I min vilda ungdom i slutet på 50-talet firade jag ibland midsommaraftonen genom att gå på logdans. Den hölls på Länna Bruks magasin söder om Strängnäs. Arrangör var Länna sjuk- och begravningskassa och jag antar att logdansen var en av kassans förnämsta årliga inkomstkällor. Den allmänna sjukförsäkringen hade i och för sig nyligen införts och jag har ingen aning om vad föreningen använde pengarna till. Kanske enbart för begravningar? Hur som helst så bidrog vi som dansade på magasinet till något gott och välgörande ändamål.
Som jag minns det var det oftast tre man som svarade för musiken. En dragspelare förstås, någon på fiol och så kanske en slagverkare eller gitarrist. Det var bara foxtrot eller vals som spelades, inga konstigheter. Damerna stod utefter den ena väggen, herrarna utefter den andra. Arrangörerna hade i förväg gått omkring och spritt små stearinflagor på golvet så att det skulle vara tillräckligt bra glid under sulorna. Ibland blev det lite väl halkigt. Björkruskorna kring orkesterpodiet spred en somrig doft som någon gång blandades med ett lätt inslag av spritångor. Kvällens sista dans blev för många livsavgörande.
Det här var ju för drygt femtio år sedan, ett ganska idylliskt firande i det folkhem som just hade växt fram. Midsommaren var en opolitisk fest i Saltsjöbadsandans tecken. Godsägaren höll med lokal och lantarbetarna dansade till begravningskassans fromma.
Går man tillbaka ytterligare femtio år i tiden firades midsommaren kanske inte alltid i detta samförstånd. Jag hittar på nätet en affisch från 1912 och festligheterna i den nyss invigda Degerfors Folkpark. Här blandas dansen med politisk agitation. Hr Albin Veidenhaijn från Stockholm lade ut texten om socialismen som vägröjare för ljus och frihet. Talaren var Bokbinderiarbetareförbundets förtroendeman och en van förkunnare alltsedan storstrejkens dagar.
Folkparkerna, som senare kom att bli midsommardansernas själva hjärtpunkt, hade för hundra år sedan sin politiska roll. Man ser det på den fest som några veckor senare kom att hållas i Oxelösunds Folkets Park där visor och kupletter bland annat anspelar på ett av tidens stora politiska tvisteämnen (F-båtsfrågan) och där det djärva uppträdandet i byxkjol (!) kombineras med sjungande av Marseljäsen. Revolutionärt så det förslår.
Men kamplusten avtar snabbt. I Degerfors firas midsommaren fem år senare, år 1917, med framträdande av ”vis- och Frödingsångaren” Carl H. L. Engström, utan varje spår av politisk agitation. Och samtida midsommarkort betonar mer lantbrukets traditionella världen än byxkjolarnas radikala försök till samhällsomvandling.
Tack för denna njutning.
Mina tonårs midsomrar utspelade sig nära Orsa där föräldrarna hyrde ett stort falurött hus i det sena 50-talet. Bonden nästgårds talade traktens obegripliga mål, sannolikt späckat med trollformler över den opastöriserade supermjölken från kossorna som i den ljusa natten gick på bete dygnet om. Midsommarfirandet ägde samma hisnande styrka. Resandet av den väldiga stången var en sån pärs att det måste äga rum på eftermiddagen när djävulen inte hunnit längre än till fiolspelemännens stråke. Inte tal om att föräldrarna tordes låta mig och min syster stanna till dansen kvällstid, den som Zorn fångat i Midsommardansen med den förmögne utlandssvenskens stolthet över dalfolket, svenskhetens Mount Everest.
(Som Rune – Himlaspelet – Lindström senare inpräntade i mig: glöm aldrig att dom hade tuberkulos allihop.)
Min syster och jag fick vår chans först efter midsommarafton för runt Orsasjön fortsatte firandet varje lördag långt in i augusti på traktens fäbodar vilket kallades ”ko-midsommar” dit det då gick särskild buss tur och retur.
Ibland kompletterades bandet med en sångare. Jag minns Jan Welander, den sjungande bonden, som plockade prästkragar för att se om hon skulle komma till mötet. Kommer, kommer ej och efter ett antal verser kom hon i den sista.