Notiser från Moskva

Jag är tillbaka från resan till Moskva och här kommer några notiser:

Klockringning i Kreml

När vi står mellan de äldsta katedralerna i Kreml börjar det höga klocktornets alla 22 klockor att ringa. Närmare ett hundratal av Moskvas  präster och biskopar står i röda skrudar i dubbla led under den mäktiga ljudkulissen. Något särskilt är med andra ord på gång. Det visar sig vara patriarken Theophilos III av Jerusalem som är på besök i Ryssland och efter en stund kommer han ut ur en av byggnaderna tillsammans med Moskvas patriark Kirill.

Det är förstås ett möte främst mellan två kyrkoledare men (om man nu ska vara kremlolog) inte helt utan politisk betydelse eftersom Theophilos bär titeln ”patriark av den heliga staden Jerusalem och hela Palestina”. Hans närvaro är en påminnelse om de gamla ryska intressena i Mellanöstern i allmänhet och Syrien/Palestina i synnerhet, en traditionell utrikespolitik med religiösa förtecken som inte minst aktualiserats i samband med det pågående inbördeskriget i Syrien.

Inte helt oväntat blev därför de båda patriarkerna i måndags mottagna av Vladimir Putin i hans sommarresidens i Sochi, samma plats där den ryske presidenten för bara två veckor sedan tog emot Israels premiärminister Netanyahu för diskussioner om Syrien.

Men vid högtidligheten i Kreml var det förstås de kyrkliga aspekterna som dominerade. Plus det faktum att man uppmärksammade 1025-årsjubiléet av Rysslands kristnande och dessutom firade en minnesdag för slavernas apostlar Kyrillos och Methodios.

När jag stod där under klockringningen och såg den högtidliga processionen av präster och hierarker undrade jag om möjligen Stalin vände sig i sin grav, bara några hundra meter från de medeltida katedralerna.

Tretjakovgalleriet

Det är en fantastisk känsla att gå igenom Tretjakovgalleriets salar och betrakta all den ryska konst som man sett i böcker och tidskrifter genom åren. Nu har jag stått framför det mest kända porträttet av Dostojevskij, målat av Vasilij Perov 1872. F. Mollers berömda porträtt av Gogol har jag också sett. Plus alla de landskapsmålningar av Sjisjkin, Levitan med flera som jag ibland klippt delar ur som sidhuvud för den här bloggen.

Jag stannade lite extra inför en av mina ryska favoritmålningar: Valentin Serovs ”Flicka med persikor”, ett porträtt av Vera Mamontova från 1887. (Ett par dagar senare fick jag dessutom se just det hus där den här tavlan målades, en herrgårdsbyggnad ägd av hennes far Savva Mamontov, industriman, mecenat och grundare av konstnärskolonin Abramtsevo några mil norr om Moskva).

Tretjakovgalleriets salar med gamla ryska ikoner blev också ett första led i de samlingar av Rysslands kyrkliga konst som jag senare kom att besöka. Här finns ju några av världens mest reproducerade målningar med kristna motiv: Andrej Rubljovs framställning av den s.k. gammaltestamentliga Treenigheten och den lika välkända Guds Moder av Vladimir. Den sistnämnda finns utställd i en kyrka som hör till muséet och den första i den sal som presenterar en rad fantastiska ikoner av Rubljov och andra kända eller okända målare från 13- och 1400-talet.

Två andra muséer är ett måste på programmet för den som är intresserad av just Rysslands traditionella kyrkliga konst. Dels det statliga museum som är inrymt i det gamla Andronikov-klostret, dels det nya privata museum som öppnades häromåret. När man varit på dessa ställen förstår man den entusiasm för färger och linjespel som Albert Engström på sin tid uttryckte och som jag citerade i ett föregående blogginlägg.

Lite stadsvandring

Det står blommor framför statyn av Karl Marx på Revolutionstorget. Han blickar mot den nyrenoverade Bolsjojteatern där det mesta verkar vara utsålt (till höga priser) månader i förväg. På ena sidan torget ligger det klassiska Hotel Metropol, väl värt en cappuccino även om den kostar 60 kronor. Men då får man levande pianomusik av klassiska kompositörer på köpet, åtminstone kvällstid när vi var där. Dessutom kan man samtidigt meditativt betrakta den jugendinspirerad inredning som omger alla de nyrika ryssar som rör sig i lobbyn.

Från Revolutionstorget är det bara någon hållplats på den snabba tunnelbanan till Stationen Majakovskaja och om man sedan promenerar lite vidare och svänger in på gatan Malaja Bronnaja så kommer man till Patriarkdammarna.

De som har läst Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita känner igen scenen även om den i övrigt förträffliga svenska översättaren Lars Erik Blomqvist av någon anledning valt namnet Biskopsdammarna på den lilla parksjö som omges av lindalléer. Vi vandrar ju där en majkväll och det är också tidpunkten för romanens berömda öppningsscen där de två huvudpersonerna rusar fram till en kiosk för öl och mineralvatten som dessvärre visar sig ha slut på såväl den ena som den andra drycken. Så här står det i boken:

Här bör man nu lägga märke till en egendomlig omständighet, den första denna fruktansvärda majkväll. Inte bara kring kiosken var det helt folktomt. I hela allén som löpte parallellt med Malaja Bronnaja syntes inte en enda människa. Nu när man knappast kunde andas längre, när solen gjort Moskva glödhett och rullat iväg någonstans bortom Sadovojringen i en torr dimma, så kom ändå ingen in under lindarna, ingen satte sig ner på en bänk, allén var tom.

Förbud att tala med okända – romaninspirerad skylt

Fast när vi gick där i allén var det inte alls folktomt. Ett antal älskande par satt och utbytte förtroligheter.  I stället för vattenkiosken uppsökte vi det charmiga Café Margarita där man kunde få såväl öl som mineralvatten, därtill rödbetssoppa, vodka och andra ryska specialiteter. Tre unga flickor spelade virtuost allt från Abba till ryska folksånger, ett norskt sällskap firade en femtioårsdag och ett par herrar från ryska Karelen försökte prata finska med en av våra vänner.

Dock var det omöjligt att beställa den efterrätt som på matsedeln hette Margarita och i stället erbjöds vi en drink med samma namn. Matsedlar som lovar mer än vad de håller visade sig vara ett genomgående drag på Moskvas restauranger men det kan man nog i allmänhet leva med.

Jag återkommer kanske framöver med en del andra intryck från den ryska huvudstaden med omgivningar.

Read Full Post »

En tidnings förvandlingar

När vi 1996 flyttade till Södertälje kunde man hos fru Björk på Vattenverket köpa flaskor med lokalt producerat mineralvatten. Det kom från stadens förträffliga källor och var filtrerat genom sandiga åsar, därefter buteljerat med en lätt tillsats av kolsyra. På etiketten kunde man läsa följande vers:

Vattnet ifrån Södertälje
med djupaste vördnad vi svälje.
Det gives ej bättre i Sveriges land.
Det är som den ädlaste tår uppå tand.
Som nektar från skottarnas klippiga strand.
Ja, såsom fransosens förlovade vand.
Med ytterlig andakt vi bälge
vattnet ifrån Södertälje”.

De tänkvärda raderna, utmärkta som conversation piece vid bättre middagar, var författade av Caj Lundgren, också känd som en lika produktiv som snillrik dagsverspoet i Svenska Dagbladet under signaturen Kajenn. Han är en av de sällsynta lyriker i vårt land som med suverän lätthet tycks behärska de flesta klassiska versmått.

Idag meddelar Svenska Dagbladet att Kajenn ska sluta som medarbetare i tidningen. Det sker säkert med ålderns rätt (han är född 1931). Samtidigt upphör hans kompanjonskap med tecknaren Niels-Christian Hald – mera känd under artistnamnet ”Fibben” – som kongenialt illustrerat dagsverserna.

Trogna läsare av Svenska Dagbladet kommer att sakna detta radarpar även om de på senare år förvisats till ett litet hörn från det som en gång var en av Svenskans viktigaste profilsidor: Marginalen. Nedläggningen av denna sida för ett antal år sedan måste ses som ett allvarligt publicistiskt misstag, dikterat av ekonomifixerade tidningsmakares bristande känsla för publikt läsvärde. Dagens Nyheter försökte sig på samma operation med Namn och Nytt-sidan men tvingades retirera under trycket från upprörda läsare.

SvD – Quo vadis?

När förändringen i DN på sin tid diskuterades skrev Expressen-veteranen Bo Strömstedt (2004):

”Namn och Nytt”, Dagens Nyheters ”lätta sida”, har i tabloiden förvandlats till ett PS i kulturdelen. Orsaken är tydlig: att den betraktas som en avdelning som lost its prime, haft sin bästa tid.

Det är likadant i Svenska Dagbladet. I Marginalen – som en gång gav namn till och med åt tidningskvarterets restaurang – skymtar ännu Tecknar-Anders, och Marianne Zetterström och Caj Lundgren vägrar dessbättre att sluta skriva. Knappt har Kajenn kommit hem från utdelningen av Karlfeldts-priset förrän han får skynda i väg för att hämta Frödingpriset – men i sin egen tidning ligger han så långt bak och så långt ner att han riskerar att hamna utanför formatet.

Som sagt: när det gäller Kajenn och Fibben kan man hänvisa till den biologiska åldern och till att de medverkat i tidningen i över ett halvt sekel. När det gäller andra förändringar kan man annars möjligen undra om Svenska Dagbladet håller på att förlora sin själ. Många (dock inte jag) ställer sig frågande till avskaffandet av sportredaktionen även om man kommer att ha sportsidor med inköpt material. Andra upprörs över kulturredaktionens storstädning bland frilansmedarbetare. Lars Lönnroth hör till dem som strukits från medarbetarlistan och klagar i senaste numret av Axess över en ”journalistisk” nyordning som får kulturdelen att alltmer  likna traditionella damtidningar med texter om mode, filmstjärnor och liknande. Den leder också till att äldre skribenter med tunga akademiska meriter får ge plats för yngre recensenter:

Vilka följder kommer då detta att få för tidningens prenumeranter? Eftersom unga och hungriga frilansar är billiga i drift, är det kanske på kort sikt möjligt att spara en del pengar och möjligen vinna en och annan ny läsare ur den yngre generation som man hoppas skall uppskatta tidningens nya och mer livsstilsinriktade linje med större tonvikt på mode, inredning, resor, underhållning och bästsäljare. Men samtidigt är det risk för att det bildade borgerskap, som hittills varit trofasta läsare, nu kommer att säga upp prenumerationen. Sannolikheten är också stor för att flertalet yngre läsare av det livsstilsinriktade slaget i fortsättningen kommer att strunta helt i papperstidningar och istället hämta sin information från internet och andra elektroniska medier. Den utvecklingen är redan långt gången.

Jag identifierar mig nog på något plan med det bildade borgerskapet men tror inte att jag kommer att säga upp prenumerationen bara för att en del akademiker med varierande skrivförmåga slutar medverka. På den punkten överskattar nog Lars Lönnroth äldre professorers attraktionskraft.

Däremot hoppas jag att SvD aldrig kommer att säga upp de medarbetare som gör fredagarnas stora korsord. Skulle den olyckan inträffa slutar jag nog som läsare – åtminstone av papperstidningen.

Read Full Post »

Digitaliserade tidningar

Min finländska bloggarkollega Kaisa Kyläkoski gav en intressant kommentar till ett tidigare inlägg på den här bloggen (se under rubriken Rangordningar). Hon tipsade om den guldgruva som utgörs av de digitaliserade dagstidningar från Finland som återfinns på det finländska nationalbibliotekets webbplats. Mer än 2 miljoner tidningssidor har  i vårt östra broderland gjorts tillgängliga på nätet. Det kan jämföras med den mer blygsamma siffra på 200.000 sidor som Kungliga bibliotekets motsvarande projekt har att erbjuda när det gäller Sverige. I landskampen mellan våra nationer leder alltså Finland med 10-1.

Nationalbiblioteket har digitaliserat största delen av tidningar som utkommit i Finland under åren 1771-1900. I vissa fall sträcker sig digitaliseringen ytterligare tio år framåt. Eftersom en stor del av den finländska pressen under denna period utgörs av svenskspråkiga tidningar innebär det att det också för den som inte kan finska finns ett stort och intressant material att ta del av. De svenskspråkiga tidningarna i Finland hade under denna epok också en ganska omfattande bevakning av Sverige och mycket som man inte kan få veta genom att söka i svenska källor återfinns i det finländska materialet.

Jag prövade till exempel att söka på min nuvarande hemstad Södertälje och fick en mängd intressanta träffar, t. ex. den här från Hufvudstadsbladet den 19 augusti 1907:

Det var en glad dag för invånarna i Södertälje fattiggård i onsdags. En person i Södertälje som den dagen hade sin födelsedag gaf med anledning däraf kaffebjudning för fattiggården i förening med konsert av skådespelaren C. Barcklind, som är befryndad med värden, och som dagen till ära, roade hans gäster med sina muntra visor till handklaver.

Tammerfors Nyheter från den 14 augusti 1909 (under den svenska storstrejkens dagar) har också något att förmedla från andra sidan Östersjön:

Velocipedagitatorer från Stockholm och Södertälje ha under de senaste dagarna besökt åtskilliga gårdar i Södertörn och norra Södermanland för att öfvertala till skördestrejk. Resultatet har emellertid blifvit mindre än intet, då sträfvandet att förmå landtarbetarna att ödelägga skörden för att bistå en misslyckad storstadsstrejk allmänt uppfattats som ett försök att lura bönder.

En annons i Hufvudstadsbladet för den 25 januari 1911 påminner om Södertäljes gamla roll som kurort och badortsstad:

I staden Södertälje, Sverige, en af läkare genom sitt härliga läge och sin hälsosamma luft mycket rekommenderad vistelseort, en timmes järnvägsresa från Stockholm, finnes att hyra våningar om 5 och 7 rum och kök med alla nutida bekvämligheter såsom elektrisk personhiss, elektr. belysning, varmvattenledning till toilett, badrum och kök. Marmortrappor. Läget det bästa inom staden mot solsida och -park, 2 min. väg från järnvägsstationen. Hyran 1,300 kr. (1,800 fmk) för 5 rums och 1,700 kr. (2,350 fmk) för 7 rums våningarna.

Badhotellet i Södertälje

Självfallet är det de finländska nyheterna och kommentarerna som i grunden är de mest intressanta. Här speglas på mängder av tidningssidor språkstriden mellan svenskan och finskan, här finns ledarkommentarer och artiklar kring förryskningen vid det förra sekelskiftet och kampen för en självständig finländsk nation. Och så finns förstås alla annonser som speglar tidens handel och vandel. T. ex denna: ”Ett ungt fruntimmer, behärskande svenska, finska och ryska språket, van vid handel önskar plats på någon affär.”

Hoppas att någon arbetsgivare i det multikulturella Helsingfors hittade en plats för en flicka med så bred språklig kompetens.

Read Full Post »

Från Nordkap

Idag har jag varit på Nordkap, det som länge ansetts vara Europas nordligaste punkt. Fast det är en sanning med modifikation eftersom det finns en udde strax intill som sträcker sig ännu längre ut i havet (kolla Wikipedia). Kung Oscar II ansåg i varje fall 1873 att det var det norska kungarikets utpost i norr eftersom han signerade en minnessten som nu står utanför den välorganiserade turistanläggningen där.

Dagen har varit vacker med solsken över ett nästan stilla hav – något som lär vara ovanligt eftersom dimma och ordentliga vindar är Nordkaps naturliga tillstånd. Men sällan har norska väderprognoser visat sig vara osäkrare än just denna vecka, hela tiden till vår fördel.

Hurtigruten är en blandning av natur och kultur. Naturen får man automatiskt genom att titta ut genom m/s Trollfjords panoramafönster, kulturen om man stiger i land här och var. Ibland blir det en kombination, som utflykten i Geirangerfjorden med det klassiska fjordlandskapet och därefter en bussresa över en slingrande bergväg till Ålesund, staden som till stor del brann ned 1904 och som strax byggdes upp med en mängd i hus i jugendstil.

Trondheim är förstås också en kulturpärla med den fantastiska katedralen som också är en påminnelse om Norges historiska orientering västerut och det medeltida kyrkliga landskap där pilgrimsvägarna strålade samman från stora delar av Europa, inte minst från Sverige. I vår rundtur ingick också ett besök på det originella muséet på gården Ringve där en ryskfödd änka samlade musikinstrument från olika epoker, från hardangerfelor till det tidiga 1900-talets självspelande pianon.

På vägen till Bodø gjorde vi en avstickare till glaciären Svartisen som sträcker sig nästan ner till havsnivån, ett imponerande naturfenomen. Den fortsatta vägen upp mot Lofoten bjuder sedan på allt mer dramatiska berg. I Svolvær har man kommit till kabeljons rike, ett av flera centra för den mångahundraåriga export av torkad fisk som haft stor avsättning i Sydeuropa.

I Tromsø får man kontakt med kulturen igen. Norrmännen kallar staden av någon anledning för ”Nordens Paris” men det verkar lika lite motiverat som att Vänersborg fått ett liknande ärenamn. Det är ju hur som helst en livaktig stad med universitet, muséer och havsforskning. Och så påminns man utanför det gamla rådhuset om att det också under en mycket kort tid var Norges fungerande huvudstad när kung Haakon VII 1940 hade tagit sin tillflykt dit innan han blev tvungen att gå i exil i England.

Fjällmassiven öster om Tromsø kallas för Lyngenalperna och dem såg vi i strålande midnattssol. Det hade snöat för bara några dagar sedan och alla toppar lyste vita i det rödgula solskenet. Man vaggas så småningom till sömns på en båt där nattlivet är ganska stillsamt (minst hälften av passagerarna är tyska pensionärer) och vaknar upp till ett rikt frukostbord där den norska getosten förstås inte saknas.

Och så gick vi i land vid Honningsvåg för en halvtimmes busstransport upp till Nordkap. Renarna betade vid vägkanten och en same stod uppklädd i sin högtidsdräkt för att låta sig fotograferas som ett exotiskt turistobjekt. De tyska kamerorna klickade ikapp och renhornssouvenirerna är nu på väg till München och Schwerin.

Hasse Alfredsson och Tage Danielsson påstod på sin tid i en elak visa att Norge har så fula fjäll. Det är inte sant. Tro mig, för nu har jag sett dem i solsken klockan tolv på natten.

 

Read Full Post »

Rue Tlemcen

Vi bor några dagar i en lägenhet på rue Tlemcen i Paris. Gatan ligger strax norr om Père-Lachaise-kyrkogården och är egentligen inte särskilt charmig. Husen är förmodligen byggda under 1900-talets sista decennier, det finns inga affärer på bottenvåningarna men å andra sidan är det väldigt tyst på nätterna och lägenheten är utmärkt.

En boksynt vän uppmärksammar mig på att det handlar om svensk litteraturhistorisk mark. Det var på den här gatan som Eyvind Johnson i slutet av 1920-talet bodde på ett hotell - jag tror mig ha kommit fram till att det hette Au Soleil d ́Auvergne - i den då halvt förfallna stadsdelen. ”Det är ett hotell”, skriver Johnson senare vid något tillfälle, ”ett rum för långsamt resande eller hastigt uppdykande och försvinnande personer. Bredvid porten låg en vinhandel. Man kunde gå i tofflor den smala gatan ner till torget och köpa tomater.”

Det kan man alltså inte längre. Vinhandeln är försvunnen och gatan är inte längre så smal. Tomater kan man förvisso köpa några hundra meter bort, nära tunnelbanestationen Père-Lachaise och där finns också en större livsmedelsaffär som tillhör lågpriskedjan Franprix. Åt andra hållet breder Belleville ut sig, det som förr kallades för en ”arbetarstadsdel” men som idag kanske lika gärna skulle kunna kallas för en ”arbetslöshetsstadsdel”. Åtminstone när det gäller de invandrarungdomar som bor där.

Eyvind Johnson – bodde på rue Tlemcen

Vi vandrade igår genom den fantastiska parken Buttes Chaumont och hamnade så småningom vid Parc de Belleville, en åtminstone för min del okänd oas av terrasserad skönhet i Paris. Den skapades så sent som 1988 och längst upp i den parken har man en fantastisk utsikt över takåsarna i Paris. En kväll när de flesta träden har slagit ut, syrenerna blommar och solen sänker sig i väster är det en upplevelse att rekommendera.

Eyvind Johnsons Parisupplevelser med rue Tlemcen som bas finns dokumenterade i romanen Stad i ljus som faktiskt gavs ut på franska (med titeln Lettre recommandée, översatt av Victor Vinde) året innan ett svenskt förlag hade kommit till skott. Huvudpersonen heter Torsten och bara det gör ju att jag måste läsa boken när jag kommer hem – den är ännu en vit fläck på min karta.

I ett radioprogram 1961 samtalade Victor Vinde med Eyvind Johnson om den här boken:

VV: Ett svenskt inslag i Parisiskt 20–tal var väl den där kvällen den 12. dec 1927, då du satt i Flammarions stora upplysta bokhandel på Boulevard des Italiens och dedicerade dom första exemplaren av Stad i Ljus, som ju på franska hette Lettre recommandée. Hur kände du dig när du satt där med reservoarpennan?

EJ: Närmast skräckslagen tror jag man var, men samtidigt fanns det en liten fåfänga hos en som sa, en inre röst som sa, här sitter man i alla fall…

Ja, och här sitter man själv på rue Tlemcen och försöker fantisera om hur gatan kan ha sett ut när Eyvind Johnson kom ner i morgontofflorna för att köpa tomater.

Read Full Post »

”Damskräddaren” Otto Gustav Bobergh

I den lilla serien om alltför ouppmärksammade Parissvenskar (tidigare personer har varit fotografen Otto Wegener och författaren Sébastien Voirol/alias Gustaf Henrik Lundquist) har nu turen kommit till Otto Gustav Bobergh. Han var en oerhört central aktör i framväxten av det exklusiva modet i Paris i mitten av 1800-talet men väldigt lite förefaller vara skrivet om honom.

Det vi vet är att han var en entreprenör med stor kunskap om textilier. När han efter att ha skapat sig en förmögenhet i Paris flyttar tillbaka till Sverige och köper Kevinge gård utanför Stockholm betecknas han som ”damskräddare”.

Men hur mycket var han egentligen involverad i design och utförande av de dyrbara kreationer som firman Worth et Bobergh gjorde succé med bland hela Europas furstehus på 1860-talet? Att hans engelskfödde affärspartner Charles Frederick Worth var den stora skapartalangen råder ju ingen tvekan om. Vilken roll Bobergh spelade i sammanhanget förefaller mera oklart.

De både kompanjonerna träffades hur som helst när de på 1850-talet var anställda i det ledande sidenvaruhuset Gagelin i Paris. Där hade Worth börjat skapa kläder i en stil som snabbt uppmärksammades och som fick en första medalj på den stora industriutställningen i London 1851. Fyra år senare fick hans klänningar ytterligare en utmärkelse på världsutställningen i Paris. Worth ville gärna njuta också de ekonomiska frukterna av sin framgång och bli delägare i firman men Gagelins ledning var oförstående.

Bobergh var enligt uppgift också missnöjd med att jobba för Gagelin och tillsammans beslöt de båda anställda att lämna fadershuset och 1858 etablera en egen firma under namnet Worth et Bobergh med den centrala adressen 7, rue de La Paix.

Deras publika genombrott beskrivs av Uché Okonkwo i boken Luxury fashion branding: trends, tactics, techniques:

Worth continued to design and make clothes in his signature simple and perfect cut style, while going through the challenges of a new start-up business with Bobergh. Their big break came almost as an accident a year later through the wife of a prominent novelist Octave Feuillet. She was to attend an imperial reception hosted by Emperor Napoleon and Empress Eugenie and was disapointed with the dress made by her dressmaker. In desperation she went to Worth for a solution at the last minute. Worth not only created a perfect dress for her on the same day (which was unheard of) but also gave her make-up as a complimentary product. During the reception Empress Eugenie noticed the dress and asked for the name of the couturier. When told that he was an Englishman, she was appalled and even amused at the thought of a male dressmaker.

Kejsarinnans uppmärksamhet ledde denna gång inte till någon omedelbar försäljningssuccé men när furstinnan von Metternich, maka till den österrikiska ambassadören, lite senare uppträdde i en av firmans kreationer blev framgången total, beställningarna strömmade in och 1860 utnämndes Worth et Bobergh till kejserliga hovleverantörer. Så småningom fick de kunder över hela världen, inte minst i Amerika och Ryssland och tio år senare fanns också drottningen av Sverige/Norge bland beställarna. Företaget växte i rekordfart och uppfyllde snart hela huset vid rue de la Paix. Som mest sysselsatte man 1.200 sömmerskor.

Kröningsdräkt för Elisabeth, kejsarinna av Österrike – design C. F. Worth

Ett så stort företag kräver naturligtvis en skicklig affärsman i ledningen och det verkar som om Bobergh stod för logistik och finanser. Som Elizabeth Bye skriver i boken Fashion design:

To manage sound retail practices and maintain dependable supply chains, Worth relied on his business partner, Otto Bobergh. They understood that an invisible but solid understructure was essential. Though a Worth design could be identified by his use of texture, pattern, cut and fine tailoring, it was the Worth name and image that attracted his women clients. The value of Worth as a couturier was the aura that surrounded him.

Man skapade alltså med moderna ord ett starkt varumärke. 1870/71 kom dock det franska/tyska kriget med kejsardömets fall och sviktande konjunkturer. Bobergh drog sig ur firman som Worth startade om under eget namn 1871.

Vad gjorde Otto Bobergh när han väl var tillbaka i fosterlandet? I en kandidatuppsats vid Göteborgs universitet berättar Therese Hultman om hans samarbete med Augusta Lundin, grundaren av det sena 1800-talets ledande modefirma i Stockhom:

Nyckeln till framgång blev att satsa på unika plagg i nyare och elegantare modeller än de som fanns i modejournalerna. Som ett första steg mot detta öppnade hon 1874 en välförsedd accessoarbutik i samma hus som ateljén med tyger och varor av inhemska leverantörer. Snart kom hon dock att direktimportera sitt mode från Paris. Avgörande för denna utveckling blev kontakten med Otto Gustav Bobergh som tidigare varit delägare i Europas förnämaste modehus Worth och Bobergh i Paris…  Sedan Bobergh i samband med det franska kejsardömets fall löst upp kompanjonskapet med Worth återvände han till Sverige och kom som nygift 1873 att bosätta vid Brunkebergstorg. Där är det troligt att han sammanträffade med Augusta Lundin och att han med berättelsen om sin verksamhet inspirerade henne till att införskaffa mode från Worth, genom ombud. Ombudet var sannolikt Bobergh själv, som årligen reste till Paris, delvis på grund av att han hade innestående fordringar i det stora parisiska modehuset.

Entreprenör, finansiär och varumärkesbyggare. Det är tre epitet som passar på Otto Gustav Bobergh. Kanske finns det mer skrivet om honom än vad jag hittat på nätet. Annars vore det dags för en ordentlig biografi.

Read Full Post »

Bloggpaus

Arbetaren är värd sin lön och bloggaren sin paus.

Nu avskär jag mig från internet under två veckor. Världen får utvecklas hur den vill, karavanerna får dra vidare och jag tänker inte kommentera.

I väntan på nästa inlägg kan ni ju betrakta nedanstående sommarbild av Isaak Iljitj Levitan, målad någon gång på 1890-talet (det är en del av den som finns i blogghuvudet ovan):

Vi hörs!

Read Full Post »

Stockholm – Intellectual capital

Jag läser på morgonen att Stockholm är världens bästa stad när det gäller ”intellectual capital and innovation”. Det är den internationellt välkända konsultfirman PricewaterhouseCoopers som påstår det i en stor rapport som heter Cities of Opportunity. Den svenska huvudstaden leder den här kategorin framför städer som Toronto, New York, San Francisco, Paris, Los Angeles, Tokyo och Sydney.

I en kommentar säger rapportförfattarna:

The fact that Stockholm ranks first, by a significant margin, is both striking and unsurprising. Unsurprising because as our interview with the “father” of the concept of intellectual capital, Leif Edvinsson, confirms…, Swedes are in the vanguard of thinking about this issue; and Sweden is in the forefront of embracing the policies needed to expand and reinforce its own intellectual capital.

What is striking is how thoroughly Stockholm commands the category, however. It ranks first in three variables, second in two, third in one and within the top 10 in two others. Indeed, it (just barely) falls out of the top 10 in only one out of nine variables (albeit an important one), math/science skills attainment. This, by all objective measures, is an impressive performance.

Stockholm – Intellectual capital on the water

Kul för Sverige med andra ord. Att vi presterar rätt dåligt i matte och teknik är kanske ingen nyhet. En tröst kan möjligen vara att alla de amerikanska storstäderna har ännu sämre resultat på den punkten och att Stockholm i alla fall slår Paris.

Mer om undersökningen kan man hitta om man klickar här.

Frågan är då möjligen om det finns någon korrelation mellan intellektuellt kapital och framgång i Eurovision Song Contest. Jag ser att Google har skapat en mekanism, baserad på sökdata, för att prognosticera utfallet i tävlingen och där ligger just nu det svenska bidraget med Eric Saade trea efter Irlands och Tysklands låtar. Men irländarnas ledning verkar för ögonblicket överväldigande. Kolla här.

Read Full Post »

Vem visste vad – och när?

Nyhetsbyrån heter ett intressant diskussionsprogram på SvT och igår diskuterade programmets panel bland annat Leni Riefenstahls beryktade film Viljans triumf från 1935, en av historiens  första suggestiva propagandafilmer (det skulle som bekant komma många, många fler). Under samtalet kom man in på hur eftervärlden, med facit i hand, bedömt filmen men också hur dåtidens Tyskland uppfattade glorifieringen av en regim vars avsikter och konkreta politik man ändå upplevt på nära håll under ett antal år.

”Tyskarna visste en del 1935″, sa Britt-Marie Mattson i programmet. Absolut. Men även svenskarna visste en del om vad nazismen innebar. Jag råkade bläddra i ett nummer av Husmodern från våren 1933 där signaturen Berlinsvenska under rubriken ”De tyska mödrarnas kamp” skriver om de tyska kvinnor som under den politiska nyordningen ”utsatts för en tortyr, som kanske är värre än en kroppslig”:

Ty vilken moder trycks inte till jorden av sorg, då hennes barn stäckas i sin andliga utveckling, då de unga, som hittills levat i något så när drägliga förhållanden, plötsligt stå på gatan, bokstavligt talat utan bröd för dagen? Den lotten har drabbat hundratals tyska mödrar, vilkas män, fäder och söner ha judiskt blod i ådrorna, eller tillhöra eller tillhört ett parti, som inte gillas av den nuvarande regimen.

Avskedanden på grått papper, ögonblickligt och utan rätt till pension eller andra förmåner, häktningar och fängelse – straff av politiska skäl hör som bekant till ordningen för dagen i Tyskland just nu. Följderna därav drabba naturligtvis i hög grad mödrarna och barnen, vilka ju inte sysslat med politik eller kunna hjälpa att de fötts av judiska eller ”marxistiska” föräldrar.

Detta visste alltså läsarna av Husmodern i maj 1933. Ändå förblev en så stor del av den svenska opinionen så länge opåverkad. Sex år senare, under det beryktade bollhusmötet i Uppsala 1939, kunde svenska studenter fortfarande vara oberörda av judiska yrkesutövares hopplösa situation i Tyskland. Då som nu fanns det personer som mer oroade sig för ”flyktingsituationen” än för hårda människoöden i andra länder.

Den politiskt blinda och selektiva moralen tycks vara tidlös.

Read Full Post »

Ikonernas seger

Hur hade vår konsthistoria gestaltats om inte ikonernas förespråkare hade segrat på den 7:e ekumeniska kyrkomötet i Nicaea år 787? En hypotetisk fråga förstås. Men om motståndarna  fått bestämma hade kyrkorna (säkert också i västerlandet) varit lika tömda på avbildande konst som synagogor eller moskéer.

En av de främste ideologerna bakom den kristna bildteologin var kyrkofadern Johannes av Damaskus (759-826) som i skydd av den muslimske toleransen (han var något slags förvaltningschef hos kalifen) kunde utveckla argumenten mot ikonoklasterna. Jag tror att jag i något tidigare inlägg citerat den lärde konstkritikern Ulf Linde som i en intervju i DN för några år sedan framhöll att de bysantins­ka kyrkofäderna formulerat den mest intressanta konstteori han läst. Och då tänkte han nog främst på Johannes Damaskenos.

Man kan ju i sammanhanget också minnas vad Gunnar Ekelöf en gång skrev till litteraturvetaren Leif Sjöberg:

Om du vill ha något att leva på så lär av de ryska och tidiga bysantinska ikonerna … Det finns mycket av teologi och dogmatism i dem, men en bra ikon är något sublimt. Du har understrukit musikens påverkan på mitt författarskap; påverkan från dessa visionära målare är måhända större.

Allt detta kommer jag att tänka på av två orsaker. Den första är att den ortodoxa världen  idag firar ”ortodoxins söndag” till minne av just beslutet i Nicaea år 787. Den andra är att jag nyss fått i min hand en liten bok med titeln Ikonen – närvaro och källa, redigerad av Lars Gerdmar.

Vill man förstå något av ikonens teologi, historia och måleriteknik, så har man allt utmärkt sammanfattat här. Professor Samuel Rubensson från Lund bidrar med en meditativt hållen essä med titeln Ikonen – spegel och närvaro. Andra bidragsgivare i boken är docent Per Beskow som behandlar ämnet Avbild och likhet – människan inför ikonen och docent Britt-Inger Johansson som skriver om Bilden – kyrkorummet och heligheten. Boken avslutas med en essä av den ortodoxa teologen Paul Meyendorff från USA som skriver om ikonen som liturgisk konst och andlig verklighet.

Bokens redaktör Lars Gerdmar är både ikonmålare och konsthistoriker och han skildrar med inlevelse och sakkunskap en ikons tillkomst men han berör också ikonkonstens historiska relationer till de egyptiska mumieporträtten och till renässanskonsten. Han påminner också om hur ikonmåleriet återupptäcktes kring det förra sekelskiftet i samband med restaureringar av medeltida konst i Ryssland och på Balkan:

Befriade från gulnad fernissa och sekel av ingrodd smuts, orsakad av sot från oljelampor, vaxljus och fet rökelse som med mörka skikt dolde de gamla mästerverkens koloristiska skönhet, kunde världen på nytt möta denna konst i dess fulla prakt. Från att tidigare av konsthistoriker ha betraktats med något styvmoderliga ögon anses ikonkonsten idag som en av de främsta bildkulturerna i konstens historia och dess mästerverk på både grekiska och rysk mark i klass med exempelvis renässanskonstens.

Det var ju den upptäckten som Albert Engström i början av 1920-talet gjorde när han reste till Ryssland tillsammans med bl.a. den ikonsamlande bankiren Olof Aschberg.  I boken Moskoviter från 1924 skriver han entusiastiskt om sin nyväckta fascination inför ikonernas värld, om deras utsökta färger och djärva linjespel.

Så sänd en tacksamhetens tanke till de bysantinska tänkare som förstod att en bild är minst lika viktig som tusen ord och som med sin kamp bidragit till den västerländska kulturens särart.

Read Full Post »