Det våras för Frans G Bengtsson påstår Lars Lönnroth i en understreckare i Svenska Dagbladet idag. Röde Orm verkar få en renässans och ska snart filmas igen. Ribbingsfors herrgård i Västergötland, där Frans G Bengtsson bodde mot slutet av sitt liv och bland annat skrev sin vikingaroman, har rustats upp till ett konferenscentrum. Renässansen ska ses i det tidsperspektiv som innebär att Bengtsson vid sin död 1954 tillhörde en av den samtida borgerlighetens mest beundrade författare, en beundran som snabbt avtog under ett nytt kulturklimat bara något decennium senare. Lönnroth skriver:
Visst älskas han ännu i Skåne och bland vikingatidens många vänner, men vänsterintellektuella och modernister har ofta fnyst föraktfullt när denne kulturkonservatismens grand seigneur kommit på tal. I det socialdemokratiska folkhemmet har han förefallit lika malplacerad som en dront i en hönsgård eller en romersk kejsartron bland Ikea-möbler.
Ja, så är det kanske. Fast själv har jag alltid gillat Bengtsson. Inte så mycket för hans stora verk om Karl XII (det fanns i mitt föräldrahem men var för tjockt för att jag skulle orka läsa). Inte heller för Röde Orm som är lite för studentikos i min smak. Däremot har jag alltid varit förtjust i en del av hans poesi alltsedan jag under studentåren lärde mig sjunga balladen om franske kungens spelmän.
Frans G Bengtsson med son (1943)
Jag vet inte om det är sanning eller skröna, men någon gång har jag hört att Frans G Bengtsson slog vad med vänner om att han skulle kunna få in det teologiska begreppet transubstantiation i en dikt. Och så skrev han i balladens allra sista rader:
”Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt,
ha vi transsubstantierat till en sång.”
Teologerna har visserligen ett ”s” mindre i sin version av begreppet men det är en bisak.
Jag plockar ur hyllan ner en volym med de båda diktsamlingarna Tärningskast och Legenden om Babel (den nyss citerade balladen ingår i den förra) och fastnar i de formfulländade sonetterna. Som t. ex. den här som har titeln Ex tempore:
Blir jag berömd, så att var vers kan duga,
skall jag författa på ett annat vis
och aldrig mer med sköna rim som ljuga,
bedriva cirklad och suspekt kurtis
Sonettens fägring skall mig ej mer suga
långt ut på liknelsernas spegelis
Nej, då skall sångmön, den förtvivlat sluga,
bestå mig mer bekväma gunstbevis
Rim spar jag då. Det verkar klart antikt.
Min rytm ska snubbla fritt, ty frodigt rikt
gro syner ur min kvällscigarrs nirvana.
Djupt kända tankstreck smycka skönt min bana.
Och frågas då: – ”Vad fan är detta likt?” –
så svarar jag förbindligt: – ”Det spontana!”
Nog är väl Bengtsson värd en ny vår, inte minst när sonetter och andra förmodernistiska diktformer är på väg tillbaka. Till skillnad från en del yngre poeter snubblade han i varje fall aldrig på versfötterna.
Alldeles nyss kom ett nytryck av The Long Ships, Michael Meyers översättning av Röde Orm:
http://www.dixikon.se/?s=roede+orm
Han är vitsig, Frans G Bengtsson, eftersom han ratade Weibullska skolans historiesyn, sa han: Av Weibulls läser jag helst frökatalogen.
Tack Ivo för länken till en trevlig artikel om FGB. Det var dessutom roligt att du påminde om Röde Orms översättare Michael Meyer, också karakteriserad som den bäste tolkaren av Ibsen och Strindberg till engelska. Han brukade alltid komma på de Luciamottagningar som jag arrangerade i London i början på 90-talet och han hade en livslång kärlek till Sverige efter åren som lektor i Uppsala (1947-50).
På en intressant sajt på nätet presenteras böcker (endast engelska) ur hans efterlämnade bibliotek av en antikvariatsbokhandlare som sammanfattar hans person så här:
”Meyer seems to have known just about everyone of note, numbering Graham Greene (with whom he travelled round the world) and George Orwell amongst his close friends. The presentation copies herein from Graham Greene are inscribed with much affection – Greene did not inscribe books “with love” indiscriminately, but only to those for whom he had a real fondness. Orwell signed books rarely but seems to have done so for Meyer without demur”:
http://www.bertramrota.co.uk/rota%20catalogue%20305.pdf
Ja, det var nog på dina Lucior jag träffade Meyer, TT… Vi korresponderade också lite grand, om ”Paria’, vill jag minnas. Hur han är som pjäsöversättare ska jag låta vara osagt, men hans anmärkningsvärda dövhet för strindbergsk prosa har alltid gjort mig väldigt misstänksam: han sa ju vid något tillfälle att romanerna och novellerna kan man i princip strunta i, det är bara dramatiken som är värd något.
Michael Meyers självbiografi ”Not Prince Hamlet” är läsvärd. Just nu hittar jag den inte i hyllorna men minns jag rätt så skriver han med stor uppskattning om åren i Uppsala.
Däremot minns jag inte om han där berättar om hur han en gång sammanförde Graham Greene med Anita Björk, ett möte som resulterade i en lång relation dem emellan. En av Greenes många och komplicerade kärleksaffärer för övrigt.
Stig Ahlgren – om namnet eljest är bekant – har i en krönika med rubriken Bengtsson och återgiven i Gustaf von Platens ”Min vän Stig Ahlgren” skildrat sitt första möte med honom när denne ”stod på höjden av sin akademiska berömmelse och längesen vorden legend”, en dag 1932 när denne ringde på hos läkarfamiljen där studenten Ahlgren bodde inackorderad på Tomegapsgatan.
Ahlgren öppnade för han var ensam hemma och där stod ”halvguden själv”, därtill ett par trappsteg ned så Ahlgren kunde se den reslige rätt i ögonen. Han efterhörde om damen han sökte var hemma och fick det korrekta beskedet att hon var utgången.
Men därpå flög fan i Ahlgren.Han ställde den enda fråga som ”inte fick och icke kunde ställas av en lundensisk student som läste litteraturhistoria med poetik”.
- Vem får jag hälsa från?
Det blev alldeles tyst minns Ahlgren. Någon tiondels sekund inbillade han sig att han gjort ”det ymniga ordflödets och den blixtsnabbt kläckta sarkasmens mästare” svarslös Han noterade dock en snabb häpnad i blicken över det oerhörda att inte vara igenkänd i Lund. Till slut samlade han sig till ”ett i sin dialektalt betingade enstavighet förintande svar” på frågan:
-Bingtsn.
För övrigt påminner Ahlgren att G:et i Frans G. Bengtsson är ett förlagspåhitt för att det skulle låta bättre (”Franske Bengtsson som skrev Franske kungens spelemän”). För sina vänner var han Frans eller Frans Bengtsson.
I Lund ville många utge sig för att tillhöra den Berömdes innersta krets och gjorde misstaget att omtala honom som Frans G. – När Frans G och jag söp ihop så sa han”.
Men, kommenterade då gamle vännen Ivar Harrie, ”han hette Frans och han söp inte”.
Bengtsson var han dock för ingen utom den gången han stod inför studenten Ahlgren.