”Nyttiga idioter”

Jag är tillräckligt gammal för att minnas Ungernrevolten 1956. Sovjetiska stridsvagnar rullade in i Budapest och krossade försöket till frihet och självständighet för en ockuperad centraleuropeisk nation.

Jag minns förstås också Pragvåren 1968, den liberalisering som slutade med att Sovjetunionen och dess satellitstater rullade in med tanks och soldater i Prag några månader senare.

På den tiden fanns det alltid prosovjetiska medlöpare här i Sverige som försökte förstå och förklara den ”fredsälskande” stormaktens agerande. De litade på informationen från den starkare parten. De försökte få humanister och demokrater i väst att i stället fördöma ”terrorister” och ”kontrarevolutionära” krafter i de länder som försökte kasta av sig ockupationens ok. De svarade fullt ut mot den klassiska beskrivningen ”nyttiga idioter”.

Nej, Israel är verkligen inte Sovjet och Brezjnevs mordiska politik kan inte jämföras med Netanyahus mer småskaliga förtryck. Men själva fenomenet ”nyttiga idioter” försvann inte med kommunismens fall.  Nu ser jag att Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman försökt aktualisera det i svensk debatt när han på sin Facebooksida skrivit så här.

”Bra att Hamas nu inte får det besök de hade förväntat sig. Hamas förtrycker och förföljer gazaborna samtidigt som de överst på dagordningen har att utrota Israel. Ship to Gaza är nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.”

Bland demokrater i Europa är Wykman dessbättre isolerad i sin åsikter. Medan regeringar av olika färger enstämmigt fördömer mord och överfall på internationellt vatten uppfyller MUF:s ordförande i alla avseenden kriterierna för benämningen ”nyttig idiot”.

Jag läser just i Haaretz vad den franske filosofen Bernard-Henri Levy hade att säga till en israelisk minister under en konferens i Israel i morse:

”…in the war of images, in the war of pictures and propaganda, it seems to me that the Israeli government that you represent is just losing this war… They are destructive not only for the image of the government of Israel – this is of no importance; when democratic governments fail, they are replaced. The damage that concerns me is to the country to which I’m bound unconditionally. This seems more dangerous than a military failure.”

Ett är säkert: Wykman kommer också att förlora sitt propagandakrig. Förhoppningsvis kommer han också att förlora förtroendet bland dem han påstås representera.

Read Full Post »

Om bra och dåliga provokationer

Vilka provokationer är bra och vilka är dåliga? Följer man  dagsdebatten blir man förvillad. Somliga hyllar Lars Vilks för hans utmanande konst och tycker liksom en oändlig rad av Sverigedemokratiska debattörer att han verkligen ger “musslorna” vad de tål.

Är han en bra provokatör? Den välkände tryckfrihetsdebattören Anders R. Olsson har synpunkter i en artikel i Aftonbladet:

Många debattörer kan inte hålla isär försvaret av Vilks yttrandefrihet och försvaret av hans yttranden. Den som kritiserar Vilks för att han utan begripliga motiv kränker muslimer anklagas gång på gång för att bagatellisera det våld han utsätts för eller att ge efter för militanta muslimer.

Om Vilks gör något bra eller dåligt är en helt annan fråga än den om hans yttrandefrihet. Personligen föraktar jag honom för dessa ständiga provokationer mot en utsatt grupp. Genom att locka fram det sämsta hos ett fåtal religiösa extremister skapar han precis den sorts nyhetshändelser som spär på fördomarna om muslimer som fanatiska och våldsamma. Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen i höst torde ingen enskild person ha bidragit till det så mycket som Lars Vilks, alldeles oavsett hans motiv för hädandet.

Provokationskonst – före Vilks

Så har vi den aktuella aktionen Ship to Gaza som av vissa debattörer betecknas som en provokation och ett pr-jippo. Är detta en bra eller dålig provokation på en skala?. Uppsalaprofessorn Mattias Gardell förklarar bakgrunden i en artikel i Svenska Dagbladet:

Under de senaste dagarna har Israels regering återkommande hotat att stoppa vår fredliga hjälpsändning med militära medel. Under kodnamn Operation Sky Winds skall elitsoldater borda våra fartyg, föra passagerarna till specialbyggda fångläger i Ashdod och beslagta den humanitära last som är avsedd för Gazas invånare. Enligt den israeliska regeringen utgör hjälpsändningen en provokation som hotar landets nationella säkerhetsintressen.

Varför skulle det vara provocerande om Gazaborna får möjlighet att dricka rent vatten och reparera bostäder och skolor eller varför rullstolar och en kanariefågel skulle hota Israels nationella säkerhet framgår inte. Det är inte så att Israel inte vet vad som finns i lasten. Varje lastfartyg har inspekterats i laga ordning och listan över passagerare har passerat tullmyndigheterna, precis som brukligt är vid varje internationell transport av varor och människor. Vi utgår ifrån att Israel kommer att besinna sig och agera enligt den civiliserade standard som anstår varje laglydig nation och släppa igenom hjälpkonvojen, men det finns inga garantier.

Vi får se hur det går. I väntan på vad som kommer att hända i den fortsatta Vilks-debatten liksom i östra Medelhavet måste man nästan få travestera Thomas Thorild: Att provocera fritt är stort. Att provocera rätt är större.

Read Full Post »

Vår gamble arffiende ryssen

Historikern Kari Tarkiainen skrev i slutet på 90-talet en bok med titeln Vår gamble arffiende ryssen. Den speglade den svenska synen på moskoviterna under perioden 1595-1620, en tidsrymd under vilken Sverige förde krig mot Ryssland och dessutom kapade åt sig en del landområden.

Om Ryssland på 1600-talet var vår arvfiende så berodde det inte främst på att ryssarna angrep oss och att vi modigt försvarade våra gränser. Sverige har under en stor del av historien varit en liten aggressiv militärmakt som ofta startat egna krig mot Ryssland. Det är åtminstone så som ryssarna uppfattat oss, något som på ett intressant sätt visades i den lilla bok som Uppsala-historikern Aleksandr Kan publicerade 1996 med titeln Sverige och Ryssland – ett 1200-årigt förhållande.

Anton Karlgren, chefredaktör för Dagens Nyheter och senare professor i slaviska språk i Köpenhamn, gav 1916 ut en bok med titeln Ryska intervjuer. I en av essäerna i boken skriver han bland annat så här:

Under mina samtal med en rad representanter för olika politiska partier och skilda samhällsklasser i Ryssland har det ofta hänt att min första fråga om ryska förhållanden mötts med en motfråga. Hur är det egentligen med er svenskar? När tänka ni börja kriget mot oss?

Den ryska motfrågan hade förstås sin botten i en lång historisk erfarenhet där Sverige ofta lierat sig med Rysslands fiender och där man under första världskriget antog att de tyskvänliga svenska aktivisterna modigt skulle sluta upp på Tysklands sida. Karlgren fortsätter:

Såsom ovan nämnts, blir det gärna, när man nu under kriget resonerar med en ryss om de svensk-ryska förhållandena, Rysslands svenska fara som skjutes i förgrunden. Vad har då ryssen att säga om andra delen av problemet: Sverges ryska fara?

- Den ryska faran! Ni finner inte en person i Ryssland som är vansinnig nog att vilja er något ont, ni finner honom inte ens i dårhusen, säger utrikesminister Sasonov.

Arvfiender – modell 1916

Alla framträdande ryssar som Karlgren intervjuar, från dumans talman Rodzianko till professorer och tidningsmän har samma reaktion. Ingen drömmer om några aggressiva planer mot Sverige.

Jag läser de gamla texterna i relation till den nya bok som Sveriges Radios tidigare Moskva-korrespondent Vladislav Savic skrivit och som har titeln Vladimir Putin och rysskräcken. Hans polemiserar i den mot en i Sverige alltför ensidig och fördomsfull syn på Ryssland, en bild formad av historiska stereotyper och politiskt underblåst rädsla. Jag har inte läst boken ännu men den recenseras i dagens SvD av Lennart Berntson.

I en längre intervju nyligen med SvD:s kulturchef Stefan Eklund sa Savic bland annat: ”Alla experter på Ryssland jag har intervjuat är frustrerade. De känner inte igen sig i den svenska beskrivningen.” Jag vill inte utnämna mig till expert på Ryssland men en del av mitt liv har jag ändå ägnat åt att försöka förstå detta land och dess kultur. Och jag håller med Savic.

Det är dags att försöka uppdatera bilden av ”vår gamble arffiende”.

Read Full Post »

Brudöverlämnandet

I slutet på 60-talet undervisade jag i kyrkohistoria vid Uppsala universitet (det var ont om akademiska lärare på den tiden). En student som utmärkte sig genom flit och gott förstånd var Anders Wejryd. Jag förstod att han skulle gå långt och idag är han som bekant Svenska kyrkans ärkebiskop.

Jag håller förstås på Anders Wejryd i den pikanta striden mellan kyrkan och hovet. Kronprinsessan Victoria vill uppenbarligen att pappa kungen ska leda henne fram i Storkyrkans gång och överlämna henne till herr Daniel Westling medan kyrkan tycker att gammal svensk sed (att brudparet tågar in tillsammans) bör råda i stället för anglosaxiskt inspirerade nymodigheter där kvinnan ses som någon som måste ledas från en familjeauktoritet (pappan) till en annan (mannen).

OBS. Personerna på bilden har inget samband med texten

Brudöverlämning är dumheter, skriver Malin Lernfelt på Göteborgs-Postens ledarblogg och fortsätter:

Man kan tycka att det här är en liten och obetydlig fråga. Det är det inte. Symbolvärdet i den här traditionen är oerhört viktig och därför bör kronprinsessan visa respekt för Svenska kyrkan och gå in hand i hand med Daniel.

Vill hon inte det finns det ju andra ställen att gifta sig på. Ställen där dumheter som brudöverlämning är standard. Anglikanska kyrkan till exempel. Eller Hollywood.

Som sagt: Anders Wejryd bör få allt vårt stöd. Om hovet dessutom skulle kräva att han säger: ”You may now kiss the bride” så är det dags för en palatsrevolution.

Read Full Post »

Yttrandefrihetens gränser

Det pågår en debatt om yttrandefrihet. Jag är helt för den, liksom för godhet, medmänsklighet, empati och allt annat värdefullt i livet. Jag håller också med professor Thure Stenström som i Svenska Dagbladet häromdagen konstaterade att vilka stolligheter som helst bör få framföras vid ett universitet utan att det utbryter bråk och handgemäng. Uppsala har ju en fin tradition av stollerier att falla tillbaka på, särskilt under rasbiologins glansdagar.

Men yttrandefriheten sitter trångt i världen idag, från Peking över Teheran och till Minsk. Kritiska tänkare förvägras utrymme och talarstolar i ett alltmer auktoritärt klimat.

Nu når oss nyheten från Jerusalem att en av världens främsta humanistiska forskare, Noam Chomsky, vägrats tillträde till Bir Zeit-universitetet på den ockuperade Västbanken. I dagens nummer av Haaretz kommenteras beslutet av Carlo Strenger:

If Israel feels it cannot survive free speech, then it is one step closer to flirting with totalitarianism. In fact, during his questioning, when Chomsky was asked whether he was ever denied entry into a country he said, yes: into Czechoslovakia in 1968, after the Russian invasion, when he wanted to visit his friend Dubcek. This puts Israel into very poor company indeed.

This shameful episode, once again, reminds me of Yeshayahu Leibowitz’s dictum: ”I don’t know whether Israel’s policies since 1967 are evil stupidity or stupidly evil.” This particular case I would argue is both.

It is evil to deny Bir Zeit University lectures, even if some government official here doesn’t like their content. And it is utterly stupid, because Israel has once again succeeded in making the world’s headlines as a brutish state that infringes on human rights, freedom of speech and academic freedom, all of which many of us here are working so hard to defend.

Chomsky – tänker för fritt

Jag undrar vad som hänt om den numera världsberömde svenske konstfilosofen Lars Vilks hade hamnat i samma situation. Då hade jag förstås stött honom. Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större, som det heter på mitt gamla universitet.

Read Full Post »

Europeiska stereotyper

Richard Swartz skriver klokt i Dagens Nyheter om hur de urgamla europeiska stereotyperna verkar ha fått nytt liv i den ekonomiska krisens spår:

Italienare och spanjorer är lata och opålitliga, greker skurkar och norrmän eller danskar ska vi helst inte tala om. I min ungdom beskrev sådana omdömen nationalkaraktärer när de inte kallades fördomar. Snart försvann de nästan helt. Åtminstone var de inte längre rumsrena, och det kan bokstavligen se ut som en Historiens ironi att de i Europa nu kommit på modet igen.

Detta har vi förstås Sydeuropas dåliga affärer att tacka för. “Tacka” är här inte enbart ironiskt menat: kanske kan det vara nyttigt att påminnas om hur främmande för och ointresserade av varandra vi européer tycks ha förblivit, trots decennier av högstämd retorik och bekännelser till en europeisk gemenskap vi verkar ha så svårt att fylla med hjärtats eller förnuftets övertygelse.

När kommunismen föll och Östeuropa kom in i vår demokraiska värme hade vi en historisk chans till nya visioner. Men efter en inledande eufori verkar intresse vara ljumt:

Vi ger tusan i östeuropéerna som vi alltid givit tusan i sydeuropéerna. Och de i oss. I dag förknippas nog östutvidgningen i väst mer med korruption och kriminalitet än med ett berikande av allas vår tillvaro. Säkert är åtminstone att den för dagens européer inte framstår som samma hjärteangelägenhet som en gång freden för gårdagens.

Vykort från Bryssel

Frågan är bara om vi i Sverige ens bryr oss om västeuropéerna. Också tyskar och fransmän förblir ofta stereotyper. De är inte ens med i vår främsta kulturgemenskap, den som manifesteras på teve. I ett publikdragande program som ”Så ska det låta”  – för att nu bara ta ett i högen – är text och musik ofta på engelska. Ingen ansträngning tycks göras för att gestalta en musikalisk tradition från Frankrike och Tyskland, inte ens med svenska texter. Och när såg ni senast en teve-serie i Sverige som speglar vardagsliv på den europeiska kontinenten. Man behöver bara tillbringa några dagar i Paris eller Berlin för att se vilken utomordentlig rikedom av program som produceras söder om Ystad men som vi aldrig får se i våra bildrutor.

Seinfelds vardagsrum kan vi rita upp i sömnen. Hur miss Marples engelska docklandskap ser ut vet vi också. Men hur gestaltas livet i de samhällen där den stora majoriteten av européer bor? Om detta får vi sällan veta något.

Inte undra på att stereotyperna frodas.

Read Full Post »

Rim på twitter

Grönköpings Veckoblad brukar alltid hänga med den så kallade tidsandan. På tidningens nätsajt hittade jag nu det första rim på twitter som jag hittills sett.  Det är ett poetiskt led i en vacker sonett av skalden A:lfr-d V:stl-nd med titeln Vårdata:

Utsprungen är å nytt den ljuva vår,
då örat fylls av alla fåglars kvitter;
i sköna maj av liv naturen spritter
liksom i fjol och alla andra år.

När häggs och sippors blomning förestår,
och rymden fylls av ljus och sjön av glitter,
man lämnar datorn med dess blogg, dess twitter,
och skyndar ut, så fort som man förmår.

Bland verkligheter är ju den reella
mer doft- och färgstark än den virtuella,
som nu befinnes blek och mer abstrakt.

Och om vi skola cyberrymden väga
emot de andra rymder som vi äga,
så föredra vi den i egen trakt.

Skalden Alfred Vestlund

Dikten är inte bara vackert skriven, den innehåller också en riktig observation: ”När… rymden fylls av ljus och sjön av glitter, man lämnar datorn med dess blogg”.

Bloggstatistiken samvarierar ofta med vädret (och veckans dagar). En solig dag på sommaren ger färre besök (om man inte har något sensationellt att meddela eller om man inte kommenterat något som Göran Skytte eller Johan Lundberg skrivit). Lördagarna tycks många se som bloggfria dagar. Då sjunker besökskurvan på den utmärkta panel som WordPress tillhandahåller. Söndagskvällar kommer läsarna ofta tillbaka (åtminstone under mörka vinterkvällar).

Jag har kollat denna tendens med andra bloggare som gjort liknande observationer. Fast det finns säkert undantag som bekräftar regeln.

Read Full Post »

Wegener och Bjørnstjerne Bjørnson

Fjolårets lilla serie om den svenske Paris-fotografen Otto Wegener upphör inte att attrahera besökare till den här bloggen.

En liten resumé: Jag var i Paris i somras och upptäckte mer av en slump att en svensk vid namn Otto Wegener (med artistnamnet Otto) var en av de verkligt stora kändisfotograferna i Paris kring det förra sekelskiftet. Furstar och grevinnor uppsökte hans atelje vid 3, Place de la Madeleine. Det gjorde också den nordiska koloni av konstnärer och författare som befolkade den franska huvudstaden under 1800-talets sista decennier.

Jag berättade också om att jag till min förvåning fann att ett fotografi här hemma härstammade från Ottos kamera fast jag aldrig tänkt på saken. Nu är det kanske dags att publicera detta porträtt:

Jag beklagar om min förmåga att hantera en kamera inte gör Otto full rättvisa. Trots detta framgår det väl ändå att det är ett porträtt av den norske författaren och nobelpristagaren Bjørnstjerne Bjørnson. Han har själv år 1888 dedicerat det till min frus farfarsfar, vinhandlaren Heinrich Martens i Kristiansand i Norge.

Martens yrke gav honom många kontakter i den konstnärliga världen. Som jag brukar säga: Vem vill inte vara vän med en vinhandlare. Men bortsett från den professionella identiteten var han också en begåvad amatörmusiker och till och med kompositör.

Nu har alltså ytterligare ett foto av Otto Wegener tillförts nätet. Jag hoppas att fler kommer framöver. Under tiden vill jag bara tillägga att vi försöker bevara den fotografiska kvaliteten på Bjørnsons porträtt genom att låta det hänga i ett utrymme där det inte kan nås av dagsljus.

Read Full Post »

Himmlers massör

Som barn mötte jag flera gånger Heinrich Himmlers massör. Det låter kanske dramatiskt men det är inte desto mindre sant. Felix Kersten bodde på andra sidan sjön i min barndomssocken Länna, en dryg mil söder om Strängnäs. Han hade köpt en liten gård där, vackert belägen vid stranden av den långsmala Lännasjön. Ett par av hans barn gick i vår skola och jag lekte ibland med en av sönerna.

Denne man har för mig så småningom kommit att framstå som inkarnationen av ett äkta moraliskt dilemma: läkaren som vårdade bödelns hälsa för att rädda de dödsdömda, mannen som genom att behandla Himmlers onda mage kunde öppna åtminstone några av dödslägrens portar. Kanske är det inte så konstigt att han genom denna dubbelroll också kom att bli en mycket omstridd person i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Vilken betydelse hade han egentligen för de svenska räddningsaktionerna vid krigets slutskede? Var Himmlers öppnande av koncentrationslägren under våren 1945 ett verk av framför allt greve Folke Bernadotte eller var det Felix Kerstens förtjänst att så många lyckades räddas rakt ur dödens käftar?

Kersten och Himmler på bokomslag

Folke Bernadotte skrev i sin minnesbok Slutet om hela den dramatiska räddningsaktionen men ”glömde” att berätta om Kerstens avgörande insats för att hela aktionen skulle kunna komma till stånd. Att Himmlers före detta massör såg Bernadottes skildring som orättvis och gärna ville ha ett erkännande för sina avgörande kontakter var begripligt av rent mänskliga skäl. Till detta kom att det för Felix Kersten dessutom var viktigt att möta olika anklagelser om samarbete med det nazistiska ledarskiktet, anklagelser som skulle ha kunnat äventyra det svenska medborgarskap som han så gärna ville ha men som regeringen i början av 50-talet tvekade om.

1953 fick han ett kraftfullt stöd av den engelske historikern Hugh Trevor-Roper som i en amerikansk tidskrift publicerade en artikel där han angrep den svenska regeringens behandling av Kersten samtidigt som han ställde Folke Bernadotte i en mindre gynnsam dager. Trevor-Roper var en av de främsta auktoriteterna på världskrigets historia och när han t.o.m. föreslog att Felix Kersten borde få Nobels fredspris var det ett tecken på hans höga tankar om Kerstens roll.

Att Felix Kersten verkligen spelade en viktig roll för att rädda människor av olika nationaliteter ur de tyska lägren råder inget tvivel om. Hans samarbete i krigets slutskede med judiska ledare i Stockholm som Gilel Storch och Norbert Masur belystes f.ö. i Lena Einhorns dramadokumentär i TV härom året (också i bokform). Hur många människor som genom hans insatser räddades är svårt att säga. Precis som i fallet Raoul Wallenberg varierar siffrorna betydligt mellan olika författare. Och ingen historiker har egentligen på allvar försökt ge en samlad bild av Felix Kerstens roll under krigets olika skeden.

Däremot pågår det i dag bland en del historiker en viss debatt kring en del av de skriftliga bevis som Felix Kersten producerade under sin mångåriga kamp för medborgarskapet. Den brittisk-israeliske forskaren Amitzur Ilan har t ex hävdat att även Trevor-Roper (sedermera adlad som lord Dacre) på senare år uttryckte sin skepsis inför en del dokument. Han pekar bland annat på att holländska historiker numera är tveksamma till Kerstens uppgifter om nazisternas planer på en massdeportation av holländare under krigets första år, uppgifter som bl.a. ledde till att han på 50-talet fick en hög utmärkelse av den holländska regeringen.

Om allt detta skriver jag därför att jag i samband med ett studentjubileum i min gamla skolstad Strängnäs sett en pågående utställning om Kersten. Den är liten till formatet och förmår därför inte spegla komplexiteten i hans gärning. Men om man vill se några autentiska dokument undertecknade av illgärningsmannen Himmler och om man vill få en första översiktlig bild av ett märkligt människoöde så är den ändå värd att se.

Read Full Post »

JCall och Israels framtid

Vilka är de framtida alternativen för Israel? Frågan ställs i ett anförande som den amerikanske statsvetaren John J. Mearsheimer nyligen höll i Washington (det kommer också att publiceras i nästa nummer av London Review of Books). Förutom det tvåstatsalternativ – Israel och Palestina – som en bred internationell opinion ser som den enda lösningen finns det tre scenarier om det är så att Israel vill behålla kontrollen över de palestinska områdena:

In the first scenario, Greater Israel would become a democratic bi-national state in which Palestinians and Jews enjoy equal political rights.  This solution has been suggested by a handful of Jews and a growing number of Palestinians.  However, it would mean abandoning the original Zionist vision of a Jewish state, since the Palestinians would eventually outnumber the Jews in Greater Israel.

Second, Israel could expel most of the Palestinians from Greater Israel, thereby preserving its Jewish character through an overt act of ethnic cleansing.  This is what happened in 1948 when the Zionists drove roughly 700,000 Palestinians out of the territory that became the new state of Israel, and then prevented them from returning to their homes.  Following the Six Day War in 1967, Israel expelled between 100,000 and 260,000 Palestinians from the newly conquered West Bank and drove 80,000 Syrians from the Golan Heights.  The scale of the expulsion, however, would have to be even greater this time, because there are about 5.5 million Palestinians living between the Jordan and the Mediterranean.

The final alternative to a two-state solution is some form of apartheid, whereby Israel increases its control over the Occupied Territories, but allows the Palestinians to exercise limited autonomy in a set of disconnected and economically crippled enclaves.

Den palestinska arkipelagen – kan den bli en stat?

I det perspektivet är faktiskt tvåstatslösningen det enda alternativet om Israel vill fortsätta att vara en både judisk och demokratisk stat. Den insikten börjar också vakna inom den judiska diasporan i USA och Europa. Många har genom åren undrat hur länge den skulle finna sig i att vara en okritisk stödjare av Israels politik gentemot palestinierna. Kanske ska man tacka Netanyahu och hans nationalistregering för att det kritiska förnuftet äntligen vaknat.

Det började i USA med JStreet, en ny och fredsvänlig judisk lobbyorganisation som tar avstånd från ockupationspolitik och bosättningar. Och nu fortsätter det i Europa med JCall, ett upprop som i måndags presenterades i Europaparlamentet och som undertecknats av mer än 4 700 personer med judisk bakgrund, bland dem kända kulturpersonligheter som Daniel Cohn-Bendit, Bernard-Henri Lévy och Alain Finkielkraut.

I uppropet säger man att ett systematiskt stöd för israelisk regeringspolitik är farligt och i grunden mot staten Israels intressen. Undertecknarna vill också skapa en europeisk rörelse som säkrar Israels överlevnad som en judisk och demokratisk stat, något som i sin tur förutsätter en livskraftig och suverän palestinsk stat.

Netanyahus regering i förbund med extremnationalister och religiösa fundamentalister kommer förstås att spjärna emot. Det är, som Mearsheimer konstaterar, svårt att förstå varför de arbetar för att i praktiken hjälpa Israel att begå politiskt självmord.

Det är väl den insikten som fått allt fler, också bland Israels s.k. vänner, att till slut ändå sätta ner foten.

Read Full Post »