Syrien

Hyckleri är ett stående inslag i all internationell politik men det är sällan som det blir så tydligt som i Syrien-frågan. Vad vill världen? Hur får man ett slut på mördandet? Varför är ”Syriens vänner” så passiva i jämförelse med ”Libyens vänner”?

Saudiarabiens och Bahrains härskare försöker hycklande framstå som demokratins och människorättens förkämpar. USA känner avsky inför Rysslands och Kinas veto men glömmer med samma grad av hyckleri att man med sin egen röst stoppade en resolution mot Israels övergrepp i Gaza för några år sedan. Assyrier och syrianer runt om i världen avråder från vapenhjälp till oppositionen eftersom man misstror dess egentliga avsikter och ser de etniska och religiösa minoriteternas existens i Syrien hotad om Assad-regimen faller.

Jeremy Salt, statsvetare från Bilkent Univiversity i Ankara har nyligen analyserat läget i regionen och pekat på hur västliga intressen den här gången sammanfaller med de auktoritära gulfstaternas önskningar:

There is complete convergence between their interests and the interests of Saudi Arabia and other gulf states. Just as in the 1950s western ”defence” plans were based on the construction of an anti-Soviet and anti-Arab nationalist wall across the Middle East, so now it seems that western and Saudi plans centre on the construction of a wall of anti-Iranian and anti-Shia Sunni Muslim governments across the region. In a new, reforged Syria, in a country with a 70 per cent Sunni Muslim population, the Muslim Brotherhood, bolstered by its relationship with Saudi Arabia, supported by Turkey and feeding off the electoral success of Muslim movements elsewhere, would be well placed to play a commanding role in government. The strategic relationship between Iran, Syria and Hizbullah would be broken. Whatever comes next, this would be an achievement of surpassing strategic importance to the US and its allies. The problem for them is how to shake the tree so this prize falls into their lap.

Ja, hur ska man skaka trädet så att rätt frukter faller på plats? Misstänksamheten mot också de oppositionella krafterna i Syrien är stor i många kretsar. Den tidigare brittiske diplomaten Alastair Crooke skrev redan i november i The Guardian om den fåfänga tron på att motståndskämparna vill åstadkomma en demokrati av västlig modell:

Most people in the region believe that if Syria is pushed further into civil conflict the result will be sectarian violence in Lebanon, Iraq and more widely too. The notion that such conflict will throw up a stable, let alone western-style, democracy, is fanciful at best, an act of supreme callousness at worst.

Allt detta är förstås inget försvar för Assad och hans brutala regim som mördar sitt eget folk. Som alltid är det oskyldiga civila som kommer i skottlinjen i ett veritabelt inbördeskrig. Och som alltid i svåra internationella konflikter är det nästan omöjligt för utomstående att veta om det är förhandlingar eller vapenhjälp som kan få ett slut på lidandet. Men de seriösa internationella analyserna pekar på komplexiteten i en konflikt som medielogiken har en tendens att förenkla.

Israeliska Haaretz publicerar idag en passionerad artikel av Gideon Levy där han manar sina landsmän att vakna upp ur sin likgiltighet inför det som pågår hos grannen i norr:

The cries that rise up from across the border are growing stronger. Therefore, despite all the objections and the limitations, we can no longer accept Israel’s equanimity and inaction… Forget for a moment the Iranian threat and the Israeli occupation, join in a rescue of which none is more urgent. Let the world suspect what it suspects; a sincere Israeli call like this will not fall on deaf ears. Wake up, brothers and sisters, the neighborhood is burning.

Vår vittbereste utrikesminister har varit på den stora Syrien-konferensen i Tunisien och jag ser att han twittrat därifrån: ”Professor Ghalioun of Syrian National Council spoke of a new Syria for all – a home also for Alawites, Kurds, Christians and others.” Jag ser också att han fått en kommentar från Dr. Ahmed Wagih, en liberal, sekulär (och uppenbarligen härdad) egyptier: ”Nice talk, although, as usual, such mentality won’t prevail as seen in Tunisia and Egypt.”

Förresten; apropå Tunisien så har The Independents stjärnreporter Robert Fisk  just har varit där. Hans intryck sammanfattas i en rubrik: ”The hopes vested in last year’s uprising have ended in continued censorship, growing intolerance and unemployment.” Är det samma land från vilket Carl Bildt glatt twittrar: ”Leaving Tunisia and the cradle of the Arab revolution. Major challenges ahead, but prospects here still basically positive. EU role critical.”

Det är nog inte bara EU:s roll som är kritisk i en arabisk revolutionsvåg som ingen ännu sett slutet på.