berättiga några entydiga omdömen.

Ja, Folke Bernadottes person är verkligen komplex. Man kan bara önska att bedömningen av hans gärning befrias från de ideologiska övertoner som den israelisk-palestinska konflikten fortfarande genererar.

Read Full Post »

Iran

Idag ska president Obama och premiärminister Netanyahu träffas i Vita Huset. Vad kommer att hända under detta viktiga möte som sker med det amerikanska presidentvalet som framtida fokus? Akiva Eldar i israeliska Haaretz tror sig veta:

Obama will wear a friendly expression and pretend to be Netanyahu’s best friend. He will utter familiar declarations about his commitment to Israel’s security, and about preventing Iran from arming itself with nuclear weapons. He will look in Netanyahu’s direction, but he will be winking the whole time at his Jewish donors, and at the floating voters in Florida’s retirement homes. Obama will not be satisfied merely with a second term; it is also important to him that the pro-Israel lobby AIPAC grant favors to the Democratic candidates for the two houses of Congress. And so, until November, Obama will be singing the tunes that the wheelers and dealers want to hear. The bill will arrive in December. Perhaps.

De två amerikanska statsvetarna John Mearsheimer och Stephen Walt säger i en artikel i dagens Financial Times att president Obama måste ta klar ställning mot Israels önskan om att försöka bomba bort Irans kärnvapenprogram, inte minst baserat på vad sansade bedömare i USA anser:

Mr Obama and his advisers – including the military – see things differently. They do not want Iran to obtain nuclear weapons, but they do not believe a nuclear-armed Iran would pose an existential threat to Israel. After all, Israel has its own nuclear arsenal, and could obliterate Iran if attacked. US intelligence is also confident Tehran has not yet decided to build nuclear weapons. Indeed, US leaders worry that, no matter who does it, an attack would convince Iran it needs its own nuclear deterrent. They are correct.

Kärnanläggningar kan kanske bombas bort till en viss del, säger Mearsheimer och Walt men inte kunskapen om hur man startar ett program på nytt. Obama borde enligt deras mening göra det kristallklart för Netanyahu att ett amerikanskt anfall mot Iran inte är realistiskt.

Förra mötet – något obekvämt.

Den internationella tv-kanalen Russia Today intervjuade häromdagen den gamle IAEA-chefen Hans Blix. Han försöker att hålla huvudet kallt medan stridsropen skallar:

Iran does not have a pressing geopolitical need to develop nuclear arms and that makes it possible to come to a settlement with the country, Blix said. However, this requires a wise approach, something the Western states are failing to employ at the moment.

“They have run the diplomatic path and only sanctions remain,” he said. “We are talking about stopping oil importing and maybe bombing, but I think they have lost their imagination.”

Hans Blix anser att det fortfarande finns saker som man skulle kunna förhandla om, men då måste man enligt honom lägga av med den koloniala tonen.

The US could, for instance, promise resumption of diplomatic ties in exchange for the settlement. Or Israelis could drop their nukes in exchange for the halt of the nuclear enrichment in Iran, with Saudi Arabia, Egypt and Turkey joining in the nuclear non-proliferation.

“That is what you call a nuclear-weapon-free zone for the Middle East,” he said. “I think that is where the aim should be, but if I mentioned that today they would laugh at me.”

Det var många som ville förlöjliga Hans Blix också inför upptakten till Irakkriget för snart ett decennium sedan (vem minns inte Per Ahlmarks skamlösa karaktärsmord på den forne partibrodern). Men det var Blix som den gången hade rätt. Han är säkert fortfarande värd att lyssna på.

Read Full Post »

Syrien

Hyckleri är ett stående inslag i all internationell politik men det är sällan som det blir så tydligt som i Syrien-frågan. Vad vill världen? Hur får man ett slut på mördandet? Varför är ”Syriens vänner” så passiva i jämförelse med ”Libyens vänner”?

Saudiarabiens och Bahrains härskare försöker hycklande framstå som demokratins och människorättens förkämpar. USA känner avsky inför Rysslands och Kinas veto men glömmer med samma grad av hyckleri att man med sin egen röst stoppade en resolution mot Israels övergrepp i Gaza för några år sedan. Assyrier och syrianer runt om i världen avråder från vapenhjälp till oppositionen eftersom man misstror dess egentliga avsikter och ser de etniska och religiösa minoriteternas existens i Syrien hotad om Assad-regimen faller.

Jeremy Salt, statsvetare från Bilkent Univiversity i Ankara har nyligen analyserat läget i regionen och pekat på hur västliga intressen den här gången sammanfaller med de auktoritära gulfstaternas önskningar:

There is complete convergence between their interests and the interests of Saudi Arabia and other gulf states. Just as in the 1950s western ‘defence’ plans were based on the construction of an anti-Soviet and anti-Arab nationalist wall across the Middle East, so now it seems that western and Saudi plans centre on the construction of a wall of anti-Iranian and anti-Shia Sunni Muslim governments across the region. In a new, reforged Syria, in a country with a 70 per cent Sunni Muslim population, the Muslim Brotherhood, bolstered by its relationship with Saudi Arabia, supported by Turkey and feeding off the electoral success of Muslim movements elsewhere, would be well placed to play a commanding role in government. The strategic relationship between Iran, Syria and Hizbullah would be broken. Whatever comes next, this would be an achievement of surpassing strategic importance to the US and its allies. The problem for them is how to shake the tree so this prize falls into their lap.

Ja, hur ska man skaka trädet så att rätt frukter faller på plats? Misstänksamheten mot också de oppositionella krafterna i Syrien är stor i många kretsar. Den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke skrev redan i november i The Guardian om den fåfänga tron på att motståndskämparna vill åstadkomma en demokrati av västlig modell:

Most people in the region believe that if Syria is pushed further into civil conflict the result will be sectarian violence in Lebanon, Iraq and more widely too. The notion that such conflict will throw up a stable, let alone western-style, democracy, is fanciful at best, an act of supreme callousness at worst.

Allt detta är förstås inget försvar för Assad och hans brutala regim som mördar sitt eget folk. Som alltid är det oskyldiga civila som kommer i skottlinjen i ett veritabelt inbördeskrig. Och som alltid i svåra internationella konflikter är det nästan omöjligt för utomstående att veta om det är förhandlingar eller vapenhjälp som kan få ett slut på lidandet. Men de seriösa internationella analyserna pekar på komplexiteten i en konflikt som medielogiken har en tendens att förenkla.

Israeliska Haaretz publicerar idag en passionerad artikel av Gideon Levy där han manar sina landsmän att vakna upp ur sin likgiltighet inför det som pågår hos grannen i norr:

The cries that rise up from across the border are growing stronger. Therefore, despite all the objections and the limitations, we can no longer accept Israel’s equanimity and inaction… Forget for a moment the Iranian threat and the Israeli occupation, join in a rescue of which none is more urgent. Let the world suspect what it suspects; a sincere Israeli call like this will not fall on deaf ears. Wake up, brothers and sisters, the neighborhood is burning.

Vår vittbereste utrikesminister har varit på den stora Syrien-konferensen i Tunisien och jag ser att han twittrat därifrån: ”Professor Ghalioun of Syrian National Council spoke of a new Syria for all – a home also for Alawites, Kurds, Christians and others.” Jag ser också att han fått en kommentar från Dr. Ahmed Wagih, en liberal, sekulär (och uppenbarligen härdad) egyptier: ”Nice talk, although, as usual, such mentality won’t prevail as seen in Tunisia and Egypt.”

Förresten; apropå Tunisien så har The Independents stjärnreporter Robert Fisk  just har varit där. Hans intryck sammanfattas i en rubrik: ”The hopes vested in last year’s uprising have ended in continued censorship, growing intolerance and unemployment.” Är det samma land från vilket Carl Bildt glatt twittrar: ”Leaving Tunisia and the cradle of the Arab revolution. Major challenges ahead, but prospects here still basically positive. EU role critical.”

Det är nog inte bara EU:s roll som är kritisk i en arabisk revolutionsvåg som ingen ännu sett slutet på.

Read Full Post »