Delat pris

Det blir inga jätterubriker i världens medier när Polarpriset delas ut. Men årets beslutet att belöna Youssou N’Dour och Kaija Saariaho för deras musikaliska insatser uppmärksammas ändå här och var. Man undrar trots allt hur länge det ska dröja innan detta stora pris får den internationella uppmärksamhet som det förtjänar.

Det är i och för sig inte så lätt att etablera nya stora internationella priser på kulturens eller vetenskapens område. Hur många känner till exempel till att det norska Holbergpriset för 2013 gick till den franske antropologen och sociologen Bruno Latour? Det är ett pris som enligt sina statuter årligen delas ut ”til forskere som har gitt fremragende bidrag til humaniora, samfunnsvitenskap, juss og teologi.” Tanken bakom instiftandet av denna utmärkelse var ju att man skulle belöna också de ämnesområden som inte finns med i Alfred Nobels testamente. Den årliga prissumman på 4,5 miljoner norska kronor är inte att förakta och borde kunna ge rubriker. Men när jag söker i olika databaser hittar jag inte ens en notis om saken i svenska medier.

Bruno Latour (bild från Holbergstiftelsen)

Det norska Abelpriset är på hela 6 miljoner kronor och det utdelas sedan 2003 årligen till en matematiker. Årets pristagare är Pierre Deligne från Princeton men som namnet antyder har han franskspråkig bakgrund: född i Belgien och utbildad i Paris. Han fick det svenska Crafoordpriset redan 1988 men årets belöning har totalt förbigåtts i svenska medier.

Man kan jämföra denna tystnad med den uppmärksamhet som ges mottagarna av det svenska ”hitte på”-priset i ekonomi till Alfred Nobels minne. Deligne har ju ändå gjort en lysande insats inom en exakt vetenskap vilket är mer än vad man kan säga om många av ekonomipristagarna.

När det gäller Polarpriset är det ju annars en genialisk tanke att dela ut det i två olika genrer: en för mer klassisk musik och en för musikens mer populära former. Borde inte något liknande kunna gälla Nobelpriset i litteratur där en del kunde gå till en kvalitetsförfattare i en lättare genre och en annan del till en mer klassiskt orienterad romanförfattare eller lyriker? Tanken slog mig i alla fall när jag just läste en stor intervju med Henning Mankell i senaste numret av Paris Match. Där säger han bland mycket annat (i min översättning):

Jag är övertygad om att en författare av kriminalromaner förr eller senare kommer att få nobelpriset i litteratur. Om John le Carré hade varit 20 år yngre skulle han ha funnits med på listan över tänkbara kandidater. Ingen annan har förmått att skriva så formidabla och personliga romaner om det kalla krigets tid.

John le Carré (alias D.J.M. Cornwell)

Vill man inte dela upp det nuvarande litteraturpriset i två delar skulle det ju var möjligt att instifta ett särskilt pris i kriminallitteratur till Alfred Nobels minne, kanske med hjälp av ett antal miljoner från svenska deckarförfattare och deras förläggare. På podiet i Konserthuset skulle pristagaren kunna sitta bredvid ekonomikollegan. Och kanske skulle många t.o.m. ha läst något av hans eller hennes verk när priset tillkännages av Kungl. Vetenskapsakademiens särskilda deckarutskott.

Read Full Post »

Språkanalys

Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke men så är det faktiskt inte. I morse läste jag  Svenska Dagbladets språkspalt där professor Anna-Malin Karlsson påminde om vad den klassiske språkvårdaren Erik Wellander på sin tid skrev om dåtida missbruk i det talade språket:

Om de förhatliga modeorden skriver Wellander: ”Den språklättja som det är fråga om visar sig icke i fåordighet eller tystlåtenhet utan i ett onyanserat, pladdrigt och meningslöst ordande, som bekvämt följer de mest upptrampade vägarna.” Värst är enligt Wellander svordomarna, den manliga ungdomens ord, men ”rent språkligt sett äro emellertid den kvinnliga ungdomens älsklingsord, det må nu vara förtjusande, bedårande, hänförande eller hemskt, lika tröttsamma och fula och meningslösa i sin liknöjda och slappa upprepning”.

Medan jag fortfarande funderar över Wellanders diskussion av de kvinnliga älsklingsorden köper jag av en händelse på Myrorna i Stockholm en vackert inbunden volym där den finlandssvenske litteraturprofessorn Werner Söderhjelm samlat en del bokanmälningar från skilda tider. Bland annat ägnar han några sidor åt en bok som 1900 utgavs av Gustaf Cederschiöld, professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola och en på sin tid mycket uppburen språkman. Boken heter Om kvinnospråk och andra ämnen och ansågs tydligen så läsvärd att den 1917 kom ut i en andra upplaga.

Söderhjelm redogör för kollegan Cederschiölds ingående studier av kvinnans speciella sätt att uttrycka sig verbalt. Det hänger enligt denna analys samman med ”hennes känslas intensitet, exklusivitet, omedelbarhet, plötslighet och föränderlighet”:

Härpå beror, att vad kvinnan får säga omedelbart, utan att tänka på förhand, utmärker sig genom en okonstlad naturlighet, medan hon t. ex. i en debatterande församling icke förmår fasthålla sin tankegång utan låter den korsas av nya stämningar och blir oklar. Omedelbarheten gör ock att språket blir för henne otillräckligt och hon måste taga sin tillflykt till miner och åtbörder. Sålunda är gråten en viktig beståndsdel i hennes språk och som klimax inträder stundom svimning och hysteriskt anfall.

Kvinnan har enligt samma analys ingen respekt för adjektivens betydelse, liksom i allmänhet inte heller för ordens rätta valör. Hon söker gärna upp superlativer i sin avsaknad av måttfullhet. Till det positiva i kvinnans språkbruk hör dock att hennes finkänslighet gör att hon oftast undviker ”obelevade uttryck”.

Det är känt att t. o. m. kvinnor av lägre stånd  f ö r s ö k a  undvika svordomar, och detta har uttalats av folkhumorn i det svenska ordstävet ”djävuln anfäkte fan, sa käringen, skulle svära”.

Ett annat ordstäv som någon av professorerna (oklart vilken) citerar är ”Man måste ställa sina affärer så att kreti och pleti gå ihop, sa fru Högfelt”. Detta som ett exempel på att kvinnor ofta använder främmande ord på ett felaktigt sätt.

Professor Cederschiölds banbrytande vetenskapliga studie kom alltså ut för drygt hundra år sedan. Man förstår att den lätt kunde brukas som argument i den framväxande debatten om kvinnlig rösträtt. Vem ville att den allvarliga politiska diskursen skulle störas av gråt, svimningar och hysteriska anfall?

Året efter publiceringen av det citerade arbetet tilldelades Cederschiöld det Kungliga priset av Svenska akademien. Om det hade något att göra med innehållet i den nyss nämnda boken är oklart.

Read Full Post »

Vart går universiteten?

Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransmännen och det ligger mycket i det. Ju mer saker och ting förändras, ju mer förblir allt detsamma. Det gäller inte minst på utbildningsområdet. Jag ser t ex att regeringen bestämt att tre myndigheter som sysslar med högre utbildning ska slås samman till två, varav den ena ska heta Universitetskanslersämbetet.

Tillbaka till ruta ett alltså, för så hette också den centrala högskolemyndigheten när jag började jobba där under tidigt 70-tal. Sedan kom den stora utredning som hette U68 och delade in hela utbildningsfältet i ett enda stort rutsystem som skulle styras av ett nytt ämbetsverk som fick heta Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). Efter det ansåg den borgerliga regeringen 1991 att man borde lägga ned UHÄ och i stället inrätta Verket för högskoleservice å ena sidan och Utvärderingssekretariatet (senare omdöpt till Kanslersämbetet) å den andra. Tre år senare kom en socialdemokratisk återställare och Högskoleverket inrättades från 1995. Och nu är det alltså dags för det historiska namnet Universitetskanslersämbetet igen. Bra jobbat av regeringskansliet under skilda politiska regimer.

Under min växlingsrika levnad har jag känt sju universitetskanslerer, alla med olika profiler och alla med ett mer eller mindre svårbalanserat uppdrag. På 70-talets UKÄ skulle man som ett led i hanteringen av den ökade studenttillströmningen se till att alla följde de bestämda studiegångar som lagts fast genom den beryktade PUKAS-reformen. Ett av mina första ärenden som ung tjänsteman på myndigheten var att skriva till regeringen och hemställa att ett antal studenter på utbildningslinje 6B skulle få läsa företagsekonomi före nationalekonomi! Man tror inte att det är sant, men sådant var systemet. Det här hände sig också under den gamla regeringsformens tid så skrivelsen ställdes formellt till Konungen och avslutades med ”Underdånigst”. Statsrådet Moberg var tvungen att anmäla ärendet under en konselj inför Majestätet.

Så småningom fick universiteten en större frihet. Normalstudieplaner för hela riket avskaffades och besluten flyttades till lokala organ. Under några år var alla rätt glada. Men ibland undrar jag om vi inte på andra vägar är tillbaka i en olycklig byråkratisering i form av den utvärderingskultur som gripit hela västvärldens högskolesystem och den parallella formalism som den s.k. Bolognaprocessen utvecklats till. Jag tillhörde dem som från början välkomnade ”Bologna” och dess strävan mot en gemensam examensstruktur och större jämförbarhet i Europa. Men sedan nitiska tjänstemän på olika nivåer tagit hand om en i grunden enkel och praktisk idé har den i olika avseenden förvandlats till en tvångströja under pedagogisk täckmantel.

Vart går universiteten? Professor Inger Enkvist ställer den viktiga frågan i en längre artikel i DN idag och illustrerar den med det väntade beslutet vid Göteborgs universitet att lägga ned ett antal språk.

Situationen i Göteborg aktualiserar frågan vad vi ska ha universitet till. Ska vi se universitet som utbildningsinstitutioner inriktade på stora och populära ämnen som lärs ut i stora grupper? Det är det ekonomiskt rationella. Forskningsinriktade ämnen som kan generera patent är inte heller ifrågasatta, även om de drar till sig färre studenter. De ämnen som lever farligt är de som har för få studenter för att gå ihop med nuvarande sätt att finansiera universiteten. Ett ämne lever också farligt om lärarna inte producerar sådan forskning som räknas i utvärderingar. Med dagens sätt att finansiera högre utbildning kan man fråga sig hur det ska gå med universiteten som reservoar för kunskap och speciellt kunskap om det förflutna. Man kan också fråga sig om dagens makthavare har speciellt svårt att förstå varför språkstudier är viktiga.

Det är många frågor som hopar sig när man ser situationen. Jag sitter själv med som extern ledamot i en fakultetsnämnd och ser hur humanistiska ämnen febrilt söker publiceringsformer som ska tillfredsställa utvärderare och anslagsgivare. ”Peer review” är dagens lösen, ofta upprepat utan en kritisk reflexion kring vem eller vilka som har starka fördelar av ett anglosaxiskt dominerat citeringsräknande.

Ursäkta denna pessimistiska grundton. Allt var inte bättre förr. Men ibland önskar man att universiteten också sysslade med en del av de frågor som de franska studenterna i dagarna slitit med i det obligatoriska filosofiprovet i studentexamen. Det här är några av de ämnen som de franska gymnasisterna förväntas kunna reflektera kring:

* Vad tjänar man på att arbeta?
* Står varje tro i motsats till vetenskapen?
* Har vi en plikt att söka sanningen?
* Skulle vi vara friare utan staten?

Frankrike är verkligen inget mönsterland när det gäller universitetspolitik. Men man håller i alla fall fall fanan högt när det gäller att få sina blivande studenter att tänka utanför tidsandans boxar.

Read Full Post »

Avhandlingsämnen

Månadsskiftet maj/juni är inte bara tiden för skolavslutningar och studentexamen. Då blir det också trångt i disputationskalendariet vid de stora universiteten. Jag läser den långa listan i tidskriften Lunds universitetet meddelar och fascineras som vanligt av fantasifulla titlar och exotiska ämnen.

Den 2 juni disputerade Ola Wikander i Lund på en avhandling med titeln Drought, Death and the Sun in Ugarit and Ancient Israel – A Philological and Comparative Study. Han har ju tidigare gjort sig känd som en produktiv populärvetenskaplig författare med bl.a. bästsäljaren I döda språks sällskap. Men nu står han bakom en strikt akademisk framställning som sammanfattas så här:

The sun and its heat are two of the most universal symbols known to humanity, yet their supposed meanings vary greatly. The sun can be thought of as a giver of life, but its hot and scorching rays can also be associated with drought and the powers of destruction. The present study concerns the latter view of the sun and related ideas as reflected in the Hebrew Bible and the cuneiform alphabetic texts from Ugarit.

The Ugaritic texts (especially the so-called Baal Cycle) appear to portray the sun goddess, Shapshu, as the sender of terrible drought; she manifests the temporary rule of the god of death, Mot, through her burning rays. The author discusses the philology of these passages in detail and then attempts to follow the motif of solar drought and its connections with the netherworld into the literature of ancient Israel…

Den avhandlingen borde man förstås läsa. Den påminner om den gamla religionshistoriska sanningen att helvetet i de främreorientaliska mytologierna framställs som en plats med outhärdlig brännande hetta medan den nordiska motsvarigheten var ett fruset och isigt ställe där köld och skräck härskade.

Ugarit med omgivningar

En annan avhandling i Lund som jag gärna skulle ta del av har skrivits av historikern Anna Alm och heter Upplevelsens poetik. Slöjdseminariet på Nääs 1880-1940. I en engelsk sammanfattning skriver hon: ”The environment and the activities at Nääs became life-changing for many participants”.

Så var det säkert. Min mamma som var folkskollärare och utexaminerades från seminariet i mitten av 20-talet hade gått en av de berömda slöjdkurserna på Nääs något senare och jag förstod att det hade gett henne upplevelser för livet. Kurserna hade från början tillkommit i övertygelsen om att skolans slöjdundervisning skulle ges av den ordinarie klassläraren och inte av en särskild facklärare. I första hand skulle därför folkskollärare som redan var i tjänst få tillträde till slöjdseminariet och man inrättade kortare utbildningar på 5-6 veckor. Men veckorna på Nääs handlade inte bara om konsten att hantera hyvel och stämjärn. För att citera Wikipedia:

Till Nääs kom, speciellt under storhetstiden 1880-1914, lärare från 40 länder i alla världsdelar för att lyssna till pedagogiska visdomsord, arbeta med träslöjd och metallslöjd… öva textilslöjdens många tekniker, lära sånglekar och folkdanser, idrotta, syssla med matlagning i hushållskursen eller ägna sig åt en kurs i trädgårdsskötsel. Nääs blev till de praktiska ämnenas Mecka och Eldorado. Särskilt var det kurserna i träslöjd som spred impulser över världen om kroppsarbetets och lärarens betydelse för barnets allsidiga och harmoniska utveckling.

Nääs slöjdskola – många kvinnor bland hyvelbänkarna

Anna Alm disputerar just idag (8 juni) och det gör även Sara Carlbaum i Umeå som författat avhandlingen Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011. Hennes vetenskapliga prov ligger förtjänstfullt nog utlagt i fulltext på nätet. Jag har inte hunnit läsa den men noterar några intressanta reflektioner i hennes förord:

I personalrummet på Statsvetenskapliga institutionen i Umeå hänger Peter Tillbergs konstverk Blir du lönsam, lille vän? Under nästan fem års luncher och fikaraster har jag suttit och tittat på detta konstverk och att det är uppsatt i personalrummet kan givetvis tolkas på flera olika sätt. Exempelvis kan det tolkas som att även akademins privilegierade medborgare ska återgå till sitt arbete och genom sin produktion av vetenskapliga artiklar och examinerade studenter både själva ska vara lönsamma och producera lönsamma studenter. Det kan också tolkas som en kritik och ett motstånd mot detta ideal som tycks bli allt starkare även inom den högre utbildningen i kraven på innovation, publiceringar, citeringar och samhällsnytta.

En övervägande del av avhandlingarna i den här årstidens långa listor är förstås samhällsnyttiga i den snäva politiska mening som dikterar dagens forskningspolitik. Det är sida upp och sida ner med engelska titlar inom områden som medicin, teknik och naturvetenskap. Visst är det bra att den kliniska och tekniska forskningen ger oss en bättre livskvalitet. Men nog är det ett kulturens hälsotecken att det kan finnas plats också för den ugaritiska solgudinnan i det akademiska kunskapsflödet.

Read Full Post »

Svajiga rankningar

Jag har sysslat rätt mycket med universitetsrankningar under de senaste femton åren. De som följt den här bloggen vet att mitt perspektiv är kritiskt. Jag upphör aldrig att förvåna mig över hur de samhällsinstitutioner som ska stå för vetenskap och kritiskt tänkande kan se något värde i dessa försök till ligatabeller och akademiska skönhetstävlingar. Den intresserade kan se vad jag skrivit tidigare genom att klicka här och här.

För en tid sedan såg jag att Stockholms universitet i en annons framhöll sin framskjutna placering i den rankning som görs vid universitetet i Leiden. Utgångspunkten för denna mekaniska nederländska övning är följande:

The Leiden Ranking 2011/2012 is based on publications in Thomson Reuters’ Web of Science database in the period 2005-2009. Only publications in the sciences and the social sciences are included. Publications in the arts and humanities are excluded because in these domains the bibliometric indicators of the Leiden Ranking do not have sufficient accuracy. Furthermore, only publications of the Web of Science document types article, letter, and review are considered in the Leiden Ranking.

Man behöver bara ha en ytlig kunskap om Thomson Reuters’ Web of Science för att se att detta är ett ytterst svajigt underlag. Det får till resultat att svenska universitet och högskolor placeras i följande rangordning:

Stockholms universitet (plats nr 96)
Karolinska institutet (165)
Sveriges lantbruksuniversitet (194)
Chalmers (208)
Umeå universitet (219)
Göteborgs universitet (223)
Uppsala universitet (224)
Lunds universitet (257)
Kungliga tekniska högskolan (262)
Linköpings universitet (302)

Thomson Reuters har också varit involverade i den rankning som görs av tidskriften Times Higher Education och då sorteras de främsta svenska universiteten däremot i följande ordning:

Karolinska institutet (32)
Lunds universitet (80)
Uppsala universitet (87)
Stockholms universitet (131)
Kungliga tekniska högskolan (187)

Lunds universitet – vad är sanning: plats 80 eller 257?

När Times Higher i dagarna publicerade sin rankning av världens hundra främsta universitet ”by reputation” hamnade tre svenska högskolor på listan inom följande intervall:

Karolinska Institutet (51-60)
Uppsala universitet (71-80)
Lunds universitet (81-90)

BBC säger i en kommentar att det finns många som ifrågasätter denna rankning baserad på subjektiva uppfattningar och rykte eller prestige och förklarar hur den gått till:

In this case, the ranking of reputation was based on asking academics to nominate up to 15 of the ”best” universities in their field of expertise.

The responses have put 44 US universities in the top 100 – and 44% of responses came from academics in US universities.

There were 28% of responses from Europe and 25% from Asia and the Middle East.

The preponderance of science institutions in the top five might reflect that only 7% of contributors were in the arts and humanities, with a large majority of opinions coming from the sciences.

Är någon förvånad över att resultaten blir som de blir och att engelskspråkiga universitet i världen alltid gynnas i dessa högst ovetenskapliga övningar.

Read Full Post »

Också en nobelpristagare

Den franska kirurgen Alexis Carrel var kontroversiell redan när han fick sitt Nobelpris i medicin 1912. Han var en av transplantationsteknikens pionjärer men när han kom till Stockholm för att ta emot utmärkelsen möttes han av arga demonstranter från Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök. I en protestskrivelse beskrev de svenska djurskyddsvännerna honom som en synnerligen hänsynslös och för experimentdjurens lidande fullständigt likgiltig forskare.

Just då var Carell verksam vid Rockefellerinstitutet i New York och han fortsatte sin forskarbana i USA där han bland annat samarbetade med Charles Lindbergh. De flesta hade väl glömt bort honom innan han 1935 publicerade sin bok Den okända människan som blev en internationell bestseller.

Boken kom på svenska 1936 (på Bonniers förlag) och jag har ett exemplar i min bokhylla. Någon tidigare ägare har lagt in ett urklipp av en lång understreckare som författaren Sten Selander skrev i Svenska Dagbladet den 11 november 1936. Han sammanfattar där sina intryck:

Den okända människan är långt ifrån någon bibel, där man ville svära på sanningen av varje rad. Men detta gör knappast Carrels bok mindre läsvärd. I stället bidrar det till att göra den till ganska idealisk läsning – en läsning av den art som omväxlande väcker entusiastiskt bifall och eggar till häftig opposition och hela tiden sätter tankarna i rörelse. På bra länge vet jag mig inte ha råkat på en lika fascinerande och stimulerande skrift.

Ja, nog kan denna internationella bästsäljare locka till häftig opposition. Jag läser ett stycke på sidan 326 i den svenska upplagan:

De som ha mördat, rånat, beväpnade med revolvrar eller maskingevär, rövat bort barn, tagit ifrån de fattiga deras besparingar eller lurat allmänheten i viktiga ting, borde på ett humant och sparsamt sätt expedieras i små institut för smärtfri död, försedda med lämpliga gaser. Ett liknande förfarande kunde med fördel tillämpas på kriminaldårar.

Carrel var en ivrig rashygieniker som trodde på mänsklig förädling och härskande genetiska eliter. När världskriget bröt ut 1939 återvände han till Frankrike och fick ett eget institut för ”studiet av mänskliga problem” av den med tyskarna samarbetande Vichyregeringen. Han dog 1944 innan någon uppgörelse med de politiskt suspekta samarbetsmännen hade börjat.

Av någon anledning glömdes Carrels murkna åsikter bort efter kriget och som ett led i fransmännens allmänna nobelpriskomplex började gator och torg runt om i landet få hans namn. Men när han i början av 1990-talet plötsligt åberopades som en medicinsk förebild av det rasistiska partiet Front National började fransmännen dra öronen åt sig. En efter en av de platser som fått hans namn döptes om, liksom den medicinska fakulteten i Lyon. Till sist återstod bara en gata i Paris men också den fick byta namn 2003 när staden fick en socialistisk borgmästare.

Ett svenskt frimärke från 1972 påminde om hans pris och den officiella biografin på Nobelstiftelsens hemsida andas inget om hans dubiösa åsikter kring ”sparsamma” och gasbaserade metoder för att göra sig kvitt kriminella. Men i den överhajpade nobelprisyra som drabbar vårt land så här dags varje år kan det vara värt att minnas en av plumparna i det historiska prisprotokollet.

Read Full Post »

Tid för humaniora

I Dagens Nyheter gör Anders Ekström och Sverker Sörlin idag ett viktigt inlägg om svensk forskningspolitik. Det är en plädering för humanioras återkomst i det politiska synfältet. De konstaterar att de senaste forskningspropositionerna (från skilda regeringar) ter sig som futtiga, desperata. De politiskt ansvariga tycks ha haft ett mycket litet ordförråd med mantran som ”tillväxt” och ”innovation”. Tron på att också de mest komplexa samhällsproblem kan ges tekniska och ekonomiska lösningar är så ensidig att den som i framtiden läser dem kommer att se dem som komiska.

De största offren i denna nya nyttokult är humaniora och samhällsvetenskap. På dessa fält har de senaste tjugo årens forskningspolitik knappast innehållit en enda ny tanke.

Vi står emellertid inför en vändpunkt. De dokument som sammanfattar tillståndet i världen just nu, rapporter från FN:s klimatpanel, från Världsbanken och IMF, analyser från europeiska forskningsorgan eller ledande vetenskapliga tidskrifter som Nature och Science, ger alla samma bild av enorma utmaningar. Fast bilden skiljer sig från efterkrigsdecenniernas. Då skulle världens problem lösas med ny teknik och mer kapitalism. Nu handlar det om hur världen skall kunna demokratiskt hantera konsekvenserna av all teknik och all kapitalism. Förut rådde entydighet, nu råder djupaste osäkerhet.

Jag kan bara hålla med. Den svenska forskningspolitiken är nu hårt inriktad på teknik, medicin och naturvetenskap. Alla forskningsresultat ska vägas och mätas med hjälp av endimensionella skalor. Helst ska publiceringen ske i artikelform i etablerade och ”peer review-granskade” tidskrifter och anslagsfördelningen ska i stor utsträckning baseras på detta. Det är en ordning som passar de hårda vetenskaperna men som inte är särskilt väl lämpad för humaniora och samhällsvetenskap. Trenden är internationell men inte bättre för det. I det senaste numret av London Review of Books skriver en av världens främsta historiker, Sir Keith Thomas från Oxford, om The Research Excellence Framework (REF) det utvärderingssystem baserat på peer review-artiklar som också i England utgör en grund för anslagstilldelningen:

We must press for changes to the REF… In my experience, this operation, though initially a stimulus, has in the longer run had appalling effects. It has generated a vast amount of premature publication and an even larger amount of unnecessary publication by those who have nothing new to say at that particular moment, but are forced to lay eggs, however addled. In the social sciences, it has discouraged the writing of books, as opposed to specialist articles, and by making peer review the ultimate arbiter it has very probably enshrined orthodoxies and acted as a curb on intellectual risk-taking and innovation. Everywhere, it has led to an unwelcome shift in academic priorities, for younger faculty have been encouraged to do all they can to secure outside research grants which will allow them to escape from teaching, which they now regard as a vastly inferior activity.

Böcker – för olönsam forskning?

Är vi kanske tillbaka i upplysningstidens övertro på en naturvetenskap som till alla lycka bär och på ett förnuft där allt kan vägas och mätas? Jag tror med Ekström och Sörlin att eftervärlden kommer att le när de läser vissa sidor i dagens forskningspolitiska styrdokument.

Read Full Post »

Träden i Wienerwald

Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar är en av höstens mest uppmärksammade fackböcker. Från början fick den mycket publicitet av fel orsaker eftersom den mediala fokuseringen kom att ligga på de fördjupade kunskaperna om att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad hade nazistiska sympatier under kriget och även senare fortsatte en vänskap med den fascistiske ideologen Per Engdahl.

Men huvudpersonen är inte Kamprad utan hans judiske vän och kamrat Otto Ullmann, ett ensamkommande flyktingbarn från det av nazisterna dominerade Wien. Hans resa till Sverige organiserades av Svenska Israelsmissionen, en organisation som ville få judarna att inse att de en gång hade förkastat sin frälsare och att de borde omvända sig till kristendomen. Missionens ledare, pastorerna Pernow och Hedenquist, såg sig som judafolkets vänner men de betraktade samtidshistorien i främst teologiska termer. Israels barns öde var förvisso hemskt men en tröst för de svenska missionärerna var att prövningarna trots allt ledde nya judiska skaror till det kristna dopet i deras kapell i Wien.

Ingvar Kamprad kommer in i bilden eftersom Otto efter en del kringflackande i Småland kom att få arbete på Kamprads gård i Elmtaryd. Det finns en paradox just i relationen mellan Ingvar och Otto Ullmann. Elisabeth Åsbrink beskriver den så här: ”Ingvars bästa vän var fascisten Engdahl. Ingvars bästa vän var flyktingen Otto”.

Jag recenserade boken i Aftonbladet och skrev att den är en av höstens viktigaste böcker. Men den bör läsas inte bara som historia utan i lika hög grad som levande historia:

Den relation mellan Otto Ullmann och Ingvar Kamprad som boken beskriver får lätt ett medialt övertag över det verkliga dramat som handlar om den ensamma pojken och det svenska samhället. Det är olyckligt om kändisfaktorn förvrider perspektiven. För det viktiga med denna bok är att den också pekar rakt in i samtiden.

Per Engdahl är död men hans tankar lever. Efter kriget hävdade han att det besudlade begreppet ras måste överges i kampen mot invandring och minoriteter. I stället skulle de europeiska nationalisterna beskriva hur inslag av främmande kulturer kan hota ett folks existens.

Det är ju knappast Ingvar Kamprad som för dessa idéer vidare utan de grupper som nyligen skickat 20 ledamöter till Sveriges riksdag. 1939 kunde Bondeförbundets riksdagsman Otto Wallén i den dåtida invandringsdebatten erkänna att han var antisemit. Sjuttio år senare kan en svensk parlamentariker tala om ”muslimerna som vårt största utländska hot”.

I Dagens Nyheter, som publicerade utdrag ur boken redan innan den utkommit, har det uppstått en debatt. Pastor Hedenquists barn ansåg i ett inlägg att den inte gav en rättvisande bild av faderns engagemang för de förföljda judarna. Historikern Ingrid Lomfors ifrågasatte (grovt sammanfattat) att historia skrivs av andra än historiker och undrade om det finns en risk att minnet av Förintelsen är på väg att reduceras till litterär fiktion. Efter en övertygande replik av Elisabeth Åsbrink har debatten nu fortsatts av kyrkohistorikern Ulf Carmesund som forskat kring just Svenska Israelsmissionen och dess efterföljare i Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem (hans mycket läsvärda avhandling finns på nätet). Han granskar kritiskt de svenska pastorernas egendomliga teologi och talar i sammanhanget om ”starka drag av en apokalyptisk egennytta” i deras resonemang. Vad han menar är att de ser det judiska folkets öde som ett led i en övergripande frälsningsplan där slutmålet underförstått är detta folks erkännande av sitt historiska misstag för två tusen år sedan.

Carmesund kontrasterar de svenska prästernas passivitet mot de norska biskopar som kraftigt protesterade mot deportationen av Norges judar 1942. De hade kurage att på teologisk grund stå emot stormaktsvåldet. Han ser i det perspektivet behovet av att lära av historien och inse att samma kurage borde tillämpas också idag, till exempel i konflikten Israel/Palestina, inte minst som ett stöd för palestiniernas mänskliga rättigheter.

Jag upprepar det jag skrev: Elisabeth Åsbrinks bok är en av höstens viktigaste. Den fortsatta debatten understryker verkligen detta med kraft. Och den debatten är säkert inte slut än.

PS – Uppdatering

Nej, debatten är inte slut än. Sedan ovanstående skrevs har Ingrid Lomfors återkommit med synpunkter på förhållandet mellan fiktion och fakta. Man kan hålla med om det mesta. Men just i fallet med Otto Ullmann och hans brev tycker jag nog att faktamaterialet var tillräckligt starkt för den fiktionalisering som Elisabeth Åsbrink står för.

Read Full Post »

Om Wikipedia

Jag deltog för några veckor sedan i Wikipeda Academy 2010 som hölls på Kungliga Biblioteket i Stockholm. I ett kort anförande försökte jag utveckla argumenten för ett starkare engagemang från forskningsvärlden för denna världsunika encyklopedi som allt fler söker sig till för att få kunskap och information.

Det finns två viktiga skäl för mina argument:

1) Jag har sett hur redan den yngsta generationen (barnbarn på lågstadiet) vant sig vid Wiki-begreppet. De vet att den information de söker om dinosaurier eller Himalaya finns på Wikipedia och att populära företeelser som Pokémon eller Star Wars har sina egna Wiki-sajter.

2) Genom åren har jag varit mycket involverad i frågor om forskningsinformation och det som kallats ”universitetens tredje uppgift”: att informera omvärlden om forskningens resultat. Mängder av mer eller mindre lyckade försök har gjorts under de senaste decennierna och miljontals skattekronor har satsats på detta. Nu har den digitala revolutionen kommit och ett färdigt ramverk finns tillgängligt för att klara en del av denna tredje uppgift. Dessutom vet vi att tusentals människor varje dag söker sig till detta ramverk.

Kring detta intervjuades jag nyligen i Högskoleverkets tidskrift Nyheter & Debatt. Jag återger den korta intervjun här eftersom den ganska väl sammanfattar mina ståndpunkter:

Varför ska forskarna informera på Wikipedia?

– Problemet är att få forskarna att presentera vetenskapliga fakta på ett sätt som är begripligt för allmänheten och att få målgrupperna att söka sig till informationskällorna. Men forskarna publicerar sig inte på de ställen där de flesta numera faktiskt letar efter kunskap – nämligen Google/Wikipedia.

– Wikipedia är i dag ett dominerande uppslagsverk för miljontals kunskapssökare, från lågstadielever till beslutsfattare. Därför borde alla forskare ställa sig frågan: ”Hur kan jag själv bidra med begripliga fakta till den här öppna kunskapsbanken och vad kan jag göra för att höja kvaliteten på den?”

– Så många runt om i världen använder sig av Wikipedia att ingen encyklopedi kan i dagsläget mäta sig med dess omfång och snabba uppdatering. Det är just därför som det är så viktigt att forskare och specialister på allvar engagerar sig för att göra hela projektet bättre och säkrare. Man kan ju inte bara lämna de kunskapssökande åt sitt öde.

– Vad anser du om tillförlitligheten på Wikipedia?

– Tidskriften Nature gjorde 2005 en jämförande undersökning av korrektheten i naturvetenskapliga artiklar på Wikipedia och i Encyclopaedia Britannica och fann ingen större skillnad. Jag tycker att man i stort kan lita på det som står i Wikipedia. Fast det kritiska förnuftet får man alltid ha med sig – det  gäller ju alla uppslagsverk.

– Hur ska man då få forskarna att söka sig dit?

– Mitt konkreta råd till varje högskolerektor är följande: Tillsätt omedelbart en Wikipedia-grupp för att se hur det egna lärosätet kan bidra till kvalitetssäkring av informationen i nätets stora och globala uppslagsverk. Anställ dessutom gärna vetenskapsjournalister för att hjälpa forskarna med uppgiften.

Vid framträdandet på Wikipedia Academy betonade jag att en av Wikipedias stora fördelar jämfört med traditionella encyklopedier (förutom att man kommer åt innehållet utan avgift) är snabbheten i uppdateringarna och det obegränsade utrymmet. Jag påpekade detta utifrån min erfarenhet som tidigare medarbetare i Nationalencyklopedin där viktiga och komplicerade uppslagsord ibland skulle sammanfattas på max tio rader.

För att nu förekomma alla kritiska kommentarer: Visst finns det problem med Wikipedia. Men jag väljer att citera några kloka ord av professor Axel Bruns från Queensland University of Technology:

Unfortunately, the response of academia to the Wikipedia challenge (and Wikipedia here stands only as representative of the wider range of collaborative, social software, Web2.0, etc. efforts) continues to be to far too great an extent simply to bury its head in the sand, hoping that Wikipedia will fail and go away again (which isn’t likely)…

Overall, I think that as scholars we must continue to utilise and operationalise the expertise we do have (and which marks us as scholars as opposed to enthusiasts), with the aim of continuing to pursue a better understanding of our respective fields; however, we cannot continue to do so on the basis of erecting or maintaining high barriers to entry into scholarly debate. Those barriers no longer exist in their traditional forms in the case of academic pursuits, in much the same way as they’ve been eroded in the fields of journalism, knowledge management, media publishing and distribution, and many other information-based professions.

Lamenting this won’t fix it – it’s time for academics to deal with it.

Read Full Post »

Corruptio minima

Med anledning av den pågående diskussionen om korruption och mutor i vårt svenska folkhem så kan det vara värt att notera att Sverige tillsammans med Finland delar fjärdeplatsen i den lista över världens minst korrupta länder som Transparency International nyligen publicerat.

En koncis sammanfattning av toppstriden får man via Nuntii Latini, de korta nyheter på latin som den finländska radion YLE producerar varje vecka med hjälp av de framstående latinisterna Tuomo Pekkanen och Reijo Pitkäranta:

In comparatione, quam ordo Transparency International de corruptione instituit, Finnia inter centum duodeoctoginta (178) nationes una ex terris minime corruptis iudicata est. Ante Finniam, quae una cum Suetia quarto loco posita est, sunt Dania, Nova Zelandia, Singapura. Maxime corruptae iudicatae sunt Somalia, Burma, Afganistania.

Den som inte läst latin kan ju kolla tabellen via länken i första stycket ovan.

Nuntii Latini – nyheter av lärde män på latin

Lätt att förstå är väl också den sammanfattning av det svenska valet som den världsunika nyhetskanalen gjorde i slutet av september:

In comitiis Suetiae parlamentariis coalitio partium dextrarum centum septuaginta tres (173) delegatos parlamentarios obtinuit. Oppositio rubro-prasina, in qua sunt democratae sociales, prasini, factio sinistra, centum quinquaginta sex delegatos (156)  accepit.

Sedan detta skrevs och sändes kan det ju noteras att oppositio rubro-prasina sönderfallit. I varje fall gav gårdagens partiledardebatt vid handen att factio sinistra efter uppgörelsen om Afghanistanpolitiken nu kör sitt eget race.

Vill man höra nyheterna på klingande latin, låt vara med en tydlig finsk accent, kan man klicka här.

Read Full Post »