Det vibrerande Stockholm

Johan Norberg fortsätter i Svenska Dagbladet idag debatten om konservatismens och liberalismens identiteter. Det finns förstås en hel del att diskutera där. Att Norberg skulle vara en liberal i Lars Johan Hiertas anda återstår väl att bevisa, för att nu ta upp ett av hans påståenden.

Jag hoppar till lite när han skriver följande:

I England skrev The Spectators chefredaktör Fraser Nelson nyligen avundsamt att ”Stockholm har en vibrerande intellektuell scen där liberala idéer blomstrar”, och han gav flera exempel som inte har nämnts i denna debatt.

”Nyligen”. Tja, det beror väl på vilket tidsbegrepp man har. Det var den 18 augusti 2008 som Nelson befann sig i Stockholm och gjorde sin snabbanalys av läget här i landet i ett blogginlägg:

At a café in Birkastan (an area of Stockholm, not a breakaway Islamic republic) I bumped into  Johan Norberg one of my favourite writers… When Norberg quit Timbro, he said on his blog  that he wanted to spend his time sitting in cafes reading The Economist. This is exactly what I found him doing last week. Stockholm has a vibrant intellectual scene where liberal thought flourishes (producing the likes of Norberg and Frederik Erixon and publications such as Neo). Perhaps this is why its conservative governments implement such imaginative and much-copied legislation on the rare occasions that they get into power.

Stockholm – staden som vibrerar

Klart att Stockholm känns vibrerande om man händelsevis hamnar på samma kafé som Johan Norberg. Men det finns mer i Stockholm som Nelson gillar, bland annat den delprivatiserade tunnelbanans punktlighet och den föredömliga integrationen av invandrare här i landet. Över huvud taget fascineras han av balansen mellan höger och vänster i det svenska offentliga livet:

Yes, Swedes elected governments who allowed independent operators to run everything from schools to drug addiction centres and leftwing hearts may be breaking all over the rest of Europe as a result, but nine million Swedes are better off…  Sure, Sweden has its problems–just ask Norberg–but who benefits from the pro-market reforms it has made? The poor, whose children suddenly have a choice of independent schools to attend. Women, who can take a safe underground home all night. And even the drug addicts, who get private clinics that only the rich can afford in Britain. Sweden is perhaps the most left-wing (and high-taxed) country in the free world, yet Swedes do not find any moral outrage in private firms running their underground or hospitals as long as the outcome for the user is the best it can be. So yes, it’s still social democracy – but, alas, not as Britain knows it.

Nelsons idealisering av vårt ”socialdemokratiska” fosterland påminner nästan om den som Londons borgmästare Boris Johnson stod för i sin artikel om det svenska deckarundret (se inlägget A Viking invasion nedan). Och myten om ”det socialistiska Sverige” är nog en etikett som vi länge får leva med. Jag läser t. ex. en rubrik i gårdagens Toronto Star: In socialist Stockholm, an outsourced transit service. Hur mycket borgerligheten än styr i Stockholm så är det svårt för utlänningar att tro detta. Som Toronto Star säger om tunnelbanan: The system is efficient and clean, trains are new, they run on schedule and frequently, and the stations are well maintained.

Är det socialism, liberalism eller vanlig gammaldags höger som får svenska tåg att gå enligt tidtabell?