Tanketrådar

Vi minns ju alla hur det var på de gamla uppslagsböckernas tid. Man letade efter något men medan man bläddrade fångades man av helt andra artiklar och så var man fast i ett fördjupat studium av nya och oväntade kunskapsområden. Ungefär så kan det ju vara när man surfar på Internet.

Den här gången började det med kommentarsdiskussionen om tepåsar mm i den tidigare posten om Selfridges. Bengt O. Karlsson nämnde att han läst mycket om Lyons Teashops i sina engelska läroböcker och jag kollade förstås om det kan ha varit Im. Björkhagens Engelsk läsebok av vilken jag nyss köpte ett ex. av den tredje upplagan från 1948. Där fanns inget om Lyons men i ett avsnitt beskrev boken (som utkom redan i slutet på 30-talet) hur tedrickandet kan gå till i ett engelskt hem:

Afternoon tea is served between four and five o’clock. When the mistress of the house rings for tea, the maid carries the tea-things into the drawing-room. She puts the tea-pot, the cups and saucers, the sugar-basin and the cream-jug on a small table in front of the mistress. A kettle of hot water is placed on a spirit-stand…

The mistress makes the tea and pours it out for each person, at the same time asking questions like these: ”Do you like your tea strong or weak? Do you take milk? Shall I put in two lumps (of sugar)? Won’t you have another cup of tea?” etc. When tea is over, the servant clears away.

Björkhagen hade bott i England mellan 1921 och 1927 men man undrar i vilka sociala kretsar han rörde sig. Downton Abbey kanske?

När jag sökte lite information om läsebokens öden hittade jag en recension i Pedagogisk tidskrift från 1936 där språk- och skolmannen Gösta Langenfelt var full av lovord för dess pedagogiskt valda texter: ”Björkhagen har sin goda smak och sina engelska rådgivare, sin läggning för humor och sin förtrogenhet med engelska förhållanden att tacka för att Engelsk läsebok blivit en produkt, där man har just intet att tillägga.” Han fortsatte:

Jag värdesätter också högt de sidor, som meddela om de statliga och folkliga skillnaderna på de brittiska öarna, där Skottland och Irland få lämplig relief mot England. Det enda som kan diskuteras är, huruvida man för den komiska effektens skull skall offra på the Stage Irishmans altare och se våra vänner irländarna uteslutande från engelsmannens music-hall-uppfattning. I fråga om skottarnas, särskilt Aberdeen-bornas, snålhet, spelar anekdotmaterialet mindre roll, eftersom det oftast är hemgjort i Skottland; vad Aberdeen beträffar, dog där för några år sedan en herre, Sir James Taggart, som påstås ha levererat omkring 1,000 »skotska» historier om året som ett effektivt medel i turistpropagandan för Skottland, enkannerligen Aberdeen!

Jag blev förstås nyfiken på framlidne Sir James Taggart och fann att han verkligen var en historieberättare av rang. Bland annat ställde han två gånger upp i en berättarduell med Markisen av Aberdeen och Temair och vann den första gången en klar seger. Andra gången gick det enligt ett tidningsreferat från 1923 sämre:

Lord Aberdeen has turned the tables on his old rival, Sir James Taggart, a former Lord Provost of Aberdeen, as a story-teller.

A short time ago Sir James accepted the challenge by the marquis to a story-telling contest, and won. Another battle of  wit was later arranged in order to raise funds for the hospitals in Aberdeen. By a majority of sixteen Lord Aberdeen was declared the victor in the second contest, which lasted for three hours.

Altogether about forty stories were told.

Men visst var det en jämn kamp innan domarna förklarade att markisen samlat 1788 poäng mot de 1772 som Sir James fick ihop. Men no hard feelings. När Taggart 1927 publicerade en bok med sina historier var den dedicerad till vännen Lord Aberdeen ”in answer to his call ‘Tell me another’.”

Sir James Taggart porträtterad av A. McEvoy

En av de historier för vilka Sir James inhöstade en hel del poäng var denna om en skotsk präst som väntade på ett viktigt paket:

The stationmaster telephoned to the local minister and told him that some goods had come for him. ”Ah, yes,” said the minister. ”I expected a parcel of theological books from Edinburgh. I shall send for them at once.” ”The sooner the better,” said the stationmaster. ”They’re leaking.”

Denna tankeflykt på nätet var alltså ursprungligen föranledd av några rader om engelskt tedrickande ifall den läsare som orkat ända hit hade glömt det.

Read Full Post »

Kanelbullens dag

Den snillrike sociologen Johan Asplund skrev för några år sedan en liten vetenskapsteoretisk bok med titeln: Hur låter åskan? Jag kom att tänka på den när jag i mitt inre nyss ställde frågan: Hur luktar Sverige?

Svaret på den senare frågan är egentligen ganska enkelt: Sverige doftar kanelbulle. På den närbelägna Statoilmacken luktar det inte längre bensin eller smörjoljor. Allt sådant tillhör en förgången epok. Personalen vet kanske inte hur ett tändstift fungerar men de är experter på att grädda de halvfärdiga bakverk som levereras i djupfryst form av någon livsmedelskedja. Jag är inte ens säker på att bake off-produkterna kommer från kanelbullens stamort på jorden. De kan lika gärna ha fraktats hit på långtradare från någon holländsk degfabrik.

Samma doft möter oss i 7-Elevenbutiker eller för den delen också i närmaste livsmedelsaffär där baguetter och ciabatta gräddas enligt likartad metod.

Den 4 oktober har utnämnts till ”kanelbullens dag”. Anledningen är oklar men det finns väl i och för sig skäl att uppmärksamma vårt nationella sötebrödsarv som också börjar bli känt internationellt. På ett tyskt nätforum hittade jag följande konversation:

Skribent A: In vielen schwedischen Krimis werden Unmengen von Zimtbrötchen vertilgt. Ich habe bisher noch keine gegessen. Es handelt sich doch sicher um ”süße” Brötchen, wie Rosinenbrötchen oder Schokoladenbrötchen, oder?

Skribent B: Hat der erhöhte Konsum von Kanelbullar etwas mit der steigenden Kriminalitätsrate zu tun?

Skribent C: Bestimmt sind die Zimtschnecken (kanelbullar) gemeint. Es handelt sich hierbei um einen Übersetzungsfehler, kanel = Zimt – bulle (bullar) = Brötchen. ABER: kanelbulle = Zimtschnecke.

Skribent D: Da die Dinger sehr lecker schmecken, könnte Suchtgefahr bestehen, was wiederum ”Beschaffungskriminalität” zur Folge haben könnte .

Lite kortfattad översättning för den som missade tyska i skolan. A har noterat att det konsumeras en oherrans mängd kanelbullar i svenska deckare. B undrar om det finns ett samband mellan ökad kriminalitet och en stegrad konsumtion av dessa bullar. C noterar att kanelbulle på tyska bör heta Zimtschnecke. D undrar om inte de läckra bakverkan kan vara beroendeframkallande och därmed leda till drogrelaterade brott.

Foto: okänd tysk fotograf på resa i Sverige

En engelskspråkig sajt – http://kanelbulle.tv – har uppmärksammat att kanelbullarna är relaterade till det svenska begreppet ”fika” och beskriver i en liten reportagefilm sin jakt efter det perfekta exemplaret:

We’re on the trail of the planet’s greatest cinnamon bun, so what better place to start than Sweden’s capital city, Stockholm? Nestled among its many islands are cafes and bakeries used to serving demanding Stockholmers kanelbullar as part of their traditional coffee break, the fika.

Swedish cinnamon buns are studded with cardamom, glazed with a sweet syrup, and have pearled sugar sprinkled over them. We tried them at specialist bakeries, local coffee chains and 7-11, but wait until you see the bun we thought was the winner!

Café Saturnus på Eriksbergsgatan vann testet. ”Demanding Stockholmers” låter ana att det finns verkliga bullexperter i huvudstaden. När några elever vid Institutionen för hushållsvetenskap i Göteborg för ett antal år sedan gjorde ett examensarbete kring kanelbullen hade de svårt att hitta riktiga kännare. Så här lyder sammanfattningen av deras uppsats:

Kanelbullen är en symbol som sprider värme och positiva känslor omkring sig. Vårt syfte var att ta fram recept och arbetsgång för en egen ”bake-off- kanelbulle”. Vår frågeställning var – hur gör man för att få bra utseende, konsistens och smak?

För att nå vårt syfte utförde vi bakexperiment och använde oss av en expertpanel bestående av studenter från den egna institutionen. Vårt arbete genomfördes i lämplig lokal på institutionen. Totalt krävdes nio experiment för att ta fram en produkt som var tillräckligt bra för att låta bedömas av panelen. Experimentens variabler var gräddningssätt, jästmängd och tillsats av bikarbonat.

Panelen gav vår ”bake-off-kanelbulle” ett totalbetyg med median tre, på en fyragradig skala. Det blev tydligt att vår panel ej bestod av formella experter eftersom de gav mycket motsägelsefulla och blandade kommentarer.

Om panelen bestod av studenter kan man förstå att de saknade tillräcklig livserfarenhet för att bedöma om en kanelbulle är bra eller dålig. För det fordras egentligen en grundlig kännedom om den bageri- och konditorikultur som fanns här i landet på det gamla folkhemmets tid.

Ska ni högtidlighålla kanelbullens dag så gå åtminstone inte till Statoil eller 7-Eleven.

Read Full Post »

Årets bloggpaus

Från och med idag inträffar den årliga bloggpausen. Jag drar mig i ett par veckor undan till en norsk fjällsida utan internetuppkoppling och tv. Någon eftersänd svensk tidning hoppas jag kunna hämta på den närbelägna grillkrogen, en f.d. lanthandel. Svenska nyheter i övrigt brukar jag kunna följa kl 22.00 på kvällen via en gammal rörradio med grönt ”magiskt öga” – en äldre generation minns kanske denna tekniska funktion som indikerar mottagningens kvalitet.

Det pågår ett OS i London men det räcker om jag i efterhand får veta vilka som tagit de två svenska guldmedaljer som en av dagens tidningar utlovar.

Under den här pausen kan den som vill ägna sig åt att läsa gamla bloggposter. De senaste dagarna har folk kommit in på den här bloggen via bland annat följande sökord

* rättssamhället
* vem skrev asterix?
* universalmedicin
* kräftskiva från förr
* prins wilhelm
* färgade vinflaskor
* anna söderblom
* kommunikationschef SJ

Pröva något av dem i sökrutan ovan så får ni se vad som skrivits genom åren.

Jag återkommer med fortsatta tydningar av tidens olika tecken om ett par veckor.

Read Full Post »

Dagens läsefrukter

Jag tillhör den kategori som utpekas i en rubrik i Svenska Dagbladet idag: Män som hatar shorts. Det är Ricki Neuman som konstaterar att shorts är ett fult och fånigt plagg, som verkligen inte har fört mänskligheten framåt, snarare tvärtom. Han vägrar följaktligen att ta på sig den stympade variant av benkläder som gör att mogna män lätt ser ut som förvuxna scouter. Själv tvingades jag någon gång som liten gosse att bära kortbyxor till dåtidens stickiga långstrumpor och minns fortfarande känslan av obehag. Det är förmodligen därför som jag har en djupt rotad motvilja mot en klädsel som för en del verkar ha utvecklats till ett tvångsbeteende från midsommar och fram till mitten av augusti.

Någon gång utmanar detta tvångsbeteende löjet. På Arlanda kan man ibland mitt i vintern se män som väntar i incheckningskön iklädda shorts. De är på väg till Thailand eller Filippinerna och har för säkerhets skull klätt sig svalt inför landningen ett halvt dygn senare. Att det ofta är kallt och dragit på planet verkar inte bekymra dem.

- – - – - – - – -

Jag skrev nyligen om de gamla finländska tidningar som digitaliserats och lagts ut på nätet. Som en närstående person konstaterat: har man väl börjat bläddra i dem så blir det nästan beroendeframkallande. Nu läser jag följande notis i tidningen Kotka för den 16 februari 1893:

En »icke hattaftagningsförening« är under bildande äfven härstädes. En lista finnas framlagd å bokhandeln för dem, hvilka önska förena sig om att åtminstone under den kalla årstiden ej lyfta af sig hufvudbonaden vid hälsning, utan endast på militäriskt vis föra några fingrar till densamma. Att en sådan hälsningsreform vore tidsenlig, kan väl ingen bestrida. Om den genomfördes, skulle många förkylningar undvikas. Önskligt vore därför att så många som möjligt ville anteckna sig å listan, framför allt borde damerna så talrikt som möjligt anteckna sig. Vinnas damerna för reformen, så är den lätt genomförd och vi förmoda och hoppas, att det täcka könet i detta fall skall visa sig tillmötesgående.

- – - – - – - – -

En tredje notis baserad på dagens läsning av tidningar i såväl pappersform som digitalt (det är rätt så regnigt ute):

Uleåborgsbladet för den 14 februari 1893 meddelar:

Sedan för inköp af kopior af framstående mästares i utländska museer förvarade taflor 10,000 mk, fördelade på två år, af statsmedel anvisats, och därför inköpts kopior efter Rembrandt af målarinnan V. Soldan-Brofeldt och efter Ter Borch, Frans Hals och Velasquez af målarinnan Helene Schjerfbeck, har Ecklesiastikexpeditionen, på därom af direktionen för Finska Konstföreningen gjord framställning, för att möjliggöra dessa taflors uppställande i Konstföreningens galleri, beviljat ett belopp af 117 mk för lämpliga ramar till desamma.

Jag hade faktiskt ingen aning om Helene Schjerfbecks insats som kopiemålare men förstår nu att det var en viktig del av hennes utveckling och utbildning. På det stora konstmuseet Ateneum i Helsingfors pågår just nu en omfattande utställning för att fira 150-årsminnet av hennes födelse. På museets hemsida noteras hennes nära förhållande till de klassiska målarna: ”Ett genomgående tema är Schjerfbecks dialog med mästarna inom världskonsten. Konstverken som inspirerats av El Greco visas på utställningen för första gången med två konstverk av den spanska konstnären.” Utställningen pågår till den 14 oktober. Dags att ta båten över Östersjön.

Read Full Post »

Marknaden i Nora

Var det till marknaden i Mora eller Nora som tre små gummor en gång skulle gå? Jag har känt mig osäker på saken och rådfrågade vår tids orakel, Google, som på oraklers vis inte ger något entydigt svar. Man får 3.740 träffar på sökorden ”marknaden uti Nora” medan Mora-alternativet ger 2.750 resultat. Då stannar jag för att visan egentligen handlar om Nora.

Där var vi i alla fall häromdagen på den traditionella antik- och samlarmarknaden, där vintage enligt Nerikes Allehandas reportage var den senaste och växande trenden. Som framgått av ett tidigare inlägg hade jag avvisat en inbjudan till Almedalen och tror att det var ett klokt val. Det är visserligen mycket folk också på de så kallade Noradagarna, som traditionellt hålls den första veckan i juli, men antalet PR-konsulter och kommunikationsstrateger är minimalt och de som samlas i den lilla bergslagsstaden är mer vanliga löntagare som betalar resa och uppehälle ur egen ficka. Göran Hägglund skulle ha känt sig hemma bland ”verklighetens folk” om han åkt dit i stället för till Visby.

Jag träffade ändå på en och annan kändis. En professor från Örebro universitet sågs i marknadsvimlet och självaste Jörgen Martinson (”känd från Antikrundan”) satt i ett partytält och värderade medhavda föremål. Martinson tillhör de mer seriösa experterna i det populära tv-program som tyvärr blivit alltmer flamsigt och jag skulle nog lita på hans värderingar mer än på dem som en del av hans mer utagerande kollegor gör.

En sympatisk antiksäljare från Dalarna visade sig ha ett lite ovanligt yrke vid sidan av sin hobby att handla med allmogeföremål. Hans huvudsysselsättning var att sälja flygfoton genom hembesök runt om i bygderna. Det trodde jag var en verksamhet som hörde 50-talet till. Hur många bilder tagna från ovan kunde man inte se i min barndoms mer välbärgade bondgårdar. Men även i dag gillar många tydligen att få se sina byggnader och marker i fågelperspektiv.

50-talet från luften

Vi övernattade i en gammal bergsmansgård i det närbelägna Pershyttan och kan verkligen rekommendera ett besök på denna klassiska järnbruksort om ni har vägarna förbi. Den gamla hyttan är förstås brukets hjärta och den uppges vara en av Europas bäst bevarade träkolsmasugnar. Den som står där i dag byggdes år 1856 och stängdes 1953. Det var slutet på en epok av tackjärnsproduktion i Pershyttan som troligen varat i 800 år.

Över torsdagens jätteloppis på Stora torget sken solen från en molnfri himmel och Norasjöns vågor kluckade mot den idylliska strandpromenaden. En äldre generation av deckarläsare är ju väl bekanta med staden under dess artistnamn Skoga, centrum för otaliga kriminalgåtor av en gången tids deckardrottning, Maria Lang. Noras officiella hemsida berättar: ”Maria Langs romaner är rena rama guideböckerna och har gett upphov till stadsvandringar i hennes fotspår. Mordplatserna finns kvar och för noraborna är det status att ha haft ett Maria Lang-lik i garderoben.” 

Hennes deckarkollega Stieg Trenter har med åren fått förnyad uppmärksamhet i egenskap av Stockholmsskildrare (senast genom en artikel av Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet). Maria Langs version av Nora kan ju aldrig bli lika spektakulär som en storstadsroman men den som gillar lite småstadsnostalgi kan med fördel läsa om en del av hennes verk. Hennes hjälte, kommissarie Christer Wijk, har ju också en mer positiv framtoning än en del av dagens mer depressionsbenägna mordutredare.

Allt som allt var det en trevlig tur under några dagar när den svenska sommaren var just så bra som den kan vara. Frodig grönska, lagom värme och avspända människor. På torsdagens loppis köpte jag egentligen bara några nummer av Vecko-Journalen från 40-talets krigsår. Till dem kommer jag kanske att återvända.

Read Full Post »

Om ordföljder m.m.

Det finns ju en gammal historia om latinlektorn som påverkad av sin lingvistiska bakgrund vid något tillfälle utbrast till en elev: ”Om dig Svensson har jag, då du, då jag vid en nyss iråkad förkylning hostade, skrattade, fått en ytterst ofördelaktig uppfattning”. Man får ju läsa några gånger för att bena ut den egentliga meningen.

Jag kom att tänka på detta då jag, vid nyss genomförd beställning av en artikel från Frankfurter Allgemeine Zeitung, fick följande meddelande i ett mejl:

Der Rechnungsbetrag wird von dem von uns mit der Zahlungsabwicklung beauftragten Unternehmen…  per Kreditkarte eingezogen.

De tyska (och kanske ytterst latinska) satskonstruktionerna satt ju länge fast i det svenska kanslispråket. På väggen i ett mindre avskilt rum i vårt hus har vi hängt upp följande meddelande från det förra seklets början:

Tillkännagifvande.

Person, som till viss tid beställt bad, är, äfven om han ej begagnar sig av detsamma, skyldig att erlägga afgift för det sålunda beställda badet, för såvidt ej beställningen återkallas minst en timma  före den för badet beställda tiden

Växjö i december 1908.

Drätselkammaren.

Något mindre präglade av kanslispråk men ändå rätt åldersstigna är de anvisningar för telefonering från automatisk telefonapparat som jag häromdagen hittade i en lokal telefonkatalog för Södertälje från år 1942:

Sätt hörtelefonen till örat. Börja koppla så snart oavbruten ton (svarston) höres, men icke förr.

Koppla det önskade numret genom att siffra för siffra insätta fingret i mot siffran svarande hål å fingerskivan och vrida skivan åt höger ned till stoppet. För varje siffra släppes skivan och lämnas att fritt återgå till utgångsläget.

Har orätt siffra kopplats, lägg då genast mikrotelefonen i klykan under några sekunder och gör om kopplingen från början sedan ny svarston erhållits.

Telefon – med fingerskiva

I samma katalog meddelas att abonnenter med samma efternamn är ordnade efter titel eller yrke. Katalogredaktören ger motivet för denna ordning: ”Man känner nämligen i de flesta fall till vad titel eller yrke den abonnent har, som man önskar ringa upp men mera sällan vet man personens förnamn.”

I katalogen ser jag sedan följdriktigt att lärarinnan Karin Pettersson kommer före osthandlaren Albert Pettersson och strykerskan Elin Pettersson. Men idag skulle det där systemet förstås aldrig fungera. Vem vet i vår globaliserade tid om någon man känner är ”kamrer” eller ”internal account manager”. Den som var informationschef igår kan mycket väl vara kommunikationschef idag. Och så där håller det på.

Och ingen är längre ”fröken”, vilket faktiskt är en av de vanligaste titlarna i 1942 års telefonkatalog.

Read Full Post »

I Paris

Vi bor på ett hotell i Paris som  jag aldrig prövat tidigare, ett stenkast från anrika Folies Bergère. Det är ett kosmopolitiskt område med japanska restauranger och judiska näringsställen med kosherintyg. Multikulturellt skulle man kunna säga, om nu inte detta ord på senare tid börjat användas som ett skällsord av fåkunniga skribenter.

På planet ner läste jag några reportage från Paris av Adolf Hallman (1893-1968), konstnär och journalist, en förebild för många andra storstadsvandrare (Jolo och min gamle vän Alvar Alsterdal t. ex.) Jag ser att bloggens korresponderande ledamot Ivo Holmqvist har skrivit en del om Hallman men själv har jag av någon anledning inte upptäckt honom tidigare. Obegripligt men sant. Hur som helst så får man väl säga att han också är en multikulturalismens skildrare med sinne för subtila detaljer i de etniska kontrasternas oväntade möten.

På förmiddagen idag gjorde jag de obligatoriska besöken i två favoritbokhandlar: La Procure vid Saint Sulpice och Les Editeurs Réunis i latinkvarteren. I den förstnämnda låg romaner av Sara Stridsberg och Therese Bohman exponerade i hyllan för europeisk litteratur. Sara Stridsberg utnämns för övrigt i Le Nouvel Obervateur till ”den senaste svenska litterära bomben” med anledning av att hennes roman Darling River nu översatts till franska. I den senare bokhandeln ligger som vanligt de viktigaste böckerna kring allt som har med Ryssland och rysk kultur att göra. Där har inget utom just böckerna ändrats de senaste femtio åren.

I eftermiddag tänker jag gå på Maison Drouot och följa några av tiotalet parallella auktioner. Har ni aldrig varit på en fransk auktion så gå för all del till detta klassiska auktionshus nästa gång ni kommer till Paris. Det handlar om ett veritabelt skådespel med flera utropare som går omkring i salen för att locka fram flera bud och så högst upp på podiet en domare som till slut avgör budgivningen. Jag tänker inte köpa något men vem tackar nej till en gratisupplevelse av ett verkligt kulturevenemang – ofta en spegling av fransk borgerlighet under de senaste etthundrafemtio åren.

Read Full Post »

Rabarber

Det pågår just en rabarberfestival här i Sörmland. I går samlades rabarberodlare på Rådhustorget i Mariefred. Sen är veckan fylld av evenemang och nästa lördag är det rabarbermarknad i Nyköping. Dagen därpå kan man delta i en rabarberpajtävling på Yxtaholms slott utanför Flen.

Jag kommer att avstå från att delta i tävlingen även om den rabarberpaj som jag bjöd gäster på i onsdags kanske hade haft en chans att få åtminstone ett tröstpris. Den var gjord på den livskraftiga planta som växer i vår trädgård och som år efter år fortsätter att grönska utan särskilda odlarinsatser. Vilken sort det är vet jag inte: kanske Victoria, uppkallad efter den engelska drottningen, en av de klassiska och i Sverige mest spridda varianterna.

Rabarberveckan fick mig intresserad av rabarberns kulturhistoria och den är fascinerade. På Julita gård (ägd av Nordiska Muséet) här i Sörmland finns en stor genbank för rabarber med drygt 70 olika sorter och på Julitas hemsida kan man få en koncis sammanfattning av denna historia:

Matrabarbern är en relativt ung kulturväxt. Fast arten kan förekomma vild i Norden var det tydligen ingen som uppskattade den som föda. Först när sockret blev allmänt tillgängligt och billigt under 1700- och 1800-talet utvecklades matrabarbern till en omtyckt vårprimör och hushållsväxt. De äldsta uppgifterna om rabarber som delikatess kommer från holländaren Cornelius de Bruyn som reste i Persien i början på 1700-talet. Han noterade att man där åt rabarberstjälkar tillsammans med lammkött och älskade de tunna stjälkarna på våren, råa med salt och peppar. Överraskande nog var det bladen man använde i europeisk matlagning, stjälkarna kastades.

Flikbladsrabarbern är däremot en nästan femtusenårig läkemedelsväxt. Den växer vild i Kinas och Mongoliets bergstrakter. De grova rötterna har använts i torkad form i terapeutiskt och medicinskt syfte. Till Västerlandet kom den längs Sidenvägen, sedan även via Ryssland men också med ostindiska kompaniernas fartyg. Den äkta rabarbern var mycket eftertraktad och värdefull och i Europa ville man gärna komma över frön eller rotbitar för odling i apotekarträdgårdarna.

Mitt främsta referensuppslagsverk, den gamla franska Larousse från slutet på 1800-talet, ägnar mycket utrymme åt rabarbern och diskuterar vad som skiljer så kallad kinesisk från moskovitisk rabarber, de båda varianterna närmast uppkallade efter de forntida handelsvägarna. I slutet på artikeln diskuteras också litterära allusioner men de visar sig mest vara indirekta, främst ett förvanskat uttryck från Molière som i sin förändrade form lyder: Passez-moi la rhubarbe, et je vous passerai le séné, i fri översättning: ”Ge mig rabarber så får du senna av mig”. Innebörden är då ett ömsesidigt utbyte av likartade laxermedel. På svenska skulle grundmeningen också kunna återges med: ”Om du borstar min rygg så borstar jag din”.

Som alltid när man börjar en kulturhistorisk resa på nätet hittar man något nytt. Jag kände faktiskt inte till att det internationellt finns något som heter Swedish Bitters eller Schwedenbitter, ett elixir som påstås ha både Paracelsus och Urban Hjärne bakom sig (är det bara jag som är så okunnig?).  Det innehåller extrakt av såväl rabarberrot och senna som saffran och kamfer plus en hel del annat.  Det finns varianter både med och utan alkohol och den förra påstås likna angostura. Ett av de tyska recept som man kan hitta på nätet bygger på att man i en 2-litersflaska börjar med att hälla i 1½ liter brännvin. Av receptet framgår också att den medicinska rabarberroten i Tyskland är ”apothekenpflichtig” och alltså inte kan säljas hur som helst.

Allt detta mer eller mindre värdefulla vetande med anledning av den sörmländska rabarberfestivalen.

Read Full Post »

Källsortering

Jag kom ihåg att ställa ut soptunnan i morse. Det vill säga den ena av de två som vi numera har. Idag gällde det den tunna som ska tömmas var fjortonde dag. Den innehåller färgade glasflaskor, kartonger, hårdplast och restavfall. Så har vi tunna nummer två som bara töms en gång i månaden och som innehåller tidningar, ofärgat glas, metall och mjukplast.

Modernt kommunalt redskap för källsortering

Fördelningen av de olika tunnornas fack måste bygga på något slags statistisk analys av olika sopsorters frekvens. Till viss del stämmer det förstås. Färgade vinflaskor är mer frekventa än ofärgade. Mjölkkartonger och förpackningar från nätbokhandlare är en större kategori än konservburkar av metall. Å andra sidan har vi ett tidningsberg som förstör statistiken men det beror förstås på ett sjukligt beroende av nyheter tryckta på papper. Så tidningskassar får vi fortfarande åka med till närmaste sopstation.

Jag är helt positivt inställd till källsorteringen, särskilt till de gröna påsar där man slänger organiskt matavfall som går till produktion av biogas. Förmodligen ligger Södertälje i så kallad framkant när det gäller sophanteringen.

Förlåt dessa triviala reflektioner ur vardagen men de har framkallats av att jag i morse läste en notis i DN om utställningen Sopor som nu pågår på Nordiska Museet. Jag går till museets hemsida och läser vidare:

Varje person i Sverige ger upphov till nästan ett halvt ton sopor varje år. Sopor tar en stor plats i våra liv. Vi tvingas handskas med dem dagligen. Vad ska slängas i sophinken och vad ska till återvinningen? Våra hem svämmar över av prylar och då och då måste vi rensa ut. Vad ska sparas och vad ska slängas, skänkas, säljas? Och vad är egentligen en sopa? Mycket av det vi gör oss av med är varken trasigt eller obrukbart. Vi har bara tröttnat, eller så har vi helt enkelt inte plats. Soporna väcker ofta känslor, de kan vara avslöjande och till och med pinsamma. I utställningen berättar vi om människors känslor inför sina sopor, hur vi lever med dem.

Jag ska här inte berätta om mina egna känslor inför våra sopor och hur jag lever med dem. Men en bild i DN påminner mig om en enkel form av sopsortering från min barndom. Det är de sydda tygväskorna med fyra skilda fack för papper, påsar, kork och snören. Vi har faktiskt ett sådant gammalt sorteringsredskap i vårt skafferi men det innehåller numera bara snören. Vem sparar för övrigt på korkar i denna postmodernistiska tid?

Förmodernt sorteringsredskap

Denna typ av handarbeten såldes alltid på den kyrkliga syföreningens auktioner före jul i min hembygd på 50-talet. Den munvige auktionsutroparen (socknens åkeriägare) hade ett stående skämt: ”Den här behöver man aldrig tvätta. Det står ju på den att den är snören.” 

Jag tror att vi vartenda år skrattade lika gott åt det skämtet.

Read Full Post »

Torsdagsnoteringar

1. Skolproblem

Under diverse bilresor igår hörde jag Eko-rapporteringen om hur hundratals elever i Sverige inte går i skolan trots att det är skolornas och kommunernas skyldighet att se till att alla barn får undervisning. Skolpolitiker och skolledare saknar ofta såväl resurser som vilja att hantera barn med bokstavsdiagnoser eller koncentrationssvårigheter. Om mina personliga erfarenheter av partiell hemundervisning för ett s.k. särbegåvat barn på lågstadiet skrev jag ett litet inlägg här på bloggen i mars förra året. Man kan läsa det genom att klicka här.

2. Sverigebilden

Håller bilden av den idylliska röda stugan, den som så ofta ses som synonym med Sverige, på att krackelera? Frågan ställs i Svenska Dagbladet idag. Efter Assange-affären och internationell rapportering om sexköpande poliser med mera har den internationella Sverigebilden hamnat på kant.

En lite annorlunda vinkel på Sverigebilden hittar jag på den ryska tv-kanalen Russia Today som rapporterar om hur FRA-lagen i Sverige röstades igenom efter amerikanska påtryckningar:

As Sweden battles for the extradition of Julian Assange, WikiLeaks cables on the country’s close co-operation with the US are provoking a public backlash. The text revealed Washington’s push to influence Swedish wiretapping laws so communication passing through the Scandinavian country can be intercepted. Now Sweden is bugged and wiretapped – at the behest of the US.

The Swedish intelligence service, the FRA, has the power to monitor and intercept all internet traffic in the country. And thanks to leaked US State Department cables, we now know the controversial law was adopted after pressure from Washington. And the security services were deliberately kept out of the process to reassure Swedes there was no “funny business”.

“Forced to operate under strict data storage and protection laws for Swedish citizens, they [FRA] are concerned that the public may perceive their involvement as an attempt to work around these restrictions by using a foreign intermediary (the United States), thus poisoning any chance for success,” US State Department cable (UNCLAS Stockholm 000704) goes on.

The US interest is clear. Eighty per cent of all the internet traffic from Russia travels through Sweden. And from there, to America.

Vladimir Kremlev tecknar för Russia Today

Att Sveriges underrättelseverksamhet är väl samordnad med USA:s är ett välbekant faktum alltsedan 50-talet. Det är ju inte svenskars privata korrespondens som FRA i första hand är ute efter utan den mer intressanta diplomatiska trafik som passerar våra gränser. It’s Russia, stupid, för att nu travestera ett gammalt politiskt slagord.

3. Vinnare och förlorare efter händelserna i Egypten

Harvardprofessorn och Mellanösternanalytikern Stephen Walt skriver i Foreign Policy om vinnare och förlorare efter omvälvningen i Egypten de senaste veckorna. Till vinnarna hör förstås främst demonstranterna och det egyptiska folket. På andra plats sätter han Al Jazeera och dess rapportering:

With round-the-clock coverage that put a lot of Western media to shame, Al Jazeera comes out with its reputation enhanced. Its ability to transmit these images throughout the Arab world may have given events in Tunisia and Egypt far greater regional resonance. If Radio Cairo was the great revolutionary amplifier of the Nasser era, Al Jazeera may have emerged as an even more potent revolutionary force, as a medium that is shared by Arab publics and accessible to outsiders too.

Bland förlorarna finns förstås i första hand familjen Mubarak som detroniserats efter decennier av maktinnehav. Men också Al Qaida har förlorat trovärdighet eftersom egyptierna visat att man kan förändra verkligheten utan våld och terror. På lite längre sikt kanske också Muslimska Brödraskapet har försvagats:

Despite all the attention the Muslim Brotherhood has recently received, I think it’s more than likely that Mubarak’s departure will ultimately undercut its position in Egypt. It got 20 percent of the vote in the 2005 elections, but that total was inflated by the fact that it was the only real alternative to Mubarak’s party. Once you let other political parties form and compete for popularity, electoral support for the MB is likely to decline, unless it can repackage itself in a way that appeals to younger Egyptians. Ironically, both Mubarak and the MB may be more a part of Egypt’s past than an influential part of its future.

4. Rätt datum för Voirol

Den som följt de senaste veckornas inlägg här på sidan om den märklige Parissvensken Sébastien Voirol, alias Gustaf Henric Lundqvist, är kanske intresserad av att veta att det nu blivit ordning på Kungliga Bibliotekets datering av hans levnad. I KB:s katalog uppgavs tidigare att han dog 1933 men efter ett rådigt ingripande av Kerstin Hallert (med lätt eldunderstöd av mig) har rätt datum, det vill säga 1930, nu förts in. Sanningen segrar.

Read Full Post »