Om Jihad Jane med mera

Sommaren 1982 deltog jag i en debatt i Svenska Dagbladet med kritiska synpunkter på Israels blodiga fälttåg i Libanon (det som slutade med att kristna slaktade muslimer i Sabra och Shatila medan judiska generaler passivt tittade på). Då fick jag ett anonymt brev av typen ”Vi vet var du bor…”. Det var undertecknat med signaturen ”F. d. kibbutzarbetare”. Jag tog inte hotet på särskilt stort allvar och polisanmälde det inte ens. Har man medverkat i olika medier under en stor del av sitt liv vet man att världen är full av dårfinkar och knäppskallar, de må vara kristna, judar eller muslimer.

Några år senare recenserade jag  positivt i Aftonbladet en av sociologen Joachim Israels böcker. Då fick jag ett brev från någon inbiten antisemit som tydligen missförstått hela sammanhanget eftersom hans hot bestod i meningen ”Får jag tillfälle ska jag vrida om din krokiga judenäsa” – han var uppenbarligen okunnig om såväl min fysionomi som min religiösa tillhörighet. Även den gången gick brevet direkt i papperskorgen.

Jag skriver inte detta för att bagatellisera hotet mot Lars Vilks. Det är allvarligt nog. Men jag saknar en kritisk analytisk distans till hoten från dårfinkar och verbala extremister runt omkring oss. Jag tänker på det när jag läser vad den ofta så kloka Marina Hyde skriver i The Guardian om den mediala och juridiska cirkusen kring ”the blonde, blue-eyed terrorist” Colleen LaRose mer känd som ”Jihad Jane”:

One has to question the moral wisdom (and the PR nous) of deploying the full force of anti-terror laws against the demonstrably weak or eccentric. A truly strong society would have the sense merely to leave oddballs out there – partly because the world is full of them, and partly to undermine the myth of a crack network of brilliant extremists who walk among us.

Jurists have long been fascinated by the so-called doctrine of impossible attempt, the question of whether someone can really be punished for attempted crimes that have infinitesimal or no chance of succeeding. Classic examples are trying to pick an empty pocket, or an attempt to murder a man by voodoo. It remains to be seen precisely how cackhanded were LaRose’s bunglings in what she imagined to be the world of international terrorism, but it doesn’t exactly have the flavour of the Mossad’s recent trip to Dubai.

What has come to light since the news broke, however, are police records of LaRose’s 2005 suicide attempt, reports of alcohol problems, and friends’ accounts of the depression caused by the death of her father. Presumably all of this was picked up by the FBI during their lengthy surveillance of her, and in a more civilised and intelligent justice system LaRose might have been identified as a person with a case of something or other, who could be reasonably handled by a couple of hours a week with a mental health professional. Yet she now faces life in prison if convicted.

Om de sju andra arresterade har liknande mentala och sociala problem vet jag inte. Men nu meddelas hur som helst att fyra av dem just har släppts av den irländska polisen även om, som det brukar heta, ”misstankarna kvarstår”.

Religiöst neutral rondellhund

Jag tänker inte återpublicera Lars Vilks teckning. Vad föreställer den egentligen? Jag citerar en amerikansk muslimsk bloggare som tycker att hans trosfränder agerat idiotiskt:

Some Muslim fanatics, suckers that they are, fell for the bait, no doubt giving Vilks immense satisfaction, and created an international uproar. One has to wonder why the harsh reaction, the Muslims could have said this looks nothing like the prophet Mohammed who certainly did not look like a dog and most likely never wore a turban.

Nej, så är det förstås. Men ”the Swedish cartoonist” som han numera kallas i internationella medier har naturligtvis karikatyrtecknarens frihet att gestalta samtidsdebatten i den nya orientalismens klichéer, ungefär som Lars Hillersberg som på sin tid också lyckades skapa rubriker genom en uråldrig semiotik. Å andra sidan hotades han, till skillnad från Vilks, inte till livet utan bara ekonomiskt. Det var väl också därför som ingen återpublicerade hans satirer som stöd för yttrandefriheten (eller minns jag fel?).

Jag läser en annan kommentar från muslimskt håll, denna gång av konstnären Wajahat Ali på en av Wall Street Journals bloggar:

As an artist who relishes creative freedom, I resist calls that advocate artistic censorship or pander to political correctness. However, art – whether it be through words or images – has never existed within an isolated vacuum, and generally draws upon and animates the existing cultural context of the day.

Det är förstås den kulturella kontexten som bestämmer vilka känslor man just nu kan såra utan att drabbas av publika utstötningsmekanismer. Det är en kontext som på hundra år har genomgått rätt många förändringar. Men de grundläggande mönstren består.