Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Valrörelsen

En kollega till mig på det glada 70-talet hade satt upp en rad tänkvärda sentenser på en vägg i sitt tjänsterum. En av dem var ett uttalande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist som löd: ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”.

Jag vet inte om detta konstaterande fortfarande gäller. Det var nog trots allt mera politik i valpropagandan förr. På en av årets affischer kan man läsa ”Värna patienterna – inte landstingen”. En fin och medmänsklig appell. Men hade man velat driva politik skulle man lite mer rättframt ha kunnat skriva: ”Förstatliga vården”. Men allt som har med stat att göra låter inte så mjukt. Alternativet skulle vara: ”Privatisera vården” Men inte heller det låter kanske så bra i rådande opinionsläge. ”Närodlad vård” fungerar ju inte heller som metafor betraktat.

På en annan affisch ser man utbildningsministern tillsammans med uppmaningen ”Rösta på skolan”. Vilket parti man då ska välja framgår dock inte direkt av plakatets text.

Annat var det förr. Tänk bara på det så kallade kosackvalet 1928 och de rättframma varningarna för hotet från öster. Fick Carl Bildt bestämma skulle han nog göra en remix på någon av affischerna från detta mångomskrivna val:

kosack

För att återvända till Grönköping så läser jag en gammal välbalanserad ledare i Veckobladet, återpublicerad i årsboken för 1991. Där vänder sig redaktionen mot alla oansvariga opinionsundersökningar:

Det är sannerligen icke utan oro, som man nödgas taga del av vårens senaste s.k. opinionsundersökningar, vilka dessvärre visa å alltmer otillfredsställande sympatiyttringar hos den breda allmänheten. Dylikt är ingalunda ägnat att bereda vägen för en lugn valrörelse, och är det nu att hoppas, att effektiva motåtgärder mot detta oönskade tyckande, där de ena bolinerna förefaller lösare än de andra, snarast möjligt måtte insättas av alla goda krafter, som ställa upp för ett mer garanterat omval.

Veckobladets inlägg var föranlett av den oro i väljarleden som uppstått genom uppkomsten av nyare politiska grupperingar, något som enligt tidningen borde bekymra de etablerade partierna:

För en intresserad betraktare synes det nära nog ofattbart, att desamma så lättsinnigt lämnat fältet öppet för allehanda nykomlingar å den politiska arena, som föreställer samhällets högsta styrelse. Uppenbarligen ha samtliga å något sätt kommit att råka försumma den väsentliga grundval för en framgångsrik valstrategi, som av hävd utgöres av en övergripande löftesgivning… Det finnes dock åtskilligt, som väljarna kunna tänkas önska sig och som därför kan vara lämpligt att utlova, blott man tänker en smula efter! Visserligen föreligger i dagens nuläge viss risk för, att de nya partierna redan utställt löfte härom, men gives det nästan alltid möjligheter att lova ännu mera, blott viljan finnes.

Några av oss minns den period när riksdagsmandaten var på tre år (1970-1994). Det var på den tiden som Grönköpings riksdagsman J. Krökén i Kröken önskade sig ett lite lugnare politiskt klimat genom femåriga mandatperioder:

Skulle man framdeles få kvarsitta i fem år, vore därför ett allvarligt bekymmer ur världen, och vi skulle mer oavbrutet kunna ägna oss åt vårt egentliga talande, motionerande m.m. dyl., som ändock måste ses som en viktigare huvuduppgift än de besvärliga och tidsödande valen.

Nu har vi alltså en valrörelse vart fjärde år och får man tro medierna kan det sluta med ”politiskt kaos”, det vill säga en viss politisk oordning med svenska mått mätt. Fast jag vet länder som hanterar liknade kaossituationer genom koalitioner och kompromisser.

Själv tänker jag på valdagen värna både skolan och vården. Men vilket eller vilka partier som från den utgångspunkten får min röst tänker jag inte avslöja här.

Read Full Post »

Sent omsider har liberala ledarsidor och en del högerpolitiker upptäckt att det finns kristna i Syrien och Irak. Det hade de ingen aning om 2003 när många av dem hejade på Bushs och Blairs invasion. Vi minns ju vilka det var: Per Ahlmark, Hans Bergström, Carl Bildt och Peter Wolodarski, för att nu bara nämna några.

Den som hade åtminstone en liten uppfattning om regionens etniska och religiösa mosaik kunde ju förutspå att minoriteterna satt löst om inte invasionen följdes av ett övervakat demokratiskt nationsbyggande. Men det symboliska i att ha störtat en diktator vägde mer än en genomtänkt politik för framtiden.

Nu blev det som det blev. Vi som bor i Södertälje blev ju snabbt medvetna om de kristnas situation efter det amerikansk/brittiska korståget. Vårt kommunalråd Boel Godner påminner om saken i en debattartikel i Aftonbladet idag:

Kriget i Irak brann och tusentals flyktingar sökte sig till Sverige. Många av de kristna kom till Södertälje. En ny skolklass med nyanlända barn startade vi varje månad och vi bad om stöd och hjälp för att ge varenda unge en bra start. Men vi fick ingenting.

kyrka stj

En av flera österländska kyrkor i Södertälje

Hon riktar sig egentligen till finansminister Anders Borg som häromdagen lovade att staten ska ge kommuner stöd för att ta emot ökade flyktingskaror från oroshärdarna i Mellanöstern. Och hon fortsätter:

Under åtta år har Anders Borg knappt lyft ett finger för att stötta oss kommuner som tar emot många flyktingar. Södertälje har under Borgs tid som finansminister tagit emot nästan 8 000 flyktingar utan att som kommun kunnat påverka det eller planera för det. Det är ett enormt ansvar regeringen på det sättet ålagt oss genom EBO (lagen om eget boende). Det finns människor bakom siffrorna, ofta med traumatiska upplevelser med sig. Nya Södertäljebor ska ha samma chanser som andra. Det är i många fall mycket svårt att erbjuda när det nationella ansvaret inte märks.

I år tror Migrationsverket att det kan komma 2 200 personer till oss.

Boel Godner vill (i likhet med statsministern) att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar och att Sverige ska vara en humanitär stormakt när världsläget är svårt. Men Täby, Lomma, Danderyd, Nacka och Vellinge måste också vara en del av detta, liksom de övriga 220 kommuner som i år tagit emot mindre än 100 personer.

I Frankrike gör tidningarna i dag ett stort nummer av att 40 (!) kristna från Irak just anlänt till landet. Enligt Le Monde säger utrikesminister Fabius på en första fråga att det på sikt kanske blir flera hundra. Senare skriver han upp siffran till flera tusen.

Oj, kanske Frankrike kommer upp i de siffror som Södertälje förväntas ta emot. Det är i alla fall fler än vad Täby, Danderyd och Vellinge är beredda att öppna sina hjärtan för.

Read Full Post »

Att det svenska försvaret ska stärkas verkar numera alla politiker överens om. Och visst kan det finnas skäl för en modernisering av både det ena och det andra. Mindre klart är väl vilken hotbild Sverige står inför. Även den som fördömer Rysslands agerande i Ukraina och annekteringen av Krim kan ju undra om Putin och hans krets skulle vara intresserade av en väpnad aktion mot Sverige.

Anton Karlgren, andre redaktör på Dagens Nyheter, gjorde 1915–1916 reportageresor till Ryssland (han blev senare också slavistprofessor). När han konfronterade den ryske utrikesministern Sasonov med den hotbild som målades upp av dåtidens svenska försvarsaktivister  fick han ett indignerat svar: ”Ni finner inte en person i Ryssland som är nog vansinnig att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen”.

För hundra år sedan trodde de som ivrade för militär upprustning att de kringvandrande ryska sågfilarna var förklädda officerare som systematiskt spionerade på det svenska försvaret. Men när en annan slavistprofessor, Alfred Jensen, analyserade deras språk fann han att de var enkla bönder från Novgorodområdet som ville få extrainkomster, likt de dalkullor som säsongsvandrade till Sankt Petersburg.

August Strindberg antydde lite sarkastiskt i sina polemiska skrifter att dessa omdiskuterade sågfilare kanske i själva verket var rekryterade till Sverige av dem som ville skrämma folket till att ställa sig bakom beställningen av en ny pansarbåt.

russia

Ryssland kommer alltid att vara ett nyttigt redskap för dem som vill att Sverige ska ansluta sig till den ena eller andra stormaktsalliansen. Tyskland 1914 och Nato 2014. För hundra år sedan fanns det ett starkt rasistiskt drag i denna allianspropaganda. När etablerade opinionsbildare, bland andra Otto Järte och Rudolf Kjellén, under första världskriget anonymt gav ut stridsskriften ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning” var i alla fall den tendensen glasklar:

Geografiska förutsättningar och historisk erfarenhet ha lärt oss svenskar, att vi icke ha mera än en ömtålig sida, nämligen den i öster, och icke mera än en yttre vedersakare som vill oss till lifs, nämligen Ryssland. Här må nu tilläggas: mellan oss och honom går germanernas klyfta mot lägre raser. Vi äro delaktiga i germanernas stam, vi ha fått en lott i mänsklighetens högsta kultur. Är det öfverhufvud någon mening med Sverige i statssystemet, så är det den, att vi skola stå vakt kring denna stam och denna kultur på den hotade fronten i nordost. Ur högre synpunkt finnes här intet val. Vi äga icke rätt att ge vika för den framryckande halfkulturen, äfven om modlösheten skulle vilja hviska till oss att detta är enda utvägen.

Därför är hvarje kompromiss med Ryssland på förhand utesluten ur vårt problem, sedan stormen en gång blåst upp mellan öster och väster. Vi måste stå på den sida som är emot Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela mänsklighetens skull.

Så skulle ju ingen kunna skriva idag, nästa exakt hundra år senare, men på något sätt kan man ibland känna den gamla folkpsykologins isande vinddrag också i den moderna debatten.

Samma författare hade för övrigt också genomskådat sågfilarnas roll i den stora ryska anfallsplanen mot vårt germanska fosterland:

När »sågfilarna» först började draga genom riket, då skrattade man åt dem af oss som misstänkte dessa figurer för sådana otjänster mot riket; detta var ju att se spöken på ljusa dagen! Nu skratta vi icke längre. Nu veta vi, att våra vägar, broöfvergångar, kabelfästen, furageringsmöjligheter äro kända af Ryssland, att hela vårt rike är »inrutadt som ett slaktdjur» af dess kunskapare, att anfallsplaner mot oss ligga i alla detaljer färdiga i den ryska generalstabens gömmor.

Författaren Bengt Pohjanen påminde i Norrbottens-Kuriren häromsistens om hur denna rysskräck också kunde slå mot den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten:

Filarna ansågs vara ryska spioner och spionskräcken härjade epidemiskt och fick till slut drag av masspsykos. Folk började ”delirera” på sågfilare. De spökade, de steg upp ur journalisternas bläckhorn och bredde ut sig på festtalarnas koncept. Överallt fanns de, filarna, på vägar och stigar. De hade kommit för att förbereda det ryska anfallet. Man hade sett dem bygga baracker i norra Norge. Ryska soldater fanns redan i Meänmaa. I skolorna påbjöds böner om skydd för fosterlandet. Mest hotfullt var läget förstås här vid gränsen. Finnarna jämställdes med ryssarna och våra förfäder kunde när som helst gå över på fiendens sida. Moskoviterna var på väg. Finska språkforskare stoppades vid gränsen. Prästerna predikade rysshat och Oskar II såg till att ”skapa ett bålverk för svensk odling och kultur vid vår östra gräns”, nämligen folkhögskolan i Matarengi.

Jo jag vet; vi som realistiskt och nyktert försöker analysera de strategiska hoten mot Sverige kan lätt framstå som Putinkramare eller ”Putinversteher”, som det heter i den tyska debatten. Men varför man av risk för felaktig etikettering ska ge upp rationellt tänkande i just försvars- och utrikespolitiken har jag svårt att förstå.

Read Full Post »

Jag har nog tidigare uttalat min skepsis mot politikers twittrande. Det handlar om ett medium som har ett begränsat format och som just därför sällan ger utrymme för nyanseringar eller analyser. Det är lättillgängligt och innebär av den anledningen en frestelse till snabba och ogenomtänkta kommentarer, ofta i populistisk riktning.

Särskilt olämpligt är det nog när det gäller diplomati, där ord ofta behöver vägas på guldvåg. Mot den bakgrunden finns det många skäl att förhålla sig kritisk till just Carl Bildts ohämmade twittrande. Jag berörde frågan i en artikel i Aftonbladet igår som i grunden handlade om tragedin i Odessa där ett fyrtiotal proryska aktivister blev innebrända sedan regeringstrogna huliganer slängt brandbomber in i en byggnad. Så här skrev jag om Carl Bildts agerande:

I fredags kunde han inte vänta på fakta om tragedin. Det kliade i twitterfingrarna och han meddelade omvärlden: ”Pro-Russian thugs getting active and violent in Odessa as well”. Knappt två timmar senare hade han fått veta att närmare 40 personer omkommit och då visste han förstås redan orsaken: ”Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings”. En utländsk twittrare kunde två minuter senare kontra hans påstående: ”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Carl Bildt var säkert nykter men han är så otålig att vara först med nyheter och kommentarer att han inte kan besinna sig och vänta på fakta. Att han dessutom är så full av fördomar att han redan i förväg tror sig veta hur saker och ting har skett är lika allvarligt.

tweet

Twitter – Upp flyger orden…

Jag må vara präglad av fyrtio års erfarenhet från departement och ämbetsverk men jag förstår ju ändå att vi befinner oss i en ny digital tidsålder.  Men Sverige har samtidigt en författning som säger att regeringsbesluten fattas kollektiv efter beredning och att vi inte har det ministerstyre som är vanligt i andra länder.

Nu är ju allt som kommer ut ur en ministers mobiltelefon inte regeringsbeslut. Det kan ju vara allmänna politiska kommentarer av den typ som man gör i en intervjusituation. Men i utrikespolitiken finns det ändå en särskild dimension. När Carl Bildt gör uttalanden på Twitter som rör våra internationella relationer, gör han det då som moderat politiker eller som officiell företrädare för Sverige och en enig alliansregerings utrikespolitik?  Kan vi medborgare via utrikesdepartementets diarium följa alla hans utrikespolitiska ställningstaganden? Arkiveras de systematiskt för framtida forskning?

Kanske dumma och bakåtsträvande frågor. I väntan på något klokt svar kan jag bara citera vad ordföranden i det norska Stortingets utrikes- och försvarsutskott framhöll apropå en tidigare alltför impulsiv tweet av Carl Bildt: ”En utrikesminister måste tänka sig för innan han sänder ut twittermeddelanden”.

Read Full Post »

Minns ni Ålandsfrågan? Nej, jag misstänkte det eftersom den var högaktuell för närmare hundra år sedan. Inte ens vi som flyktigt läst om den i historieböckerna kan kanske redogöra för alla turer. Man kan med Wikipedias ord rekapitulera en del av det som hände:

Åland hade varit en del av Sverige före Finska kriget och freden i Fredrikshamn år 1809 och fram till 1917 ansågs den svensktalande befolkningen på Åland vara ”expatrierade sverigesvenskar”. På Åland bildades i augusti 1917 Ålandsrörelsen som för ålänningarnas räkning kämpade för återförening med det gamla moderlandet Sverige. Rörelsen sände en delegation till Sverige för att framföra beslutet att begära Ålands återförening med Sverige. Den 27 januari 1918 – dagen efter det finska inbördeskrigets utbrott – anlände den åländska delegationen till Stockholm. Sändebuden hade med sig namnunderskrifter från 7 097 ålänningar (motsvarande 96 % av den myndiga befolkningen) till stöd för kravet på återförening med Sverige.

Jo, det är sant. 96,2 procent ville ha en anslutning till det gamla moderlandet! Det låter nästan som ett valresultat på Krim. Nu slutade ju tvisten mellan Sverige och Finland med att Nationernas Förbund 1921 avgjorde frågan och Åland fick sin kulturella och statsrättsliga autonomi inom Finlands gräns.

åland3

Så här i efterhand är ju många glada för den lösningen. Om inte Finlandsfärjorna hade fått stanna sina 10 minuter i Mariehamn (utanför EU:s punktskatteområde) hade ju spriten ombord varit mycket dyrare och rederinäringen kanske gått omkull.

Ålandsfrågan var ändå något som engagerade svenska politiker och opinionsbildare också efter det att Nationernas Förbund fattat sitt beslut. Besvikelsen fanns både till höger och till vänster inom det politiska åsiktsfältet. Den kände socialdemokratiske skribenten Erik Hedén vädrade sin frustration i en artikel i Svensk Tidskrift 1921. Han skriver, säger han själv, ” med en känsla av djup hopplöshet”. Den svenska passiviteten i frågan vittnar enligt hans åsikt om ett nationellt avtynande. Och han framhåller vad som egentligen borde ha skett från svensk sida för att tillgodose de 96 procentens önskningar:

Det enda säkra men också absolut säkra sättet att skaffa Åland dess rätt hade varit att Sverige satt sig i besittning av ögruppen. Naturligtvis borde och hade vi sedan hänskjutit avgörandet till Folkens Förbund efter en garanterat opartisk folkomröstning. Det torde icke vara obekant vilken oerhörd betydelse den faktiska besittningen utövar på stormakternas avgöranden, allrahelst när den som i detta fall stämde med folkmeningen. Nu hade vi ju också en gång besatt Åland men bortkördes av tyskarna. Varför besatte vi det ej på nytt, när dessa måste draga bort? Skulle detta ha retat ententen? Det finns icke ett enda faktum, ett enda skäl som talar därför. Skulle det framkallat krig med Finland? Finland hade sannerligen aktat sig för att då börja krig, utmattat som det var efter inbördeskriget, hotat av krig med Ryssland, bankruttmässigt till sin ekonomi, fruktande för hungersnöd och därtill med en mycket svag internationell ställning samt utan flotta.

”Den faktiska besittningen har betydelse”. Det insåg Erik Hedén och det inser också dagens internationella politiker i dragkampen om Krim. Det är mycket man kan lära av historien.

Read Full Post »

En klassisk teckning av Stig Höök (pseudonym för den norske tecknaren Ragnvald Blix) publicerades i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 29 januari 1944. Den hade rubriken Till audiens hos Hitler:

quisl

- Jag är Quisling!
– Och namnet?

Jag tillbringar några veckor varje sommar i Nissedal i Telemark i Norge. Det var i grannsocknen Fyresdal som prästsonen Vidkun Quisling växte upp och jag har förstås kommit att ägna en del intresse åt hans liv och missgärningar. Att han var en landsförrädare som fick regeringsmakten efter en statskupp medan den lagliga regeringen var på flykt vet varje norskt skolbarn. Det torde väl för övrigt också varje svensk gymnasist veta om skolan följt gällande läroplan.

En som uppenbarligen inte kan sin nordiska historia är utrikesminister Carl Bildt. Jag trodde att jag skulle ramla ur fåtöljen när jag läste hans twittermeddelande:

So Ukraine now has got its own Quisling. Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him.

Man förstår att många norrmän också höll på att ramla av sina stolar.

Ordföranden i Stortingets utrikes- och försvarskommitté Anniken Huitfeldt uttalar sig för NRK. Hon säger att Bildts utspel syftar till att få genomslag i medierna snarare än att försöka bidra till en förhandlingslösning mellan parterna:

Jeg er glad den norske utenriksministeren aldri bruker denne typen karrakteristikker, sier Huitfeldt før hun fortsetter.

– Bildts rolle er å få folk til å snakke sammen, og det er hans rolle å være klar på at han ser på det som skjer i Ukraina som et folkerettsbrudd. I sin første twittermelding fordømte han dette bruddet, og det støttet jeg ham på. Her gikk han imidlertid alt for langt. En utenriksminister må tenke seg om før han sender ut twittermeldinger.

Precis så. En utrikesminister måste besinna att han inte twittrar som en tonårig privatperson utan som representant för Sverige. Borde UD för övrigt inte se till att departementets rättschef granskar Carl Bildts tweets innan de sänds ut? Och vore det inte lämpligt om hela regeringen som kollektiv fattade det allvarliga beslutet om vilka som i vår tid ska utnämnas som quislingar. Vi har ju trots allt inte ministerstyre här i landet.

Rent historiskt och statsrättsligt är det ju annars så att en av utrikesministerns meningar kan tillämpas på Norges laglige statschef under kriget, kung Haakon VII. Han satt som bekant i England och hoppades att med britternas hjälp få tillbaka sitt land: ”Sitting on foreign soil begging a foreign army to give his country to him”. Allt medan Quisling tronade i huvudstaden och motiverade sitt maktövertagande med att regeringen flytt:

Selv har regjeringen flyktet etter således lettsindig å ha satt landets og dets innbyggeres skjebne på spill. Under disse omstendigheter er det den nasjonale samlingsbevegelses plikt og rett å overta regjeringsmakten for å verne om det norske folks livsinteresser og Norges sikkerhet og selvstendighet.

Nej, nej. Jag tänker inte falla i Carl Bildts fälla och jämföra den flyktade och korrupte Janukovytj med Norges gamle principfaste kung. Men rent folkrättsligt kan man väl alltid fungera över vilka statschefer som är legalt valda och vilka som fått sin position genom våldsamheter av olika slag. Men det är en komplicerad fråga som säkert kräver någon typ av impulskontroll innan man uttalar sig.

Read Full Post »

Vi är som bekant inne i något som kallas för ”supervalåret”. Det innebär att vi de närmaste månaderna kommer att bli fullmatade med diverse utspel och långa pärlband av mer eller mindre intelligenta kommentarer till både stora och små frågor.

En del har fått för sig att det är de sociala medierna som kommer att vara avgörande. Tillåt mig tvivla. Det har alltid funnits en övertro på nya mediers betydelse för de politiska valen. Några trodde på sin tid att Erlander inte skulle göra sig så bra i den framväxande tv-åldern i slutet på 50-talet och början på 60-talet men han blev ändå kvar som statsminister fram till 1969. Yngve Holmberg, som var Högerns partiledare under sent 60-tal, troddes få framgång genom ett Kennedyliknande utseende men hans välfriserade framtoning visade sig vara till ingen nytta.

Nu anser en del att twitterkonton kan vara en mirakelväg till framgång. Vi kunde nyss läsa i tidningarna om partiledarnas aktiviteter på twitter. Statistiken toppas av  KD-ledaren Göran Hägglund med drygt 29 000 följare, strax före C-ledaren Annie Lööf med drygt 28 500 följare. SD-ledaren Jimmie Åkesson, som inte är överdrivet aktiv, ligger trea med drygt 20 000 följare. Tre partiledare, Fredrik Reinfeldt (M), Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) saknar Twitterkonton.

Den annars rätt kloke statsvetaren Ulf Bjereld gav i sammanhanget en kommentar till TT:

- Partiledarnas antal följare på Twitter påverkas starkt av partiledarnas eget agerande i forumet. Göran Hägglund och Annie Lööf twittrar ofta och ger sig framför allt gärna in i dialog med andra twittrare. De belönas för detta i form av ett stort antal följare, säger Bjereld.

- Det är svagt att tre av nio partiledare/språkrör väljer att inte ha ett aktivt Twitterkonto. Därigenom avsäger de sig en kanal för opinionsbildning och lämnar fältet fritt åt sina konkurrenter, säger Bjereld.

För att komma från en person som sysslar med evidensbaserad forskning är det ett märkligt uttalande. All rimlig analys visar ju annars att antalet följare närmast står i omvänd proportion till resultaten i opinionsmätningarna. Hur mycket Annie Lööf än skickar ut sina 140-teckensbudskap till ”the twittering classes” i storstadsområdena så sjunker hennes partis siffror. Inte heller Göran Hägglund verkar skörda framgångar med sin sociala medieaktivitet, låt vara att han trots allt är den bland partiledarna som ofta lyckas komma med humoristiska punchlines:

Som denna, apropå en tidningsingress som konstaterat att EU-frågor tar upp allt mer av riksdagens arbete: ”EU-frågor stjäl mycket riksdagstid”. Som ”Matlagning stjäl mycket kocktid”. EU-frågor central rd-uppgift.

Annie Lööf twittrar för sin del rätt mycket om alla besök som hon ska göra i landet. Eller också redovisar hon en politisk framgång, t ex att Livsmedelsverket backat när det gäller förbudet att sälja opastöriserad mjölk: ”Kampen för närodlad politik, sunt bondförnuft & mot klåfingerhet gav resultat. Exemplet ostkakan”.

Där fick hon säkert några följare till i Småland. Men ger det fler röster när allt ska vägas samman? Ostkakan får väl ändå anses vara ett typiskt särintresse.

ostka

Ostkaka – ”närodlad politik??”

I en flykt från det korthuggna politiska twittrandet läser jag ett mer utförligt riksdagsbrev som Grönköpings egen parlamentariker J. Krökén i Kröken skrev inför valet 1994. Det året var den s.k. kvinnolistan aktuell och Krökén var måttligt road:

För mig är det täml. svårbegripligt, att våra eljest ofta nog förtjusande vänner damerna å detta sätt kunna vilja bryta sig ur de normala ramarna i någon sorts tro å, att kvinnolistan skulle övergå mannen förstånd. I mitt eget parti (c) hava vi alltid tagit s.m.s ”flickorna” väl om hand, och är jag den förste att erkänna, att vi svårligen skulle klara det tunga partiarbetet utan några dylika, ty vem skulle väl i längden orka avsitta alla stämmor och möten ute i landet utan kaffe och hembakt? Säkerligen äro också mina kamrater i andra partier villiga att hålla med mig härom! Utrymmet för damer är sålunda rikligt tilltaget i hela vårt hävdvunna partiliv, och skulle det enl. min åsikt endast ställa till krångel och förvecklingar, därest de nu skulle s.m.s. öppna eget. Nej, med partierna är det nog som med själva politiken i sig, d.v.s. att det är bäst, när det är som det är, vilket vi ju alla äro vanast vid.

Efter snart tjugo år har tiderna ändå förändrats. Nu verkar det inte längre vara de hembakta bullarna som driver partiarbetet framåt. Jag ser på hemsidan för Centerpartiet i Kronoberg att såväl avdelningen i Tävelsås som den i Södra Sandsjö har annat att locka med inför årsmötena i februari. Nu är det smörgåstårta som gäller. Men när valet närmar sig kommer nog ostkakan fram på partibordet.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare