När jag igår skrev om Gustaf Henrik Lundqvist, alias Sébastien Voirol, från Ystad visste jag att hans öde tidigare beskrivits i en liten uppsats av Gun Smitt i Ystads Fornminnesförenings årsskrift Ystadiana från 1987. Idag landade denna bok i min brevlåda och nu vet jag följaktligen mer än igår.
Det är alltså 24 år sedan Gun Smitt skrev sin artikel och redan då konstaterade hon att Voirol “utan tvivel borde bli föremål för en mera långtgående forskning”. Men inget tycks ha hänt på den fronten trots att en hel del papper uppenbarligen ställts till fornminnesföreningens förfogande.
Hur som helst. I denna innehållsrika uppsats får vi veta att vår svensk-franske vän var son till en f.d. borgmästare i Ulricehamn som senare flyttade till Ystad där han avancerade till rådman och under några år satt i riksdagen. Sonen Gustaf Henrik började läsa juridik i Lund men bröt efter två terminer upp och gav sig ut i världen. Dessförinnan hade han som 19-åring gett ut en svensk översättning av en lärobok i esperanto. Han uppges så småningom ha behärskat inte mindre än åtta språk.
När han förfranskat sig och antagit namnet Sébastien Voirol blev han en flitig skribent i olika ämnen. Fredsfrågan var en av dem och han gav 1899 ut en liten tidskrift som propagerade för allmän nedrustning. På 1910-talet blev han Parisoperans generalsekreterare och han följde tidvis den världsberömda ryska ballerinan Ida Rubinstein som manager på hennes turnéer i Italien (han talade för övrigt också ryska). Mindre framgång hade han som författare av ett libretto till Stravinskys Våroffer men hans arbete med “Salomes tragedi” för Ida Rubinstein blev enligt Gun Smitt bättre mottaget av kritiken.
Ida Rubinstein – (målning av Valentin Serov)
Kjell Strömberg, den klassiske rapportören från Paris i svensk press under många decennier, mötte honom en gång på 20-talet på Parisoperans kansli och beskriver vältaligt hans gestalt:
Han trippade försiktigt fram på ett par gängliga storkben i rutiga, tätt åtsittande byxor. Denna boulevardelegans från nittiotalet kompletterades stilenligt av en grå jackett med fladdrande skört, fadermördare och en svart lavallière, som inte fick rum i västöppningen. Ansiktet av en något magerlagd Oscar II:s med långa vita mustascher, ädelt svängda över ett tobaksgult och ganska glest bockskägg, som gav ett lätt faunaktigt drag åt den annars så aristokratiska fysionomien. När han tog av sig glasögonen, uppenbarade han ett par ljusblå ögon, som, sedan de övliga hälsningsfraserna undanstökats, fixerade sig i en genomborrande blick på den besökande.
Jag heter Gustaf Henric Lundqvist, sade han plötsligt, på mycket bruten svenska, och är från Ystad.
Man kan bara hålla med Gun Smitt. Den man som Kjell Strömberg något vanvördigt kallat för Parisoperans “mångårige svenske hustomte” vore verkligen värd en längre studie.
Tvivlar starkt på Strömbergs uppgift att detta språkgeni
skulle ha talat bruten svenska. Lika märkligt är att kalla
denne stridbare kulturpersonlighet “hustomte” som bedrev djärva experiment med scenens arkitektur tillsammans med sin svåger, den store arkitekten Auguste Perret. l901 gifte sig svensken med arkitektens äldre syster Claudine.
För en fransk publik presenterades Sebastien Voirol (1870-1930) -av Fernand Divoire 1917 – som en “sarkofag av parfymer och hemligheter. En egendomlig man. Bakom ett anspråkslöst långväxt yttre, en våldsam och passionerad
idémänniska, ett egyptiskt djurväsen förklädd till skandinavisk akademiker”.
Nekrologen i Le Figaro 21 nov. 1930 prisar hans europeiska esprit med ett useende “som en dervish”.
I Frankrike är hans inflytande i tidens franska kulturliv en smula glömt som Christophe Laurent påpekar i en essä från l998 om arkitekten Perret som förnyade fransk byggnadskonst inspirerad av de ideer han fick från svensken och dennes ställning i tidens avantgardstiska kretsar. Sebastian Voirol umgicks med alla.
Voirols omfattande litterära kvarlåtenskap finns på skilda bibliotek i Paris. Han avled i Lausanne men vilar på Montparnassekyrkogården i hustruns familjegrav (Claude Marie Perret står det på stenen för den som går dit med en ros).
Kerstin – Man kan inte alltid lita på Kjell Strömberg. Han älskade nog ibland sina egna formuleringar mer än verkligheten. Kanske den brutna svenska han tyckte sig höra bara var ädelskånska från Ystad?
Marika Stiernstedt, som också mötte Voirol i Paris har vad jag vet inte noterat några språkliga egendomligheter.
Din uppgift om nekrologen från 1930 är intressant. Den jävar påståendet i Kungliga biliotekets katalog att han skulle ha dött 1933.
När vi just nu påminns om Gustaf Frödings död för hundra år sedan, 1911, kan man ju också påminna om att Voirol samma år påpassligt gav ut boken “Un maître moderne de la langue suédoise: Gustaf Fröding”.
Nästa gång jag kommer till Paris får vi kanske gemensamt besöka hans grav.
Meddela gärna Kungliga Biblioteket att nekrologen i Le Figaro författad av Voirols vän Gaston Picard infördes samma dag som begravningen, 21 november 1930.
Picard inleder högstämt: Stora världen var för liten för hans humanistiska och litterära målsättningar. Han stod för – ja skapade en poetisk konstart med gensvar i många språk ”
Kanske är detta en påminnelse om Casuelan?
I Paris bodde han nära place Trocadéro på 29 rue Vineuse en parallellgata till rue Franklin där han i nummer 25 B från l916 samlade det mest illustra avantgardet i sällskapet “Art et Liberté”. Byggnaden hade ritats av och tillhörde familjen Perret.
I nummer 27 på rue Franklin bor idag legendariske pariskorrespondenten Knut Ståhlberg med storslagen utsikt över Eiffeltornet.
Jag hittade just artikeln av den franske forskaren (Christophe Laurent) i Revue de l’art från 1998 som konstaterar att Voirols litterära verk är närmast bortglömt idag. Det är enbart hans verksamhet tillsammans med Henri-Martin Barzun inom den rörelse som kallas “Simultanéisme” som har studerats närmare.
Den poetiska konstart som Picard talar om i nekrologen handlar väl kanske främst om den simultana polyfona poesi som dadaisterna introducerade.
1917 karakteriserades Voirol av den franske poeten Fernand Divoire i följande ordalag: “Sébastien Voirol est un sarcophage qui contient bien des parfums et bien des secrets. Curieuse figure. Un violent, un passionné idées qui se cache sous un aspect long et modeste; on dirait un faune égyptiaque vêtu en universitaire Scandinave. Un homme tranquille qui a toujours une bombe prête pour pulvériser des contradictions Un libertaire qui a promené sa liberté à la Trappe comme dans les déserts africains …”
En egyptisk faun och en skandinavisk akademiker. Det låter som en ytterst komplex personlighet.
Alla tidningsnekrologer över Voirol finns samlade i en mapp på BNF, och samtliga från 1930 – så att han dog det året bör nog betraktas som helt säkert.
Jag vet inte vad som står i Gun Smitts skrift ännu men Voirol var såväl sekreterare som översättare åt Rouché, kanske var det just hans språkkunskaper som gav honom tjänsten för vid denna tidpunkt producerades les Ballets Russes.
Intressant med Ida Rubinstein förövrigt. Hennes mest kända porträttörer är Romaine Brooks och Leon Bakst. I brev till R. de Montesquiou refererade den senare till Rubinstein som “la belleza”. Det var, som ytterligare en sidoberättelse, samme Montesquiou som var god vän med Rubinstein och hennes största stöd i vandringen mot framgång. 1910 (om jag minns rätt) ber Montesquiou att hon ska uppsöka hans favoritfotograf helsingborgaren Otto Wegener för att på bästa sätt sprida sin skönhet. Otto lär sedan ha haft en utställning med hennes porträtt i sin butik på 15 rue royale som Romaine Brooks blev mycket imponerad av. Romaine Brooks målar därefter många porträtt av henne genom åren, och åtminstone ett beställt av R. de Montesquiou. Dessa kände varandra genom Natalie Clifford Barney och alla tre sammanfördes väl av sin homosexualitet och konstnärliga, lite flamboyanta natur.
Men åter till Voirol. Jag har inte hunnit läsa många brev än, så jag väntar lite där. Men i anknytning till det ryska kan nämnas att Louis Aragons Projet d’histoire littéraire i kapitlet om Tristan Tzara berättar att Voirol försvarade Tzara när denne på blev beskylld för stöld av en pälskrage. Förhoppningsvis får jag något skrivet om denne intressante man framöver… nog var han betraktad som en författare att räkna med. När Apollinaire skriver om den nya moderna litteraturen i “lettre de Paris”, publicerad i Der Sturm, nämner han just Voirol och en av hans böcker.
Hans författade verk har nog hamnat i skymundan sedan dess. Men han var mer än författare och förefaller ha varit en drivande kraft i avantgardet bland poeter, dramatiker och arkitekter. I biografin om Perret står det exempelvis att det var just systerns svenske man som gjorde att han kunde tränga in i Paris kulturkretsar – vilket var helt grundläggande för vem han senare skulle bli.
Joakim – Tack för dessa intressanta svep över det parisiska kulturlandskapet för hundra år sedan.
Jag hoppas att du får tid att ta del av Voirols handskrivna självbiografi med titeln “Les mémoires de Don Gustavo” som finns på La bibliothèque littéraire de Jacques Doucet. Den borde ju på sikt ges ut och översättas till svenska.
Intressant att Voirol med den titeln påminner om att han faktiskt en gång i världen var döpt till Gustaf.
Såklart! Jag har redan börjat läsa den! Ska se om den går att kopiera, i sådana fall kan jag skicka den till dig.
Jag hittade detta fascinerande inlägg av en slump och skulle vilja fråga om denna pacifistiska tidskrift från 1899 – var det en engångsutgåva? Och vad hette den?
Joanna Winter
Joanna – Har inget svar just nu. Jag får återkomma. Kanske Voirol-experten Joakim Grönesjö kan komma med något.
Under 30-talet fram till mitten 60-talet skrevs det några artiklar i svensk press och hölls en rad föredrag om Sébastien Voirol.
Gunnar Ekelöf var kunnig i Voirols “ljud-bild-dikter”. I hans dagbok i Paris kan man följa ett större antal av dem. De finns också in extenso publicerade i min bok från 1982 “Gunnar Ekelöfs non-figuration och situationspoesi” (1982).
Voirols kusin i Sverige ärvde en låda material av och om Voirol. Detta material fick jag ta del av 1974 i samband med mina nedteckningar om Ekelöfs intresse för 20-talets avantgarde och simultaneism.
Vintern 2011 kom min första av tre böcker ut om Sébastien Voirol “Sébastien Voirol -en svensk spindel i det franska kulturlivet” och “Sébastien Voirol “La Table de Circé” Poèmes (omtryck av 1921 års utgåva). Hösten 2012 släpps bok nr 3.
Ulf Thomas Moberg e-post: stromstare.moberg@telia.com