Idag den 19 maj är det hundra år sedan August Strindberg fördes till den sista vilan på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Det skedde enligt hans egen önskan tidigt på morgonen, men riktigt som han tänkt sig den sista färden – i stillhet och utan alltför mycket uppmärksamhet – blev det förstås inte. Som tidningen Social-Demokraten dagen efter konstaterade: ”I tidig morgontimma hade han velat läggas i jord, enkelt och utan ceremonier. Men nationen, som stått sörjande vid sin störste sons bår, kände det som en plikt att följa honom på den sista färden. Och aldrig har Stockholm bevittnat ett sorgetåg av sådan omfattning.”
Strindbergs begravning den 19 maj 1912
Redan vid femtiden på morgonen var det fullt med folk utefter processionsvägen och mer än 4.000 gick i själva tåget med fanor och fackföreningsstandar.
I dag skriver biskop em. Caroline Krook en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet om begravningen. Den förrättades som bekant av Nathan Söderblom, Uppsalaprofessorn som några år senare kom att bli ärkebiskop. Han följde Strindbergs önskan om att inget tal skulle hållas och i stället han läste några bibelord och äldre texter. Men de psalmer som sjöngs hade Strindberg själv valt.
En av dem var Magnus Gabriel de la Gardies psalm O Jesu, när jag hädan skall (nr 471 i den dåvarande wallinska psalmboken). Strindberg ville att man skulle börja med vers 3:
Jag kommer av ett brusand’ hav
På rätta glädjestranden;
Min kropp han lägges ned i grav,
Men Gud upptager anden,
Ur mörker kommer jag till ljus,
Från armod till Guds rika hus,
Från oro till god vila.
Den sjöngs tillsammans med de följande tre verserna. Det är en psalm som funnits med i den svenska psalmboken alltsedan 1695 och när J.O. Wallin i ett tidigare skede stod som medförfattare berodde det enbart på att han moderniserat stavningen. Idag finns den fortfarande kvar som nummer 621 men i den senaste psalmboken finns det ju inga hämningar när det gäller att bearbeta gammal poesi. Vers 5, som speglar de la Gardies kärva livssyn (den talar om livets ”jämmer, brist och nöd”, en uppfattning som Strindberg uppenbarligen inte skydde) är struken. Men den gamla vers 6 finns kvar, den som i originalversionen lydde:
O usla liv, o bräcklighet,
Ho dig kan rätt betrakta,
Han må din lust och härlighet
Ej synnerligen akta.
Men döden är nu ingen död:
En gång till livet från all nöd,
Förlossning av elände.
Dagens version är bearbetad av Britt G. Hallqvist (en i och för sig utmärkt poet) men nog har en del av den poetiska kärvheten försvunnit.
Du jordeliv, du bräcklighet,
när jag dig rätt begrundar,
vad är din lust och härlighet
emot det liv som stundar?
Se, döden är alls ingen död.
En gång jag lyfts ur natt och nöd
till evigt liv därovan.
Jag vet att det är lönlöst att diskutera gamla texters integritet i förhållande till psalmbokens funktion som en sångbok för alla åldrar. Men nog kunde man väl ibland låta originalen stå orörda som ett minne om den svenska diktningens historiska kontinuitet och gångna tiders mer pessimistiska livssyn. All poesi kan inte vara begriplig eller ens uppbygglig. Och den som inte vill sjunga förment stötande psalmverser kan ju avstå.
Man undrar vad Strindberg skulle ha sagt i ämnet.
Tidens tecken 