I Svenska Dagbladet funderar P J Anders Linder kring Sveriges framgångar i ett läge när så många andra europeiska länder krisar. Han jämför hur Sverige såg ut för 25 år sedan med dagens läge: ”Sverige 1987 och Sverige 2012 är ”välfärdsstater” bägge två, men skillnaderna är minst lika stora som likheterna. Att det går bra för dagens liberaliserade variant är inget bevis för att gårdagens socialistiskt präglade modell skulle fungera. ”
I vår omvärld diskuteras det också rätt flitigt kring Sverige och den svenska modellen, hur den nu än kan tänkas se ut. I The Guardian skriver Lars Trägårdh – som visserligen är svensk men som har en lång amerikansk forskarkarriär – att denna modell är raka motsatsen till ”the big society”:
The linchpin of the Swedish model is an alliance between the state and the individual that contrasts sharply with Anglo-Saxon suspicion of the state and preference for family- and civil society-based solutions to welfare. In Sweden, a high-trust society, the state is viewed more as friend than foe. Indeed, it is welcomed as a liberator from traditional, unequal forms of community, including the family, charities and churches.
At the heart of this social compact lies what I like to call a Swedish theory of love: authentic human relationships are possible only between autonomous and equal individuals. This is, of course, shocking news to many non-Swedes, who believe that interdependency is the very stuff of love.
Andra debattörer i den brittiska pressen konstaterar att vad som fungerar i Sverige inte nödvändigtvis passar i Storbritannien. I Daily Telegraph ironiserar Cristina Odone över olika brittiska premiärministrars återkommande kärlek till Sverige:
British Prime Ministers are always falling in love with Sweden. Every few years, the PMs send out underlings on fact-finding missions to Scandinavia to study schools, child care, immigration there, only to return with a mission tomake Britain more like Sweden. The problem is that Sweden (9 million citizens) is much smaller, less indebted and less multicultural than Britain. What works there will not necessarily work here.
Despite this, David Cameron seems determined to force Britons” feet into ill-fitting Swedish clogs. He has just taken part in a love-in in Stockholm, and has come away with an idea: let’s give tax breaks for domestics.
Vill Cameron verkligen subventionera butlern, undrar hon. Nu har det svenska RUT-avdraget verkligen satt fart på kommentatorerna i de brittiska medierna. Och kritiken kommer från både vänster och höger. Daily Mirror vinklar förstås nyheten på sitt eget vis:
David Cameron came under fire yesterday for backing a tax break for toffs who hire domestic servants.The Prime Minister said that helping “Bertie Woosters” to recruit “Jeeves” in the shape of cleaners and gardeners would help women get jobs.
But Labour blasted the “out of touch” PM for aiding the rich while squeezing the poor.
Speaking at a summit in Stockholm yesterday, Mr Cameron said: “I was interested in Sweden’s experience in encouraging and helping women go out to work.”
But Labour MP Jessica Morden said: “This demonstrates how out of touch David Cameron is. He is suggesting tax breaks for people who can afford domestic workers at the same time as he is cutting tax credits and removing child benefit from squeezed families.”
Jeeves – med RUT-avdrag?
En kommentator som tar fasta på butler-perspektivet säger att hon gärna skulle anställa en sådan fastän hon är lite osäker på vad de egentligen gör: ”But I have seen enough Upstairs Downstairs-type scenarios to imagine we all need a tall, whispering man in our lives. Or is that a valet? Or do only men have valets to get them dressed, as if they were giant babies?”
Kritiken från höger kommer inte helt oväntat från The Spectator där Melanie Mcdonagh säger att Cameron borde ha låtit den där idén med avdrag för hushållsnära tjänster bli kvar i Sverige:
The tax system should, I’d say, discriminate in favour of marriage but it should not be used to favour those who work outside the home as against those who work in it, bringing up children and cleaning up after them. A universal benefit doesn’t do that; it’s yours whether you farm your children out or mind them yourself. And giving tax breaks for domestics goes against another erstwhile Tory ambition, which is to simplify the tax system, not render it more complicated.
Vad de brittiska kommentatorerna på högerkanten inte verkar känna till är det som varje kristdemokratisk politiker på besök i England säkert gärna vill berätta: ”In Sweden we also have something we call vårdnadsbidrag, you know.”
Dock är Sverige allra mest älskat av Frankrike. Det går inte en vecka utan att detta drömland nämns i något inslag i medierna i all synnerhet i nyhetstv vilket jag konstaterat i alla år som jag nu bott i Paris. De franska mediernas Sverigekärlek är helt okänd i Sverige. Svenska medier är numera så isolerade i sin angloamerikanska världsbild att även Frankrikebilden präglas av den traditionella nedlåtenhet som alltid finns i brittiska och amerikanska medier.
Detsamma gäller i allra högsta grad media och allmän opinion här i Österrike och -såvitt jag kan bedöma- i Tyskland. (Jag säger bara: ”Inga Lindström”…) Som utlandssvensk hamnar man ofta i en obehaglig situation: man känner att man måste försöka nyansera bilden en smula och blir omedelbart en s.k. Nestbeschmutser.
Jag har en känsla av att media här beskriver Sverige sådant det en gång var och inte sådant det har blivit.
”But Labour blasted the “out of touch” PM for aiding the rich while squeezing the poor.”
Så sant som det är sagt. Och jag fattar inte hur länge bristen på polemiskt ryt ska sänka sig över oppositionen.
Reinfeldt får lugnt skryta vidare om våra t.v. fina finanser – som dels har en valutapräglad ekonomisk guldkant – om vilken Bengt O. kan tiotusen ggr mer än jag. DET är kanske BARA penningekonomi.
Det jag inte fattar är hur alliansen som sålt en kola, en korv och en mintchoklad fortsatt ska slå sig för bröstet som en sjuåring som sålt sin första majblomma.
Jag menar bara: Sveriges ekonomi är synnerligen präglad av de senare årens utförsäljningar: man har håvat in på att privatisera sjukhus, apotek, vårdcentraler – ja allt det där vet ni som kan läsa. SÅ blev det pengar över – men hur länge?
När redan skattade pengar läggs på is i Jersey för de rikas trygghetsnarkomani händer ingenting som främjar arbetsmarknaden. Samma bolagstyper som förr alltid sa att det är svårt att investera i Sverige på grund av skattetrycket; de lägger nu sina ackumulerade skattebetalarpengar i Låddan, i stället för att investera dem, (till allmän nytta för folket, arbetet, som gett dem alla pengarna.)
Hur länge ska man opåtalat stå och skryta om sin fina ekonomi; i ett land där byggboomsbubblan hotar, alla hushåll är överbelånade, och många gamla hus ur allmännyttan säljs till korvpris åt folk som flyttar ut och in och tjänar miljoner, på samma hus som Herr och Fru Andersson och deras skara redan betalat på i femtio år.
Det är utförsäljningen av svenska folkets samlade egendom som sätter fart på den lilla ruljangsen, med ombyggnationer, renoveringar, och trettiotusen underbetalda gästarbetare som bidrar till Överskottet i firmor och byggbransch. Rotation. Drag under galoscherna. Men till vilket pris? Utsugning av folkets dyrt betalade egendom. Och hur länge kan det pågå? Och vem tjänar på det? Och var, i vilken låda, läggs pengarna? Och hur mycket kriminellt svarta pengar suger Byggbranschen åt sig?
Herr och Fru Andersson får i alla fall igen glädje av dem. DE – och tusen åter tusen – skulle bara leva och arbeta för att bidra till de rikas knep, när de hittat sin senaste guldklump: Att sno åt sig Sveriges resursrika bostads-vård-skol-förskole-kassa.
Fråga: Hur stor varaktighet har denna ”duktiga” försäljningsmani?
Och varför ska Herr och Fru Andersson dessutom betala för att von Schenken ska få sin gamla skänk dammad?
På BBC (som man ju annars uppfattar som pålitliga och nästan alltid pålästa) verkar de tro att den svenska välfärdsstaten existerat i oanfrätt form ända till helt nyligen och först nu börjar ifrågasättas, det slog mig både efter valet 2010 och nu i samband med rut-avdraget. ”For many decades, Sweden has been able to live in an unassailed cradle-to-grave welfare system” etc. Det är förstås delvis en konsekvens av att Sverige inte hörs av i nyheterna så ofta. då blir det en naturlig sak att förkorta linjerna, och dessutom är det den givna vinkeln, särskilt för britter som lever i ett mycket tydligt klassamhälle.
Sverige är förstås relativt jämlikt i den meningen att folk sällan fryser ihjäl på gatorna eller bränner sina lägenheter hellre än att flytta, och så. Men det borde vara uppenbart även för utländska journalister – i alla fall korrar som bor här stadigt – att klassgränserna i Sverige har skärpts snabbt under de senaste tjugo åren och att det idag finns mycket tydlig segregation inom t ex bostadsort/kvarter, utbildning, hälsa osv.