Det blir en hel del presidentval att bevaka i år men i svenska medier är det nästan bara ett av dem som får ordentlig plats. Vi får veta allt om primärvalen i Iowa och South Carolina. Det skrivs spaltmeter om de republikanska kandidaterna, av vilka några uppenbarligen är knäppgökar. Det spekuleras i det oändliga om Obamas chanser till återval.
Samtidigt förbereder sig ett av Europas viktigaste länder, nämligen Frankrike, för ett val som också handlar om en stark presidentmakt. Men, som Ingrid Hedström konstaterade i en krönika i DN häromdagen, det är förvånansvärt tyst om detta. Hon spekulerar själv om orsaken men tror inte att det bara handlar om språket:
Snarare handlar det om en hollywoodifiering av världsbilden: bara det som speglas i det dagliga utbudet av populärkultur känns intressant och angeläget. Och Sverige har, enligt en undersökning häromåret, det mest USA-dominerade tv-utbudet i Europa.
Hollywoodifieringen har gett oss brudöverlämning, färgkoordinerade bröllop och halloweenhysteri. Den får oss att känna att amerikansk politik är vår egen…
Men skänk ändå en tanke åt François Hollande, François Bayrou, Marine Le Pen och de andra. Hur det går för dem i franska presidentvalets första omgång den 22 april betyder nästan mer för oss än Mitts, Ricks, Rons och Newts fortsatta öden.

François Hollande – presidentkandidat
Fast det är förstås inte bara Frankrike som glöms bort i USA-valets skugga. I Finland pågår också en presidentvalskampanj som borde frammana ett större svenskt intresse. Hufvudstadsbladet i Helsingfors noterar idag att Centerns Paavo Väyrynen och De grönas Pekka Haavisto tävlar med varandra om en plats i andra omgången i presidentvalet. En enkät som MTV3 låtit göra ger Väyrynen ett understöd på tolv och Haavisto elva procent. Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö stöds av 37 procent av väljarna. Förmodligen blir det han som tar hem spelet till slut.
Samtidigt oroar sig Svenska folkpartitets ordförande Stefan Wallin i samma tidning över att de fyra presidentkandidater som nu ligger på topp i opinionsmätningarna har visat ett så lamt intresse för tvåspråkigheten. Det om inte annat borde kunna intressera oss som bor på den här sidan om Östersjön.
Men tillbaka till valet i USA där de republikanska kandidaterna nu tävlar med varandra i högerpopulism och (ibland uppenbarligen hycklad) religiositet. I London Review of Books har Eliot Weinberger anlagt ett teologiskt perspektiv på kandidatfältet:
Romney is not merely one of the faithful, he is, or was, a ‘bishop’ in the Mormon church. And the tenets of the faith, once they gain some circulation, as is inevitable in the campaign, will be far more disturbing to many Christians than, once upon a time, John Kennedy’s Catholicism was to Protestants…
Santorum may think the earth is 6000 years old. (Or, as Rick Perry said, ‘Evolution is just one of those theories out there.’) We expect these things from the Tea Partiers. But Romney, to the general public, is considered a more reasonable man. Will he be asked if, as the Church insists, he takes the Book of Mormon literally? That is, groups from the Holy Land began arriving in the Americas as early as 2500 BC; they had horses, cows, pigs and goats, and drove chariots. Does the total absence of archeological or genetic evidence for this trouble him at all? Does he ever wonder about ‘reformed Egyptian’ – the language of the Golden Tablets, which Joseph Smith translated and which is otherwise unknown? Will he denounce the polygamy of his not-too-distant ancestors?

Mitt Romney – presidentkandidat
I jämförelse med några av aspiranterna till den enda supermaktens ledarpost ter sig ju en annan aktuell presidentkandidat, Vladimir Putin, som ett under av rationalitet. Men vad hjälper det opinionsmässigt när man i sin ungdom jobbat som KGB-man snarare än som mormonmissionär.