Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Att det svenska försvaret ska stärkas verkar numera alla politiker överens om. Och visst kan det finnas skäl för en modernisering av både det ena och det andra. Mindre klart är väl vilken hotbild Sverige står inför. Även den som fördömer Rysslands agerande i Ukraina och annekteringen av Krim kan ju undra om Putin och hans krets skulle vara intresserade av en väpnad aktion mot Sverige.

Anton Karlgren, andre redaktör på Dagens Nyheter, gjorde 1915–1916 reportageresor till Ryssland (han blev senare också slavistprofessor). När han konfronterade den ryske utrikesministern Sasonov med den hotbild som målades upp av dåtidens svenska försvarsaktivister  fick han ett indignerat svar: ”Ni finner inte en person i Ryssland som är nog vansinnig att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen”.

För hundra år sedan trodde de som ivrade för militär upprustning att de kringvandrande ryska sågfilarna var förklädda officerare som systematiskt spionerade på det svenska försvaret. Men när en annan slavistprofessor, Alfred Jensen, analyserade deras språk fann han att de var enkla bönder från Novgorodområdet som ville få extrainkomster, likt de dalkullor som säsongsvandrade till Sankt Petersburg.

August Strindberg antydde lite sarkastiskt i sina polemiska skrifter att dessa omdiskuterade sågfilare kanske i själva verket var rekryterade till Sverige av dem som ville skrämma folket till att ställa sig bakom beställningen av en ny pansarbåt.

russia

Ryssland kommer alltid att vara ett nyttigt redskap för dem som vill att Sverige ska ansluta sig till den ena eller andra stormaktsalliansen. Tyskland 1914 och Nato 2014. För hundra år sedan fanns det ett starkt rasistiskt drag i denna allianspropaganda. När etablerade opinionsbildare, bland andra Otto Järte och Rudolf Kjellén, under första världskriget anonymt gav ut stridsskriften ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning” var i alla fall den tendensen glasklar:

Geografiska förutsättningar och historisk erfarenhet ha lärt oss svenskar, att vi icke ha mera än en ömtålig sida, nämligen den i öster, och icke mera än en yttre vedersakare som vill oss till lifs, nämligen Ryssland. Här må nu tilläggas: mellan oss och honom går germanernas klyfta mot lägre raser. Vi äro delaktiga i germanernas stam, vi ha fått en lott i mänsklighetens högsta kultur. Är det öfverhufvud någon mening med Sverige i statssystemet, så är det den, att vi skola stå vakt kring denna stam och denna kultur på den hotade fronten i nordost. Ur högre synpunkt finnes här intet val. Vi äga icke rätt att ge vika för den framryckande halfkulturen, äfven om modlösheten skulle vilja hviska till oss att detta är enda utvägen.

Därför är hvarje kompromiss med Ryssland på förhand utesluten ur vårt problem, sedan stormen en gång blåst upp mellan öster och väster. Vi måste stå på den sida som är emot Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela mänsklighetens skull.

Så skulle ju ingen kunna skriva idag, nästa exakt hundra år senare, men på något sätt kan man ibland känna den gamla folkpsykologins isande vinddrag också i den moderna debatten.

Samma författare hade för övrigt också genomskådat sågfilarnas roll i den stora ryska anfallsplanen mot vårt germanska fosterland:

När »sågfilarna» först började draga genom riket, då skrattade man åt dem af oss som misstänkte dessa figurer för sådana otjänster mot riket; detta var ju att se spöken på ljusa dagen! Nu skratta vi icke längre. Nu veta vi, att våra vägar, broöfvergångar, kabelfästen, furageringsmöjligheter äro kända af Ryssland, att hela vårt rike är »inrutadt som ett slaktdjur» af dess kunskapare, att anfallsplaner mot oss ligga i alla detaljer färdiga i den ryska generalstabens gömmor.

Författaren Bengt Pohjanen påminde i Norrbottens-Kuriren häromsistens om hur denna rysskräck också kunde slå mot den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten:

Filarna ansågs vara ryska spioner och spionskräcken härjade epidemiskt och fick till slut drag av masspsykos. Folk började ”delirera” på sågfilare. De spökade, de steg upp ur journalisternas bläckhorn och bredde ut sig på festtalarnas koncept. Överallt fanns de, filarna, på vägar och stigar. De hade kommit för att förbereda det ryska anfallet. Man hade sett dem bygga baracker i norra Norge. Ryska soldater fanns redan i Meänmaa. I skolorna påbjöds böner om skydd för fosterlandet. Mest hotfullt var läget förstås här vid gränsen. Finnarna jämställdes med ryssarna och våra förfäder kunde när som helst gå över på fiendens sida. Moskoviterna var på väg. Finska språkforskare stoppades vid gränsen. Prästerna predikade rysshat och Oskar II såg till att ”skapa ett bålverk för svensk odling och kultur vid vår östra gräns”, nämligen folkhögskolan i Matarengi.

Jo jag vet; vi som realistiskt och nyktert försöker analysera de strategiska hoten mot Sverige kan lätt framstå som Putinkramare eller ”Putinversteher”, som det heter i den tyska debatten. Men varför man av risk för felaktig etikettering ska ge upp rationellt tänkande i just försvars- och utrikespolitiken har jag svårt att förstå.

Read Full Post »

Jag har nog tidigare uttalat min skepsis mot politikers twittrande. Det handlar om ett medium som har ett begränsat format och som just därför sällan ger utrymme för nyanseringar eller analyser. Det är lättillgängligt och innebär av den anledningen en frestelse till snabba och ogenomtänkta kommentarer, ofta i populistisk riktning.

Särskilt olämpligt är det nog när det gäller diplomati, där ord ofta behöver vägas på guldvåg. Mot den bakgrunden finns det många skäl att förhålla sig kritisk till just Carl Bildts ohämmade twittrande. Jag berörde frågan i en artikel i Aftonbladet igår som i grunden handlade om tragedin i Odessa där ett fyrtiotal proryska aktivister blev innebrända sedan regeringstrogna huliganer slängt brandbomber in i en byggnad. Så här skrev jag om Carl Bildts agerande:

I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Carl Bildt var säkert nykter men han är så otålig att vara först med nyheter och kommentarer att han inte kan besinna sig och vänta på fakta. Att han dessutom är så full av fördomar att han redan i förväg tror sig veta hur saker och ting har skett är lika allvarligt.

tweet

Twitter – Upp flyger orden…

Jag må vara präglad av fyrtio års erfarenhet från departement och ämbetsverk men jag förstår ju ändå att vi befinner oss i en ny digital tidsålder.  Men Sverige har samtidigt en författning som säger att regeringsbesluten fattas kollektiv efter beredning och att vi inte har det ministerstyre som är vanligt i andra länder.

Nu är ju allt som kommer ut ur en ministers mobiltelefon inte regeringsbeslut. Det kan ju vara allmänna politiska kommentarer av den typ som man gör i en intervjusituation. Men i utrikespolitiken finns det ändå en särskild dimension. När Carl Bildt gör uttalanden på Twitter som rör våra internationella relationer, gör han det då som moderat politiker eller som officiell företrädare för Sverige och en enig alliansregerings utrikespolitik?  Kan vi medborgare via utrikesdepartementets diarium följa alla hans utrikespolitiska ställningstaganden? Arkiveras de systematiskt för framtida forskning?

Kanske dumma och bakåtsträvande frågor. I väntan på något klokt svar kan jag bara citera vad ordföranden i det norska Stortingets utrikes- och försvarsutskott framhöll apropå en tidigare alltför impulsiv tweet av Carl Bildt: ”En utrikesminister måste tänka sig för innan han sänder ut twittermeddelanden”.

Read Full Post »

Minns ni Ålandsfrågan? Nej, jag misstänkte det eftersom den var högaktuell för närmare hundra år sedan. Inte ens vi som flyktigt läst om den i historieböckerna kan kanske redogöra för alla turer. Man kan med Wikipedias ord rekapitulera en del av det som hände:

Åland hade varit en del av Sverige före Finska kriget och freden i Fredrikshamn år 1809 och fram till 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara ”expatrierade sverigesvenskar”. På Åland bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som för ålänningarnas räkning kämpade för återförening med det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen) till stöd för kravet på återförening med Sverige.

Jo, det är sant. 96,2 procent ville ha en anslutning till det gamla moderlandet! Det låter nästan som ett valresultat på Krim. Nu slutade ju tvisten mellan Sverige och Finland med att Nationernas Förbund 1921 avgjorde frågan och Åland fick sin kulturella och statsrättsliga autonomi inom Finlands gräns.

åland3

Så här i efterhand är ju många glada för den lösningen. Om inte Finlandsfärjorna hade fått stanna sina 10 minuter i Mariehamn (utanför EU:s punktskatteområde) hade ju spriten ombord varit mycket dyrare och rederinäringen kanske gått omkull.

Ålandsfrågan var ändå något som engagerade svenska politiker och opinionsbildare också efter det att Nationernas Förbund fattat sitt beslut. Besvikelsen fanns både till höger och till vänster inom det politiska åsiktsfältet. Den kände socialdemokratiske skribenten Erik Hedén vädrade sin frustration i en artikel i Svensk Tidskrift 1921. Han skriver, säger han själv, ” med en känsla av djup hopplöshet”. Den svenska passiviteten i frågan vittnar enligt hans åsikt om ett nationellt avtynande. Och han framhåller vad som egentligen borde ha skett från svensk sida för att tillgodose de 96 procentens önskningar:

Det enda säkra men också absolut säkra sättet att skaffa Åland dess rätt hade varit att Sverige satt sig i besittning av ögruppen. Naturligtvis borde och hade vi sedan hänskjutit avgörandet till Folkens Förbund efter en garanterat opartisk folkomröstning. Det torde icke vara obekant vilken oerhörd betydelse den faktiska besittningen utövar på stormakternas avgöranden, allrahelst när den som i detta fall stämde med folkmeningen. Nu hade vi ju också en gång besatt Åland men bortkördes av tyskarna. Varför besatte vi det ej på nytt, när dessa måste draga bort? Skulle detta ha retat ententen? Det finns icke ett enda faktum, ett enda skäl som talar därför. Skulle det framkallat krig med Finland? Finland hade sannerligen aktat sig för att då börja krig, utmattat som det var efter inbördeskriget, hotat av krig med Ryssland, bankruttmässigt till sin ekonomi, fruktande för hungersnöd och därtill med en mycket svag internationell ställning samt utan flotta.

”Den faktiska besittningen har betydelse”. Det insåg Erik Hedén och det inser också dagens internationella politiker i dragkampen om Krim. Det är mycket man kan lära av historien.

Read Full Post »

En klassisk teckning av Stig Höök (pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix) publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 29 januari 1944. Den hade rubriken Till audiens hos Hitler:

quisl

- Jag är Quisling!
- Och namnet?

Jag tillbringar några veckor varje sommar i Nissedal i Telemark i Norge. Det var i grannsocknen Fyresdal som prästsonen Vidkun Quisling växte upp och jag har förstås kommit att ägna en del intresse åt hans liv och missgärningar. Att han var en landsförrädare som fick regeringsmakten efter en statskupp medan den lagliga regeringen var på flykt vet varje norskt skolbarn. Det torde väl för övrigt också varje svensk gymnasist veta om skolan följt gällande läroplan.

En som uppenbarligen inte kan sin nordiska historia är utrikesminister Carl Bildt. Jag trodde att jag skulle ramla ur fåtöljen när jag läste hans twittermeddelande:

So Ukraine now has got its own Quisling. Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him.

Man förstår att många norrmän också höll på att ramla av sina stolar.

Ordföranden i Stortingets utrikes- och försvarskommitté Anniken Huitfeldt uttalar sig för NRK. Hon säger att Bildts utspel syftar till att få genomslag i medierna snarare än att försöka bidra till en förhandlingslösning mellan parterna:

Jeg er glad den norske utenriksministeren aldri bruker denne typen karrakteristikker, sier Huitfeldt før hun fortsetter.

– Bildts rolle er å få folk til å snakke sammen, og det er hans rolle å være klar på at han ser på det som skjer i Ukraina som et folkerettsbrudd. I sin første twittermelding fordømte han dette bruddet, og det støttet jeg ham på. Her gikk han imidlertid alt for langt. En utenriksminister må tenke seg om før han sender ut twittermeldinger.

Precis så. En utrikesminister måste besinna att han inte twittrar som en tonårig privatperson utan som representant för Sverige. Borde UD för övrigt inte se till att departementets rättschef granskar Carl Bildts tweets innan de sänds ut? Och vore det inte lämpligt om hela regeringen som kollektiv fattade det allvarliga beslutet om vilka som i vår tid ska utnämnas som quislingar. Vi har ju trots allt inte ministerstyre här i landet.

Rent historiskt och statsrättsligt är det ju annars så att en av utrikesministerns meningar kan tillämpas på Norges laglige statschef under kriget, kung Haakon VII. Han satt som bekant i England och hoppades att med britternas hjälp få tillbaka sitt land: ”Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him”. Allt medan Quisling tronade i huvudstaden och motiverade sitt maktövertagande med att regeringen flytt:

Selv har regjeringen flyktet etter således lettsindig å ha satt landets og dets innbyggeres skjebne på spill. Under disse omstendigheter er det den nasjonale samlingsbevegelses plikt og rett å overta regjeringsmakten for å verne om det norske folks livsinteresser og Norges sikkerhet og selvstendighet.

Nej, nej. Jag tänker inte falla i Carl Bildts fälla och jämföra den flyktade och korrupte Janukovytj med Norges gamle principfaste kung. Men rent folkrättsligt kan man väl alltid fungera över vilka statschefer som är legalt valda och vilka som fått sin position genom våldsamheter av olika slag. Men det är en komplicerad fråga som säkert kräver någon typ av impulskontroll innan man uttalar sig.

Read Full Post »

Vi är som bekant inne i något som kallas för ”supervalåret”. Det innebär att vi de närmaste månaderna kommer att bli fullmatade med diverse utspel och långa pärlband av mer eller mindre intelligenta kommentarer till både stora och små frågor.

En del har fått för sig att det är de sociala medierna som kommer att vara avgörande. Tillåt mig tvivla. Det har alltid funnits en övertro på nya mediers betydelse för de politiska valen. Några trodde på sin tid att Erlander inte skulle göra sig så bra i den framväxande tv-åldern i slutet på 50-talet och början på 60-talet men han blev ändå kvar som statsminister fram till 1969. Yngve Holmberg, som var Högerns partiledare under sent 60-tal, troddes få framgång genom ett Kennedyliknande utseende men hans välfriserade framtoning visade sig vara till ingen nytta.

Nu anser en del att twitterkonton kan vara en mirakelväg till framgång. Vi kunde nyss läsa i tidningarna om partiledarnas aktiviteter på twitter. Statistiken toppas av  KD-ledaren Göran Hägglund med drygt 29 000 följare, strax före C-ledaren Annie Lööf med drygt 28 500 följare. SD-ledaren Jimmie Åkesson, som inte är överdrivet aktiv, ligger trea med drygt 20 000 följare. Tre partiledare, Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) saknar Twitterkonton.

Den annars rätt kloke statsvetaren Ulf Bjereld gav i sammanhanget en kommentar till TT:

- Partiledarnas antal följare på Twitter påverkas starkt av partiledarnas eget agerande i forumet. Göran Hägglund och Annie Lööf twittrar ofta och ger sig framför allt gärna in i dialog med andra twittrare. De belönas för detta i form av ett stort antal följare, säger Bjereld.

- Det är svagt att tre av nio partiledare/språkrör väljer att inte ha ett aktivt Twitterkonto. Därigenom avsäger de sig en kanal för opinionsbildning och lämnar fältet fritt åt sina konkurrenter, säger Bjereld.

För att komma från en person som sysslar med evidensbaserad forskning är det ett märkligt uttalande. All rimlig analys visar ju annars att antalet följare närmast står i omvänd proportion till resultaten i opinionsmätningarna. Hur mycket Annie Lööf än skickar ut sina 140-teckensbudskap till ”the twittering classes” i storstadsområdena så sjunker hennes partis siffror. Inte heller Göran Hägglund verkar skörda framgångar med sin sociala medieaktivitet, låt vara att han trots allt är den bland partiledarna som ofta lyckas komma med humoristiska punchlines:

Som denna, apropå en tidningsingress som konstaterat att EU-frågor tar upp allt mer av riksdagens arbete: ”EU-frågor stjäl mycket riksdagstid”. Som ”Matlagning stjäl mycket kocktid”. EU-frågor central rd-uppgift.

Annie Lööf twittrar för sin del rätt mycket om alla besök som hon ska göra i landet. Eller också redovisar hon en politisk framgång, t ex att Livsmedelsverket backat när det gäller förbudet att sälja opastöriserad mjölk: ”Kampen för närodlad politik, sunt bondförnuft & mot klåfingerhet gav resultat. Exemplet ostkakan”.

Där fick hon säkert några följare till i Småland. Men ger det fler röster när allt ska vägas samman? Ostkakan får väl ändå anses vara ett typiskt särintresse.

ostka

Ostkaka – ”närodlad politik??”

I en flykt från det korthuggna politiska twittrandet läser jag ett mer utförligt riksdagsbrev som Grönköpings egen parlamentariker J. Krökén i Kröken skrev inför valet 1994. Det året var den s.k. kvinnolistan aktuell och Krökén var måttligt road:

För mig är det täml. svårbegripligt, att våra eljest ofta nog förtjusande vänner damerna å detta sätt kunna vilja bryta sig ur de normala ramarna i någon sorts tro å, att kvinnolistan skulle övergå mannen förstånd. I mitt eget parti (c) hava vi alltid tagit s.m.s ”flickorna” väl om hand, och är jag den förste att erkänna, att vi svårligen skulle klara det tunga partiarbetet utan några dylika, ty vem skulle väl i längden orka avsitta alla stämmor och möten ute i landet utan kaffe och hembakt? Säkerligen äro också mina kamrater i andra partier villiga att hålla med mig härom! Utrymmet för damer är sålunda rikligt tilltaget i hela vårt hävdvunna partiliv, och skulle det enl. min åsikt endast ställa till krångel och förvecklingar, därest de nu skulle s.m.s. öppna eget. Nej, med partierna är det nog som med själva politiken i sig, d.v.s. att det är bäst, när det är som det är, vilket vi ju alla äro vanast vid.

Efter snart tjugo år har tiderna ändå förändrats. Nu verkar det inte längre vara de hembakta bullarna som driver partiarbetet framåt. Jag ser på hemsidan för Centerpartiet i Kronoberg att såväl avdelningen i Tävelsås som den i Södra Sandsjö har annat att locka med inför årsmötena i februari. Nu är det smörgåstårta som gäller. Men när valet närmar sig kommer nog ostkakan fram på partibordet.

Read Full Post »

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen som bekant. Det vill säga: ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir de lika.

Nu är det 2014 och precis som för hundra år sedan står försvarsfrågan på dagordningen. Organisationen Folk och försvar har sin rikskonferens i Sälen och de militära aktivisterna har sin årliga högtid. Som så många gånger förr är det hotet från Ryssland som målas upp. I Expressen avslöjas till exempel att ryssarna övat flyganfall mot vårt fredliga land. Ett av målet uppges ha varit vår lika fredliga signalspaningsorganisation på Lovön. I Svenska Dagbladet kör Claes Arvidsson sitt praeterea censeo: Vi borde ansluta oss till Nato.

Jag hörde nyss Finlands president Sauli Niinistö tala via webb-tv. Han lät inte överdrivet alarmistisk. Han påpekade att dagens ryska invasion framför allt består av tusentals turister, att Ryssland har enorma gränser att tänka på och att landets yttersta punkt åt öster ligger 9.000 kilometer från skidbackarna i Sälen.

Map2000

Ryssland – fler länder än Sverige att bry sig om

Vad vore svensk försvarspolitik utan ”wår gamble arffiende ryssen”, som det hette på 1600-talet. Om detta bloggade jag för några år sedan. Jag påminde om Rysslandskännaren och DN-redaktören Anton Karlgren som i en reportagebok från 1916 redovisade sina samtal med ledande ryska politiker. De förstod inte den svenska rädslan utan påpekade snarare att Sverige historien igenom varit en ganska aggressiv granne. Det var ”Rysslands svenska fara” som sköts i förgrunden, säger Karlgren när han summerar:

Vad har då ryssen att säga om andra delen av problemet: Sverges ryska fara?

- Den ryska faran! Ni finner inte en person i Ryssland som är vansinnig nog att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen, säger utrikesminister Sasonov.

Då hade de dåtida aktivisterna på högerkanten i Sverige blåst upp hotet från Ryssland och framhävt vikten av ökade anslag till militären. I januari 1914 pågick förberedelserna för fullt för det stora bondetåg som skulle uppvakta kung Gustaf V om stärkandet av det svenska försvaret. Och kungen (påhejad av drottning Viktoria) var i borggårdstalet som bekant inte sen att ta ställning:

De saknas visserligen ej inom vårt land som hysa den meningen att frågan om öfningstiden för infanteriet icke nu bör lösas, men jag delar ingalunda denna uppfattning, tvärtom har jag samma åsikt som I för mig nyss uttalat, nämligen att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och afgöras nu ofördröjligen och i ett sammanhang. De fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap som af sakkunskapen inom min armé uppställas såsom oeftergifliga frångår jag icke. I veten alla att detta betyder en utsträckt tjänstgöringstid för de värnpliktige, jämväl med hänsyn till behofvet af vinterutbildning. För lösandet af sina stora uppgifter måste vidare min flotta icke allenast vidmakthållas utan också i betydande mån förstärkas.

Det blev som bekant en regeringskris och det kungliga talet har senare analyserats i varje detalj av statsvetare och historiker.

30.000 bönder hade kommit till Stockholm för att demonstrera den 6 februari 1914. Mindre uppmärksammade är de 40.000 arbetare och vänsterpolitiker som två dagar senare marscherade på Stockholms gator för att till statsministern frambära ”det arbetande folkets krav på lättnader i de tunga militärbördorna, på arbete för fred och förbrödring mellan nationerna”. Tre och en halv timme tog det för tåget att marschera förbi regeringen som tålmodigt stod och väntade i vinterkylan.

Folk och försvar och deras inbördes förhållande är med andra ord en fråga som permanent stått och kommer att stå på den politiska dagordningen.

Detta om detta. För övrigt anser jag att utrikesminister Carl Bildt borde sluta med sitt gymnasiala twittrande. Hans uppseendeväckande hyllning av Ariel Sharon visar att 140 tecken är ett alldeles för begränsat utrymme för att kunna ge nyans och statsmannamässighet i utrikespolitiken.

Read Full Post »

Några reflektioner kring det som sker i omvärlden just nu:

Jag tror att Expressens granskning av näthatarna är något av det viktigaste som skett i den svenska medievärlden i år. Det finns förstås synpunkter för och emot tilltaget att hänga ut personer som vräker ur sig rasism och främlingsfientlighet i kommentarsfälten. När det gäller att avslöja dem som har politiska förtroendeposter via Sverigedemokraterna är det knappast något etiskt problem. Men inte heller den del av nätpöbeln som står utanför det partipolitiska livet förtjänar att få gömma sig bakom sina löjliga signaturer. Susanna Birgersson skriver klokt om detta i Dagens Nyheter idag:

Det är utmärkt att Expressen betraktar de högerextrema nätforumen som en del av offentligheten. Diskussionerna som förs där och som även spiller över i dags- och kvällstidningars kommentarsfält tillhör ett pågående politiskt samtal.

Bara för att jag sitter i mitt eget hem och framför min egen dator, är det som jag gör där inte nödvändigtvis av privat karaktär. Hatet som pumpas ut i det offentliga rummet är inte vars och ens ensak.

Man kan inte upphöra att förvåna sig över Sverigedemokraternas hyckleri. Å ena sidan försöker Jimmie Åkesson låta som om nolltolerans mot hatet skulle vara den officiella linjen. Å andra sidan tolererar han att Kent Ekeroth (mannen som bidrar till finansieringen av en hatsajt) sitter kvar i riksdagen. Det senaste tilltaget från just denne politiske pajas är att kräva Dagens Nyheter på 75.000 kronor för att man publicerat hans bilder från den beryktade järnrörsnatten.

Kent_Ekeroth

Kent Ekeroth (avgiftsfri bild från Wikipedia)

Så djupt har den svenska parlamentarismen sjunkit att en ledamot av vår lagstiftande församling först filmar uppenbara hatbrott och huliganuppträdanden och sedan har mage att kräva pengar för de bilder som på ett eller annat sätt har kommit ut i offentligheten. Finns det något annat land med en utvecklad demokratisk kultur där en sådan ledamot skulle kunna sitta kvar i parlamentet?

För övrigt kan man i DN läsa en pytteliten notis om att ett grishuvud placerats utanför en moské i Trollhättan: ”Tyvärr ett vanligt fenomen kring jul enligt polisen i Västra Götaland, som rubricerar händelsen som ofredande/förargelse”.

Visst är det förargligt om grishuvuden placeras utanför moskéer eller synagogor. Jag skulle till och med kunna tänka mig starkare ord för att rubricera det som skett. Men näthatarna gillar nog tilltaget.

Read Full Post »

Det var förstås väntat. Alla skyller på alla när den nya PISA-rapporten tidigare idag presenterades, den som visar att det går kraftigt bakåt för Sverige i de internationella jämförelserna över 15-åringars resultat när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Jag kan ju börja med att citera några rader som jag själv skrivit som inledning till en kommentar i Aftonbladet:

Man kan ljuga med statistik och tabeller men man kan inte ljuga hur mycket som helst. Med sin begränsning till tre ämnesområden säger OECD:s uppmärksammade PISA-undersökningar inte allt om ett lands skolsystem men de ger i alla fall klara indikationer om något gått alldeles snett.

Tyskland fick sin PISA-chock 2001 och nu är Sverige drabbat. Våra resultat sjunker katastrofalt. Inget av de andra OECD-länderna i PISA 2012 har en lika stor försämring som Sverige. Från att ha presterat över OECD-genomsnittet 2000 ligger resultaten nu långt under medelvärdet på alla tre områdena.

När det gäller läsförståelse är det bara tre OECD-länder – Slovakien, Chile och Mexiko – som har sämre resultat. I naturvetenskap är det bara sex OECD-länder som presterar sämre än Sverige. Inga utländska skolpolitiska studiedelegationer lär beställa biljetter hit. Estland och Finland fortsätter att vara populärare resmål.

Vår kräftgång i tabellerna har börjat användas som tillhyggen i internationell debatt. En kommentator i The Guardian skrev häromdagen (med udden riktad mot den brittiske utbildningsministern Hove):

Indeed, the Pisa results provide little support for Gove’s ideas… Finland, the most consistent high performer, has the least selective, most comprehensive system in the world, and it has no inspectors, no exams before 18 and a national curriculum that is confined to broad outlines. Sweden really has gone ”down, down, down” since it introduced the free schools that Gove has imitated. The US, with its charter schools also a model for Gove’s free schools, does no better and, in mathematics, it does much worse than England.

Att det går dåligt för USA är möjligen en liten tröst men de ligger ändå två pinnhål över oss i de sammanvägda tabellerna. Och ”Putins Ryssland” (som det heter numera) ligger fyra positioner över vår.

I och för sig är jag skeptisk mot alla ligatabeller på utbildningens område, de må gälla högskola eller utbildningssystemets grundnivå. Men det är klart att de säger något även om man tycker att skolan är så mycket mer än tre ämnen och även om man vet att de högpresterande asiaterna missar så många andra dimensioner i sin fostran av den yngre generationen.

pisax

Svensk utbildningspolitik – ett lutande torn?

De mest besinningsfulla kommentarerna till den här studien kommer kanske från Tyskland, ett land som faktiskt klättrat i tabellerna under senare år.  Die Zeit har en artikel som rubriceras Bitte weniger Pisa aber mehr gute Lehrer. Alltså mindre tester och mer goda lärare. Och i Süddeutsche Zeitung har kulturchefen Thomas Steinfeld skrivit en kritisk betraktelse med titeln Moderner Aberglaube där han ifrågasätter den politiska vidskepelse som bygger på resultat i tre ämnen men glömmer skolans viktiga och bredare utbildningsuppdrag.

Nu försöker som sagt de politiska lägren i Sverige att skylla på varandra. Men man ska komma ihåg att det är tjugo år av illa genomtänkta reformer som lett till dagens resultat: kommunalisering, ett extremt friskolesystem, överreglering och en bristande tillit till lärarnas professionalitet. Här har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar dragit sina strån till stacken. Så även Miljöpartiet som till och med sett sig föranlåten att be om ursäkt för sin tidigare friskoleentusiasm.

Själv skulle jag vilja se en politisk samling över alla partigränser. Men kanske har det gått för mycket prestige i skolpolitiken för att vi ska kunna få se ett nationellt krisprogram kring en av de viktigaste kulturfrågorna.

Read Full Post »

Det låg ett hotmoln över Ostkakans dag när den firades i torsdags. Livsmedelsverket planerar nämligen ett förbud mot försäljning av opastöriserad mjölk och enligt en samfälld expertis är det näst intill omöjligt att få den riktiga smaken på kakan om man använder den behandlade mejerimjölken.

Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Irene Oskarsson ”rasar” (som det heter i kvällspressen). Till tidningen Barometern i Kalmar säger hon: ”Jag vill kunna gå till bonden och köpa mjölk för att göra ostkaka som kan serveras till kyrkkaffet. Det är det mest uppskattade man kan bjuda på”.

Hon har förstås rätt. Vad vore ett småländskt kyrkkaffe eller en syföreningsauktion utan äkta ostkakor. Själv har jag avnjutit denna delikatess åtskilliga gånger under sommarvistelserna i utvandrarnas Ljuder och då har den alltid varit gjord på närproducerad mjölk som inte tagit en omväg över Kalmar eller Jönköping.

ostka

Oskarssons kollega Per Åsling är centerpartist och han har också förstått att det här är en fråga som kan vara en röstvinnare i nästa års val. Han har begärt ett sammanträffande med Livsmedelsverkets generaldirektör och hans ståndpunkter utvecklas i ett pressmeddelande från partiet:

-  Det är viktigt att vi sätter oss ner och diskuterar detta. För mig är det uppenbart att det är ett utslag av missriktad välvilja. Jag tror inte man förstår konsekvenserna av ett förbud… Att man nu öppnar för att diskutera frågan är positivt. Jag vill förklara den opastöriserade mjölkens betydelse för landsbygdens näringar och regional matkultur, säger Åsling.

-  Att folk blir arga över överförmynderi och detaljstyrning är fullt begripligt. Det är indirekt ett förbud mot mattraditioner som inte är acceptabelt… Förbudet vore ett övertramp i detaljstyrning och klåfingrighet från myndigheter. Allt som teoretiskt kan utgöra en fara går inte att förbjuda. Då skulle vi få tömma många butiker…

Jag tror att Åsling har rätt. Tittar man på den PM där motiven för ett förbud har utvecklats av Livsmedelsverket ser man att hälsoriskerna kanske inte är överhängande:

Trots att opastöriserad mjölk i Sverige endast får överlåtas till konsumenter i liten skala direkt på mjölkgårdar har ett drygt 20-tal utbrott och fall med opastöriserad mjölk som trolig smittkälla rapporterats under perioden 1994 – 2011.

Oj då; så pass. Det blir drygt ett fall per år varav knappast något med dödlig utgång. Man kan ju jämföra med produkter som alkohol och tobak där något förbud ännu inte diskuterats. I det här fallet kan man inte heller skylla på EU eftersom Bryssel överlämnat åt medlemsländerna att bestämma om försäljning av opastöriserad mjölk. Och i de flesta länder är det tillåtet, om än kringgärdat med olika bestämmelser.

Ett kompromissförslag i denna stridsfråga kunde ju vara att man tillåter försäljning men att man förbjuder barn under 18 år att dricka av den potentiellt bakteriefyllda drycken.

Själv drack jag nästan enbart okyld och opastöriserad mjölk direkt från ladugården upp till 18 års ålder. Och, som det brukar heta, det har jag inte mått dåligt av.

Read Full Post »

Att Försvarets Radioanstalt (FRA) under det kalla kriget samarbetade med västliga underrättelseorganisationer är ju ingen hemlighet numera. Affären med den nedskjutna DC 3-an 1952 är kanske den främsta symbolen för detta samarbete, som av lätt förklarliga skäl hemlighölls för svenska folket.

När jag mellan 1961 och 1982 arbetade någon månad var fjärde sommar på FRA som ett led i min värnpliktstjänstgöring var det inte heller svårt att upptäcka att en del av det underlag som man fick i uppdrag att bearbeta kom från andra källor än de svenska signalspaningsstationer som fanns runt om i vårt avlånga land.  Om den dåtida geografiska organisationen finns numera en hel del publicerat på nätet, t ex på sajten signalspaning.se. Vill man läsa något om den kryptologiska delen av anstalten kan man hitta intressanta texter på den hemsida som skapades av min gamle (numera avlidne) FRA-chef Bengt Beckman.

Att Sverige länge varit en eftersökt samarbetspartner av amerikaner och britter har sina naturliga förklaringar. De sammanfattades rätt nyligen i en artikel av den amerikanska journalisten Elizabeth Pond:

During the cold war and the predominance of communication by satellite, Sweden’s thousand miles of coast facing east gave the country ideal geography  for monitoring radio signals from the Soviet superpower and its Russian successor. In the present era, analysis of traffic from trans-Atlantic fiberglass cables that transit Swedish territory—with, as recently as 2007, the world’s fifth-fastest supercomputer —has kept Stockholm in the signals-intelligence big leagues.

Visst, Sverige har historiskt varit ett land som trots sin storlek spelat i den högre internationella divisionen när det gällt kryptografi och signalspaning. Det framgick redan i David Kahns kryptologiska standardverk The Codebreakers från 1967. Att det var ett gäng unga forskare från KTH i Stockholm som år 2000 vann den matematiskt komplicerade ”cipher challenge” som utlysts av Simon Singh, författare till The Code Book, var kanske ingen tillfällighet. Och när nu Sverige i Edward Snowdens läckta material utpekats som en viktig aktör i den internationella massövervakningen är det närmast en bekräftelse på den positionen.

orion

Sveriges signalspaningsfartyg Orion. Enligt
Wikipedia byggt med omfattande stöd från NSA

Frågan är bara om den internationella statusen nu har stigit FRA åt huvudet och om det verkligen finns tillräckliga kontrollmekanismer för Sveriges medverkan i de globala excesserna. Ett viktig inlägg i den aktuella debatten har just publicerats av tre etikforskare i Svenska Dagbladet:

Enligt vår mening sviker den svenska regeringen svenska medborgare som genom NSA:s övervakning får sina mänskliga rättigheter kränkta. Vi kan se två förklaringar till de svenska ledarnas tystnad. Den ena är att man helt enkelt inte bryr sig om den mänskliga rättigheten till personlig integritet. Den andra är att Sverige genom FRA är stark lierad med USAs övervakning. Båda förklaringarna är lika skamliga.

Vi kräver av den svenska regeringen att man klart och tydligt tar avstånd från den amerikanska massövervakningen, som ett brott mot en grundläggande mänsklig rättighet.

Det är ett rimligt krav kring viktiga etiska principer. Fast det verkar som om vår muntert twittrande utrikesminister egentligen inte förstår sakens allvar. Han pekar på FRA:s ärorika förflutna under det andra världskriget och tror tydligen att avtappningen av tyska fjärrskrivare på 40-talet är ungefär samma sak som att massövervaka civil trafik på fiberoptiska kablar 2013. Och vår statsminister har uppenbarligen inga kommentarer.

Det lär komma fler avslöjanden från Snowdens sida före jul. Och den svenska regeringen kommer säkert att tvingas till andra åtgärder än att twittra bortförklaringar.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare