Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Det är väl med Johann Gottfried von Herder som med Luther eller Marx. De skrev alla så flitigt och i så många olika sammanhang att man kan hitta även ganska befängda idéer och ståndpunkter om man bara letar ordentligt i deras skrifter. Den som till exempel anser att ”lärda fruntimmer” är en styggelse har en meningsfrände i Herder. Den som betraktar judar och zigenare som asiatiska folk som egentligen inte passar in i det europeiska gemenskapen kan också hitta stöd för sin tanke hos honom. Särskilt illa tyckte han om zigenare som han betecknar som ”Eine verworfene Indische Kaste, die von Allem, was sich göttlich, anständig und bürgerlich nennet, ihrer Geburt nach entfernt ist”, alltså en bortstött indisk kast bortom allt vad anständighet heter.

Beträffande judarna så hade han många tankar om deras historia men problemen med dem var för honom bland annat deras bristande benägenhet till assimilation. På den punkten stod han för övrigt inte så långt från Luther även om reformatorn kunde uttrycka sig lite råare.

Johann_Gottfried_Herder

Johann Gottfried von Herder 1744-1803

Herder var ju i många avseenden en lysande filosof och vetenskapsman med ett humanistiskt ärende men det är klart att just hans romantiska tankar om folksjäl och nationsgemensakp är som gjorda för att missbrukas av allehanda grumliga tänkare långt in i vår tid. Nazisterna plockade friskt ur hans idévärld och såg honom som en fader för den tyska nationella andan. Något sentida biologiskt rastänkande finns förstås inte i Herders skrifter men hans tankar om jordens, kulturens och språkets samhällsgemenskap kunde ju omtolkas i termer av ”Blut und Boden”. Om detta kan man läsa väldokumenterade artiklar på internet, t. ex. en med rubriken Herder in der Erziehung der NS-Zeit, där det klart visas hur gamla texter tagna ur sitt sammanhang kan ställas i den högerextrema propagandans tjänst.

Nu har som bekant Herder blivit aktuell också i Sverige genom vår andre vice talman Björn Söder och hans beryktade intervju i Dagens Nyheter i söndags. Herder nämns uttryckligen i intervjun och det finns ju en samstämmighet i några av Söders uttalanden med tankar som man finner hos Herder. Den tyske filosofen uteslöt uttryckligen nomader ur den nationsgemenskap som han drömde om. Så även om samerna är en svensk ursprungsbefolkning förstår man att de genom sin klassiska nomadiserande tillvaro inte riktigt passar in i det sverigedemokratiska konceptet. Tornedalsfinnarnas uteslutning hänger väl mest samman med språkfrågan och när det gäller judarna visar Söder att han tagit till sig Herders tanke på deras assimilering (plus vad som förr kallades ”svenskmannasinne”) som en nödvändig förutsättning för att de ska riktigt platsa i folkgemenskapen.

För Herder var också nationella högtider och fester viktiga manifestationer av den nationella gemenskapen och det är väl därför som Sverigedemokraterna är så angelägna om att alla ska fira jul och midsommar på svenskt sätt. Det ingår ju i den numera berömda kulturanalys som tydligen anses som så genial att den finns publicerad på flera av partiets lokala hemsidor:

Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.

Det finns mycket utrymme för analys i dessa rader. Varför ska man betala tillbaka femman enbart till en vän eller släkting? Vad händer med den som efter alla dessa år tröttnat på Kalle Anka? Och hur är det med romer, judar och tornedalingar – håller de verkligen upp dörren?

Stackars Herder. Han skulle nog vända sig i sin grav och han kunde läsa vad hans sentida efterföljare skriver.

Read Full Post »

Medan jag ändå är inne på det politiska spåret vill jag gärna hänvisa till en intressant understreckare av statsvetarprofessorn Leif Lewin i Svenska Dagbladet idag. Han påminner om hur 20-talet var minoritetsregeringarnas gyllene tid i vårt land:

Vågmästeriet florerade. Än gjorde regeringarna upp till vänster, än till höger. Det fanns de som i likhet med den inflytelserike svenske politikern C G Ekman tyckte att detta var en alldeles utmärkt politik. Under vågmästeri är allting mera oförutsebart och frågorna prövas sakligt, medan blockpolitiken rutinmässigt låser fast alla riksdagsledamöter i ett för eller ett emot oberoende av frågans innehåll och karaktär. Men i längden ledde det ständiga hoppandet mellan tillfälliga majoriteter och de ständiga regeringsväxlingarna till en allt mer odräglig situation, som omöjliggjorde en långsiktig och kraftfull politik. Och en sådan var vad läget krävde, inte minst för att möta den stora arbetslösheten och hotet från högerextrema krafter.

Det senare låter bekant. Arbetslöshet och högerextremism är då som nu allvarliga politiska problem.

Vi är ju annars i Sverige inte särskilt vana vid kortlivade regeringar och parlamentariska kriser. Den som intresserat sig något för fransk historia vet hur det såg ut i fjärde republikens Frankrike. Robert Schuman var t. ex. premiärminister mellan  den 5 och 11 september 1948. En numera rätt bortglömd politiker vid namn Henri Queuille ledde regeringen mellan 2 och 12 juli 1950. Edgar Faure styrde mellan 20 januari och 8 mars 1952. Under ett drygt decennium mellan 1947 och 1957 hade Frankrike ett tjugotal ministärer med en genomsnittlig livslängd på ett halvår.

queuille

Henri Queuille – vem minns?

Så illa behöver det väl inte bli i Sverige om politikerna tar sig samman och försöker tänka utanför den s. k. boxen.

Annars är Sverige just nu inte ensamt om sina regeringsproblem. Israel ska gå till nyval i mars efter det att Netanyahu sparkat de två mest förnuftiga ministrarna ur sin regering. Den avskedade finansministern Yair Lapid hade invändningar: ”We are sad to see that the prime minister has chosen to act without consideration for the national interest and to drag Israel to unnecessary elections.” Det låter nästan bekant.

I Ukraina tillsattes den nya regeringen häromdagen och den innehåller tre ministrar som intill helt nyligen hade amerikanskt respektive litauiskt och georgiskt medborgarskap. Bara någon dag före utnämningen gjordes de hastigt till ukrainska medborgare. En av de vice premiärministrarna i den nya regeringen representerar vad som på engelska kallas Radical Party of Oleh Lyashko, ett parti som i sin logga har en grep som symboliserar vad partiledaren bland annat vill göra med de ukrainska oligarkerna (och – kan man förmoda – Putin).

Radical_Party_Ukraine

Oleh Lyashko är en vilt fäktande populist av ett slag som får hans svenska kollega Jimmie Åkesson att te sig som en stillsam kamrer i en provinsbank. Amnesty International anklagade Lyashko förra året för människorättskränkningar i det ukrainska inbördeskriget och listade hans övergepp: ”detaining — in effect abducting — and ill-treating individuals across the region … while the camera is rolling.” Det senare syftar på att han gärna presenterat sina hårdhänta metoder i videoklipp på Youtube. Och nu är alltså hans parti med sina 22 mandat en del av regeringsunderlaget i Kiev.

Det är kanske skönt att veta att Sverige trots allt inte är ensamt om att ha problem med regeringsmakten.

Read Full Post »

Det har uppstått en diskussion kring något som i grunden handlar om politisk filosofi och idéhistoria. Finansminister Magdalena Andersson har kallat Sverigedemokraterna för ett ”nyfascistiskt parti” och den vikarierande partiledaren Karlsson är förstås upprörd. Även Jan Björklund tycker att man ska vara varsam med orden.

Fast är det fel att kalla en spade för en spade även om alla som läst statsvetenskap lärt sig att definitioner av fascismens väsen inte är så lätta att göra?

Ändå; som jag noterade i mitt förra inlägg: några ledande personer inom partiet gick häromåret omkring på Stockholms gator med metallrör i händerna och filmade sina rasistiska påhopp. De hade väl inte precis varit på någon ölkällare men nog var det ett ganska anmärkningsvärt uppträdande av riksdagsledamöter vare sig man kallar dem nyfascister eller inte.

Umberto Eco skrev 1995 en essä med titeln ”Den eviga fascismen”, publicerad också på svenska i boken ”Fyra moraliska betraktelser”. Där listar han 14 generella egenskaper som präglar en fascistisk ideologi. Han framhåller att de inte låter sig inordnas i ett sammanhängande system men säger att det är tillräckligt om en av dem finns som en kristallisationspunkt för vad man kan kalla fascism. Hans punkter finns på engelska Wikipedia och det här är några av dem:

”The Cult of Tradition”, combining cultural syncretism with a rejection of modernism…

”The Cult of Action for Action’s Sake”, which dictates that action is of value in itself, and should be taken without intellectual reflection. This is connected with anti-intellectualism and irrationalism…

”Fear of Difference”, which fascism seeks to exploit and exacerbate, often in the form of racism or an appeal against foreigners and immigrants.

”Appeal to a Frustrated Middle Class”, fearing economic pressure from the demands and aspirations of lower social groups.

”Obsession with a Plot” and the hyping-up of an enemy threat; This often involves an appeal to xenophobia…

Nog är väl det här egenskaper som lätt kan appliceras på Sverigedemokraterna.

Man kan ju till detta lägga hotet att fälla varje regering som inte anpassar sig till en enda specifik politisk fråga – ett typexempel på föraktet för parlamentarismens grundläggande principer. Och man kan påminna om Jimmie Åkessons karakteristik av islam som det stora hotet (”obsession with a plot”) eller Kent Ekeroths publicering av slagord som”EUSSR”, en total oförmåga att skilja ett parlamentariskt uppbyggt system från en grym diktatur.

eussr

Slagord för vissa sverigedemokrater

Alltså: Magdalena Andersson har i grunden rätt i sin idéhistoriska analys. Sen finns det förstås även inom vårt inhemska högerextrema riksdagspartiet olika nyanser av brunt. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Politik

I går inföll den svarta tisdagen i svensk politisk historia. Sverigedemokraterna delgav oss sin politiska strategi som går ut på att man vill fälla varje regering som inte omfattar deras främlingsfientliga program. Ett parti vars ledande gestalter nyss sprang halvfulla på Stockholms gator med järnrör i händerna har fått makt att öva utpressning mot mer anständiga politiker.

I det läget måste ju blockpolitiken dödförklaras. Det är obegripligt om de sju övriga partierna fortsätter att agera som om Sverige inte står inför ett allvarligt hot. Samverkan över blockgränser är ju redan ett väletablerat faktum i många länder. Tyskland har sin breda koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater och i Finland omfattar regeringen Stubb fyra partier över hela det politiska fältet. Nederländerna styrs sedan 2012 av en koalition bestående av socialdemokrater och liberalkonservativa, detta sedan den tidigare borgerliga regeringen tvingades förlita sig på ett osäkert stöd från Geert Wilders högerextrema parti – Sverigedemokraternas xenofoba holländska vänner.

Vad som går an i Europa borde också kunna fungera i Sverige. Alla alternativ i politiken är bättre än att ge efter för högerextrema politiska utpressare.

Read Full Post »

Jag såg just att Hans Majestät Konungen skickat ett telegram till Palestinas president Mahmoud Abbas och gratulerat på nationaldagen. Egentligen inte så konstigt eftersom kungen (via sina spökskrivare på UD) säkert skickar mer än hundra liknande telegram om året. Det tillhör den diplomatiska etiketten och är ungefär lika rutinartat som när drottning Elisabeth gratulerar vår kung på hans födelsedag genom att skicka sin protokollchef till svenska ambassaden i London för att lyfta ett glas och konversera i en halvtimme (jag har varit med om den ceremonin och kanske skrivit om den tidigare).

Fast nu blev ju kungens telegram ändå en notis i flera tidningar. Även Finska notisbyrån (FNB) hakade på och det var faktiskt i Hufvudstadsbladets elektroniska upplaga som jag först läste om saken.

Allt som handlar om Israel och Palestina blir ju lätt nyheter. Och i bakgrunden spökar förstås det svenska erkännandet av Palestina som av så många dömts ut som ett alldeles för tidigt beslut, allt medan en våg av liknande aktioner är på gång i Europa. Dagens Nyheter rapporterar idag om att Spaniens parlament nu är på väg att följa i Sveriges fotspår.

”Nu ser vi hur viktigt det svenska erkännandet var – och modigt”, säger Israels förre kabinettssekreterare Alon Liel till DN. Detta medan Svenska Dagbladet på ledarplats fortfarande talar om ett ”statserkännande som kom alldeles för tidigt”.

pale

Palestina – ett mynt med två sidor

Den 28 november ska den franska nationalförsamlingen rösta om en resolution för erkännande av Palestina. Till Le Monde säger Elisabeth Guigou, en gång justitieminister och nu ordförande i församlingens utrikesutskott, att socialistpartiets motion ska ses mot bakgrund av den fortsatta bosättaraktiviteten och den totala frånvaron av reella förhandlingar. Hon hänvisar också till Sveriges erkännande och det brittiska parlamentets beslut i frågan, men också till det upprop som mer än 700 framstående israeler (bland dem en tidigare israelisk Frankrike-ambassadör) skrivit under.

Som ett brev på posten kommer förstås en rad invändningar om att ett franskt erkännande kommer att öka antisemitismen. Sambandet är oklart men nu handlar det om en strid där alla argument är tillåtna. Några amerikanska proisraeliska aktivister vill i en artikel i  Wall Street Journal varna alla europeiska länder för att följa Sveriges exempel genom att måla en absurd bild av antisemitismens historia i vårt land.

Den som inte tycker om den svenska utrikespolitiken får väl annars göra som den kristdemokratiska politikern Gunilla Gomér som nu lämnar sitt parti för att ansluta sig till Sverigedemokraterna med bland annat följande motivering:

Dessutom är Sverigedemokraterna det mest Israelvänliga partiet. Det är en viktig, och avgörande, fråga för mig. Speciellt i dessa tider. Det kommer även att bli roligare att få ingå i ett gäng där jag känner mig uppskattad.

Hon kommer säkert att bli uppskattad, inte bara i sitt nya svenska gäng.

Read Full Post »

Det är – som de trogna läsarna vet – inte alltid som jag håller med Carl Bildt. Men när han karakteriserar regeringens förslag om att lägga ned Medelhavsinstituten i Athen, Istanbul och Rom som ”talibanpolitik” så har han ändå på sitt sedvanligt drastiska sätt formulerat vad många känner.

Jag kanske inte skulle ha exakt samma ordval. Kanske skulle jag snarare ha talat om okunnighet, om brist på förståelse för forskningens villkor eller om ett beklagligt kulturmord av budgettekniker.

Jag är förstås part i målet. Jag har varit ordförande i Atheninstitutets styrelse sedan 2007 och har från insidan kunnat se hur viktiga instituten är, inte bara för specialiserade arkeologer och antikvetare utan för en lång rad forskare i olika humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som här haft en bas för vetenskapligt utbyte med kollegor från de aktuella länderna eller från en vidare global akademisk gemenskap. Själv är jag inbokad som medverkande på en konferens i mars som kommer att handla om olika aspekter på både antik och modern filosofi, för att nu bara ta ett exempel.

Det var en ödets ironi att jag fick beskedet om de kortfattade raderna i budgetpropositionen just i Grekland, strax efter det att institutet haft sitt styrelsemöte i Svenska huset i Kavalla, en donation från 70-talet och ett K-märkt (nu hotat) svenskt kulturhus i den gamla tobaksstaden. Jag stod i onsdags på det fina Bysantinska muséet i Thessaloniki när mobiltelefonen ringde. Det var en tjänsteman från Utbildningsdepartementet som ville förvarna om vad som stod i propositionen när den under torsdagen skulle bli offentlig. Jag trodde förstås inte att det var kunde vara riktigt sant men fick väl efterhand ändå ur mig repliker som ”obegripligt”, ”huvudlöst” med mera.

Konkret innebär förslaget att de tre institutens samlade anslag (som idag är 22 miljoner) skärs ned till 10 miljoner år 2016 för att sedan upphöra helt 2017. Om departementets politiska ledning möjligen trodde att instituten hade några egna stora fonder att ta av så trodde de fel. De är till 90 procent statligt finansierade – helt rimligt förstås eftersom de är en viktig resurs för svensk utbildning och forskning liksom för svenskt kulturutbyte med världen runt Medelhavet. Dras det statliga stödet in måste de läggas ned.

mits

Svenska institutet i Athen

Som tur är har en oerhört kraftig opinion snabbt väckts mot detta oöverlagda förslag som statsvetaren Ulf Bjereld med rätta kallat för en ”budgetblunder”. Hur det rent politiskt kommer att hanteras av riksdagen återstår att se. Men argumenten för deras bevarande har nu formulerats av så många och så övertygande att det är svårt att tro att politiker inte skulle lyssna.

Bland många andra kommentarer kan jag citera vad Ola Wikander skriver i Expressen:

Att lägga ned dessa institut skulle i praktiken vara ett kultur- och vetenskapsmord. Utan dem – ingen svensk antikarkeologi. Oerhörda begränsningar i forskningen på Rom, Grekland och det antika Mindre Asien skulle bli resultatet. En kollaps i utbildningen i de relevanta ämnena, där icke oviktiga moment ofta förläggs till instituten.

Och kanske viktigast: en ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen. Inför värdländerna har Sverige indirekt lovat att vara en garant för denna forsknings fortbestånd. Instituten har varit och är ovärderliga för Sveriges möjlighet att knyta forskarkontakter och interagera med det internationella humaniorasamhället. Vi har ett ansvar och en bild av oss själva som vetenskapsnation, som regeringen håller på att radera ut.

Detta om detta. Vi får väl se vad som händer i den fortsatta politiska processen.

Annars hade jag tänkt skriva om lite andra intryck från en vecka i Grekland. Men till det får jag återkomma. Just nu går telefonerna varma och mejlboxen plingar.

PS – uppdatering

Nu meddelar högskoleministern i en intervju med Sveriges Radio att frågan behöver utredas ytterligare. En riktig politisk bedömning enligt min mening.

Read Full Post »

Jag har varit upptagen av annat under den senaste veckan men måste förstås – helt oombedd – ge några kommentarer till det politiska läget.

Regeringsförklaringen gillade jag i mångt och mycket. Uppståndelsen kring ett framtida erkännande av Palestina var väntad. Den sedvanliga proisraeliska assistanskåren har förstås ryckt ut. Men som alltid när det gäller internationellt erkännande av stater och självständighet är det svårt att haka sig fast vid några entydiga principer. Flera EU-länder erkänner som bekant inte Kosovo av rädsla för egen separatism. Man skulle också med fog kunna hävda att just det landet inte har full kontroll över sitt territorium (tänk på Mitrovica-enklaven). Det hade inte heller Kroatien när det erkändes av många i omvärlden 1992. Erkännandet av Palestina får väl ses som en protest mot att just denna nation förvägrats all meningsfull kontroll över något territorium genom den rådande bosättarideologin.

Utrikespolitik är, som vi ju vet, ofta principlös men symbolhandlingar kan vara viktiga. Särskilt om det handlar om ett slags bekräftande av FN:s delningsbeslut från 1947.

Att Urban Ahlin hindrades att bli utrikesminister och i stället fick posten som talman var också en viktig symbolhandling som kommer att tjäna vårt land väl. Tillsammans med Margot Wallströms konstaterande av att USA inte bestämmer över vår utrikespolitik markerar det en återgång till en mer traditionell svensk linje för socialdemokratin. Man får bara hoppas att den nya ministern, till skillnad från sin företrädare, inte skickar ut ett twittermeddelande varje gång hennes flygplan lyfter från marken.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Rosenbad – nu ny regim

Om kulturminister Alice Bah Kuhnke blir bra eller dålig vågar jag inte ha någon uppfattning om. Låt henne få visa sina politiska talanger först. Någon tidning lyckades göra en rubrik av att den nya högskoleministern Helene Hellmark Knutsson saknar en full akademisk examen. Det bekymrar mig inte så mycket. Per Unckel hade, såvitt jag minns, inte heller någon examen men vad man än tycker om hans friskoleentusiasm så var han var ingen dålig främjare av högre utbildning och forskning.

Förr i tiden handlade uppdraget som ecklesiastikminister om ansvar för såväl kyrka som utbildning, forskning och kultur. Mellan 1951 och 1957 hade bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö denna uppgift. Han har inte gått till historien som någon betydelsefull reformator av högre utbildning och forskning.  Jag minns att min gamle chef, universitetskansler Hans Löwbeer, en gång karakteriserade det magra utfallet för högskolesektorn i en proposition på 70-talet med orden ”en typisk Skabersjö-budget”.

Perssons insatser som kulturminister är det väl inte heller någon som minns. Hans kultursyn sammanfattas så här av Svenskt biografiskt lexikon:

Han slog vakt om den gamla allmogekulturen och kände oro för de negativa effekter som den pågående urbaniseringen kunde medföra: en utveckling mot ytlig materialism och nivellering av lokala särdrag och en lockelse att se livet i storstäderna som en ”dagdrömmeriets lyxtillvaro”, Särskilt negativ var han till filmen, en ”verklighetsförfalskare av stora mått”. Som motvikter såg P bl a traditionellt kristen fostran och gammaldags familjesammanhållning — något som han förknippade med ”bondens kulturansvar”.

Det där är ju idéer som andra politiska krafter numera tagit hand om. Han hade inte platsat i en regering idag. Vad den gamle bondeförbundaren skulle ha sagt om dagens dagdrömmande Stureplanscenter kan man för övrigt bara spekulera kring.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 38 andra följare