Ännu har vi inte haft någon riktig frostnatt och i ett träd nära vårt hus sitter det fortfarande djupröda äpplen av den sort som heter Ingrid Marie. Wikipedia upplyser om ursprunget för dessa frukter som fortfarande är krispigt goda när man tar ned dem från trädet:
Ingrid Marie är en dansk äppelsort som i Sverige brukar räknas som ett höst- och vinteräpple. Sorten har sitt ursprung från ön Fyn i Danmark och är uppkallat efter läraren K. Madsens dotter. Det var Madsen som hittade trädet vid Høed skola, där det växte bland hallonbuskar, och hade troligen kommit från ett Cox Orange-frö. Frukten är rund och medelstor och skalet är mörkrött i färgen med ljusbruna prickar. Fruktköttet är gulvitt och friskt syrligt i smaken.
Sorten är bäst att äta från november och framåt och blir därför ett typiskt juläpple. Ingrid Marie är hållbart och kan hålla sig ända fram till april.
Visst är det ett perfekt äpple för juldekorationer. Men det har också en frisk och fyllig smak som kanske är allra bäst just nu innan de blir plockade och lagrade.
Hur smakar förresten äpplen? Jag har funderat en del på saken. Vi har fyra klassiska sorter i vår trädgård: Gravensteiner, Signe Tillisch, Åkerö och, som sagt, Ingrid Marie. Jag kan med förbundna ögon säga exakt vilken sort det är jag får smaka om någon stoppar en klyfta i munnen. Men hur ska man beskriva smaken?
Jag tänker på det närmast metafysiska språk som numera utvecklas när det gäller att beskriva viner. Jag tror att jag med ett visst mått av ironi tidigare har skrivit om vinprovarjargonen men så här kan det ju låta:
”Torrt, fruktigt vin med knapp medelfyllig smak, balanserad friskhet och något fet eftersmak. Smak av gula äpplen, mineraler, tropiska frukter, örter och mandel”. Går man till Systembolagets lista för doft- och smakattribut för vita viner så säger man där om attributet ”äpplen”: ”En odefinierbar blandning av olika äppeltyper.”
Odefinierbar var rätta ordet. För vi vet ju alla att olika äppeltyper har helt olika smak. Hur ska man karakterisera en fullmogen frukt av det klassiska Åkeröträdet? ”Smak av sörmländsk lerjord, herrgårdsost, smörblomma och röda vinbärsblad?” Där börjar man närma sig det mumbo-jumbo-språk som vinprovarna har utvecklat till fulländning.
Sanningen är ju att smaken av Signe Tillisch eller Gravensteiner inte går att beskriva på något vettig sätt. De smakar helt enkelt sin egen sort.
Jag tänker ofta på den geniale sociologen Johan Asplunds bok ”Hur låter åskan?” Alla vet ju hur åskan låter men hur ska man beskriva den? Varje försök till onomatopoetisk återgivning blir förstås platt. Och ställer man frågan ”Hur luktar åskan?” så är det väl närmast åskvädrets sekundäreffekter som man kan återge i form av regndoft och röklukt i brända ledningar. Asplund utvecklar sina tankar med begrepp som ”simulering” och ”simulacrum” men det är för komplicerat för att gå in på här.
Men återigen: Hur smakar en specifik äppelsort? Inte är det som när Carl Jan Granqvist i radion igår beskrev ett Pinot Noir-vin:
Doft: Inbjudande kryddig doft fylld av jordgubbar, hallon och muskot, följt av angenäma ekfatstoner.
Munhåleupplevelse: Läskande, lite kryddig smak med ekfat, jordgubbar och härligt saliverande örter.
Det nyplockade äpplet från vårt ovanligt rikt givande träd har inga spår av vare sig jordgubbar, hallon eller muskot. Snarare bjuder det på en härligt saliverande smak av Ingrid Marie.
Tidens tecken 