Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Inrikespolitik’ Category

Det är – som de trogna läsarna vet – inte alltid som jag håller med Carl Bildt. Men när han karakteriserar regeringens förslag om att lägga ned Medelhavsinstituten i Athen, Istanbul och Rom som ”talibanpolitik” så har han ändå på sitt sedvanligt drastiska sätt formulerat vad många känner.

Jag kanske inte skulle ha exakt samma ordval. Kanske skulle jag snarare ha talat om okunnighet, om brist på förståelse för forskningens villkor eller om ett beklagligt kulturmord av budgettekniker.

Jag är förstås part i målet. Jag har varit ordförande i Atheninstitutets styrelse sedan 2007 och har från insidan kunnat se hur viktiga instituten är, inte bara för specialiserade arkeologer och antikvetare utan för en lång rad forskare i olika humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen som här haft en bas för vetenskapligt utbyte med kollegor från de aktuella länderna eller från en vidare global akademisk gemenskap. Själv är jag inbokad som medverkande på en konferens i mars som kommer att handla om olika aspekter på både antik och modern filosofi, för att nu bara ta ett exempel.

Det var en ödets ironi att jag fick beskedet om de kortfattade raderna i budgetpropositionen just i Grekland, strax efter det att institutet haft sitt styrelsemöte i Svenska huset i Kavalla, en donation från 70-talet och ett K-märkt (nu hotat) svenskt kulturhus i den gamla tobaksstaden. Jag stod i onsdags på det fina Bysantinska muséet i Thessaloniki när mobiltelefonen ringde. Det var en tjänsteman från Utbildningsdepartementet som ville förvarna om vad som stod i propositionen när den under torsdagen skulle bli offentlig. Jag trodde förstås inte att det var kunde vara riktigt sant men fick väl efterhand ändå ur mig repliker som ”obegripligt”, ”huvudlöst” med mera.

Konkret innebär förslaget att de tre institutens samlade anslag (som idag är 22 miljoner) skärs ned till 10 miljoner år 2016 för att sedan upphöra helt 2017. Om departementets politiska ledning möjligen trodde att instituten hade några egna stora fonder att ta av så trodde de fel. De är till 90 procent statligt finansierade – helt rimligt förstås eftersom de är en viktig resurs för svensk utbildning och forskning liksom för svenskt kulturutbyte med världen runt Medelhavet. Dras det statliga stödet in måste de läggas ned.

mits

Svenska institutet i Athen

Som tur är har en oerhört kraftig opinion snabbt väckts mot detta oöverlagda förslag som statsvetaren Ulf Bjereld med rätta kallat för en ”budgetblunder”. Hur det rent politiskt kommer att hanteras av riksdagen återstår att se. Men argumenten för deras bevarande har nu formulerats av så många och så övertygande att det är svårt att tro att politiker inte skulle lyssna.

Bland många andra kommentarer kan jag citera vad Ola Wikander skriver i Expressen:

Att lägga ned dessa institut skulle i praktiken vara ett kultur- och vetenskapsmord. Utan dem – ingen svensk antikarkeologi. Oerhörda begränsningar i forskningen på Rom, Grekland och det antika Mindre Asien skulle bli resultatet. En kollaps i utbildningen i de relevanta ämnena, där icke oviktiga moment ofta förläggs till instituten.

Och kanske viktigast: en ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen. Inför värdländerna har Sverige indirekt lovat att vara en garant för denna forsknings fortbestånd. Instituten har varit och är ovärderliga för Sveriges möjlighet att knyta forskarkontakter och interagera med det internationella humaniorasamhället. Vi har ett ansvar och en bild av oss själva som vetenskapsnation, som regeringen håller på att radera ut.

Detta om detta. Vi får väl se vad som händer i den fortsatta politiska processen.

Annars hade jag tänkt skriva om lite andra intryck från en vecka i Grekland. Men till det får jag återkomma. Just nu går telefonerna varma och mejlboxen plingar.

PS – uppdatering

Nu meddelar högskoleministern i en intervju med Sveriges Radio att frågan behöver utredas ytterligare. En riktig politisk bedömning enligt min mening.

Read Full Post »

Jag har varit upptagen av annat under den senaste veckan men måste förstås – helt oombedd – ge några kommentarer till det politiska läget.

Regeringsförklaringen gillade jag i mångt och mycket. Uppståndelsen kring ett framtida erkännande av Palestina var väntad. Den sedvanliga proisraeliska assistanskåren har förstås ryckt ut. Men som alltid när det gäller internationellt erkännande av stater och självständighet är det svårt att haka sig fast vid några entydiga principer. Flera EU-länder erkänner som bekant inte Kosovo av rädsla för egen separatism. Man skulle också med fog kunna hävda att just det landet inte har full kontroll över sitt territorium (tänk på Mitrovica-enklaven). Det hade inte heller Kroatien när det erkändes av många i omvärlden 1992. Erkännandet av Palestina får väl ses som en protest mot att just denna nation förvägrats all meningsfull kontroll över något territorium genom den rådande bosättarideologin.

Utrikespolitik är, som vi ju vet, ofta principlös men symbolhandlingar kan vara viktiga. Särskilt om det handlar om ett slags bekräftande av FN:s delningsbeslut från 1947.

Att Urban Ahlin hindrades att bli utrikesminister och i stället fick posten som talman var också en viktig symbolhandling som kommer att tjäna vårt land väl. Tillsammans med Margot Wallströms konstaterande av att USA inte bestämmer över vår utrikespolitik markerar det en återgång till en mer traditionell svensk linje för socialdemokratin. Man får bara hoppas att den nya ministern, till skillnad från sin företrädare, inte skickar ut ett twittermeddelande varje gång hennes flygplan lyfter från marken.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Rosenbad – nu ny regim

Om kulturminister Alice Bah Kuhnke blir bra eller dålig vågar jag inte ha någon uppfattning om. Låt henne få visa sina politiska talanger först. Någon tidning lyckades göra en rubrik av att den nya högskoleministern Helene Hellmark Knutsson saknar en full akademisk examen. Det bekymrar mig inte så mycket. Per Unckel hade, såvitt jag minns, inte heller någon examen men vad man än tycker om hans friskoleentusiasm så var han var ingen dålig främjare av högre utbildning och forskning.

Förr i tiden handlade uppdraget som ecklesiastikminister om ansvar för såväl kyrka som utbildning, forskning och kultur. Mellan 1951 och 1957 hade bondeförbundaren Ivar Persson i Skabersjö denna uppgift. Han har inte gått till historien som någon betydelsefull reformator av högre utbildning och forskning.  Jag minns att min gamle chef, universitetskansler Hans Löwbeer, en gång karakteriserade det magra utfallet för högskolesektorn i en proposition på 70-talet med orden ”en typisk Skabersjö-budget”.

Perssons insatser som kulturminister är det väl inte heller någon som minns. Hans kultursyn sammanfattas så här av Svenskt biografiskt lexikon:

Han slog vakt om den gamla allmogekulturen och kände oro för de negativa effekter som den pågående urbaniseringen kunde medföra: en utveckling mot ytlig materialism och nivellering av lokala särdrag och en lockelse att se livet i storstäderna som en ”dagdrömmeriets lyxtillvaro”, Särskilt negativ var han till filmen, en ”verklighetsförfalskare av stora mått”. Som motvikter såg P bl a traditionellt kristen fostran och gammaldags familjesammanhållning — något som han förknippade med ”bondens kulturansvar”.

Det där är ju idéer som andra politiska krafter numera tagit hand om. Han hade inte platsat i en regering idag. Vad den gamle bondeförbundaren skulle ha sagt om dagens dagdrömmande Stureplanscenter kan man för övrigt bara spekulera kring.

Read Full Post »

Siffrorna från söndagens val låter nästan bekanta: Socialdemokraterna fick 31,9% , högern 22,9%, de gröna 6,2%. Och så överraskade det eurokritiska och lätt populistiska Alternative für Deutschland med att från nollpunkten ta 12,2% av rösterna. Lite katastrofalt blev utfallet för vänsterpartiet (Die Linke) som rasade från förra valets dryga 27% till 18,6%.

Det handlar alltså om delstaten Brandenburg som med sina 2,45 miljoner invånare är en av de mindre förbundsstaterna i Tyskland. Hur den nya regeringen där ska se ut spekuleras det nu kring. Hittills har socialdemokrater och vänster regerat i gott samförstånd men nu är frågan om den hittillsvarande regeringschefen Dietmar Woidke tänker göra som Löfven och ge vänstern kalla handen. Högern (CDU) knackar redan på dörren till kansliet i Potsdam och vill gärna regera ihop med de brandenburgska sossarna. Kanske inte så konstigt i en nation som just nu styrs av en sådan bred koalition.

Ach Europa! – som Hans Magnus Enzensberger satte som titel på sin berömda bok från 1987. Hur mycket har inte vår kontinent förändrats under de tjugosju år sedan boken skrevs. Murens fall, EU:s utvidgning, högerpopulism och främlingsfientlighet i så många länder. Och så de samarbeten över blockgränserna som för några decennier sedan var otänkbara.

ach-europa

Sverige har väl också förändrats även om några drag påminner om läget 1987. Enzensbergers bok innehöll ett kapitel med rubriken ”Svensk höst” och han besökte vårt land bland annat under en valkamp. Han noterade då att partipolitiska dueller hemma i Tyskland, liksom på den europeiska kontinenten, oftast är en kamp med blod, svett, förtal, skvaller och känslor. I Sverige däremot ser han bara jämnmod och artighet. Inte ens de borgerliga partiernas beteckningar visar någon större identitet; de konservativa kallar sig moderata och det gamla bondepartiets nya namn betyder nästan inget. Han ser ett slags socialdemokratisk hegemoni och en myndighetskultur som han förundras över:

Det ser ut som de eviga organisatörerna av denna svenska kultur, socialdemokraterna, har framgångsrikt och genomgripande genomfört ett projekt som alla tidigare regimer, från teokrater till bolsjeviker hade misslyckats med, nämligen att tämja människor.

Den ”socialarbetarnas diktatur” som Enzensberger då tyckte sig se finns knappast längre och Stefan Löfven är förvisso ingen hegemon. Hans inbjudan över blockgränserna markerar väl på något sätt slutet på en epok i Sveriges historia.

Nu fylls tidningssidorna av rätt förutsägbara valanalyser. För en något annorlunda vinkling  står kolumnisten Ronnie Sandahl i Aftonbladet. Han vill förklara Sverigedemokraternas framgång med att båda de stora blocken har svikit landsorten.

Sedan alliansen tillträdde har klyftan växt. 15 000 heltidsjobb försvann i lantbruket medan Centerpartiet riktade blickarna mot Stureplan. 14 000 statliga jobb flyttades in till storstäder. En sjättedel av alla by­skolor har lagts ned. Var femte biblioteksfilial. Busslinjer, vårdcentraler, poliskontor. Arbetslöshet. Vad trodde de? Att folk inte skulle protestera?

Sverigedemokraternas framgångar är inte enbart en fråga om flyktingpolitik. Det handlar även om motsättningen mellan landsorten och storstaden, folket och eliten. Även på den lilla skalan: småbyarna mot tätorten, Floby mot Falköping. En fråga om närhet och avstånd, egentligen.

När man talar om hatet mot storstadsfixerade medier glömmer man lätt landsortsmediernas utarmning. För tjugo år sedan kände alla Fal­köpingsbor en journalist eller två. Falköpings Tidning hade lokalredaktioner ute i byarna. Tv och radio konkurrerade. Livet på landet existerade, bekräftades.

Från och med oktober är det bara tre allmänreportrar kvar på FT. Och i våras lade TV4 ned alla sina lokalsändningar. Medieskuggan allt större. Och vid sidan av står människor på landsbygden, ser avståndet till resten av Sverige öka för varje år.

Ska vi prata integrationspolitik? Låt oss i så fall börja med de tretton procent som röstat på SD. Hur ska de integreras i Sverige?

Jag kan bara tillägga att här i invandrartäta Södertälje fick Jimmie Åkessons gäng 13%, ungefär som riksgenomsnittet. I den lilla landsbygdskrets utanför stan som heter Hölö fick de 20%, samma siffra som både sossar och centerpartister kunde notera. Hur det utfallet ska analyserar vet jag faktiskt inte.

Read Full Post »

”Concrete socialist”

Jag hämtar rubriken ovan från brittiska The Guardian som idag har en artikel om det svenska valet. Där beskrivs bland annat Socialdemokraternas dilemma:

Löfven, a former welder with a boxer’s nose, faces the difficult challenge of trying to win back old Social Democrat voters without looking like what Swedes call a betongsosse or concrete socialist of the olden days.

Stefan_Löfven_talar_vid_Sergels_torg_i_maj_2014

Löfven – no ”concrete socialist”

Nej, vem vill vara en betongsosse i dessa tider? Vad ska man i stället lyfta fram om man vill ge ett fräscht och modernt intryck utan att trampa på någon öm väljartå? Tyska taz.de konstaterar att kontroversiella budskap inte är något för en svensk valrörelse:

Slogans wie „Alle werden für ein besseres Schweden gebraucht“ (Konservative) und „Ideen für ein besseres Schweden – für alle“ (Sozialdemokraten) lassen nicht unbedingt die schärfsten Alternativen aufeinanderprallen.

”Ett bättre Sverige” är den gemensamma nämnaren. Någon däremot? Den roligaste slogan som jag annars läst på någon valaffisch såg jag i går: ”Nej till vänster i välfärden”. Den borde även Jonas Sjöstedt kunna le åt.

Chicago Tribune har den tänkvärda rubriken ”Trouble in Paradise?”. Det låter som en av mina engelska favoritserier: ”Murder in Paradise” med handlingen förlagd till de karibiska öarna. Tänk att det fortfarande finns utlänningar som tror på den nordiska idealtillvaron. Affärssajten Bloomberg.com lyfter också fram problem och säger att börsmäklarna börjar bereda sig på det värsta.

Tyska Bild noterar för sin del att paradiset också innehåller mindre attraktiva inslag. Tidningen undrar om ett maktskifte kommer att innebära att Vattenfalls planer på en brunkolsbrytning i Sachsen inte blir av. Problemet är väl bara att ingen vill köpa den tyska delen av de svenska skattebetalarnas miljardinvesteringar så tidsplanen för ett uttåg är nog högst obestämd.

Jag förtidsröstade idag men kommer nu på att jag inte riktigt beaktade det svensk/tyska brunkolet i mitt val av riksdagslista. Men man kan ju inte tänka på allt.

Read Full Post »

Valrörelsen

En kollega till mig på det glada 70-talet hade satt upp en rad tänkvärda sentenser på en vägg i sitt tjänsterum. En av dem var ett uttalande av Grönköpings borgmästare Mårten Sjökvist som löd: ”Det synes hava gått politik i valrörelsen”.

Jag vet inte om detta konstaterande fortfarande gäller. Det var nog trots allt mera politik i valpropagandan förr. På en av årets affischer kan man läsa ”Värna patienterna – inte landstingen”. En fin och medmänsklig appell. Men hade man velat driva politik skulle man lite mer rättframt ha kunnat skriva: ”Förstatliga vården”. Men allt som har med stat att göra låter inte så mjukt. Alternativet skulle vara: ”Privatisera vården” Men inte heller det låter kanske så bra i rådande opinionsläge. ”Närodlad vård” fungerar ju inte heller som metafor betraktat.

På en annan affisch ser man utbildningsministern tillsammans med uppmaningen ”Rösta på skolan”. Vilket parti man då ska välja framgår dock inte direkt av plakatets text.

Annat var det förr. Tänk bara på det så kallade kosackvalet 1928 och de rättframma varningarna för hotet från öster. Fick Carl Bildt bestämma skulle han nog göra en remix på någon av affischerna från detta mångomskrivna val:

kosack

För att återvända till Grönköping så läser jag en gammal välbalanserad ledare i Veckobladet, återpublicerad i årsboken för 1991. Där vänder sig redaktionen mot alla oansvariga opinionsundersökningar:

Det är sannerligen icke utan oro, som man nödgas taga del av vårens senaste s.k. opinionsundersökningar, vilka dessvärre visa å alltmer otillfredsställande sympatiyttringar hos den breda allmänheten. Dylikt är ingalunda ägnat att bereda vägen för en lugn valrörelse, och är det nu att hoppas, att effektiva motåtgärder mot detta oönskade tyckande, där de ena bolinerna förefaller lösare än de andra, snarast möjligt måtte insättas av alla goda krafter, som ställa upp för ett mer garanterat omval.

Veckobladets inlägg var föranlett av den oro i väljarleden som uppstått genom uppkomsten av nyare politiska grupperingar, något som enligt tidningen borde bekymra de etablerade partierna:

För en intresserad betraktare synes det nära nog ofattbart, att desamma så lättsinnigt lämnat fältet öppet för allehanda nykomlingar å den politiska arena, som föreställer samhällets högsta styrelse. Uppenbarligen ha samtliga å något sätt kommit att råka försumma den väsentliga grundval för en framgångsrik valstrategi, som av hävd utgöres av en övergripande löftesgivning… Det finnes dock åtskilligt, som väljarna kunna tänkas önska sig och som därför kan vara lämpligt att utlova, blott man tänker en smula efter! Visserligen föreligger i dagens nuläge viss risk för, att de nya partierna redan utställt löfte härom, men gives det nästan alltid möjligheter att lova ännu mera, blott viljan finnes.

Några av oss minns den period när riksdagsmandaten var på tre år (1970-1994). Det var på den tiden som Grönköpings riksdagsman J. Krökén i Kröken önskade sig ett lite lugnare politiskt klimat genom femåriga mandatperioder:

Skulle man framdeles få kvarsitta i fem år, vore därför ett allvarligt bekymmer ur världen, och vi skulle mer oavbrutet kunna ägna oss åt vårt egentliga talande, motionerande m.m. dyl., som ändock måste ses som en viktigare huvuduppgift än de besvärliga och tidsödande valen.

Nu har vi alltså en valrörelse vart fjärde år och får man tro medierna kan det sluta med ”politiskt kaos”, det vill säga en viss politisk oordning med svenska mått mätt. Fast jag vet länder som hanterar liknade kaossituationer genom koalitioner och kompromisser.

Själv tänker jag på valdagen värna både skolan och vården. Men vilket eller vilka partier som från den utgångspunkten får min röst tänker jag inte avslöja här.

Read Full Post »

Sent omsider har liberala ledarsidor och en del högerpolitiker upptäckt att det finns kristna i Syrien och Irak. Det hade de ingen aning om 2003 när många av dem hejade på Bushs och Blairs invasion. Vi minns ju vilka det var: Per Ahlmark, Hans Bergström, Carl Bildt och Peter Wolodarski, för att nu bara nämna några.

Den som hade åtminstone en liten uppfattning om regionens etniska och religiösa mosaik kunde ju förutspå att minoriteterna satt löst om inte invasionen följdes av ett övervakat demokratiskt nationsbyggande. Men det symboliska i att ha störtat en diktator vägde mer än en genomtänkt politik för framtiden.

Nu blev det som det blev. Vi som bor i Södertälje blev ju snabbt medvetna om de kristnas situation efter det amerikansk/brittiska korståget. Vårt kommunalråd Boel Godner påminner om saken i en debattartikel i Aftonbladet idag:

Kriget i Irak brann och tusentals flyktingar sökte sig till Sverige. Många av de kristna kom till Södertälje. En ny skolklass med nyanlända barn startade vi varje månad och vi bad om stöd och hjälp för att ge varenda unge en bra start. Men vi fick ingenting.

kyrka stj

En av flera österländska kyrkor i Södertälje

Hon riktar sig egentligen till finansminister Anders Borg som häromdagen lovade att staten ska ge kommuner stöd för att ta emot ökade flyktingskaror från oroshärdarna i Mellanöstern. Och hon fortsätter:

Under åtta år har Anders Borg knappt lyft ett finger för att stötta oss kommuner som tar emot många flyktingar. Södertälje har under Borgs tid som finansminister tagit emot nästan 8 000 flyktingar utan att som kommun kunnat påverka det eller planera för det. Det är ett enormt ansvar regeringen på det sättet ålagt oss genom EBO (lagen om eget boende). Det finns människor bakom siffrorna, ofta med traumatiska upplevelser med sig. Nya Södertäljebor ska ha samma chanser som andra. Det är i många fall mycket svårt att erbjuda när det nationella ansvaret inte märks.

I år tror Migrationsverket att det kan komma 2 200 personer till oss.

Boel Godner vill (i likhet med statsministern) att svenskarna ska öppna sina hjärtan för flyktingar och att Sverige ska vara en humanitär stormakt när världsläget är svårt. Men Täby, Lomma, Danderyd, Nacka och Vellinge måste också vara en del av detta, liksom de övriga 220 kommuner som i år tagit emot mindre än 100 personer.

I Frankrike gör tidningarna i dag ett stort nummer av att 40 (!) kristna från Irak just anlänt till landet. Enligt Le Monde säger utrikesminister Fabius på en första fråga att det på sikt kanske blir flera hundra. Senare skriver han upp siffran till flera tusen.

Oj, kanske Frankrike kommer upp i de siffror som Södertälje förväntas ta emot. Det är i alla fall fler än vad Täby, Danderyd och Vellinge är beredda att öppna sina hjärtan för.

Read Full Post »

Att det svenska försvaret ska stärkas verkar numera alla politiker överens om. Och visst kan det finnas skäl för en modernisering av både det ena och det andra. Mindre klart är väl vilken hotbild Sverige står inför. Även den som fördömer Rysslands agerande i Ukraina och annekteringen av Krim kan ju undra om Putin och hans krets skulle vara intresserade av en väpnad aktion mot Sverige.

Anton Karlgren, andre redaktör på Dagens Nyheter, gjorde 1915–1916 reportageresor till Ryssland (han blev senare också slavistprofessor). När han konfronterade den ryske utrikesministern Sasonov med den hotbild som målades upp av dåtidens svenska försvarsaktivister  fick han ett indignerat svar: ”Ni finner inte en person i Ryssland som är nog vansinnig att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen”.

För hundra år sedan trodde de som ivrade för militär upprustning att de kringvandrande ryska sågfilarna var förklädda officerare som systematiskt spionerade på det svenska försvaret. Men när en annan slavistprofessor, Alfred Jensen, analyserade deras språk fann han att de var enkla bönder från Novgorodområdet som ville få extrainkomster, likt de dalkullor som säsongsvandrade till Sankt Petersburg.

August Strindberg antydde lite sarkastiskt i sina polemiska skrifter att dessa omdiskuterade sågfilare kanske i själva verket var rekryterade till Sverige av dem som ville skrämma folket till att ställa sig bakom beställningen av en ny pansarbåt.

russia

Ryssland kommer alltid att vara ett nyttigt redskap för dem som vill att Sverige ska ansluta sig till den ena eller andra stormaktsalliansen. Tyskland 1914 och Nato 2014. För hundra år sedan fanns det ett starkt rasistiskt drag i denna allianspropaganda. När etablerade opinionsbildare, bland andra Otto Järte och Rudolf Kjellén, under första världskriget anonymt gav ut stridsskriften ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning” var i alla fall den tendensen glasklar:

Geografiska förutsättningar och historisk erfarenhet ha lärt oss svenskar, att vi icke ha mera än en ömtålig sida, nämligen den i öster, och icke mera än en yttre vedersakare som vill oss till lifs, nämligen Ryssland. Här må nu tilläggas: mellan oss och honom går germanernas klyfta mot lägre raser. Vi äro delaktiga i germanernas stam, vi ha fått en lott i mänsklighetens högsta kultur. Är det öfverhufvud någon mening med Sverige i statssystemet, så är det den, att vi skola stå vakt kring denna stam och denna kultur på den hotade fronten i nordost. Ur högre synpunkt finnes här intet val. Vi äga icke rätt att ge vika för den framryckande halfkulturen, äfven om modlösheten skulle vilja hviska till oss att detta är enda utvägen.

Därför är hvarje kompromiss med Ryssland på förhand utesluten ur vårt problem, sedan stormen en gång blåst upp mellan öster och väster. Vi måste stå på den sida som är emot Ryssland: för vår egen skull, för Europas skull och för hela mänsklighetens skull.

Så skulle ju ingen kunna skriva idag, nästa exakt hundra år senare, men på något sätt kan man ibland känna den gamla folkpsykologins isande vinddrag också i den moderna debatten.

Samma författare hade för övrigt också genomskådat sågfilarnas roll i den stora ryska anfallsplanen mot vårt germanska fosterland:

När »sågfilarna» först började draga genom riket, då skrattade man åt dem af oss som misstänkte dessa figurer för sådana otjänster mot riket; detta var ju att se spöken på ljusa dagen! Nu skratta vi icke längre. Nu veta vi, att våra vägar, broöfvergångar, kabelfästen, furageringsmöjligheter äro kända af Ryssland, att hela vårt rike är »inrutadt som ett slaktdjur» af dess kunskapare, att anfallsplaner mot oss ligga i alla detaljer färdiga i den ryska generalstabens gömmor.

Författaren Bengt Pohjanen påminde i Norrbottens-Kuriren häromsistens om hur denna rysskräck också kunde slå mot den finskspråkiga minoriteten i Norrbotten:

Filarna ansågs vara ryska spioner och spionskräcken härjade epidemiskt och fick till slut drag av masspsykos. Folk började ”delirera” på sågfilare. De spökade, de steg upp ur journalisternas bläckhorn och bredde ut sig på festtalarnas koncept. Överallt fanns de, filarna, på vägar och stigar. De hade kommit för att förbereda det ryska anfallet. Man hade sett dem bygga baracker i norra Norge. Ryska soldater fanns redan i Meänmaa. I skolorna påbjöds böner om skydd för fosterlandet. Mest hotfullt var läget förstås här vid gränsen. Finnarna jämställdes med ryssarna och våra förfäder kunde när som helst gå över på fiendens sida. Moskoviterna var på väg. Finska språkforskare stoppades vid gränsen. Prästerna predikade rysshat och Oskar II såg till att ”skapa ett bålverk för svensk odling och kultur vid vår östra gräns”, nämligen folkhögskolan i Matarengi.

Jo jag vet; vi som realistiskt och nyktert försöker analysera de strategiska hoten mot Sverige kan lätt framstå som Putinkramare eller ”Putinversteher”, som det heter i den tyska debatten. Men varför man av risk för felaktig etikettering ska ge upp rationellt tänkande i just försvars- och utrikespolitiken har jag svårt att förstå.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 34 andra följare