Treungen är vårt närmaste handelscentrum under sommarveckorna i Telemark. Det är ett litet samhälle vid sydänden av den 35 kilometer långa (och upp till 234 meter djupa) sjön Nisser. Man har utsikt mot rundade fjäll på båda sidor av sjön. Det är ingen metropol precis, antalet invånare överstiger knappast 400.
En av årets största händelser i bygden är Treungenfestivalen som varje år samlar över 10.000 besökare den första helgen i augusti. I år var det ett starkt svenskt inslag där med besök av såväl E-Type som Dr. Alban. Ett enormt tältläger bildas nära stranden och det norska ölet flödar. Urbefolkningen spärrar in sig med staket men gillar nog att det blir lite drag i bygden. De båda livsmedelsbutikerna Prix och Spar uppvisar årets bästa resultat de här dagarna.
På lördagen under festivalperioden hålls också Treungendagen, en lokal liten marknad där man kan köpa telemarksknivar och kanske en och annan lusekofta. Barnen roas av hopptält och gratis ansiktsmålning. Kaffe (svagt sådant) serveras och till det äter man med fördel våfflor med grädde och sylt. Frikyrkan ordnar en loppis på gamla böcker, två för 10 kronor oavsett omfång och skick. Där kan man göra fynd.
Årets bästa bokinköp var nog Historien om Norge del IV från 1999, skriven av Karsten Alnæs. På 639 sidor berättar han om Norge från unionsupplösningen och fram till 50-talet, en välskriven och fascinerande skildring av ett land under förvandling. Det är en blandning av politisk historia och personliga berättelser, gripande inte minst i sin skildring av ockupationsåren och den därpå följande rättsuppgörelsen med landsförrädarna. Men man får också veta hur Freia kom att bli landets ledande chokladfabrik och hur cykeln erövrade Norge på 30-talet
En annan liten bok i samma paket heter Noreg er namnet. Ei ny utgreidning um namnet på landet vårt av Jakob Naadland, utgiven av Noregs mållag, Oslo 1954. I den nynorska språkrörelsens anda försöker författaren leda i bevis att landet egentligen bör heta Noreg och att den vanliga bokmålsformen Norge egentligen är ett missfoster med grund i dansk ortografi.
Kampen för nynorskan var också viktig för Anders Hovden vars memoarbok Attersyn (först publicerad 1926 och återutgiven 2004) jag också köpte. Hovden var en färgstark präst och psalmdiktare, politiskt liberal men kulturellt konservativ. Jag läser på ett ställe en lamentation över den yngre generationens förfall, särskilt den ungdom som bor i städerna och som borde vara bäst utbildad:
Men kva gjer sa byungdomen, han som tykkjest vera mest dana? Dei høyrer og spelar negermusikk, dansar negerdans (Jazz o.l.) Det er pinsamt både att høyra och sjå. Og korleis ser ikkje gjentone ut med ”køtting”. Dei klipper håret av seg, den fagraste pryda åt kvinna – og klæder seg i mansklæde. Eg kom i ordskifte med ein mann, han hevda att det i grammatikken berre burde vera tvo kjøn. Hankjøn og inkekjøn. Hokjøn turfte me kje ha, meinte han.
Hovdens språk var väl redan då något ålderdomligt men med viss eftertanke är det fullt begripligt för en svensk. Jag antar dock att ordet ”køtting” ovan är en förnorskning av det engelska ordet ”cutting” som beteckning för damernas hårmode. De refererade tankarna om en genusreform i grammatiken får väl ändå anses något förlegade.
Efter den första utgåvan tyckte en del fromma läsare att han inte skulle ha skrivit så uppriktigt och avslöjande om sig själv. Men han svarade att om han inte fick säga sanningen så ville han inte säga något alls. Man måste få vara människa, ansåg han: ”Engel vert ein ikkje på denna sida gravi – dersom ein ikkje er ein hyklar.”
Man kan tänka sig att Anders Hovden fick ett apoplektiskt anfall när (om) han läste Sigurd Hoels livsbejakande roman ”Syndere i sommersol” som kom året därpå – i den är nog alla kvinnor kortklippta. Å andra sidan fick han som bekant samma år 1927 medhåll från ingen mindre än den ständige sekreteraren i Svenska Akademien i sitt förakt för färgad musik och dans importerad västerifrån:
Du dansar bleka ungdom, sorgligt låta
din ukulele och din saxofon.
Du ungdom som jag älskar jag vill gråta
att se din dans; den slår mig som ett hån.
I fråga om sin inställning till jazz ansågs Karlfeldt nog mossig redan av sina samtida kolleger, åtminstone de yngre. Alf Henrikson som det året fyllde 22 rimmade så här, kanske var det ett svar från en blek ungdom:
Men genom rökens täta, vita dimma,
som svävar som ett moln av giftig gas,
där hundratal av cigaretter glimma
och folket slöar över sina glas,
går jazzmusiken, yr och brysk och dövande
med sina häftigt ilskna forteslag,
men ändå på sitt sätt en smula sövande
som middagshettan på en sommardag.
Om detta – jazzen i svensk litteratur – har bland många andra Johan Fornäs (i den intressanta ”Moderna människor. Folkhemmet och jazzen”, 2004) och Rolf Yrlid skrivit.
Ja, Karsten Alnaes är läsvärd på sitt underhållande sätt, det är inte länge sedan jag forsade fram genom fjärde och sista bandet av hans europeiska historia, upplagd på ungefär samma sätt som motsvarande hos Martin Gilbert eller här hemma Göran Hägg och Svante Nordin, och en gång Carl Grimberg.
Men den bästa kåserande boken om Europas historia har konstigt nog ännu inte översatts till svenska: holländaren Geert Maks ”In Europa” där han reser runt i Europa med ett suveränt dubbelperspektiv av nu och då (1900-1999), på samma sätt som Jolo var så skicklig på.
Ja, ”negermusiken” var ju ett kärt tema under 20- och 30-talet. Föraktet för den nya musikformen var väl till en stor del präglat av den dåtida rasbiologins anda enligt vilken inget av kulturellt värde egentligen kunde komma från färgade människor – en ståndpunkt som kunde förfäktas i de högsta akademiska kretsar.
Tack för litteraturtips. Jag får lust att ta del av Alnæs grepp på den europeiska historien.
Fast någon -jag tror det var Slas- undrade hur man kunde få en ukulele att låta sorgligt.
Nu är det svårt att förstå Karlfeldts och så många andras avvisande attityd mot jazzen och särskilt den rasbiologiska aspekten. Men nog känner jag -bortsett från etniciteten- något likande inför så gott som all modern popmusik. ”Att se din dans; den slår mig som ett hån.”
Jag är väl lika dum som Karlfeldt. Men han skrev bättre dikter. Nästan lika bra som Alf Henrikson.
Karlfeldt hade kanske aldrig sett eller lyssnat på en ukulele. Han låg väl mest åt nyckelharpehållet.
Själv associerar jag omedelbart instrumentet till den ständigt muntre George Formby (fast han lär ofta ha spelat på en hybrid som kallas banjolele). Kolla hans entusiastiskt glada framförande på Youtube genom att googla på Formby och ukulele.