Jag var på konferens i Uppsala i början av veckan. Vi höll till i universitetets lokaler nära den gamla kyrkogården. På vägen dit strövade jag igenom några av de gamla gravkvarteren. Främst hade jag lust att återse Dag Hammarskjölds grav eftersom det i höst, närmare bestämt den 18 september, är 50 år sedan han dog. Jag minns begravningståget som med en hästdragen katafalkvagn gick genom stan under stor uppslutning av världsledare och prominenta svenskar, fram till den Hammarskjöldska familjegraven. Nu är det kanske det mest välbesökta minnesmärket på hela kyrkogården.
I familjegraven ligger förresten också hans bror, Bo Hammarskjöld, som var landshövding i Södermanlands län när jag var barn. Honom fick jag en gång hälsa på när han besökte vår lantliga byskola. Jag gick nog i fjärde klass och spelade huvudrollen i någon käck pjäs ur Barnbilioteket Sagas stora förråd av ung dramatik. Vad den hette och vad den innehöll minns jag inte annat än att jag uppträdde med en yxa i handen och att landshövdingen efteråt gick fram och tackade den unga ensemblen.
Hur som helst; nu vandrade jag vidare på Uppsala kyrkogård, ungefär hundra meter utefter den mur som vetter mot Engelska parken. Det blev en verklig promenad i svensk kulturhistoria. På denna korta sträcka passerade jag bland annat följande gravar:
Gustaf Fröding (1860-1911) – det är ju jämnt hundra år sedan han fördes till den sista vilan här.
Tor Andrae (1885-1947) – biskop i Linköping och ledamot av Svenska akademien. Som professor vid teologiska fakulteten i Uppsala var han en av våra främsta islamkännare. Jag har bloggat om hans läsvärda bok om muslimsk mystik – I myrtenträdgården – tidigare.
Svante Arrhenius (1859 – 1927) – fysiker och kemist, dessutom nobelpristagare. Dagen innan hade jag just beskådat en liten monter till hans ära i Universitetshusets nobelpristagarrum. Där låg några av hans vetenskapliga arbeten, självklart skrivna på tyska – tidens vetenskapliga språk.
P. D. A Atterbom (1790-1855) – 1800-talets kanske känsligaste lyriker på svenska (eller finns det någon annan åsikt?)
Lotten von Kraemer (1828-1912) – bl.a. grundare av Samfundet De Nio. Läs Kerstin Ekmans lysande essä om henne. Den börjar så här:
Att börja sitt liv som en prinsessa och sluta som en förlöjligad trasfröken måste ge tankar på ålderdomen. Antagligen smärtsamma, kanske också ampra. Men Lotten von Kræmer tänkte i alla fall vackert om den man som övergav henne. Det hon skrev om sin kärlek ville hon ha på gravstenen och det står där också:
Se, hur gravallén ligger sval och skön;
Som när förr i sommarens bröllopsprakt
Tvänne hjärtan där möttes –
Varför sucka där brutna ljud? …
Lotten von Kraemers gravsten
C. W. Böttiger (1807-1878) och hans maka Disa Gustava Tegnér (1813-1866). – Han skrev åtminstone en minnesvärd sonett och hans hustru var dotter till nationalskalden Tegnér. Jag ser på Wikipedias uppslagsord om henne att några vill flytta den texten till artikeln om pappa Esaias. Helt obegripligt eftersom hon hade en egen yrkesidentitet (redaktör och författare).
På höger sida om den grusgång jag vandrar vilar författaren Lars Bäckström (1925-2006), en känd Uppsalaprofil under min studenttid och redaktör för Ord och Bild under de stormiga åren 1962-1970. ”Dikt är frihet” står det på hans sten. Om åren som tidskriftsredaktör skrev han själv 1992:
”I det jag ’ville’ som redaktör ingick nyenkelhet, blandkonst, konkretism, så småningom politisk poesi och ett försvar för litterär/konstnärlig verksamhet mot den nyvänster som såg konsten enbart som budskapsbärare och oduglig utan rätt budskap. Och så ingick barnlitteratur, det fria barnet som utopi, kvinnorörelse och könsroller…”
Under den sista gravsten jag noterar innan jag lämnar kyrkogården ligger J. A. Eklund (1863-1945). Det står faktiskt inte mer än så, inga titlar, inga sentenser. Ändå var han en märkesman i den svenska kyrkliga och politiska historien, ungkyrkoman, nationalist, biskop i Karlstad, psalmförfattare. Skälen till att hans historiska psalm Fädernas kyrka i Sveriges land inte finns med i den senaste psalmboken återges bl a av Kyrkomötets gudstjänstutskott i betänkandet 2003:4:
Vid 1986 års Kyrkomöte då förslaget till ny psalmbok togs upp fanns psalmen Fädernas kyrka med i förslaget, men Kyrkomötet beslutade att psalmen skulle uteslutas. Kyrkomötets beredningsutskott menade att psalmen inte gav utryck för en ekumenisk hållning gentemot andra samfund, att den var färgad av en historiesyn och en patriotism som för utskottet kändes främmande, kriget idealiserades på ett sätt som inte svarade mot tidens fredslängtan och fredsarbete och slutligen att psalmen framställde ett livsideal präglat av manlig styrka på ett sätt som var exkluderande för många gudstjänstbesökare.
Hade biskop Eklund fått läsa denna text hade han kanske vänt sig i sin grav. Möjligen skulle han kunna glädja sig åt att psalmen (i bearbetad form) finns med i den finlandssvenska psalmboken som nr 168. Men där sjunger man förstås ”Fädernas kyrka i fädrens land”.
Som sagt: det är mycket kulturhistoria som man möter på ett par hundra meter på en gammal stadskyrkogård. Ta en sväng dit nästa gång du kommer till Uppsala.
Jag var också närvarande vid Hammarskjölds begravning som representant för en av studentkårerna i Stockholm. Vita handskar måste man ha. Såvitt jag minns var också Lyndon Johnson närvarande. Det måste också ha varit en hel del andra potentater förutom Kälvemark och jag.
Jo, Lyndon B Johnson, USA:s FN-ambassadör Adlai Stevenson med flera.
Jag kan inte låta bli att citera en intervju från 1986 med George E Reedy som var något slags pressekreterare åt Johnson och som var med på begravningen:
”It led to one of the funniest scenes I ever saw in my life. We took a whole slew of diplomats along with us; by that I mean diplomats of other countries that were in Washington and were supposed to go the funeral.
So here we had Air Force One loaded with ambassadors from Nicaragua and Brazil and what have you. And we were to land at that airport, at Stockholm, you know, which is way to hell and gone from Stockholm. Actually, I think it was closer to Upsala than Stockholm was. But since we were going right to the funeral, at a certain point all these ambassadors suddenly stood up, took their clothes off and started dressing in formal funeral clothes. And the funniest damn thing in the world to see all of these rather portly, but dignified men stripped down to their underwear and trying to get studs in their shirts and get the right kind of an ascot tie, et cetera, et cetera.
Aside from incidents like that, the trip to Stockholm was really rather uninteresting… But the more interesting part was after the funeral. There was a reception and there was nobody that hated funerals more than Lyndon Baines Johnson. God, he hated them. And he wanted to get the hell out of there. What he’d done was to fix up a meeting with [Ambassador Thomas] Finletter in Paris the next day. And that gave him an excuse to leave the reception a little early… And he was so damned happy to get away from that funeral that he was walking on air. God, he was just euphoric. And he told Colonel Burris and me, ”Set up dinner in the best restaurant in Paris.” So Burris called the embassy and we got a table at the [La] Tour d’Argent.”
Hela texten finns här: http://www.lbjlib.utexas.edu/johnson/archives.hom/oralhistory.hom/Reedy/reedy%20web%2020.pdf
Det var ju roliga rader av George E Reedy – jag kontrar med några mera sentimentala, om en professorsbegravning i Uppsala: ”Och innanför kyrkogårdsgrinden/ han sänktes i mullen till slut./ Studenternas fanor i vinden/ seglade ut.” Skrivet av samme lågmälde man som skrev vackert vid avtäckningen av minnesstoden över den i förtid avlidne polarforskaren Finn Malmgren i Uppsala den 1 november 1931 (han hade dött tre år tidigare), i en dikt som bland andra Lars Gustafsson håller högt. Till raden av de intressanta namn du nämner kan förstås fogas en hel hop fler. På knappt två sidor i sin, Anita Theorells och Hans Hammarskjölds ”Minnets stigar, en resa bland svenska kyrkogårdar”, hinner Per Wästberg notera ett drygt tjog, bland dem överliggaren Baumbach, avliden samma år som Malmgren-monumentet avtäcktes, ”efter femtiofem års oregelbundna studier”. Hammarskjölds vackra foto från Gamla kyrkogården ser nästan ut som om det kunde varit taget på judiska kyrkogården i Prag, fast minnesvårdarna där står tätare, och blommor, band och fransar ersatts med sten,. enligt judisk sed: ”Ej blommor lägg som kärlekstecken/ på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!”.
Mottag från en medlem i föreningen Les Amis et Passionnés du Père-Lachaise en varm hyllning till detta svenska perspektiv i ämnet le patrimoine funéraire historique som bloggen och kommentarerna ovan markerar från Gamla kyrkogården i Uppsala, en av de vackraste i Sverige för övrigt.
Père-Lachaise – en smula större det medges – har guidad tur alla dar i veckan utom måndag och fredag. För 9 euros ges besökaren en bortåt tre timmar lång hisnande inblick i stor fransk kultur men den allra bästa vandringen är fyra timmar lång med skakande påminnelser om blodig politisk nutidshistoria. Montparnassekyrkogården klarar man själv med en karta från vakten i entren. Där finns Sartre och Simone de Beauvoir med föremål kvarlämnade av besökaren som små gula plastankor. Serge Gainsbourgs grav har prytts med metrobiljetter, kålhuvuden och fimpar. Gravarna är oerhört enkla – undantaget, and how, är Susan Sontag. Hennes son förpassade henne på detta vis till denna sidan Atlanten för alltid.
[...] av svenska tidningar… inte ett dyft om detta. Det verkar ha försvunnit i bäbisyran… (Tidens tecken och andra skriver dessutom om Hammarskjölds begraving, det är ju 50 år [...]
Jag tycker kyrkogårdar är ytterst obehagliga oberoende av deras eventuella kulturella värde och oberoende av vilka berömda personers överrester man grävt ner där. Min hemstads kyrkogård pryddes av devisen ”Tänk på döden” – tackar, det vill man väl undvika så länge som möjligt.
Egentligen är kyrkogårdsbegravningar en ganska barbarisk sed om man tänker på det. Den hinduiska traditionen med kremering och spridande av askan är väl mycket mera tilltalande och framför allt mera hygienisk, i vart fall om det sker under ordnade former.
När en människa dör finns hon inte längre. Beroende på religion eller filosofi kan man ha olika uppfattningar om ifall och hur hon lever vidare på något sätt. Men de fysiska resterna är bara skräp som bör kvittblivas så effektivt som möjligt.
Så tycker i vart fall jag och tänker omsätta det i praktiken. Kyrkogårdspoesi, ”Elegi på en lantkyrkogård”, ”Spoon River Anthology” osv. är ingenting för mig. Döden är läskig och ingenting att skriva poesi om.
Livet kan ju också vara läskigt men det kan man ju ofta göra någonting åt.
Bengt; sen finns ju den tibetanska seden att stycka liket och kasta det till de stora gamarna: kan det va nåt uppmuntrande? Ingen rädder för döden där.
Konstigt nog har jag ingen aversion mot kyrkogårdar, annat än den rent praktiska: Hur många år ska man sätta blommor på graven, ljus vid allhelgona etc. Till de kära som i alla fall inte är där. Men man kan ju låtsas.
Innan man föds finns man inte, som död inte heller, men varför skulle man för den skull undvika att tänka på döden och skygga inför livets korthet?
Jag har aldrig förstått den hysteriska dödsrädsla som Herbert Tingsten koketterar med och alltid tyckt att Elias Canettis förnekande att döden alls existerar är trams.
Men att vandra på kyrkogårdar är att påminnas om vad folk hann med innan de dog, som Keats på Protestantiska kyrkogården i Rom inför den vackra inskriften: ”Here lies one whose name was writ in water”, eller Oscar Wilde framför Epsteins väldiga sfinx på Père Lachaise.
”När en människa dör finns hon inte längre”. Nej, men det hindrar en inte från att bevara dem i minnet: ”Folk dör och fänad dör, men ett vet jag som aldrig dör: domen över död man” -
”The evil that men do lives after them; The good is oft interred with their bones”.
Ja, minnet och gärningarna lever kvar. Jag vill helst låta det vara vid det och har inget behov av fysiska rester.