När jag började blogga (mest på försök) i januari 2009 handlade det första inlägget om Bruce Chatwin, den engelske författaren som med sina globala nomadiseringar blivit en modern klassiker på reseskildringarnas område. Hans levnadshistoria (han dog i Aids 1989) hade jag läst om i Nicholas Shakespeares utmärkta biografi från 1999. Och i den var det två saker som jag var lite extra nyfiken på.
Den ena var hans vistelse på den sörmländska landsbygden någon gång på 50-talet. Han hade som 13-åring blivit inbjuden av familjen Bratt till ett vackert sommarställe vid Yngarens strand för att tala engelska med den äldste sonen Thomas (Peter Bratts storebror). Det blev inget lyckat möte mellan de två tonåringarna. Däremot hade Bruce mer behållning av samtalen med pappa Bratts farbror Percival som bland andra märkvärdigheter kunde visa på ett litet träskrin med sand som han tagit hem från Sahara.
Den andra sak som jag speciellt funderade på var Chatwins sista tid och den religiösa upplevelse som fick honom att närma sig den grekisk-ortodoxa kyrkan. När han dött spreds hans aska nära ett bysantinsk kyrka på Peloponnesos och en minnesgudstjänst hölls i den grekiska katedralen på Moscow Road i London.
I dagarna har en volym med Bruce Chatwins brevväxling publicerats, redigerad av hans hustru Elizabeth Chatwin och hans tidigare biograf Nicholas Shakespeare. Den heter Under the Sun och har fått en bred uppmärksamhet i brittiska medier. I anslutning till utgivningen publicerade Shakespeare en artikel i The Daily Telegraph där han beskriver den resa till “det heliga berget” Athos i norra Grekland som Chatwin företog 1985, några år före sin död, en resa som inte riktigt fick sin rättmätiga plats i den stora biografin.
Uppenbarligen kom denna vandring runt den gamla munkrepubliken med sina många bysantinska kloster att bli en stark upplevelse och av avgörande betydelse för den globala resenären som hade sett så många av världens mest avlägsna hörn. Shakespeare beskriver i sin artikel vad som hände när Chatwin drabbades av en oväntad insikt:
One afternoon after his usual maté (mistaken by the cook for hashish), Chatwin walked to the monastery of Stavronikita, once painted by Edward Lear. He puffed towards it with his heavy rucksack. “The most beautiful sight of all was an iron cross on a rock by the sea,” he wrote. From where he stood – just below the monastery – the black cross appeared to be striving up against the white foam.
Then these words: “There must be a god.”
När Chatwin kom hem kontaktade han Kallistos Ware, en engelsk biskop inom den grekisk-ortodoxa kyrkan och diskuterade sin konversion. Han ville tillbaka till Athos för att bli upptagen i den ortodoxa gemenskapen men sjukdomen kom emellan. Och vid minnesgudstjänsten i London kunde Kallistos Ware berätta för den häpna församlingen (Salman Rushdie var där, samma dag som den beryktade fatwan uttalades mot honom): ”Bruce was always a traveller and he died before all his journeys could be completed and his journey into Orthodoxy was one of his unfinished voyages.”
Stavronikita – ett av tjugo kloster på Athos
Jag vandrade själv för många år sedan under en vecka på Athos. Jag besökte Stavronikita men jag minns förstås inte det kors som gjorde så starkt intryck på Bruce Chatwin. Men jag minns stillheten, pinjedoften och den hänförande utsikten över Medelhavet. Och jag förstår den vandrare som blir betagen, berörd och kanske till och med förändrad.
Stötte Bruce Chatwin under sina peregrinationer i grekiska övärlden samman med Göran Tunström och Leonard Cohen? (De nämns inte i Nicolas Shakespeares namnregister). Dessvärre finns ju numera bara en av dem att fråga. Och om de inte gjorde det, så kunde det i alla fall bli en bra historia om ett imaginärt möte, sådana som Erlk Lundberg är så bra på att skriva om.
Chatwin var en skicklig fotograf som jag konstaterade häromåret:
Bruce Chatwins bilder
I väntan på att Bruce Chatwins mollskinnshäften ska bli offentligt tillgängliga kan man läsa sparsamma utdrag ur dem i den överdådiga bilderboken “Bruce Chatwin: Photographs and Notebooks” (Jonathan Cape, 1993), med en intressant inledning av Francis Wyndham. Då får man på köpet några bilder på Chatwin själv, inte bara det klassiska som David King tog av honom i London 1977, där han sitter på en pinnstol, utan också ett i början av boken där han ses som en något till åren kommen boyscout, i khaki-kortbyxor, mot en fond av höga tallar och snöklädda berg i Kindu Kush.
På sista sidan vandrar han bort längs ruinerna i Kardamili, på en bild tagen av hustrun Elizabeth. Man skymtar honom bara på ryggen, undflyende. Det är en passande slutvinjett på denne hemlighetsfulle författare som byggde upp myten om sig själv lika systematiskt som den ännu märkligare Lawrence of Arabia. Båda var mytomaner, den senare möjligen mer än den förre.
Men framför allt beundrar man hans egna mästerliga färgfoton från världens alla hörn: målade skjul i korrugerad plåt i det västafrikanska Mauretanien, så förenklat abstrakta att de kunde varit målade av Paul Klee, väderkvarnar i East Anglia, en fallfärdig lada i Wyoming där bara träskelettet står kvar, en ödslig järnvägsvagn och en murstensstock i Patagonien, övergivna rysk-ortodoxa kyrkor, enkla härbärgen i Pakistan, exotiska interiörer från Nepal, Turkiet, Bali, det fantastiska klostret Simonpetra som klänger på det heliga berget Athos i Grekland…
Människor uppträder bara sparsamt framför hans kamera. Ett undantag är den tyska geografen och matematikern Maria Reiche högt uppspetad på en stege ovan Pampa de Ingenio i Peru, på jakt efter en liknande sorts drömspår som Chatwin skrev om i sin gåtfulla australienbok. Men också henne ser man bara på ryggen.
Att han efter att ha värderat konst i auktionsfirman Sothebys hade ett tränat öga för former, färger och detaljer märks överallt i hans anteckningar: “A huge pea-green grasshopper with beige eyes. Legs grasp with nonchalant ease the leaves of a silver willow. When it flies the undersides are a deep violet” skriver han i Bahrak i norra Afganistan, och ett par dagar in på nyåret 1971 antecknar han detta på Hotel du Sahel, i nigerianska Niamey: “The sunset left an afterglow. Bands in the sky dark indigo to grey to soft rose. Hills on the other side of the river two shades of grey. The light of the sky reflected in the river. The smell of Africa.”
Oftast tycks resandet ha varit en plåga för honom, sällan är det så lustfyllt som i Dahomey (Benin) då han kanske tänkte ut intrigen till kortromanen The Viceroy of Ouidah: “This country – about which I know absolutely nothing – will for ever remain fixed in my mind as the land of the decent train.”
Reklamtexten om dessa fotografier, på omslagets innerflik, är för en gångs skull en alldeles sannfärdig varudeklaration: “They are breathtaking, hugely imaginative and, like all of Chatwin´s work, wholly original.”