Big government

Var vill du helst leva: i small-government Somalia eller i big-government Sweden? Frågan ställs en aning retoriskt (och något populistiskt förenklat) av Mehdi Hasan i brittiska New Statesman. Han har förstås en kritisk udd mot alla amerikanska republikaner och brittiska konservativa som för en energisk och ideologisk kamp mot statlig företagsamhet och högt skattetryck. Hasan vill för egen del kontrastera ideologin mot verkligheten genom att peka på de nordiska exemplet:

Ah yes, Scandinavia. Despite having, I accept, much smaller and more cohesive societies than the US or the UK, the highspending, high-growth Nordic nations continue to baffle and frustrate Anglo-Saxon small-staters. Take the UN’s first ever World Happiness league table in 2012: Denmark, where government spending accounts for 58 per cent of national income, topped the list, followed by Finland (54 per cent) and Norway (44 per cent).

I Storbritannien skär regeringen ned på utgifterna i en takt som gör att man enligt ekonomiska forskares beräkningar år 2017 kommer att ligga under USA när det gäller de offentliga utgifternas andel av BNP. Frågan är bara om man tror att en svag stat klarar av de utmaningar som ekonomier och samhällssystem ställs inför i framtiden. Hade man för övrigt klarat av bankkrisen om inte statens räddande armar kom till undsättning:

How would small government have paid for the bailout of RBS, Lloyds and the rest? The Treasury has coughed up roughly £850bn to prop up the UK’s financial sector, according to the National Audit Office. Can small government tackle the threat of runaway climate change and the rising costs of adaptation and mitigation? It is forecast that the global warming bill will run into trillions of pounds. It may be fashionable to want to roll back the state, but ask yourself this: where would you rather live, “big-government” Sweden or “small-government” Somalia?

I Sverige förs väl inte riktigt samma debatt men också här finns det en politisk diskussion om statens roll. Knappt har skolan kommunaliserats innan kraven på ett återförstatligande höjs. Ändå har staten inte släppt sitt grepp. Ju mer frihet som proklameras, desto mer mål- och resultatstyrning med en störtflod av återrapporteringskrav, kvalitetskontroller, nationella prov, lärarlegitimationer med mera. Ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus hade en intressant kommentar i Expressen nyligen:

I december 2012 rapporterade SVT om en undersökning bland landets förskoleavdelningar. 21 procent av barnskötarna uppgav att de inte hinner följa den ambitiösa läroplan som kom 2011. De hinner exempelvis inte ”dokumentera, följa upp och analysera hur barns förmågor och kunnande förändras” relativt målen. En pedagog vittnar om åtta-tio timmars hemarbete i veckan för att ”dokumentera, skriva månadsblad och planera för samlingar”. En annan säger: ”Det pedagogiska arbetet verkar komma i sista hand för politikerna, fast de ställer upp vackra mål.”

Alla regeringar tillsätter utredningar, men den här regeringen har formligen pippi på ”kvalitetssäkring” och ”uppföljning”. Tillsynsmyndigheterna får ständigt nya uppgifter, utan resurstillskott, och välfärdens yrkeskårer dignar under dokumentationstvång.

Public management (fotograf okänd)

Maciej Zaremba formulerar problemet kanske ännu skarpare i en avslutande kommentar kring sin uppmärksammade serie i Dagens Nyheter om The New Public Management inom den svenska hälso- och sjukvården. Han påpekar att arkitekterna bakom ”mål och resultat” bland mycket annat hade förbisett en enkel sanning: När man ger amatörer makten att peka ut mål som professionella skall uppfylla kan de peka ut hur många mål som helst, även om alla går i vägen för varandra…

När man styr med ord blir allt prioriterat, för att citera statsvetaren Daniel Tarschys. Mycket riktigt. När tjänstemän skall översätta önsketänkande till något som kan redovisas, skapar de mängder med kriterier som har följande gemensamt:

1. De försöker fånga kvaliteter med hjälp av kvantiteter (antalet patientbesök, vårddagar per diagnos, andelen ”nöjda kunder”, och andelen etanol i vårdcentralens bilar). 2. De stämmer ofta illa med professionens idé om kvalitet. 3. De kräver gräsligt med pappersarbete. 4. De lockar till irrationella och oetiska val. 5. De är lätta att manipulera. 6. De blir också manipulerade, ofta med gott samvete, av ovan nämnda skäl. Vilket väcker rop på mer kontroll, flera uppföljningar och granskande myndigheter.

Börjar vi se ett uppror mot en politisk kultur som varit rådande under senare år? När även liberala tidningar börjar reagera på det negligerande av professionell erfarenhet och praxisbaserat omdöme som mål- och resultatstyrningen ofta innebär finns kanske hopp om ett bättre sakernas tillstånd. Om vi sedan lever under ”big” eller ”small” government kan man alltid diskutera. Det viktiga är väl ändå att vi har  ett styrelseskick som inte generar mera rapportskrivning och en ny form av byråkrati.

Read Full Post »

Veckan som kommer

Maramö i Småland kommer att stå i centrum för den politiska rapporteringen i veckan. Alliansens partiledare träffas där i Annie Lööfs hembygd.

Det är egentligen inte så mycket man hittar på nätet om man vill få en uppfattning om Maramö i historia och nutid. På en engelskspråkig sajt ser jag ändå att risken för några större dramatiska händelser just där är ganska liten. Sannolikheten för torka är till exempel så låg som 10%. Större är då enligt samma sajt sannolikheten för jordbävningar (20 %):

Maramö can have low impact earthquakes (on average one every 50 years), with occurances at <5 Richter. When an earthquake occurs, it may be felt indoors by many people, outdoors by a few people during the day. At night, some people may be awakened.

Ingen tror väl ändå att någon jordbävning kommer att inträffa måndag-tisdag, vare sig politiskt eller fysiskt i den lugna småländska byn.

En muslimsk sajt som är specialiserad på de sju bönetidernas klockslag i olika delar av världen har lilla Maramö på sin karta även om antalet muslimer där förmodligen är begränsat. Under måndagen ska den första bönen på denna längd- och breddgrad hållas klockan 05:00 och den sista 19:28. Solen går upp 07:08 och ned 17:28. Riktningen mot Mecka är 141,3 ° räknat medsols från norr och avståndet till den heliga byggnaden Kaaba är 4507,46 km.

Detta om svensk inrikespolitik i ett seismologiskt och mångkulturellt perspektiv.

Så till veckans andra stora begivenhet: Sportlovet för skolorna i Mälardalen. Jag råkade halka in på Svensk skidkalender för 1938 och läste där om Skolungdomens allmänna fjällfärd som det året anordnades för trettonde gången av Skidfrämjandet och Svenska Turistföreningen i samarbete med Järnvägsstyrelsen och Skolöverstyrelsen:

Den första fjällfärden, som sträcker sig över tiden 25 februari— 5 mars, är avsedd för deltagare från allmänna läroverk, kommunala flickskolor, högre goss- och samskolor, enskilda mellanskolor, tekniska läroverk och handelsgymnasier i Stockholm med omnejd…

Den andra fjällfärden äger rum under tiden 6—14 mars och i den deltager ungdom från liknande skolor i Övriga delar av landet utom i övre Norrland, som får sin färd till Abisko förlagd till 13—20 april. Övriga färder gå till Jämtland och Härjedalen.

Förläggningen av fjällfärden till annan tid än påsken möjliggjordes genom Kunglig Majestäts medgivande till vissa skolor att få skapa ett sammanhängande vinterlov genom att ta tre dagar från påsklovet och två dagar från pingstlovet och till dessa fem dagar sedan lägga några idrottslovdagar. Beslutet gällde dock inte för folkskolor m. fl. och därför ordnades för folkskolor, fortsättningsskolor och högre lärarinneseminarier, folk- och småskoleseminarier samt för elever under 18 år vid särskilda kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning en färd i samband med påsklovet den 13—20 april detta år.

Det förutsattes att deltagarna skulle vara fullt friska och dessutom ”äga någon färdighet i skidlöpning”. Med skidlöpning avsågs i det sammanhanget längdåkning. Slalom var ännu inte ett begrepp på modet. Skid- och friluftsfrämjandets årsbok från samma år berättar om de problem som utförsåkningen kunde möta under 1900-talets första decennier:

Till Sverige kom slalomåkningen från alpländerna närmast på initiativ av Föreningen för skidlöpningens främjande. Påsken 1924 anordnade föreningen i Storlien en kurs i utförsåkningsteknik. Ledare var kapten Gunnar Dyhlén. Därmed var isen bruten. Visserligen fingo både Skidfrämjandet och Dyhlén uppbära klander för nymodigheterna och för brist på hänsyn för det sätt, på vilket skidlöpning sedan årtusenden bedrivits i vårt land. Det nya stod icke att hejda. Dyhlén var outtröttlig. Han ledde skidkurser, han framställde propagandafilm — de flesta av Skidfrämjandets medlemmar hava säkerligen sett hans filmer ”Hur Svensson blev skidlöpare” och ’Tre män på skidor” — han skrev handledningar och han arbetade på förbättring av utrustningen, men så har han också haft glädjen se framgången av allt detta arbete.

Om kapten Dyhlén hade anat vilka investeringar i avancerad utrustning som skolungdomen idag måste göra för att inte skämma ut sig i slalombacken hade han kanske varit något mindre entusiastisk.

Alternativ skidsemester utan risk för benbrott

Själv har jag egentligen aldrig åkt utför, om man nu bortser från ungdomens övningar i beskedliga sörmländska backar. Jag tänker heller inte börja någon skidkarriär. Den svenska ortopedins resurser är redan tillräckligt ansträngda.

Read Full Post »

Politiskt

Jag vill inte gärna skryta men faktum är att jag har en rätt lång karriär som politisk omvärldsanalytiker bakom mig. Redan som fjortonåring vann jag tidningen Folkets pristävling om vem som bäst kunde tippa utgången av riksdagsvalet 1956. Som pris fick jag en resa till riksdagens remissdebatt där jag såg statsminister Tage Erlander i talarstolen medan hans unga politiska sekreterare Olof Palme satt på en av sidobänkarna.

Trots denna tidiga framgång vågar jag ännu inte säga något om utgången av nästa års riksdagsval. Jag vågar inte ens uttala mig i frågan om Centerpartiet kommer att ligga under eller över fyraprocentsspärren. Jag läser i Aftonbladet att de stora vadslagningsbolagen är oense. Unibet tror att de klarar ribban, medan Betsson inte tror på partiets framtid i riksdagen.

Det jag vet är ändå att Centerns ledning håller på att tappa kontakten med sina gräsrötter. Vi som är födda på landet vet ju att Bondeförbundet och Centerpartiet varit en ryggrad i kyrkopolitik och hembygdsrörelser. Efter många somrar i Småland har jag en rätt bra uppfattning om vilken typ av aktivister som håller partiet vid liv. På Kronobergscenterns hemsida hittar jag till exempel följande lista på möten runt om i länet:

Ljuder CK
kallar till årsmöte fre 25/1 kl.19.00 hemma hos Gerd i Nickalycke.

Linneryds C
kallar till årsmöte sön 27/1 kl.14.00  i Linneryds Bygdegård. Underhållning med Amanda Hård och Linnea Widell från Kulturverksta’n i Tingsryd

Lidhults Centerkvinnor
håller årsmöte mån 28/1 kl.17.00 hos Aina Andersson, Bredhult, Lidhult.

Almundsryd-Urshults C
inbjuder till årsmöte ons 30/1 kl.18.30 i Församlingshemmet i Ryd. Stf. Närpolischef Jerry Bengtsson informerar och underhållning med Ulf Svensson.

Samlas man inte i bygdegården eller församlingshemmet så är det hemma hos centerkvinnor på gårdar i Nickalycke eller Bredhult.

På samma hemsida redovisas också en del av distriktets aktiviteter. Där finner man bland annat en rapport från ett välbesökt informationsmöte i Virestad i höstas där landsbygdsminister Eskil Erlandsson och riksdagsledamoten Karin Nilsson var inbjudna. Det blev enligt referatet en närmare tre timmar lång diskussion om de möjligheter och svårigheter som möter befolkningen på landsbygden. Bekymmer kring jordbruksstöd, reseavdrag, och integration ventilerades. Men också de klassiska frågor som levat med partiet sedan 30-talet:

Börje Olofsson undrade vad landsbygdsministern ska göra för att förbättra situationen för mjölkbönderna.

Mats Olsson kom in på frågan om reseavdragen: ”Hur ska ni se till att skapa rättvisa där? När deklarationen är klar visar det sig ju att avdragen i princip inte har något värde”.

Här svarade Karin Nilsson, som också är ledamot i riksdagens skatteutskott, att det är svårt att göra resor rättvisa: ”Jag har i nuläget inget svar på den frågan”.

Ett stort problem på landsbygden är den ständigt ökande vildsvinsstammen.

Men här slog Eskil Erlandsson fast: ”Vi kan aldrig utrota vildsvinen. Det är ett problem och från regeringen har vi på olika sätt försökt att underlätta jakten på vildsvin. Men jag vet inte vad samhället kan göra mer för att få bukt med problemen”.

Centerns idéprogram – mot nya djärva mål?

Allt tyder på att mjölkpris och vildsvinsplågan fortfarande är viktiga frågor i Centerns djupa led. Inte att undra på då att Växjös kommunalråd Per Schöldberg (som också är Centerpartiets distriktsordförande i Kronoberg) är bekymrad över det förslag till idéprogram som libertarianerna i Stureplanscentern lagt fram. Innan detta förslag presenterades andades Schöldberg optimism när han i början av hösten uttalade sig om den politiska framtiden:

Vi har både roliga och stora arbetsuppgifter framför oss. I mina ögon kan Centerpartiet bara gå framåt och i Växjö har vi en målsättning att i nästa val 2014 ta 4 000 nya röster vilket skulle ge oss en 10-procentig andel av valmanskåren. Det är tufft men fullt möjligt, sa Per Schöldberg.

Tufft är väl, som det heter numera, bara förnamnet. Men centerpolitik har ju alltid varit det möjligas konst.

Read Full Post »

J A Selander

Jag borde kanske, som ett komplement till det jag härom dagen skrev om Torgny Segerstedt, också ägna några rader åt J A Selander. Han har i viss utsträckning hamnat i skuggan av sin stridbare kollega i Göteborg men som chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren (från 1920 till 1963) var han minst lika frän i sina attacker mot det hitleristiska barbariet. Han nämns ofta tillsammans med Segerstedt och Ture Nerman som de tre främsta antinazistiska publicisterna i Sverige under det andra världskriget.

Professor Kent Zetterberg har skrivit artikeln om Selander i Svenskt biografiskt lexikon och ger en bra bild av hans insatser:

Genom sina bitska ledarkommentarer ådrog sig S tyskarnas missnöje. E-K, GHT och Trots allt! hårdbevakades av den tyska legationen i Sthlm och även av propagandaministern Goebbels och Auswärtiges Amt i Berlin. Även Hitler visade några gånger sin ilska över att den sv regeringen inte tystade dessa kritiker. E-K hade under kriget en spridning långt utanför Eskilstunaområdet. Tidningen lästes av antinazister runt om i landet. En period utkom den även i en upplaga på 300 exemplar i det ockuperade Danmark, innan tyskarna upptäckte sitt misstag och förbjöd vidare införsel av tidningen.

S insåg tidigt nazisternas ohyggliga planer för Europas judar. I en ledare 17 okt 1941, som ledde till beslag av tidningen, skrev han att judarna hotades med förintelse: ”Det sista och definitiva steget mot judarna” var på väg att tas av nazisterna, hävdade han: ”Vad (allt detta) kommer att innebära får var och en själv räkna ut. Så mycket är visst att allt numera kan hända.”

Staty på J A Selanders gata i Eskilstuna, gjord av Richard Brixel

Mina föräldrar prenumererade på Eskilstuna-Kuriren och jag minns ju mest att jag som barn läste serierna i den under de första skolåren. 1955 köpte E-K upp den lilla Strengnäs Tidning som då blev en delupplaga av modertidningen men med en egen förstasida och därtill  några specialredigerade lokalsidor.

På våren 1957 hade jag som 15-åring börjat skriva små bygdenotiser för Strengnäs Tidning (à 10 öre raden) och jag frågade redaktionschefen i Strängnäs (han hette Ingvar Carlsson, känd under signaturen Ico) om jag inte kunde får jobba lite som volontär på redaktionen under sommaren. Det skulle jag få göra men först ville Ingvar att jag skulle visas upp och godkännas av J A Selander när han en dag var på besök.

Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet men en sak minns jag oerhört klart. Selander frågade vad jag hade tänkt mig för framtid efter gymnasiet. Jag svarade att jag kanske skulle läsa vid något universitet. J A:s reaktion var omedelbar. Han ansåg att universitetsstudier inte var någon idealisk bakgrund för en journalist: ”Akademiker blir så lätt världsfrånvända”, konstaterade han.

Jag godkändes i alla fall och kom att jobba tre somrar som semestervikarie på Strengnäs Tidning. Först blev jag dock omprogrammerad av Ingvar C. som lärde mig att man på en tidning borde glömma alla de förhållningsregler som gällde för uppsatsskrivning i skolan. Det var lärdomar som jag haft stor nytta av senare i livet. Redan innan jag tagit studenten hade jag efter tre tidningssomrar blivit en hejare på att skriva notiser om allt från begravningar till fotbollsmatcher i gärdsgårdsserien.

Jag följde inte J A Selanders råd när det gällde akademiska studier. Å andra sidan blev jag heller aldrig journalist, bara en ständig frilansare.

Read Full Post »

Torgny Segerstedt

Dom över död man heter Jan Troells film om Torgny Segerstedt, den legendariske chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT). Den har officiell premiär nu på fredag (7 december) och den måste man naturligtvis se vad det lider. Förstår man förhandsskriverierna rätt så speglar filmen både Segerstedts storhet som publicist och hans tillkortakommanden i ett något snårigt privatliv.

I Dag-spalten i GHT var hans klassiska forum. Jag har en volym med några samlade krönikor stående i bokhyllan. Den omspänner perioden från den 3 februari 1933 till den sista artikeln av hans hand, publicerad den 15 mars 1945. Det är en tidsrymd som i stort sett sammanfaller med nazismens uppgång och fall. Att läsa Segerstedts ironiska texter om Tredje rikets härskare är en stilistisk upplevelse. Redan i volymens första text slås tonen an:

Det är faktiskt en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber. Det är en sak som icke angår endast tyskar. Tyskland är ingen från samfärdsel med den övriga världen avskild liten ö ute i oceanen. Det ligger mitt i Europa. Det har livliga förbindelser med alla andra stater. Och nu skola vi alla tvingas att sysselsätta våra tankar med vad hr Adolf Hitler hittar på. En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så.

När Göring i ett telegram några dagar senare på det skarpaste protesterar mot denna ringaktning av den store Ledaren svarar Segerstedt ironiskt att han först ifrågasatt telegrammets äkthet: ”Vi ha varit mycket tveksamma, huruvida här förelåge ett skämt eller om aktstycket finge betraktas som autentiskt. Förfrågningar på telegrafverket ha mötts med försäkringar, att några tvivel på dess äkthet icke äro befogade. Förfrågningar i Berlin ha givit samma resultat”.

Segerstedt var ju gift med en norska och hans kamp för Norges frihet sviktade aldrig. Men redan innan Norge blivit ockuperat ställde han (den 27 oktober 1939) en alltid aktuell fråga till det norska Stortinget, denna gång med anledning av den skändliga Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen:

Hur skall det förfaras med fredspriset i år? Stortinget måtte väl känna sig för denna gång så att det inte rusar åstad och delar det mellan de två statsmän som skapat fred i östra Europa. Hitler framhöll i sitt senaste stora tal att han och Stalin pacificerat denna del av världen. Den fred de åstadkommit var giltig för alla tider. Allt vad Hitler åstadkommit skall ju hålla i minst ett eller annat årtusende. Att ha snickrat ihop en fred i öster, som håller det närmaste årtusendet, är en bragd som förtjänar att belönas med Nobels fredspris. Stortinget gör dock klokt i att höra sig för, innan det fattar beslutet.

Just det här året tänkte sig Stortinget klokt nog för ordentligt innan de rusade iväg för att belöna några stormaktsledare.

Segerstedts ironier drabbade nu inte bara de nazistiska koryféerna. Minst lika bitande var hans kommentarer till de tre göteborgska köpmän i konfektionsbranschen som ville starta en annonsbojkott mot GHT eftersom den skrev så elakt om en ledande stormakt. Läs dessa svidande kommentarer och mycket mera om ni kommer över ett exemplar av I Dag-volymen

Småborgerlig dumhet och allmänpolitisk medgörlighet inför hycklande stormakter hade i Torgny Segerstedt en svuren fiende. Det är därför som han är lika aktuell idag som för sju decennier sedan.

Read Full Post »

Skandalen Ekeroth

Man kan bara hålla med Lena Mellin i Aftonbladet: Jimmie Åkesson har bara gjort halva jobbet genom att sparka Erik Almqvist som Sverigedemokraternas ekonomisk-politiska talesperson. Han måste omgående ta nästa steg: att sparka Kent Ekeroth som partiets rättspolitiska språkrör.

Medan Almqvist vräker ur sig rasistiska och sexistiska tillmälen och hotar andra fysiskt står Kent Ekeroth och filmar hela förloppet med sin mobilkamera (se hela filmen på Expressens nätsida). I stället för att anmäla eller på annat sätt beivra övergreppen godkänner han dem indirekt genom sin åskådarroll och sina kommentarer.

Valpropaganda 2010

Jag har följt Ekeroths blogg genom åren och har alltid skämts över att en person med hans åsikter kan bli ett av de valda ombuden för Sveriges folk. Ideologiskt har han levat i symbios med den numera ökände bloggaren Fjordman och antimuslimska hatsajter som Gates of Vienna. När han för några år sedan liknade invandringen vid hiv-epidemin visade han den sanna nivån på sitt politiska omdöme.

En demokrati kan inte ha den typen av företrädare i ett parlamentariskt utskott med ansvar för lag, ordning och mänskliga rättigheter. Sverige är trots allt inte Långbortistan, för att nu för ett ögonblick låna Ekeroths främlingsfientliga politiska terminologi.

PS. Uppdatering:

Ann-Charlotte Martéus skriver utmärkt i sin blogg på Expressens nätsida. Hon tycker att det är  lite chockerande att Kent Ekeroth filmar den aktuella händelsen och sedan behåller filmen:

Men om man tänker efter är det inte så chockerande, heller. Det här är ju en underhållningsfilm för SD-huliganerna. En pärla. En klassiker. Sånt måste bevaras.

En sak är dock verkligt chockerande: sverigedemokraternas skratt när de går därifrån. De var inte ens arga. De var upprymda. De hade haft det dödskul. ”Alla blev rädda för oss!”

Det var kul att skrämmas, kul att hota, kul att bråka med den fantastiske Soran Ismail och den fantastiska Anna Östrand.

Ingen anständig människa kan rösta på SD. Så är det bara. Att ge sitt stöd åt SD är att ge huliganer med psykopatiska gapskratt i fickan, en del av makten över landet. Det är oursäktligt.

Det är bara att hålla med. Vi har alla lärt oss av historien vad det innebär när politiska partier bygger sin makt på provokationer och gatuvåld.

Uppdatering 2, onsdag 15 november:

Expressen publicerar idag nya filmsekvenser från den skandalösa natten. Bl. a. får man se hur de iblandade sverigedemokraterna, inklusive Kent Ekeroth, beväpnar sig med järnrör från en byggnadsställning. Ur tidningens textkommentar:

Kent Ekeroth hörs ropa på filmen:

”Alltså, vi vill inte göra någonting, vi försvarar oss! Vi försvarar oss!”

På filmen skymtar änden av det tunga järnrör som Ekeroth själv bär i ena handen. Bilderna kan inte beskrivas som något annat än häpnadsväckande.

Erik Almqvist var fram tills i går partiets ekonomiske talesman, det vill säga partiets finansministerkandidat.

Kent Ekeroth är som rättspolitisk talesman partiets justitieministerkandidat.

Gör tankeexperimentet att flmen handlade om alliansregeringen och Moderaterna.

Då skulle man alltså få se hur finansminister Anders Borg beväpnar sig med järnrör medan han filmas av en skränande Beatrice Ask, också hon med ett tungt järnrör i högsta hugg.

Efter dagens avslöjanden finns det bara en rimlig slutsats: Ekeroth uppfyller inte de krav som måste ställas på en ledamot i en demokratisk lagstiftande församling

Read Full Post »

Veteraner

Det är alltid lätt att reta sig på anglicismer eller amerikanismer som kryper in i det svenska språket. ”Veteraner” är ett exempel. Inte så att ordet är nytt för oss, det är bara det att det nu alltmer börjar användas i den betydelse som vi sett på teve eller i amerikanska filmer, det vill säga som ett begrepp för mer eller mindre ärrade soldater.

Ett veteranmonument ska resas på Djurgården och en debatt rasar tydligen i sociala medier. Framför allt försvarsmaktens gamla FN-soldater verkar vara missnöjda med det konstnärliga förslag som juryn kommit fram till och som de betecknar som ”en kotte”. De skulle uppenbarligen vilja ha ett minnesmärke med en starkare militär symbolik, gärna också med namntavlor som utomlands och kanske med en evig låga. Problemet är ju bara att veteranbegreppet inte bara kan tänkas inkludera militärer utan också andra som med livet som insats försvarat mänskliga värden.

Även i USA svävar faktiskt definitionerna när det gäller kategorin ”War veterans” vilket Wikipedia upplyser oss om:

The most common usage is for former armed services personnel. A veteran is one who has served in the armed forces, especially one who has served in combat. It is especially applied to those who served for an entire career, usually of 20 years or more, but may be applied for someone who has only served one tour of duty. A common misconception is that only those who have served in combat or those who have retired from active duty can be called military veterans.

Vietnam Veterans Memorial, Washington

På försvarets bloggsida förklarar insatschefen, generallöjtnant Anders Silwer, bakgrunden till tävlingsjuryns beslut när det gäller det nu omdiskuterade svenska monumentet:

Vi i juryn stod inför uppgiften att bland de inkomna bidragen välja det förslag som bäst hedrade alla typer av insatser i fredsfrämjande verksamhet utomlands, både historiskt och i framtiden. Det är viktigt att komma ihåg att det i definitionen ”veteran” inte enbart är Försvarsmaktens personal som räknas in. Även andra myndigheter, som Polisen, Folke Bernadotteakademin och Sida har veteraner. Jag tycker därför att det finns saker i det valda monumentet som direkt kopplar till försvarsmaktsanställda som stupat eller skadats. Precis som det finns kopplingar till exempelvis en polis som varit i Kosovo eller en MSB-medarbetare som varit på Haiti som sjuksköterska. Monumentet är för oss alla.

En som också i detta ärenden ställer in sig i det militanta ledet är kolumnisten Johanne Hildebrandt i Svenska Dagbladet. Hon kan naturligtvis ha skäl att tycka att det borde dofta mer krutrök över monumentet men ett av hennes argument förefaller mig något halsbrytande:

Enligt militärhistorikern Lars Gyllenhaal dog 541 personer i flygvapnet under Kalla kriget 1946–1990.

Gyllenhaal uppskattar att, lågt räknat, ett hundratal människor inom marinen och armén dödades i tjänsten under samma tidsperiod. Med andra ord kostade Kalla kriget 600 svenska liv.

Följer man den logiken skulle ju Sverige inte ha haft något försvar alls om inte kalla kriget hade pågått. Tänker man efter är det ju inte heller särskilt många som på 50- och 60-talet blev offer för fientliga stridshandlingar. DC 3:ans besättning 1952, förstås, men vilka ytterligare?

Man skulle med samma logik bland offren kunna räkna in också de många människor som under samma period omkom i arbetsplatsolyckor indirekt relaterade till försvarsindustrin.

Förskjutningen av veteranbegreppet till en främst militär term är olycklig. Varför skulle inte de civila svenska sjukvårdare som 1935 dog av italienska bomber i Etiopien få räknas bland dem som hedras i ett nationellt monument över dem som vågat sitt liv under krig och elände på olika håll i världen. Allra bäst vore förstås om det anglifierade veteranbegreppet helt utmönstrades ur svenskt språkbruk. En komplicerad verklighet kräver nog mer än ett enda ord för att beskrivas.

Read Full Post »

Skolmarknaden

Nu är ordet verkligen etablerat: Skolmarknaden. När Svenska Dagbladet i dag (på näringslivssidorna) granskar denna ganska nya nisch i företagsvärlden så konstaterar man att allt fler fria gymnasieskolor konkurrerar om ett sjunkande elevunderlag. Enligt företagsanalytiker kan skolorna bli nästa krisbransch med ett växande antal konkurser som plötsligt ställer eleverna utan utbildningsplats.

Fast så illa att ungdomarna lämnas vind för våg är det förstås inte. De kommunala skolorna har en skyldighet att sopa upp spillrorna av ogenomtänkta entreprenörskap och erbjuda de strandsatta en plats i det offentliga utbildningssystemet. Men enligt Skolverket får mindre än var tredje elev som byter skola sina slutbetyg inom tre år, att jämföra med mer än åtta av tio som inte byter skola.

I Helsingborg fick förra året 80 elever byta skola sedan den förre rektorn gjort fel i dataprogrammet Excel och därför inte upptäckte bristen på pengar förrän det var för sent. Och det är inte det enda fallet där en skollednings ekonomiska inkompetens drabbar ungdomar (och skattebetalare som får ställa upp med lönegarantier).Hur det kan se ut ur en kommuns perspektiv framgår av en intervju som Lärarnas Nyheter gjorde med en skolpolitiker i Sandviken för ett par år sedan:

Kommunen har på senare år stängt flera skolor för att anpassa kostymen till minskande elevkullar. Samtidigt har det öppnats en fristående skola. Kommunerna har rätt att yttra sig över friskoleansökningar men de har ingen vetorätt. Om Skolinspektionen säger ja får skolan starta och kommunen måste betala skolpeng.
— En del tycker att vi ska gå vidare och stänga skolor i ytterområdena också för att eleverna är så få. Men då skulle vi säkert få en friskoleetablering även där, med ännu större kostnader för kommunen som följd, säger Ann Catrin Brockman (S), ordförande i kunskapsnämnden. Hon tillägger:
— Vi har tvingats sänka lärartätheten tre år i rad. Det är som en Kafkaroman.

En tröst i bedrövelsen är förstås att Skolinspektionen med en ny lagstiftning i ryggen har blivit tuffare när det gäller att avslå ansökningar om optimistiska nyetableringar. En orsak till inspektionens nej är bland annat bristen på avsättningar för skolbibliotek i affärsplanerna.

Tom skolsal?

Medan den svenska skolkrisen förvärras i takt med en ökad bolagisering kan det vara värt att lyssna till hur en liberal politiker i ett annat land ser på kommersialiseringen av en viktig samhällssektor. Jag tänker på de brittiska liberaldemokraternas ledare Nick Clegg som i den egna koalitionsregeringen uppehåller ett absolut motstånd mot transfereringen av skattemedel till vinstdrivande bolag:

To anyone worried that, by expanding the mix of providers in our education system, we are inching towards inserting the profit motive into our school system, again, let me reassure you. Yes to greater diversity; yes to more choice for parents. But no to running schools for profit, not in our state-funded education sector.

Jag tillhör inte dem som kategoriskt är emot fria skolor. Det behövs alltid alternativ för elever med speciella behov. Men att det illa genomtänkta skolpolitiska experimentet i Sverige är på väg att spåra ur borde snart alla kunna inse.

Read Full Post »

Skandalerna

Knappt har man kommit hem från lugnet i de norska fjällen förrän skandalerna börjar dugga tätt här i fosterlandet. Det representeras friskt för statens pengar. En generaldirektör avskedas och hon har knappt hunnit lämna sin stol innan det visar sig att den ansvariga ministern också haft sina fingrar i olika syltburkar.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när representationsanslagen fanns preciserade i statsliggaren. I början på 70-talet hade universitetskanslern ett par tusenlappar att sätta sprätt på om han ville bjuda några höjdare på middag. Visst, det fanns redan då exempel på kreativ bokföring men principen var glasklar. Sen kom det nya ideologer som tyckte att myndigheter skulle agera som företag. Medborgarna blev ”kunder” och affärslivets anda skulle prägla också statsförvaltningen. Och så har det fortsatt.

Å andra sidan har man svårt att förstå upprördheten över ”slottsmiddagar”. Massor av konferensställen är nu  inrymda i gamla slott och det brukar inte vara dyrare att hyra in sig där än i några trista lokaler nära Stureplan. Och den klassiska mediala upprördheten över ”trerättersmiddagar” har jag aldrig kunnat förstå, Själv skulle jag kunna komponera en trerättersmiddag för 50 kronor om man börjar med en pulversoppa, fortsätter med lax och stuvad potatis och sedan avslutar med persikohalvor och vispgrädde. Det är inte rätternas antal det hänger på. It’s the economy, stupid.

Konferensslott (landstingsägt)

Att Stiftelsen för strategisk forskning hamnat snett beror kanske på att den började sin verksamhet som en stiftelse utan offentlig insyn. Det var innan utbildningsminister Tham gjorde en återställare och förde in löntagarfondsstiftelserna under det statliga regelverket för offentlighet och sekretess. Jag satt med i styrelsen för Stiftelsen för internationalisering av utbildning och forskning (STINT) under en period och minns att en tidigare ordförande beklagade att Thams reform innebar att det inte längre var möjligt att servera en dry martini före maten. Men jag minns också att vi fick ett flott julbord på restaurang Gondolen i samma lokal som Svenska Dior AB och Trafikverkets tekniska konsulter. Vårt eget bord var jämställt men Diors bord bestod till 95% av kvinnor och Trafikverkets till 95% av män. Men vid kvällens slut hade alla funnit varandra över bordsgränserna.

Och så har vi skandalen med Herman Lindqvists nya bok. Jag träffade den aktuelle författaren första gången sommaren 1959 på ett gymnasistmöte i Gamla Karleby i Finland. Då gick han på ett gymnasium i Helsingfors och talade finlandssvenska. Jag minns hans verbala spänst och tänkte nog i mitt stilla sinne att han skulle låta tala om sig. Det stämde ju också. Synd bara att hans slarv drabbat den blide humanisten Karl-Gustaf Hildebrand, en man som dock under sin livstid utsattes för kraftiga verbala smällar också av Sven Stolpe på grund av sin roll som kritisk granskare av Stolpes avhandling om drottning Kristina.

Allvarligast av veckans alla mediala stormar är förstås ändå den som rör fallet Quick. Jag håller med Ulrika Knutsson när hon i Expressen föreslår att det tillsätts en medborgarkommission för att granska denna rättsskandal. Det finns många som har mycket att förklara. Främst skulle jag vilja höra vad Quicks försvarare Claes Borgström har att säga. Han verkar inte ha lagt ner alltför stor möda på att rota i fakta.

På advokatbyrån Borgström & Bodströms hemsida läser jag att Claes Borgström nyligen gett ut en bok som heter Advokaten i brottsmålsprocessen. Enligt reklamen besvarar den bland annat följande fråga: ”Hur ska försvararen agera om en klient som förnekar antyder att han är skyldig?” En lika relevant undran är väl hur försvararen ska agera om en klient erkänner brott på brott men kan misstänkas vara oskyldig. Kanske borde Norstedts förlag dra in upplagan och se över texten i ljuset av vad vi nu vet om författarens dubiösa roll.

Read Full Post »

Almedalen – Party for everybody

Jag fick en personlig inbjudan till ett seminarium under den kommande Almedalsveckan i Visby, den årliga händelse som är den offentliga sektorns och näringslivets gemensamma svar på Peace & Love-festivalen i Borlänge. Rubriken är ”Varför är konstnärliga högskolor viktiga för en stads attraktivitet?”. Det är Stockholms akademiska forum som inbjuder till ett samtal som bland annat utgår från följande analys:

Konstnärligt utbildade främjar kreativitet och utveckling av nya idéer, ställer frågor på sin spets och driver därmed utveckling inom alla samhällsarenor. Hur kan denna sektor främjas och utvecklas? Hur kan synergieffekter mellan konstnärlig verksamhet och andra samhällssektorer öka? Vilka möjligheter finns att ge konsten och konstnärerna ett ökat utrymme i samhället, som drivkraft, inspiratör och motor?

En intressant frågeställning förstås, väl värd att dryfta. Man undrar bara varför just denna diskussion (som i grunden handlar om Stockholmsregionen) ska förläggas till Gotland och föras mellan fem personer som alla transporterats dit för ändamålet. Eftersom samtalet förs under frukosttid  (förtäring ingår) måste ju deltagarna också ha anlänt till Visby dagen innan.

Själv tänker jag inte åka dit. Jag befinner mig på annan ort och dessutom skulle en tripp till gutarnas vackra ö kosta mig ett par tusenlappar. Men jag hoppas att Stockholms akademiska forum får valuta för pengarna och att skarorna strömmar till i morgontimmen. Om seminariet skulle upprepas på sin naturliga plats, det vill säga i Stockholm, kommer jag nog gärna dit.

Almedalens hemsida upplyser om att man i år slår rekord i antalet evenemang. Totalt omfattar kalendariet 1.745 mer eller mindre viktiga framträdanden och seminarier. 70% av dem anordnas måndag till onsdag under den kommande veckan. Det betyder 1.225 programpunkter under tre dagar eller drygt 400 per dag. Jag vet inte hur de s.k. kommunikationsstrategerna tänker när de utgår från att man får maximal effekt för sina pengar genom att förlägga sina PR-aktiviteter till en plats där man möter en så mördande konkurrens.

Å andra sidan handlar Almedalen förstås också om det som de ryska gummorna nyss inbjöd till: ”Party for everybody. Come on and dance!”.

———

PS – Uppdatering

Svenska Dagbladet har idag (30/6) en stor artikel om de miljonbelopp somn statliga och kommunala myndigheter lägger ned på sin närvaro i Almedalen. Läs den.

Read Full Post »