Det pågår en märklig debatt om den s.k. kulturvänstern med anledning av den långa och svåröverskådliga drapa som Bengt Ohlson fick publicerad i Dagens Nyheter häromdagen. De åsiktsinkontinenta twittrande klasserna i olika läger gick i spinn och gamla oförrätter vädrades.
Själv vet jag inte riktigt hur kulturvänstern ska definieras. Jag anser mig aldrig ha tillhört någon sådan. När mina generationskamrater åkte till Albanien eller läste Lenins samlade skrifter hade jag svårt att komma in i Sovjetunionen på grund av de kritiska artiklar om religionsförföljelserna som jag skrivit i Svenska Dagbladet. Jag engagerade mig för Baltikum långt före kommunismens fall.
En bok jag aldrig läst
Att jag i tjugofem år medarbetat på Aftonbladets kultursidor beror ju på att jag från början engagerades att skriva där om bl.a. teologi och filosofi, frågor som just då ofta inte platsade på den etablerade vänsterns kultursidor. Sedan har jag fortsatt eftersom redaktionen sällan avvisat något inlägg kring t. ex. folkrätt och mänskliga rättigheter, två av de viktigaste frågor som definierar vår västerländska kultur. Men det gör mig inte till någon representant för en vänster i någon organisatorisk mening. Jag tror mig aldrig ha skrivit på något upprop med förutsägbara signaturer.
Därför känner jag mig besläktad med Ola Larsmo när han i DN idag skriver:
Som aktiv i Amnesty under några viktiga år på sjuttio- och åttiotalet skrev jag många brev till sovjetiska myndigheter om baptistpastorer som skickats till Gulag för att de trodde på Gud. Men också till malaysiska byråkrater som fängslade fackliga aktivister som slogs för arbetarrättigheter. Och om man talade om människorättsfrågor sprang man alltid på samma människor – folkpartister, sossar och vänsterpartister. Inte bara, men oftast. Där fanns ett dike i svensk politik som, tror jag, levde kvar från andra världskrigets dagar och hur flyktingengagemanget gestaltat sig den gången. De frågor som var ”vänster” när jag var i tjugoårsåldern handlade om jämlikhet mellan könen, om ekonomisk rättvisa, om ”miljöförstöring” och om solidaritet med tredje världen. Om man tyckte sådant var viktigt var man en ”vänstertomte”, tror jag vi kallades. Eller en ”miljömupp”.
Jag kan också hålla med Annina Rabe som i en kolumn i SvD diskuterar den pinsamt onyanserade debatt som uppstått i den Ohlsonska artikelns spår. Vill man se ett av de mest pinsamma lågvattenmärkena räcker det ju med att läsa vad som skrivs om Åsa Linderborgs privatekonomi, som om detta hade att göra med den större frågan om samtidens kulturella värden.
Att Bengt Ohlson ibland inte vet vad han talar om illustreras av hans kryptiska rader om Mellanösterndebatten där han uppenbarligen är så okunnig att han måste gå till Nationalencyklopedin för att lära sig något om sexdagarskriget. Men dagens debatt kring Israel/Palestinakonflikten rör ju inte detta krig utan hur den ockupation som följde i dess spår ska hanteras. Är det folkrätten som ska gälla? Och hur ska Israel kunna förbli både judiskt och demokratiskt om ockupationen permanentas? Det är ju ingen höger/vänster-fråga utan ett problem om allmänmänsklig rätt och rättvisa.
Ohlson är förstås älskad och redan sönderkramad i kommentarsspalternas undervegetation. Eftersom jag har långt minne kommer jag att tänka på när salig livmedicus Gunnar Biörck 1966 i Svenska Dagbladet gick till storms mot den kulturradikalism som enligt hans uppfattning hotade de eviga värdekonservativa idealen. Jublet inom de förtrampade högerlägren höll aldrig på att lägga sig och många såg ett förändrat debattklimat vänta vid horisonten.
Men det var alltså två år före 1968. Plus ça change, plus c’est la même chose, som fransmännen säger.
Halvvägs genom Bengt Ohlssons fladdriga text som det länkas till ovan fastnar jag för dessa ironiska rader, om sexdagarskriget: ”det slutade med att Israel var omringat av stater som ville kasta varenda kroknäsa i havet.”
Ironi ska man handskas försiktigt med, och vissa invektiv ska man hellre låta ligga, om än syftet är gott (som det kanske var menat här). Jag får genast associationer till Lars Hillersbergs grova Stürmer-teckningar, och det var väl inte meningen.
Också i övrigt är jag tveksam till den yviga stilen. det slängiga ordvalet och den meandrande tankegången i denna påfrestande artikel. Har kulturredaktören på Dagens Nyheter slumrat till, eller abdikerat? Det här hade inte kommit längre än papperskorgen på Tingstens eller Lagercrantz tid…
Jag vet inte om detta är en tröst för Bengt Ohlsson, men han har ju (om)startat vad som är den blågulaste av blågula debatter… Ingen annanstans, mig veterligen, skulle man begripit ens betingelserna för den här diskussionen… Sverige är fantastiskt.
Jag var nog trött på en hel del av vänsterretoriken redan som ung. Vilket ju inte behöver hindra någon att skilja agnarna från vetet. Bengt Ohlsson har bara agnar att spotta ur sitt mun. Trist och onyanserat, lika onyanserat som dålig vänsterdemagogi kan vara.
”Hur många av dina ställningstaganden i olika komplicerade frågor, säg Palestinakonflikten, grundar sig på ett öppet och förutsättningslöst sökande efter kunskap, och hur mycket grundar sig på vad ”Lars Norén” tycker?” skriver han. Inga, kan jag säga, för min del.
Men det är bara att byta ut Lars Norén mot Reinfeldt, Borg, Nathan Sachar, Lars Gustafsson, eller vem man nu väljer som sin nya auktoritet så ser man textens svaghet. Den bara bullrar på om att vissa har fel auktoriteter.
Ohlsson krönika hade fått greppet om sig själv om han analyserat auktoritetstro i stället för att göra en billig vänsterspark. Då hade man kunnat lyssna.
Nu tänker man mest: Aha, han fick visst lite för dålig kritik av vänsterkultureliten sist det begav sig.