Jag läser Horace Engdahls senaste bok Cigaretten efteråt, av författaren karakteriserad som en samling “mikrobetraktelser”. Vi anförtros av baksidestexten att den litterära formen ligger någonstans mellan essän och aforismen.
Att skriva aforismer är en svår konst, en balansakt mellan djupsinnigheten och plattityden. Spänningsfältet har definierats av John Gross när han i sitt företal till The Oxford Book of Aphorisms ger en kort sammanfattning av aforismernas väsen:
They tease and prod the lazy assumptions lodged in the reader’s mind; they warn us how insidiously our vices can pass themselves off as virtues; they harp shamelessly on the imperfections and contradictions which we would rather ignore. There are times when the very form of the aphorism seems to lend itself to a disenchanted view of human nature. Anxious to distance himself from the platitude, the aphorist is drawn towards the unsettling paradox.
Engdahl är väl medveten om detta och noterar själv utmaningen i ett par texter:
Att formulera en aforism är som att trampa fel och ta ett danssteg för att inte falla omkull
Aforismens fatala men oundvikliga felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.

Visst, så är det förstås. Det är därför som världslitteraturen också ger rätt många exempel på “mock-aphorisms”. Som t ex följande rader ur 1700-talsromanen Tristram Shandy där huvudpersonen formulerar några visdomsord inför sin korrespondent Uncle Toby:
A just medium prevents all conclusions.
Whatever thou hast to say, be it more or less, forget not to utter it in a low soft tone of voice; silence, and whatever approaches it, weaves dreams of midnight secrecy into the brain; for this cause, if thou canst help it, never throw down the tongs and poker.
Så sant som det är sagt, vad det nu än betyder. Någon gång närmar sig väl Engdahl Tristrams tveksamma djupsinnighet men mycket av det han skriver är tänkvärt och välformulerat. Fast man kan förstås inte hålla med honom om följande påstående i ett avsnitt med rubriken “Reaktionära betraktelser”:
Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv. Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen.
Peter Englund har på Akademibloggen förnekat att detta tankespån från den akademiska verkstaden skulle vara riktat mot honom.
Jag medger att jag talar i egen sak men nog förväxlar Engdahl här mediet med budskapet. Bloggar finns (liksom trycksaker) av alla slag, från vardagslivets krönikor (inte att förakta), till de verkliga kulturhärdar som vidgar vetande och bildning. Visst finns det återfall i självbespeglande tonårsbeteenden, men sådana återfall är otvivelaktigt vanligare bland dagens twittrare, från ministrar och chefredaktörer till fjuniga popentusiaster. Möjligen kan man också säga att formulerandet av stora tankar på ett kafé i Berlin är den yttersta drömmen för en gymnasist med litterära ambitioner.
Detta inte sagt som en kritik av Horace Engdahls bok som bjuder åtskilligt tankegods av bestående värde och som dessutom har ett format som gör att man med lätthet kan läsa den i den mest avslappnande av alla miljöer: ett välfyllt badkar.
Jag parallelläser hans mikrobetraktelser med en mer lättviktig samling kåserier av olika författare som Ingemar Unge gett ut under samlingsnamnet En rolig bok. Här hittar jag en text av min favoritkåsör Kjell Swanberg, tyvärr alltför tidigt bortgången. Nog skulle man kunna kalla också följande rader för aforismer:
* Ett hus med ytterlampan tänd skvallrar om att någon antingen är ute eller inne.
* Om allt som står i Hänt i veckan var sant skulle det verkligen bli rubriker.
* Du ska inte tro att Jantelagen gäller även dig.
* Jag skulle inte vilja ha distributionsansvaret för allt smör i Småland.
* Rättan är ett ord som alltid kommer i tid.
* Vi äger inte Teliaaktien, vi har den till låns av våra barn.
* Om bollen verkligen är rund, varför är det då oftast det bästa laget som vinner?
* Bankkamreren skyr visserligen inga medel, men mycket till ränta ger han inte.
Allt detta och mycket mer hittar man under rubriken Osorterat urval visdomsord från Östra Hoby. Nog skulle Swanberg också kunna skrivas in i den svenska aforistikens annaler.
Här kan jag fastna i timmar, om jag inte passar mig… Ragnar Strömberg och jag hade för en massa år sedan en aforismverkstad i Expressen, kallad “Piskställning”, där vi med så allvarlig uppsyn som möjligt förmedlade pärlor som “Krigets fasor roar ingen”… Lasse O’ var ju för övrigt också en mästare i den här genren, “Bränt barn luktar illa” osv… Nej, jag får lägga band på mig här…
“Jag fann 32 religioner och bara en sås”
sa Talleyrand om sin exil i Nordamerika på 1790talet undan franska revolutionen
Ingen aforism helt visst likväl ständigt i mitt sinne hver gang jag ser inslag i tv om amerikanska presidentvalet.
Vet inte varför den här kom för mig, utom för att jag gillar den, trots att den väl kan sägas vara lite nött. Oscar Wilde om möten med författare:
Bara för att man gillar gåslever behöver man ju inte vilja träffa gåsen.
Du kan säkert göra den elegantare; på engelska.
Vår litteraturs främste och mest outtröttlige aforistiker, Vilhelm Ekelund, var inte heller alltid så förtjust i aforismen som genre, i synnerhet inte när den användes till att ”göra vitsar av det mänskliga eländet”, eller hur han nu uttryckte det. Han sökte nog, till skillnad från den elegant avrundade Engdahl, ett mer produktivt och oavslutat förhållande till formen. Till vitsmakarna räknade han utan tvivel Oscar Wilde; men jag undrar om han ändå inte skulle uppskattat den berömda gåslevermaximen. Visserligen var det inte Wilde som yttrade den utan Arthur Koestler, men Oscar hade den säkert på tungan.
Gabrielle – det var alltså Arthur Koestler som formulerade aforismen (Lars ovan var först med att påpeka detta men hans kommentar fastnade i modereringsspalten): “To want to meet an author because you like his books is as ridiculous as wanting to meet the goose because you like pate de foie gras.”
Oscar Wilde påstod för sin del att han hellre åt gåslever än grodlår.
Nu står bud mot bud, Torsten:
Jag är helt säker på att grundformuleringen var Wildes. Men att Koestlers hjärna skulle behöva sno något alls är mig förstås främmande…
Med min sedvanliga esprit déscalier kom jag på en helt annan favorit, från Macbeth – just det, Williams Macbeth : ” Life is a tale, told by a goose……with a feather”.
Kolla wiki får ni se!