Det var en underbar försommarkväll igår. Kvällssolen fick den blommande häggen att lysa, de första liljekonvaljerna började synas och en hackspett trummade på en gammal tall. Och så kändes för första gången en typisk sommardoft: grilloset från någon granne längre ned i den lilla sänka som vår trädgård sluttar mot.
Den som inte själv är någon grillentusiast har en ambivalent hållning till sommartidens matlagningskultur. Blandningen av kol, grillolja och vidbrända flintastekar tenderar att ta över doftpanoramat från äppelblom och syrener. Man undrar för övrigt om grannarna grillar på gehör eller om de följer anvisningarna i den (enligt förlagsreklamen) ultimata grillbok som heter Grilla med Salming. Det är förstås ishockeylegenden Börje Salming (han med de kända underkläderna) som slår ett slag för denna den manligaste av matlagningsformer. Samma förlagsreklam låter oss förstå att grillning inte är något för effeminerade hemmamän:
- En sak har jag lärt mig på rinken. Man måste våga för att vinna. Samma sak gäller vid grillen. Man måste våga. Ju mer man grillar desto mer vågar man.
Resultatet blir hett som en perfekt glödbädd. ”Grilla med Salming” sitter som ett slagskott i krysset.
Kanske någon granne hellre väljer att följa recepten från en annan tuffing framför glödbädden. Morberg grillar heter Per Morbergs bidrag till kokboksfloran. Och även han låter oss förstå att det finns något existentiellt över sommarens matlagning under bar himmel:
”Så fort det är sol ska det grillas. Varför? Därför att vi gillar lite utmaning och ursprung. Och vi känner oss som kungar i eget rike när vi står där en vindstilla kväll i ångorna av varm sommarjord med ett glas vin och en lååång stekspade i nyporna. Dofterna som sprider sig synbart och retar varenda grannes grillsug. Här finns utrymme för värstingmätning också. Vem har den största grillen? Vem har den snabbaste? Vem har den minsta?”
Tja, problemet är väl att det inte alltid är så vindstilla och att det inte är säkert att det är just grillsuget som blir retat av grannarna. Hur som helst så får Salmings och Morbergs böcker mig att fundera över det fenomen som Dagens Nyheter skrev om häromdagen under rubriken Kokboken är vår tids statusmarkör. Där konstaterade man att matlagningskunskaper har blivit ett sätt att visa status, inte bara för de hemmakockar som köper böckerna, utan också för de hobbykockande kändisar som i första hand gjort sig ett namn på helt andra arenor. Deckardrottningen Camilla Läckberg har gett ut två kokböcker och Pernilla Wahlgren är inte sämre. Tony Irving från Let’s Dance har just gett oss regianvisningar för 10 danser, 10 rätter och 10 drinkar. Fast han är undantaget som bekräftar regeln eftersom han enligt uppgift faktiskt har en bakgrund i restaurangbranschen.
Jag funderar på hur det var förr. Visst försökte man även då att i någon liten utsträckning sälja kokböcker med hjälp av kända namn. Skådespelaren Erik ”Bullen” Berglund är kanske det mest kända exemplet (hans berömda pilsnerkorv firar 60-årsjubileum nästa år). Men han var lika mycket matspecialist som aktör. Jag citerar Wikipedia:
På 1920-talet – före tiden på radion och teatern – hade Bullen skickats till sin morfar i Paris, där han lärde sig franska och fick smak för det finare köket. Han utbildade sig till kock och arbetade på flera restauranger i Frankrike, bland annat på Le Chapon Fin i Bordeaux innan han kom till Claridge Hôtel i Paris. En period var han även i England för att förkovra sig i kokkonsten. Under sin tid i England lär han även refererat till engelsk kokkonst som pure guess work. Andra kända Bullen-citat är ”…delikatessaffärerna i Paris utgör enligt mitt förmenande en minst lika stor sevärdhet som någonsin de stora modehusen…”.
Men annars var det väl inte många skådespelare eller författare som förr gav sitt namn åt kokböcker. Det finns så vitt jag vet ingen volym som heter ”Till bords med Ingrid Bergman”. Maria Lang gav ut mängder av deckare mellan 1949 och 1990 men har till skillnad från dagens kriminaldrottning inte lämnat något gastronomiskt arv efter sig. Det finns en bok som heter Stieg Trenters mat men den skrevs inte av deckarkungen utan av hans efterlevande hustru Ulla.
En av 30- och 40-talets storsäljare i kategorin kökslitteratur var Prinsessornas kokbok men det var förstås inga prinsessor som hade skrivit den. Författare var Jenny Åkerström-Söderström som hade en hushållsskola där hon undervisat prinsessorna Märtha, Margaretha och Astrid i matlagning. I den boken finns för övrigt ursprungsrecepet till den i dagarna så aktuella prinsesstårtan fast där heter den enkelt och simpelt ”grön tårta”.
Jag har ett tips till en driftig förläggare som vill verka för Sverige i tiden: Ge ut en bok med titeln ”Estelles barnmat”. Den behöver inte ha något med den nydöpta tronarvingen att göra eftersom det kungliga förnamnet knappast är varumärkesskyddat. Med rätt marknadsföring kan den bli en verklig bästsäljare.
De gånger min man och jag verkligen kunde råka i äktenskaplig nöd orsakades ofta av en illa skött grill. Ingen av oss kunde. Men under äppelträd skulle det några gånger varje sommar grillas. Vidbrända kotletter med smak av tändvätska serverades olustigt. Senare blev laxkotletterna vår räddning. Samt igelkottens. Som fick äta upp skinnen. Ja, jag tror det var igelkottens grillfest, inte vår.
Trevligt för igelkotten. En misslyckad grillning är väl annars inget större problem om den bara drabbar den egna familjen.
Värre är det om det går ut över grannsämjan. Jag läser på en tysk sajt att rättsväsendet i Tyskland haft en del fall där grannar klagat på rök och os från sommarens grillande. Baserat på sådana incidenter har Bayerns Oberlandesgericht slagit fast att man som granne måste tåla åtminstone fem grillningar per sommar. Andra domstolar har dekreterat att grannar måste underrättas minst 48 timmar i förväg innan man tänder kolen. Det senare verkar lite svårt att efterleva med tanke på att grillandet är starkt väderleksrelaterat.
Har någon svensk domstol tvingats ta ställning i frågan? Jag undrar.
För mig är nog den större frågan under somrarna: Hur sent, hur ofta, hur högt, hur länge och varför i allsin dar – får man ha fest på balkongerna med inbyggt eko över gården.
Min erfarenhet är att den yngre generationen äger inte bara sina bostäder utan all luft och alla utrymmen runt omkring. Det kallas för aktiv partyaggression. Och det märks ju också på den i övrigt rätt trevlige Per Morberg; att det handlar om att bräcka någonting. Själva sommaren kanske. Vad vet jag.
Men en sommelierkurs gör ingen sommar ; )
En svensk klassiker som väntar på nyutgåva är arkitekten Haqvin Carlheim Gyllensköld (1899-1997) vars synnerligen vetenskapliga råvarubehandling tolkas i oemotståndliga Konsten att laga mat (1956).
Kokboken som symbol för livsäventyr med gudomligt grepp om pennan är roligaste litteraturen som hos amerikanska MFK Fisher (1908-1922) vars skildring av härligheter som järnvägshotellet i Dijon drev mig att söka upp hotellet: varje rum hade på hennes tid en kran vid sängen ur vilken kom god röd bourgogne à volonté. Ingen kran på rummen numera.
Eller ta brittiska Elizabeth Davis (1913-1992) i inspirerade möten om mat och filosofi med pederasten, för att inte säga pedofilen, evigt panke Norman Douglas på Capri eller Alice B Toklas (1877-1967) vars kokbok inte sålde nåt vidare men vars 400 recept är som tavlor från holländskt 1600-tal. En favorit är nuvarande hertiginnan av Devonshire på Chatsworth som jag sett domptera Las Vegas med att göra sig en behövlig slant på att låna ut tavlor till konstgalleriet på hotell Bellagio samtidigt med att egenhändigt kränga hemkokt sylt. Hennes kokbok inleds med: -Jag har inte lagat mat på 40 år.” That´s my girl.
Det blev fel årtal på MFK Fishers liv ovan, det ska vara 1908 – 1992.
Hon slutade sina dagar i Napa valleys vindistrikt, älskad än idag även av välförsedda bokhandeln Galignali på rue de Rivoli i Paris.
Carlheim Gyllensköld har också till svenska översatt ”Physiologie du goût” en av de böcker jag skulle ta med mig till den legendariska öde ön. Översättningen är emellertid briljant – platsar i den kategori där översättningen är bättre än originalet som jag ibland skrivit om. Beskrivningen av hur man äter kramsfågel får det att vattnas i munnen. ””Man fattar en liten frodig kramsfågel vid näbbet, beströr den med en nypa salt, tar bort krävan, sticker den behändigt in i munnen, biter av nära intill fingrarna, och tuggar sedan med liv och lust. Härvid uppkommer en så ymnig saft, att hela munnen fylls av den, och man erfar en njutning, om vilken den stora hopen ej har en aning.”
Även Charles E. Hagdahl hade sin uppfattning om kramsfågel klar: ”man har kallat det en afskyvärd grymhet att icke hafva medlidande med dessa små söta flyttfåglar. Men skulle man hafva medlidande med hela verlden, finge man ju icke äta upp någon alls.”
Så sant som det är sagt.