Strindberg och fransk jordbrukspolitik

Det är två år kvar till nästa Strindbergsjubileum – 100-årsminnet av hans död 1912. Men det är väl – som Erik Bergkvist konstaterar i SvD idag – av utrymmesskäl som man börjar redan nu. Han noterar detta faktum i sin recension av den kilotunga folianten Om Strindberg som getts ut under redaktion av Lena Einhorn.

Man kan förstås hålla med Bergkvist när han skriver att Strindberg så länge man kan minnas har kopplats ihop med överdrifter och vanföreställningar:

Visst har han också tillskrivits en och annan sanning – dock sällan när ämnet är specifikt kvinnor, eller kemi, eller nästan vad som helst. Någon sorts litterärt geni var han ju. Hur ofta kan man hålla med Strindberg? Nästan aldrig. Det är hur han säger det som fängslar, men det innebär verkligen inget fribrev.

Fast de senaste dagarna har jag läst en bok där vår store författare undviker fantasier och överdrifter och snarare framstår som en faktasamlande forskare. Det är i den lilla volymen Bland franska bönder som kom ut 1889 och som är resultatet av en längre vistelse på den franska landsbygden 1885 och 1886. Jag köpte ett inbundet ex av originalupplagan på en antikmässa i förra veckan och har nu läst den med stort intresse.

Strindberg – också agrar sociolog

Boken är verkligen en sociologisk och etnografisk studie av hög klass. Jag läser på Wikipedia att Strindberg inledningsvis hade övertalat den blivande sociologiprofessorn och politikern Gustaf Steffen att följa med som fotograf men de blev tydligen osams efter några veckor och inga foton finns bevarade. Hur som helst så påverkades han kanske (min egen hemmasnickrade teori) av Steffens allmänna vetenskapliga utgångspunkter.

I sitt sammanfattande kapitel i slutet av boken skriver Strindberg (med moderniserad stavning) så här om det Franrike han iakttagit på 1880-talet:

Man har kallat den nuvarande regimen »Bonderepubliken» och det är icke utan grund, ty bönderna äga verkligen genom rösträtten republikens öde i sina händer. Därför har också styrelsen gjort vad den kunnat för att äga de mäktiges vänskap. Vid varje viktigt tillfälle resa ministrarne och deputerade omkring och hålla tal i landsorterna; lantbruksmöten och åkerbruksstationer, rättarskolor och agrikulturanstalter etableras; oerhörda summor anlitas till mutor vid valen, och på prefekterna hålles ett vaksamt öga, att ej de såra lantmännens känslor. Det är Paris’ belägring man har att tacka för denna landsortens uppryckning. Regeringen måste då förläggas först till Bordeaux, varigenom man vande sig att bli regerad från annan plats än Paris; sedan flyttades den till Versailles. En sådan obetydlig åtgärd hade ett rätt stort inflytande på parisaren, som kände sig detroniserad, på samma gång landsortens självkänsla vaknade.

Det slår mig när jag läser detta att Strindberg här kanske fångat det särdrag i Frankrike som gör att böndernas självkänsla fortfarande är stark där. Vilken fransk regering har inte fått ta hänsyn till lantmännens vrede? Och som vi alla vet så är det franska agrara intressen som i stor utsträckning satt sin prägel på EU:s gemensamma jordbrukspolitik.

Man kan som vanlig konstatera att Strindberg, trots motsägelsefullheten i mycket av hans författarskap, ändå ger många nycklar till förståelsen av samtiden.

—————-

PS – uppdatering:

Den tjocka boken om Strindberg recenseras i Dagens Nyheter idag (30 sept.) av Andres Lokko. Han är starkt kritisk och säger att ”allt som skulle kunna göra Strindberg relevant för oss idag undviks fram till de allra sista bidragen…”

Så är det ju ofta med kultgestalter. Fast när Lokko skriver att ”det går att hitta modernitet” i boken tycker jag att han ägnar sig åt det vanliga mediala ordmissbruket. Vad är modernitet? Alf Ahlberg ansåg på sin tid att Augustinus var den första ”moderna” människan. Med den definitionen kan man ju hitta ”modernitet” hos vilken författare som helst från antiken och framåt. Jag vägrar att använda detta ord och den som kan hitta det i någon av mina texter bjuder jag gärna på en lunch på Operabaren.

Read Full Post »

Snoilsky och Finlands språkfråga

Det är ganska länge sedan jag var på bokmässan i Göteborg. På 90-talet var jag där rätt flitigt, både som besökare och som deltagare i diverse seminarier och panelsamtal. Fast jag saknar egentligen inte trängseln och värmen och det ibland huvudvärksframkallande bullret.

Men visst skulle man vilja vara med på ett eller annat seminarium av dem som hålls i år. Till exempel när Peter Englund och Lotta Lotass från Svenska Akademien samtalar om Snoilsky, en person vars sonetter jag då och då läser men som nu kanske är mer intressant som allmänt tidsvittne än som poet.

Carl Snoilsky – samtidsvittne

Litteraturprofessorn Karl Warburg gav 1905 ut boken Carl Snoilsky – hans lefnad och skaldskap. Det är fortfarande en mycket läsvärd bok. Jag bläddrar i den och fastnar för några sidor där han i korrespondens med sin finländske vän Carl Gustaf Estlander kommenterar ett ämne som fortfarande står på den politiska dagordningen i Finland – språkfrågan:

Ack, hvad jag känner för dig som utan att nedslås eller fälla modet måste lefva och verka bland dessa splittringar. Hvad tror du? Skall det någonsin gå därhän, att Runeberg i sitt eget Finland skall blifva utländsk skald, som man känner i öfversättning som Homeros eller Goethe? Med Guds hjälp skall ett så präktigt folk som det finska, så härdadt och uppfostradt i nödens skola som det är, icke lättsinnigt kasta bort det gamla historiska arfvet från forna dagar.

För att undvika missförstånd preciserar Snoilsky senare i brevet hur han ser på det finska språkets ställning i framtiden:

Du får icke af mina funderingar, som förresten icke innehålla annat än hvad hvar man kan säga sig, draga den slutsats, att jag anser rätt att söka kvarhålla finska språket på ett mera outveckladt kulturstadium, att ej tillerkänna detsamma rättigheter i afseende på skola, domstolar etc. etc. Tvärtom,jag sympatiserar ju med de arbetande klasserna i allmänhet, hoppas på deras ständigt fortgående utveckling i andligt och materiellt afseende, och hur skulle väl detta höga mål ernås hos Finlands finsktalande befolkning, som väl företrädesvis är bondestånd, annat än just på dess eget språk? Nej, finskan och svenskan skola, som du själf säger, lefva jämsides med hvarandra — vara två uttrycksmedel för samma folk, för samma själ. I ju större omfattning
båda språken kunna förstås af båda folkgrenarna, ju lyckligare och välsignelserikare skall det vara.

Förlåt om jag nu gör ett hopp i tiden men det kan vara intressant att se vad Axel Rappe från den finlandssvenska radion skrev på sin blogg häromdagen. Han konstaterade att språkfrågan i Finland kan komma att aktualiseras i vårens riksdagsval av partier som är rädda för att förlora väljare till de högerpopulistiska Sannfinländarna:

Sannfinländarna: Heja Finland!

Vi har sett det i invandrarfrågorna så varför skulle vi inte se det också i språkfrågan: det vill säga att de stora partierna kommer att profilera sig i frågan för att inte förlora allt till protestpartiet…

Och de som försvarar svenskans ställning har ett stort dilemma. Ska man ta avstånd eller visa sig försonlig? Ingen vill ju ha en språkstrid men balansgången mellan försvar och försonlighet kan bli svår också i detta val… Är det inte snarare så att det nu behövs civilkurage – att våga lyfta fram språkfrågan som ett sakargument. Att mota populismen och komma med nya visioner om svenskan i Finland, och visioner om ett mångkulturellt Finland som går en annan väg än i Sverige där Sverigedemokraterna nu tar plats i riksdagen.

Snoilsky skrev sina brev i en nu försvunnen värld. Men visst har en del av hans synpunkter fortfarande aktualitet.

Read Full Post »

”Social citizenship on display”

Jag antar att de flesta nu börjar tröttna på allt som skrivs om valet. Innan jag lämnar ämnet (fast jag kan inte lova säkert) vill jag ändå gärna förmedla en liten analys som gjorts av Bernard Porter i London Review of Books. Han bor uppenbarligen i Sverige och har därför kunnat rösta i kommun- och landstingsval. Han jämför stämningen vid de svenska vallokalerna med den som brukar råda i hans brittiska hembygd och tycker att det är trevligare att göra sin medborgerliga plikt i Sverige:

Yesterday I voted in my first Swedish election – not for the parliament, as I’m only a resident, not a citizen, but for my Kommun, and for the local health authority. It was held in our neighbourhood school. There was a stall outside selling coffee, sandwiches and buns, staffed by the schoolchildren and their parents. You get the same sort of thing if you deliver your tax return in person to Skattehuset on the deadline; almost a carnival atmosphere, with hot dog stalls and the like. People were sitting around in the autumn sun discussing how they had voted; I don’t ever remember seeing that in England. This was social citizenship on display. Maybe it’s why Sweden regularly gets turnouts of over 80 per cent (around 83 per cent this time).

Porter noterar att de rödgröna hade en ordentlig ledning i början av året, ett försprång som successivt gick förlorat. Han ser en av orsakerna i Socialdemokraternas något fantasilösa kampanj:

I don’t know about you, but as a slogan ‘I can’t wait’ (Jag kan inte vänta) doesn’t exactly fire me up; ‘OK dear, we’ll stop at the next lay-by’ – and the Centre-Right government benefited from the strength of the Swedish economy, compared for example with Britain’s (my pounds these days are worth fewer kronor than they have ever been), even if the foundations for that were laid in Social Democratic days. The dominant Conservatives in the Alliance have also been quite Machiavellian in their propaganda methods, calling themselves the ‘true workers’ party’ and ‘nya Moderaten’: obviously a trick learned from Tony Blair.

Affisch från valet 1928. OBS: ej riktad mot ”det nya arbetarpartiet”

Kanske, säger Porter, ska man inte tappa perspektivet på Sverigedemokraternas framgångar. Sverige har en hög andel invandrare men ändå ett relativt litet xenofobiskt parti jämfört med andra länder:

Yet its anti-immigrant party is far smaller, with just 5.7 per cent of the vote, than in Denmark, where the Dansk Folkeparti got 13.8 per cent in 2007 and 15.3 per cent in the Euros; or in Norway, whose ‘Progress’ party took second place, with 22 per cent, in 2009. One problem here is that these parties are not strictly comparable; Norway’s Progress party, for example, doesn’t have the neo-Nazi historical baggage carried by Sverigedemokraterna. Nonetheless, against these figures, 5 per cent doesn’t look all that alarming. Especially as most of it is found in Skåne in the far south of Sweden – Kurt Wallander country – which many Stockholmers regard as virtually Denmark in any case.

”Asien begynder i Malmø” brukar ju danskarna säga. Men numera kanske det börjar i självaste Köpenhamn.

Read Full Post »

Sverigedemokrater, islamofobi och antisemitism

Den israeliska tidningen Haaretz uppmärksammar förstås Sverigedemokraternas framgång i det svenska valet och intervjuar Lena Posner, ordförande i Judiska Centralrådet. Hon tror att det inte dröjer så länge innan partiet kommer att visa sina rätta färger: “This is a neo-Nazi party… articulate, and talented…but very dangerous… We know where these people are coming from. They are Nazi sympathizers who, under their jackets, are still wearing their brown shirts.”

Men artikelförfattaren i Haaretz noterar den motsägelsefulla framtoningen hos Sverigedemokraterna och deras ofta visade sympati för Israel:

The SD did not include any anti-Semitic messages in its platform. On the contrary, it has two Jewish members among its top ranks and has actually come out in support of Israel at times. However, according to Posner, the vast majority of the approximately 20,000-strong Jewish community is nonetheless “devastated” by the results.

“Ninety-nine percent of the community are absolutely against everything this party is for. To be Jewish is to have values of humanism. We know what it means to have to flee and to survive and we strive to protect those who are persecuted,” she says. “But Sweden is now joining other Europeans in being xenophobic.”

Posner claims that the SD’s pro-Israel stance emanates from nothing more than a way to further battle the Muslim community, and has nothing to do with an affinity with the Jews or the Jewish homeland per se. “They love Israel because that sort of rhetoric is in tune with their hatred for Muslims. That’s it,” she says.

En ny röst i Riksdagen

Artikeln har förstås gett upphov till det vanliga kommentarsfältet på nätet, som väntat en blandning av seriositet och rasistisk populism. Många spyr sin galla över Lena Posner:

Ms Posner should keep her mouth shut…  She is typical of so many so-called spokespeople for Jewish communities worldwide – who have nothing else to do but rubbish people in their homelands who simply want their homelands back – to halt immigration, and to halt Islamism… It’s time now for world Jewry to remove the ”Official Jews” who have become the enemy of Europeans in their own European homelands, and Jews to whom the Swedish Democrats and other groups like them have shown nothing but respect and consideration, and a fair and listening ear towards Israel of which the Islamists and their lobbies are ferocious opponents. As a British Jew I salute the Swedes. God is with you.

Någon kommentator tycker att judar absolut bör stödja SD: ”the enemies of our new enemy (islam) are our friends, even if their background is suspicious”. Andra är förstås mer bekymrade över SD:s proisraeliska hållning:

‘Posner claims that the SD’s pro-Israel stance emanates from nothing more than a way to further battle the Muslim community, and has nothing to do with an affinity with the Jews or the Jewish homeland per se.’ This or close to it applies to almost all the ‘support’ Israel receives. The danger, really, is that such friends don’t actually have your best interests at heart. Rather, they want you to act out their fantasies. Witness the thunderous applause that erupts among them every time Israel carries out a ‘Cast Lead’ or the like. It’s not their funeral.

Diskussionen lär fortsätta. Men med islamofobin som främsta ledstjärna dröjer det nog innan Sverigedemokraterna hittar några andra riktiga fiender bland religioner och nationer.

Read Full Post »

Andrew Brown om det svenska valet

När detta skrivs är valet ännu inte sammanräknat. Inga resultat föreligger. Men om ni tittar in här medan ni väntar så läs gärna Andrew Browns artikel i The Guardian. Få utländska journalister kan mer om Sverige än just Andrew Brown. Han har åkt till Malmö och han fokuserar på Sverigedemokraternas framgångar i opinionsundersökningarna. Han granskar också kritiskt den nidbild av Malmö som svenska nyliberala skribenter (Neo:s chefredaktör Paula Neuding är en av dem) förmedlat till internationell press och han besöker Rosengård – ”the nearest Sweden gets to a slum”:

This isn’t Beirut or Baltimore. It isn’t even Tower Hamlets. I was told at Lund University that a foreign graduate student who lived in Rosengård for a couple of years couldn’t understand why anyone would call it a ghetto. He came from Liverpool. Certainly, I can’t think of another slum in Europe that has broad, well-signposted cycle paths on which stately middle-aged women in headscarves pedal their groceries home.

The houses are for the most part low blocks arranged in squares around playgrounds, on a familiar Swedish model. Even in Herrgården, where there are a few boarded-up windows, the play areas are clean and well-maintained.

Rosengård – inte Beirut eller Baltimore

Andrew Brown sammanfattar i slutet av sin artikel det svenska politiska landskapet. Och han pekar särskilt på Sverigedemokraternas ihåliga budskap:

But they have no real policies, only longings. A friend who works in Ystad on what would be Wallander’s local paper sums up the Sweden Democrats’ programme: ”They want to move to a country where there aren’t any immigrants.”

I doubt they will even manage to drag Swedish politics towards xenophobia the way their Danish counterparts, who now sit in government, have done. A tougher sentencing policy is possible. Better enforcement of existing rules on immigration, coupled with measures to ensure immigrant mothers go out to work and don’t just live on child benefit, is already the policy of the Burundi-born minister of integration, Nyamko Sabuni. But, in the end, the Sweden Democrats’ dream of a world of ”tradition and security” cannot be fulfilled. It is a longing for an illusory past to replace the illusory future of endless prosperity and justice into which the Social Democrats seemed for years to be leading their country.

Läs och begrunda. Om något varit ett ödesval i Sverige så är det förstås detta.

Read Full Post »

Bruce Chatwin och Athos

När jag började blogga (mest på försök) i januari 2009 handlade det första inlägget om Bruce Chatwin, den engelske författaren som med sina globala nomadiseringar blivit en modern klassiker på reseskildringarnas område. Hans levnadshistoria (han dog i Aids 1989) hade jag läst om i Nicholas Shakespeares utmärkta biografi från 1999. Och i den var det två saker som jag var lite extra nyfiken på.

Den ena var hans vistelse på den sörmländska landsbygden någon gång på 50-talet. Han hade som 13-åring blivit inbjuden av familjen Bratt till ett vackert sommarställe vid Yngarens strand för att tala engelska med den äldste sonen Thomas (Peter Bratts storebror). Det blev inget lyckat möte mellan de två tonåringarna. Däremot hade Bruce mer behållning av samtalen med pappa Bratts farbror Percival som bland andra märkvärdigheter kunde visa på ett litet träskrin med sand som han tagit hem från Sahara.

Den andra sak som jag speciellt funderade på var Chatwins sista tid och den religiösa upplevelse som fick honom att närma sig den grekisk-ortodoxa kyrkan. När han dött spreds hans aska nära ett bysantinsk kyrka på Peloponnesos och en minnesgudstjänst hölls i den grekiska katedralen på Moscow Road i London.

I dagarna har en volym med Bruce Chatwins brevväxling publicerats, redigerad av hans hustru Elizabeth Chatwin och hans tidigare biograf Nicholas Shakespeare. Den heter Under the Sun och har fått en bred uppmärksamhet i brittiska medier. I anslutning till utgivningen publicerade Shakespeare en artikel i The Daily Telegraph där han beskriver den resa till ”det heliga berget” Athos i norra Grekland som Chatwin företog 1985, några år före sin död, en resa som inte riktigt fick sin rättmätiga plats i den stora biografin.

Uppenbarligen kom denna vandring runt den gamla munkrepubliken med sina många bysantinska kloster att bli en stark upplevelse och av avgörande betydelse för den globala resenären som hade sett så många av världens mest avlägsna hörn. Shakespeare beskriver i sin artikel vad som hände när Chatwin drabbades av en oväntad insikt:

One afternoon after his usual maté (mistaken by the cook for hashish), Chatwin walked to the monastery of Stavronikita, once painted by Edward Lear. He puffed towards it with his heavy rucksack. “The most beautiful sight of all was an iron cross on a rock by the sea,” he wrote. From where he stood – just below the monastery – the black cross appeared to be striving up against the white foam.

Then these words: “There must be a god.”

När Chatwin kom hem kontaktade han Kallistos Ware, en engelsk biskop inom den grekisk-ortodoxa kyrkan och diskuterade sin konversion. Han ville tillbaka till Athos för att bli upptagen i den ortodoxa gemenskapen men sjukdomen kom emellan. Och vid minnesgudstjänsten i London kunde Kallistos Ware berätta för den häpna församlingen (Salman Rushdie var där, samma dag som den beryktade fatwan uttalades mot honom): ”Bruce was always a traveller and he died before all his journeys could be completed and his journey into Orthodoxy was one of his unfinished voyages.”

Stavronikita – ett av tjugo kloster på Athos

Jag vandrade själv för många år sedan under en vecka på Athos. Jag besökte Stavronikita men jag minns förstås inte det kors som gjorde så starkt intryck på Bruce Chatwin. Men jag minns stillheten, pinjedoften och den hänförande utsikten över Medelhavet. Och jag förstår den vandrare som blir betagen, berörd och kanske till och med förändrad.

Read Full Post »

Danska sjukan – igen

Jag har tidigare vid upprepade tillfällen skrivit om det sjuka debattklimat i Danmark där ”utlänningsproblemet” står högst på den politiska dagordningen och där ett parlamentariskt parti – Dansk Folkeparti – odlar en diskurs som i sin demonisering av muslimer bara kan jämföras med det tongångar som vi kunde höra i Europa på 1930-talet.

Pia Kjærsgaard – SD:s bästa vän

Nu försöker samma parti påverka det svenska valet genom sitt öppna stöd till Sverigedemokraterna – där samma diskurs har lätt att få gehör. Det är därför viktigt att läsa det inlägg som två danska debattörer gör på Brännpunkt i dagens nummer av Svenska Dagbladet. De pekar på den människosyn som präglar många yttranden från ledande företrädare av det danska extrempartiet och hoppas att liknande tankar inte ska få något fotfäste också i svensk politik:

Vi vet som sagt inte om Sverige får samma utveckling som Danmark, om Sverigedemokraterna får samma politiska inflytande. Men vi hoppas att det inte sker. Lösningen på integrationsproblem och samhällskonflikter är inte att överdriva eller demonisera en hel befolkningsgrupp – den propagandan är däremot en väsentlig del av problemet. Men det är tyvärr denna demonisering som kännetecknar den politiska debatten om etniska minoriteter i Danmark.

På söndag får vi se vad som händer. Men vill det sig illa det kan bli en skammens dag i det moderna Sveriges politiska historia.

Read Full Post »

Integration

Hur ska integrationen öka i Södertälje? Det är en enkätfråga till stadens politiker som idag ställs i det lokala organet Länstidningen. Tommy Hansson, första namn på Sverigedemokraternas lista, säger i sitt svar bland annat att invandrarna ”bör anpassa sig till svenska seder och bruk”. Han vill se assimilering snarare än integration.

Efter morgonens tidningsläsning råkade jag öppna den den danske journalisten Viggo Cavlings bok om Paris, publicerad år 1900. I den finns ett supplement författat av Erik Sjöstedt med rubriken Svenskarne i Paris.

Paris år 1900 – en multikulturell världsstad

Sjöstedt skriver i sin översikt av det mångnationella och mångkulturella Paris att ”utländingsfrågan” börjat diskuteras bland fransmännen, bland annat mot bakgrund av folkminskningen i landet:

De franske fosterlandsvännerna uppställa den för sig på följande sätt: äro främlingarna en fara, mot hvilken vi måste värna oss genom att utestänga och kringskära dem, försvåra deras existensvillkor ibland oss – eller vore det klokare att försöka tillgodogöra sig dessa skiftande element, vinna dem, förfranska dem, uppsuga dem i den gamla samfundskroppen, hvilken de kunna tillföra en ny energi, en dosis ungt, lifgivande blod?

Han ser dock ett betydande problem när det gäller just de svenska immigranternas vilja att låta sig integreras i fransk kultur och livsstil:

Framför allt frapperar då de flesta svenskars obenägenhet för assimilation med det stora franska elementet, deras utpräglade böjelse att sluta sig samman inom kolonin. Det öfvervägande flertalet trifves ojämförligt bäst i skandinaviskt umgänge (en smak som starkt underhålles genom den fasta umgängesorganisation som kallas svensk-norska sällskapet) och dess samkväm bevara på ett förvånande sätt den äkta nordiska prägeln…

Tvenne svenska typer existera i utlandet. Den ena, som representerar majoriteten, söker återuppbygga ett litet fosterland inom koloniens gränser och kultiverar troget hembygdens traditioner. Den andra, mer sällsynt, besjälas äfven den av en svensk drift, af vår gamla vandringslusta, åtrån efter det främmande, och det varma, det yppiga, det glänsande, långt borta i sagornas land – här Paris.

Assimilering verkar alltså inte vara svenska invandrares starka sida, åtminstone inte för drygt hundra år sedan. Men tiderna har kanske förändrats.

Read Full Post »

Senkomna noteringar om 11 september

Jag var upptagen av annat den 11 september, annars fanns det ju mycket att blogga om den dagen. Inte bara terrorattentatet mot World Trade Center utan också årsdagen av kuppen i Chile den 11 november 1973 när den demokratiskt valde presidenten Allende störtades av en militärjunta med amerikanskt stöd.

I The Guardian analyserar Raúl Zibechi arvet från kuppen: 200.000 chilenare flydde utomlands medan ett utländskt kapitalflöde ledde till ett industriellt uppsving parat med ökade sociala klyftor. En följd av general Pinochets regim som landet fortfarande lider av gäller utbildningssektorn:

The dictatorship’s most devastating long-term effects are in education and the question of the Mapuches, Chile’s southern indigenous people. Pinochet pushed through the education law just four days before leaving power; it placed the responsibility for education in the hands of the private sector at the same time as allowing complete freedom to create educational centres. The result was the deterioration of the quality of education, while making it prohibitively expensive. Working class people now struggle to get into university and have to make do with municipal secondary colleges – in other words, a second class education. In 2006 the so-called Penguins movement (thus named because of their school uniform) mobilised half a million school students in support of the de-privatisation of education and the rescinding of the law.

Så fanns det ett annat jubileum att notera i lördags: Arvo Pärt fyllde 75 år vilket Svenska Dagbladet uppmärksammade med en stor och läsvärd artikel av Jenny Leonardz.

Pärt är ju en av samtidens mest spelade kompositörer men rätt tillbakadragen och svår att få intervjua. Jag fick själv också nej 2002 från hans musikförlag med sedan Arvo Pärt fått klart för sig att jag egentligen inte är en musikskribent utan främst intresserad av hans andliga landskap blev jag vänligt inbjuden till hans hem i Berlin där vi samtalade i rätt många timmar en kylig lördag i mars.

Den ortodoxa tradition som är själva centrum i detta andliga landskap märktes tydligt i hans hem. Vi satt tillsammans med hans hustru Nora i husets vardagsrum omgivna av guldglänsade ikoner. Plötsligt ville han förklara något kring sina kompositioner, han sprang ner i sitt musikrum och hämtade upp ett papper som innehöll några aforismer av vilka de första löd så här:

Min musik kan bara i begränsad utsträckning betecknas som tonal. Den passar inte utan vidare in i det klassiska begreppet tonal musik. En mer träffande beskrivning är att det rör sig om en generell tillämpning av dur/moll-treklangen.

Det fascinerande med treklangen är dess naturliga renhet, dess lakonism och melodiska egenskaper.

Om man talar om en viss tendens till tonalitetens återkomst så kan man tillfoga att inte ens stilar uppstår av en slump.

Det är som andningen: man kan inte hela tiden andas in, man måste också andas ut.

Gud är starkare än vi. Tonaliteten är också en obestridlig kraft.

Sanningen är enkel och vägen till den är rak. Om detta är jag övertygad.

Uttrycksformernas integritet är på ett naturligt sätt en del av min musik.

Det här var alltså för åtta år sedan. Jag skrev en liten bok om mötet och om hans musik och den är väl fortfarande giltig när det gäller hans historia fram till det nya seklets början. Under de år som sedan gått har ju Arvo Pärt varit febrilt verksam som kompositör. Hans enkla tidlösa musik är förstås omdiskuterad men ingen som är intresserad av det konstnärliga skapandets roll och den musikaliska gestaltningens grundläggande frågor kan gärna gå förbi hans verk.

Read Full Post »

Mystikens teologi

Vladimir Lossky var en av 1900-talets mest intressant teologer. När jag lärde känna den ryska emigrationens Paris i början på 60-talet hade han varit död i några år men hans tankar levde starkt vidare och de har med tiden fått en spridning i kretsar långt utanför den ortodoxa tradition där han verkade.

Vladimir Lossky

Jag har skrivit ett förord till den samling texter av Lossky som bokförlaget Artos nyligen publicerat under rubriken Ljus av ljus. De ger en god bild av en teolog för vilken mystiken var den kristna trons rätta element. I förordet sammanfattar jag inledningsvis hans position så här:

Han var en gränsöverskridare och en förmedlare av tankar och idéer mellan öst och väst i kristenheten. I centrum för hans intresse stod både Västerlandets medeltida mystiker och den östliga kyrkans klassiska författare.

Också i sitt eget liv förenade han öst och väst. Hans trohet mot det ryska arvet och mot kyrkan i det land där han växte upp förblev orubblig. Grunden för hans tänkande fanns i den kultur som Ryssland förvaltat från Bysans och den tidiga kyrkans grekiska fäder. Samtidigt kände han en stark samhörighet med sitt andra hemland, Frankrike, och dess intellektuella tradition. Han deltog under det andra världskriget i den franska motståndsrörelsen och han hittade några av sina lärare bland de franska katolska specialisterna på skolastikens teologi och filosofi. Och det var nästan uteslutande på franska som han skrev vetenskapliga produktion.

I Svenska Dagbladet idag har Bo Gustavsson skrivit en understreckare om Ljus av ljus. Han har satt sig in i Losskys tänkande och beskriver det i stora drag korrekt även om han påstår att Lossky under en period var rektor för den ryska teologiska fakulteten i Paris – Institut Saint Serge. Det var, höll jag på att säga, precis tvärtom. Lossky stod under 30-talet i skarp opposition mot den teologiska huvudströmningen vid Saint Serge (den s.k. sofiologin) och var under hela sitt liv en teologisk fribytare även om hans ungdoms strider förbyttes i en strävan till samverkan inom den ryska emigrationens intellektuella liv.

Mer än vad jag själv skulle göra har Gustavsson jämfört Losskys och östkyrkans mystiska teologi med motsvarande strömningar inom andra teologiska traditioner både inom och utanför kristendomen. Jag ska inte gå in på allt detta utan hänvisar den intresserade läsaren till understreckaren. Med glädje noterar jag i texten en kort summering av Losskys grundhållning: ”…den rätta teologiska attityden är tystnad och vördnad. Den är en attityd till det heliga som nog särskilt tilltalar dagens sekulariserade människor: att inte prata sönder det sakrala.”

I en kultur där det sakrala ofta verbaliserats till plattityder och moraliteter är det en befriande inställning.

Read Full Post »